Med religionen är det så här, att det är ok att du ber, så länge du inte får några bönesvar. Det är ok att du talar med Herren, så länge du inte påstår att han svarar dig. Det är ok att be för sjuka, så länge de inte blir friska. Allt sådant är acceptabelt, så länge det bara inte framstår som något verkligt. Vi får gärna ägna oss åt ritualer, och traditioner, men börjar någon tala om Gud som om han vore närvarande, och verklig, då blir de religiösa och gudlösa rädda. Då ser de hjärnspöken och plockar fram anklagelseakterna.
___

Bibeln säger att just detta skall ske en gång, och det kan vara mycket snart.

● Jesus säger att vi är jordens salt och världens ljus. Vi är alltså det andliga ljus, som finns i världen, och vi är det salt, som förhindrar dess förruttnelse. Ta bort detta, och vad händer? Ljuset slocknar, förruttnelsen får fart.

● Bibeln säger också att Guds församling är sanningens fäste och grundpelare på jorden. Ta bort sanningens fäste och grundpelare, och vad händer? Lögnen får fritt spelrum, och ingen kommer längre att förmå genomskåda den.

● Jesus säger också att vi, de kristna, har fått makten att förtrampa all ovännens härsmakt. Detta omfattar således all ovännens härsmakt, inte bara en del av den. Det är alltså vi som håller den i schack, vår närvaro här på jorden förhindrar ovännens härsmakt att fullständigt segra, fullständigt ta kontrollen över människosläktet.

● I Lots dagar, när änglarna skulle förstöra Sodom och Gomorra, innan de kunde gå till verket och släppa lös naturkrafterna över städerna, så måste de rättfärdiga tas ut ur städerna. Så länge det fanns några rättfärdiga närvarande, i det syndiga nästet, hade det trots allt kvar Guds beskydd. Men när Lot och hans familj lämnat staden, då regnade eld och svavel ned över den.

● Och inte förrän Noa och arken hade fyllts med sina passagerare, lät Gud regnet och djupets källor helt öppna sig över världen, så att den dränktes.


NU HAR DU FÅTT en hel mängd (fem) exempel på vad som skulle ske, om alla rättfärdiga, alla pånyttfödda kristna, togs bort ifrån jorden i ett ögonblick.

Det skulle bli andligt nattsvart. Världen skulle ruttna ihop totalt. Lögnen skulle välla fram som en flod. All ovännens härsmakt skulle få fritt spelrum. Naturens våldsammaste krafter skulle släppas lösa över världen, då inga änglar längre skyddar den.

Summerar man allt detta, då får vi något som påminner väldigt mycket om det som står i Uppenbarelseboken.

Och då förstår vi samtidigt, att det som står i Uppenbarelseboken inte kan ske förrän den kristna församlingen, med allt sitt goda, gudomliga inflytande, är borta ifrån jorden.

Vi är garanten för att de händelserna inte kan ske.
...

UNDER DE SENASTE ÅREN har det susat förbi en hel del kometer i närheten av jorden. Det har varit så många att jag tappat räkningen på alla nyhetsnotiser om detta. Med astronomiska mått har vi gång på gång undgått att träffas bara med någon hårsmån. Förr eller senare kommer det en som träffar. Eller flera stycken. Vi lever under Gudomligt beskydd, trots all synden här på jorden. Gud är långmodig, och ger oss respit, så länge det finns människor som vill omvända sig, och så länge som missionens tidsålder pågår.

Katastroferna i Uppenbarelseboken inleds med vad som troligen är ett par kometnedslag, som enligt vad Johannes såg kommer att ta död på flera miljarder människor (om vi utgår ifrån dagens folkmängd). Dessa händelser sker inte i slutet, utan i början av vedermödan alltså. Om inte Gud har låtit någon sådan komet slå ned på jorden under hela dess tidigare historia, när det mycket väl kunde ha skett, då tydligen sådana himlakroppar susar förbi här ofta, och på mycket nära håll, varför skulle han då låta det ske nu, så länge hans församling finns kvar på jorden? Det är uppenbarligen för vår skull han hindrat det hittills. För oss, och för dem som ännu skall bli frälsta.

Men det kommer en dag, då missionens tid är över, och då skaran som skulle insamlas har blivit fulltalig, och då kommer han att hämta hem dem som ännu lever här på jorden. Därefter, då allt det goda, tidigare nämnda, inflytandet, är borta ifrån jorden, då finns det säkert heller ingen anledning att styra undan inkommande kometer. Kanhända de t.o.m kommer att riktas mot jorden, för att den skall få den dom dess kvarvarande invånare faktiskt har bett om, genom sitt öppna trots mot Skaparens lagar och ordningar.
...

DÄRFÖR ÄR DET SÅ HÄR, att så länge vi lever här på jorden, så länge är missionens dörrar öppna. Det kan vi lita på, och det skall vi lita på. Gud håller tillbaka världsalltets krafter, och håller makter både under jorden och i himlarymden bundna, så att de inte skall kunna hindra oss att utföra vårt värv, vårt skördearbete. Jorden, skall vi veta, tumlar inte runt i rymden av sig själv och håller sig i bana och i harmoni med andra himlakroppar, av egen kraft. Genom människans synd har också jorden drabbats, och dess öde beror av oss.

Det som sker med jorden under vedermödan, är inga alldagliga händelser. Det är helt klart sådant som sker när en planet lämnats åt sitt öde, då inga Herrens änglaväktare längre tar vård om den.


Du vill inte vara med där. Och du behöver inte vara med där. Vi har ett löfte, vi har ett hopp. Låt oss ta vara på det.
___

Vilket verktyg använde Gud när han skapade världen? Var det en skruvmejsel, en hammare, en såg? Var det en vinkelhake, en passare, en linjal? Eller var det en målarpensel, en projektor, eller en sändare? Nej, det var något mycket mera personligt. Han använde sin mun. Har Gud en mun? Uppenbarligen har han det, av något slag, eftersom han kan tala. Det står att han sade, och det vart. Han bjöd, och det stod där. Så Gud har en mun, av något slag, och han talar, och saker blir till. Självklart på ett helt annat plan än vad vi som människor ens kan föreställa oss, men ändå, i princip finns det likheter.

Detta blir ju särskilt intressant när det börjar gå upp för oss, att vi också har en mun. Och kan tala. Och är Guds avbilder. Har vi månne fått "ärva" något av samma egenskaper som Gud har? Kan vi använda vår mun, och våra ord, på ett liknande sätt?

Det är just vad vi kan. Vi gör det hela tiden, men oftast på ett bakvänt sätt. Vilket visar vilken makt vi egentligen står under. Vi talar som vi är lärda, i världens ande, som är fördärvets ande, den nedbrytande, korrupta anden. Vi har väldigt lätt för att säga negativa saker, och inser inte att vår mun är vårt skaparinstrument, och att vi med våra negativa ord kallar fram negativa ting. En negativ människa påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Och det omvända är lika sant. Vår mun är ett skaparinstrument. Men det är mycket lättare att tala det negativa, för vi befinner oss i en värld där den negativa kraften, och inflytandet, har fått herraväldet. En människa behöver i princip bara öppna sin mun, för att det skall välla ut en massa negativt och fördärvligt tal ur den. "Fy vilket dåligt väder" brukar vara det första människor säger till varandra när de möts. Eller något annat klagomål på tillvaron. Det är liksom det naturliga, för att skapa kontakt, att man klagar på något. Inte att man säger något gott eller uppmuntrande, utan det skall vara något man kan klandra eller kritisera eller beklaga sig över. Eller rent av förbanna. Helst skall det komma någon svordom också, då är man helt accepterad och på "god" fot med varandra.

Säger någon något gott i en sådan stämning framstår de som idioter. Det är djävulens ande som råder då, och de ger honom sin hyllning, öppet, eller bara med sin attityd.

Att tala gott är mycket svårare, i denna värld. Då möter man motstånd, från sitt eget sinne, sitt eget kött, och från själva atmosfären, och från människorna. Men visst går det, och den som gör det till en vana kan bli en glädjespridare, även utan att vara en troende. En sådan människa har lärt sig att följa en andlig lag, utan att egentligen vara andlig. Det går att finna fram de lagarna även för dem som inte har tron. Det leder aldrig någon till frälsning givetvis, men det finns något gott i det.

Den som är frälst och befinner sig under Guds Andes inflytande, och som också lever i och följer dessa andliga lagar, kan förändra hela världen. Jesus gjorde det, och han var Guds Son. Han är Guds Son. Petrus gjorde det, Paulus gjorde det, och de var bara vanliga människor. Men de var lemmar i Jesu andliga kropp. Och det är vi också. Elias gjorde det, Johannes gjorde det. Alla kristna gör det, i någon mån. Utan oss hade det varit nattsvart här. Står det inte så här i Bibeln: Låt inget ohöviskt tal utgå ur er mun? (Ef. 4:29) Vilket ju visar vilken kroppsdel vi verkligen skall vara noggranna med hur vi använder.

Munnen och tungan har liv och död i sitt våld (Ords. 18:21). Man kan bokstavligen ta död på en människa med sin tunga. Och man kan ge dem liv. En tunga kan släcka en hel väckelse, men den kan också sätta en hel församling i brand. Lägg märke till vad det är du sprider omkring dig. Sprider du eldsgnistor, eller släcker du Andens eld i människor?

När människor pratar negativt, bemöter du det med Guds ord, eller faller du bara in i dödsnacket? Det går inte, jag kan inte, det är meningslöst, jag orkar inte. Jo det går, du kan, det är meningsfullt, och du orkar. I Kristus förmår vi allt, har allt, vet allt. Tror du inte det, då betvivlar du hans allmakt. Och all den makten, den har han vidarebefordrat till oss, hans lemmar, hans kropp. Vi skall leva ut Kristuslivet, tala det goda, göra det goda, och få se det goda.

Vi skapar med vår mun, vårt tal, goda ting. Vi befaller fram hälsa, välgång, och tro. Det goda talet öppnar för Jesus, för den Helige Ande, att flöda och verka. Tänk, en kedjereaktion av godhet.

Men kan man inte bara be om allt detta i stället? Jo, men då får du be ständigt. För munnen är i nästan ständig verksamhet, och dess skaparförmåga är i kraft hela tiden. Öppnar du din mun och säger något, så är dess skaparkraft verksam. Gud skall hålla räkenskap med oss för hur vi använt den kraften. Intill minsta ord.

Vem är då i stånd att tygla sin tunga? Ingen, i sin egen kraft. Men i Guds kraft kan vi det, gör vi det. Guds Ande föder i oss goda tankar, övervinnartankar, insikt, upplysning, genomskådning, rätt och sanning. Vi säger vad Skriften säger, vad den Helige Ande viskar och manar oss till. Vi har tro och tillit till Gud, viker inte ner oss, släpper inte efter för ondskan, fördärvets tal, fåfängan, eller något annat som bryter ned. Vår Gud är stor, har all makt, förväntar stora ting av oss. Vi är den levande Gudens församling, en skara av konungslig ätt, och med konungslig självbild.
___

När man lär känna naturlagarna använder man sig som oftast av ovanstående metod - trial and error - försök och misstag. Dvs man prövar sig fram. Släpper man en sten på sin fot, så gör det ont. Man prövar igen, och samma sak sker igen. Man har nu lärt sig hur gravitationen fungerar, och att den kan göra ont. Och så slutar man släppa stenar på sin fot.

Bränt barn skyr elden är en annan lärdom. Sätter man sitt finger i eldslågan, så bränner man sig. Där behöver man oftast bara ett försök för att lära sig.

I den andliga världen är det egentligen likadant, likväl är det väldigt få kristna som förstått detta och som lärt sig något av det. De flesta sticker gång på gång sina fingrar i elden, släpper gång på gång stenar på sina fötter, och skadar sig följaktligen hela tiden.

Vilken naturlag talar jag om då? Jo, Andens naturlag. Vi har fått Guds Ande som ett instrument, som en indikator, på hur vi har det i vårt förhållande till Gud. Anden är ett prövoinstrument. Pröva huruvuda ni är i Herren, skriver Paulus (2 Kor. 13:5). Men likväl struntar kristna oftast i detta. De bedrövar villigt och obekymrat detta finkalibrerade instrument, och fördriver Andens välbehag och släcker Guds eld. De går hellre efter traditioner, idéer, påhitt, än att lyssna till Anden och stämma sitt liv och sin vandring efter hans indikationer.
...

Man skulle kunna säga att det också finns några grader på det här instrumentet. Jag vet och tror helt och fullt att Guds Ande är en person, så läsaren får förstå att detta bara är en liknelse på hur det fungerar. Det kunde lika gärna uttryckts med mera personliga termer, men även i skriften har vi exempel på att Guds Ande liknas vid opersonliga ting, som t.ex vin, som vi alla vet.

Sålunda: De graderingar vi har att gå efter är följande:

1. Anden kan bedrövas. (Jes. 63:10, Ef. 4:30)
2. Anden kan förbittras. (Hebr. 3:7-19)
3. Anden kan utsläckas. (3 Mos. 6:13, 1 Tess. 5:19)

Vad kännetecknar de här graderna, hur lär vi oss känna igen dem, så att vi kan ta lärdom av signalerna?

En bedrövad Ande är just det. Man upplever bedrövelse i sin ande, där Guds Ande residerar. Det har i stället för Andens glädje kommit en bedrövelse, en känsla av hopplöshet, instängdhet, man upplever sig oinspirerad, tom, och kan inte tjäna Jesus på normalt sätt med de andliga gåvorna.

En förbittrad Ande är också just det. Man upplever en förbittring i sin ande. Det blir bittert, surt, vrångt, vresigt. Man mister tålamodet lätt, vill ta i med köttet för att få sin vilja fram, och börjar se med missnöjda ögon på dem man har i sin närhet. Man kan inte längre uppfatta det Gud gör i dem, utan ser bara fel och brister.

En utsläckt Ande är också just det. Guds Ande har blivit helt utsläckt i en. Man känner sig död, bedövad, stum. Man har ingen lust att prisa Gud längre, eller syssla med hans verk. Man gör det av pliktkänsla, men har större glädje i att göra något helt annat. Man går på möte men är gladare när man får gå hem igen.

De här indikationerna upplever vi alla som är Andedöpta, mer eller mindre. (Är du en av hela hjärtat hängiven Jesu lärjunge, så upplever du det mindre och mindre.) Det är nämligen, som sagt, så man lär känna Guds Ande, och så man lär sig att vandra i gemenskap med Jesus, i hans Ande.
...

Nu har du fått exempel på de indikationer Guds Ande ger oss. Det finns fler och det finns nyanser, men detta är saker jag lärt känna under 30 år av vandring med Jesus. Vi vill inte ha en bedrövad ande, ännu mindre en förbittrad, och allra minst en utsläckt. Vi vill ha en visdomens ande, en saktmodets ande, en hoppets och glädjens ande, vi vill ha Smörjelsen, så att vi kan tjäna Jesus med de gåvor han gett oss, för utan de gåvorna är vårt verk bara ett människoverk och vi har ingen lön och bär ingen frukt för evigheten. Allt vi gör utan dem är värdelöst, som mest filantropiskt men som fnöske i Guds ögon. Allt sådant kommer att brinna, men det Anden gör i och genom oss, det kommer att bestå för evigt och bära stor frukt.

Vi vill inte slösa vår tid med religiositet, därför lär vi oss att lyssna till Guds Andes indikationer, vi tar lärdom, vi böjer oss, vi frigör oss från det och dem som står honom emot, och sällar oss till det och dem som följer honom, i Smörjelsen. Så får vi vingar och hastar framåt som örnar (Jes. 40:30-31).
___

Den absolut värsta fiende den Helige Ande har i våra liv som kristna, är vi själva. Jag syftar alltså på kampen mellan köttet och anden. Men, man bör också ha väldigt klart för sig, som kristen, att det inte alltid beror på oss själva, om Anden skall kunna vara verksam i våra liv. Det kan nämligen vara som det var för Jesus själv, i Nasaret. Det står om honom, att han där inte kunde göra många under. Guds kraft var alltså bunden, så att t.o.m Guds Son själv inte kunde verka med Andens gåvor på normalt sätt.

Det här är mycket vanligare än vad vi föreställer oss. Ingen vill ju erkänna att det kan vara DET det beror på, att Andens liv är så lågt, utslocknat och dött, bland kristna. Nej, det är Gud som inte "sänt väckelsen" ännu, minsann. Ånej, väckelsen är sänd för två tusen år sedan, och nu skall du bara ta emot den, med öppet hjärta, Guds församling, i endräkt, och Herren kommer att ta gestalt i dig. Men stå honom emot, och han kommer att stå dig emot. Var kritisk, knorrisk, gensträvig, egensinnig, och du blir ett Nasaret, där få underverk kommer att ske. Få frälsningsunder, få helandeunder, få befrielseunder, och få undervisningsunder.

Guds folks historia visar oss, att det kan vara så lite som en enda person, som skiljer oss ifrån väckelse och seger över fienden. Akans nedgrävda skatter orsakade Israel nederlag i striden. Så länge Akans skatt låg nedgrävd, kunde de inte segra, inte uppleva Herrens kraft i striden. Vad mer då, om hela menigheten hade varit med Akan. Då kan de glömma väckelse och börja förbereda sig på ökenliv i minst en generation framåt.

Men Akan avslöjades, genom profetiska ageranden, och segern blev deras igen.

EN person alltså, stod den gången i vägen för Guds folks framgång. Så ha akt på dig själv. Strömmar inte Guds Ande genom dig, så strömmar Anden ej heller vidare till de syskon du har omkring dig. Du gör dem delaktiga i dina hemligheter, genom din närvaro.

Jag har varit med om detta på möten flera gånger. En gång som ganska nyfrälst. Vi var vana att Guds Ande flödade fritt då, en tid, men en kväll var det stängt i bönen. Religiöst betraktat kunde detta ha setts som normalt. Man ber och inget händer. Som vanligt alltså, på de flesta håll. Men vi var vana vid en verklig väckelseatmosfär, där Andens gåvor var verksamma nästan i varje möte. Och nu var det stängt, i bönen efter förkunnelsen.

Jag kände att det fanns ett motstånd, och att det var någonstans i närheten av där jag satt. Så jag bad intensivt, inte högt men hörbart, att motståndet skulle brytas. Några andra hakade på, så att pressen ökade mot personen som inte hade det rätt ställt och som inte ville ha det rätt ställt, uppenbarligen. Efter en stund fick en person nog och reste på sig och lämnade mötet. Och segern bröt loss. Inte för att någon gick, för det gick och kom folk hela tiden. Men för att motståndet lämnade lokalen.

Det går kanske an när det bara är en enda person. Jag har varit med om när en hel liten skara fått gå på samma sätt också, innan segern kommit. Men tänk om nästan hela församlingen lever i ett andligt motstånd mot det Gud vill göra. Då har man det inte lätt som väckelselängtande, och som bedjande person. Då kanske man måste lämna den skaran själv, och gå någon annanstans där det är mera öppet.

Jesus stannade inte i Nasaret. Han uttalade skarpa varningsord mot församlingen där. Och han har inte ändrat sig. Guds helige Ande är verksam idag på samma sätt som Jesus var då. Så detta är saker vi bör ha klart för oss, och vara beredda på.

Jag tror inte att detta med att känna och lokalisera motståndet mot den Helige Ande är något som bara vissa kan göra. Det kan alla kristna göra, bara de vill det och är öppna för det och vågar göra det.

Varför händer det inget i mötena? Varför är det så dött? Om du upplever det så, så gör något åt det! Du kan det. Be att motståndet skall brytas, känn var det sitter, och intensifiera din bön, så att akansynden blir avslöjad. Och nu avses inte broder LP som sitter fast i någon drog ännu. Det här är djupare, allvarligare saker. Det handlar om trots, mot Guds uppenbarade vilja. Akansynden handlade om en person som hade andligt inflytande, men som använde det på fel sätt, som var upprorisk mot något som Gud hade sagt. Som nonchalerade det profeten talat, i speciellt avgörande situationer.

En person som kämpar med sina svagheter är aldrig en fiende till Gud, och aldrig något hinder för Andens flöde. Men en som döljer dem, vare sig det handlar om ting eller tankar, en sådan person kan fälla ett helt folk. En som hycklar, skrymtar, gör sig till något han/hon inte är, spelar dubbelspel. Du märker det genom att det inte finns något av Anden i eller runt honom. Orden kan vara fina, men det finns inget flöde bakom dem.

Alla har inte samma förmåga att flöda med i det andliga, men de är i alla fall inte motståndare till det. Anden kan flöda fritt omkring dem. Men kring den gensträvige eller egenmäktige eller skrymtaren kan Anden inte flöda. Guds Ande drar sig ifrån sådana personer, hur religiösa de än är. Och han drar sig långt ifrån dem. De måste antingen avslöjas, eller drivas ut. Får de vara kvar så drar de död över en andlig gemenskap, och orsakar att de människor som skulle fått del av alla välsignelserna och rikedomarna från Gud, blir utan och förgås. Så allvarligt är det när det finns motstånd mot Guds verk bland Guds eget folk. Vi får aldrig gjort det vi kunde ha gjort. Väckelsen går förbi, utanför huset, och går till någon annan. För att du inte vågade konfrontera motståndet, hindret, propparna. För att du fruktade människor mer än Gud, du ville inte bedröva en människa men du bedrövade den Helige Ande. Och förhöll andra den välsignelse de skulle haft för att överleva som Guds barn.
___

"Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3)

Det här betyder just vad det säger. Men, verkställigheten sker inte automatiskt. Vi behöver proklamera det också, säga det, inför andevärlden. Här kommer vi! Och det är vi som bestämmer! Inför de icketroende bör man vara vis, dock. Så kan man inte säga till dem. Där får man låta dem upptäcka det själva, så småningom. Men inför de fallna makterna skall vi uppträda som de överherrar vi är.

Gör vi det kommer vi att upptäcka att det skapas en helt annan atmosfär på den plats där vi är. Om vi ber för människorna i huset där vi bor, så kommer den förändringen att märkas. Samma sak på arbetsplatser, i skolor och överallt där vi befinner oss.

Vi ber, så som Anden leder oss, lyssnar och gör som han visar.

Det är lätt att glömma detta. Att ha "missionsfältet" där ute någonstans, men glömma det som finns nära.

För Paulus var missionsfältet där han var. Var han på en båt, så var det där. Han lyckades befinna sig i det andliga centrum var han än gick fram. Han tog kommandot, inte över människorna men i den andliga världen. Och han brydde sig. Han ville inte att någon som var i hans närhet skulle råka illa ut. Kanske han upplevde att han ansvarade för dem.

Vi har nog försummat detta väldigt mycket. Jag har det. Men det finns tid till bättring. Och insikt. Och kläm på hur det skall gå till.
___

När Jesus skulle lämna jorden, så meddelade han sina lärjungar, att han skulle sända dem en annan hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen.

Det här är väldigt intressant. För det första - en annan hjälpare. Dvs Jesus hade dittills varit deras hjälpare. Och vägledare. När lärjungarna vandrade med Jesus, så var det för dem ett nära umgänge med honom. De kunde tala med honom, fråga honom om allt, vad det än var, och han gav dem de svar de behövde.

Så när han sedan sade att de skulle få en annan hjälpare, så avsåg han givetvis att denna hjälpare skulle vara med dem på samma sätt. De skulle nu kunna vandra i nära gemenskap med Hjälparen, och söka svar på sina frågor på samma sätt som tidigare. Jesus sände dem inte en Bibel. Han avsåg alltså inte att de enbart skulle söka sina svar i Skrifterna. Dem skulle de läsa, men den som skulle leda dem, in i skrifterna och till den fulla sanningen, och i övrigt vara med dem och ge dem svar på allt de behövde veta - var den Helige Ande.

Det här innebär för oss att vi är anvisade att utveckla en likadan relation till Jesus, i den Helige Ande, som den lärjungarna hade med honom när han var här. Så när du behöver veta något, då går du inte till Skriften enbart. Du går till Jesus.
___

En kristen förkunnare skall inte förkunna sina egna läror eller uppfattningar. Inte ens om de är aldrig så välgrundade i Skriften, Guds ord. Det är Guds Ande som är Skriftens tolk, Skriftens utläggare, såväl som dess inspiratör och författare. Vi talar de ord som Anden lär oss, säger Paulus, t.ex. Det är också Guds Ande som skall lära oss var gränserna går mellan Kristi rike och världens rike. Vi behöver inte överdriva, bli nitiska, utan skall bevara vår frihet. Vi behöver inte bli asketer, bosätta oss i öknen. Så länge som Guds Ande går med oss, i våra utflykter i världen, så länge har han godkänt de utflykterna. Vi behöver känna till den värld vi skall vinna för Jesus, vi kan inte komma som fullständiga främlingar till den, och tro att den skall lyssna till oss. Vi skall givetvis heller inte komma i dess anda och fyllda av dess begärelser, för då får vi dess öra på fel sätt. Men det är Guds Ande som drar gränserna, som indikerar, och balanserar, vår vandring i världen.

"Det får du icke röra vid, icke taga i", sade fariseismen. Men fariseismen var utan kraft, och därför svag när den mötte världen och dess ande. Den retirerade därför, liksom "ökenfäder" i senare tid. Men med oss är Herren, vi kan därför gå ut och möta världen, och bli övervinnare. Vi kan sprida Kristi härlighet, och dess sken, i mörkret.

Här kan man börja teoretisera om hur långt och hur kort man kan gå, men det är ju som sagt inte vi som skall avgöra det. Vi skall i stället göra som aposteln uppmanar oss, att pröva vad som är välbehagligt för Gud. Prövoinstrumentet måste vara igång, väloljat, så att vi är uppmärksamma på hur den Helige Ande reagerar på det vi möter och det vi gör, i världen.
___

Andens vittnesbörd är något underbart, men det är också något nödvändigt. Som kristen skall man inte öppna sin mun, eller skriva eller göra något över huvud taget, utan att det har Andens vittnesbörd. För egentligen är det ju inte så att vi har ett budskap att överlämna, utan vi ÄR budskapet. Med allt vad vi är, vad vi gör, säger och förmedlar.

Nu är ju detta det himmelska idealet, men att alltid nå upp till det är kanske inte helt realistiskt. Men det är som sagt det ideal vi skall ha. Att alltid vara i välsignelsen, alltid i Smörjelsen, alltid vara ett utflöde av Guds härlighet och hans goda väsen. Alltid ha hans närvaro runt sig, den överbevisande närvaron, den närvaro som förmedlar tro, som gör tron självklar, där den förut syntes omöjlig, som öppnar, där det förut var stängt.

Vad är Andens vittnesbörd? Jo det är den där Gudsindikatorn jag skrev om i en annan artikel. Vi har inte fått världens ande utan den ande som är av Gud, för att vi skall veta vad som har skänkts oss av Gud. Andens vittnesbörd indikerar när du talar i Anden, eller agerar i Anden. Andens bärare känner då detta, och ger det till känna. Som i ett möte då åhörare säger Amen, amen. Inte av partisinne eller för att de håller med i köttet, utan för att Anden indikerar, och sanktionerar.

Jag märkte att jag hade Andens vittnesbörd när jag var alldeles nyfrälst (i pingströrelsen). Någon berättade om att de vittnat för Jehovas vittnen, och Jehovas vittnen hade sagt att vi pingstvänner svävar i det blå. När jag hörde det där, svarade jag: Bättre att sväva i det blå, än att gräva i jorden. Och de som hörde det började prisa Gud och säga halleluja.

Det handlar inte om kvicktänkthet eller om att hitta på smarta formuleringar. Det är impulser bara, tankar som kommer ned ovanifrån, som man bara säger ut. Det kan ju behövas ett hjärta som brinner där inne också. Annars dimper det nog inte ner så mycket.


Ett sådant hjärta får man när man kommer som en spillra till Jesus, och förblir hos honom i evig tacksamhet för hans kärlek, godhet, nåd, och himmelska vänskap.
___

Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

När jag skrev om att vi är gudavarelser ¹, så lade jag en grund, för mångfaldig fortsatt framryckning, i Guds verk, för ett Guds folk.* Men jag beskrev långt ifrån allt av detta. Jag tror det gavs mig för att vi inte skall förlora det stora som finns i sanningen om detta. Överdrifterna kan vi glömma, om de nu verkligen var överdrifter. Ordet i sig självt visar detta, lovar detta, möjliggör detta. Trons verk börjar med att frön sås, sedan börjar det gro, och så föds tankar och visioner fram, och på detta kommer handling, bekännelse och handling, som skall bära frukt.

Hur skall man som Guds folk betrakta sig själva? Som "arma fattiga syndare"? Tja, visst, men bara om vi betraktar oss sådana som vi är i oss själva. Men vi är inte bara i oss själva. Vi är i Kristus. Och var finns han? I krubban i Betlehem? I Galileen? På Golgata? (Må ingen missförstå mig). Nej. Han är på tronen. På Guds tron, och han har all makt i himmel och på jord. DÄR har du din identitet, du som är en kristen.

Detta har vi alltså rätt att tillägna oss. Vi har rätt att bädda ned detta i våra hjärtan, bli medvetandegjorda om det, tacka Gud för det. Med kungamedvetande kommer kungavärdighet. Vi reser oss ur stoftet och ikläder oss vår skrud, vår kungamantel, inte som enskilda individer, men som Kristi brudeskara.

Vi är här för att manifestera Kristi kungamakt, som är en andlig makt, i denna världen. Det betyder inte att vi, eller han, skall bli kungar här, efter denna världens sätt. Vårt regentskap ligger på ett annat plan. Vår makt är större, godare, viktigare, mer fruktbärande. Vi förändrar, men inte med kulor och krut, utan med ord och med insikt.

Vi har fått makt, Kristi makt, att trampa på fiendens hela härskara, och denna skall inte kunna göra oss någon skada. Ligger nu denna makt i mänskliga prestationer, i mänskliga egenskaper? Nej, den ligger i hjärtats tro och munnens bekännelse. Precis som allt annat i Guds verk i oss, och med oss. Att få detta manifesterat i världen handlar alltså inte om något annat än det du gjorde när du blev frälst, eller andedöpt, eller vad helst du fått från Gud. Det börjar med att man läser Skriftens löften, tar emot dem i hjärtat, sedan förkunnar, bekänner, vittnar, står för det, håller fast vid det, även om det inte syns, och så kommer man sedan att kunna handla på det, när växten kommer.


SÅ NÄR DU GÅR UT I VÄRLDEN, så är det inte längre "arm fattig syndare" som kommer. Det kommer en kungason, en kungadotter, som med Kristi andliga auktoritet är den som har övertaget. Men det sker inte utan att du vet om detta, tänker på det, ber utifrån detta, och tar den makt i kraft som du har.

Det betyder att vi i varje rum vi beträder, i vår ande med frimodighet kan säga "Jag tar befälet". Så som de gör i militären, när befäl avlöser (eller avväpnar) andra befäl. Vi är ställda högre i den andliga rangskalan, än de onda andarna. Vi är ställda högre än de fallna änglarna. Vi är ställda högre än makterna och krafterna. Vi kan ta befälet, och med oss är Guds änglar för att verkställa. Detta låter stort, och är stort. Man får börja i liten skala, efter måttet av sin tro, och sedan låta det växa, efter hand som det får stabila rötter.
___


* Det låter pretentiöst, men likväl - så tror jag det var. Du får pröva det och se om det stämmer.
___

Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.

Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?

Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.

Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...


NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...


DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___

MAN KAN också säga det på detta sätt: När man har vind i seglen, då rör man sig framåt. Om man inte rör sig framåt, då har man inte vind i seglen. Det är typ sådana indikationer man skall gå efter. Vi har vind i seglen fast vi inte rör oss. Vem tror på det? Du kan ju ha glömt lätta ankar förstås. Lätta på ankaret då så får vi se. Ligger du fortfarande lika stilla, så sluta ljug. Sluta spela kristen. Lägg ner all inbillad gudstjänst, och invänta vinden, och följ sedan denna, och styr ingen annanstans än vart vinden leder.
___

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Jag fick mer ljus över detta bibelord. Hur skall vi kunna veta vad som är av Gud, i våra liv och i våra andliga gemenskaper? Är det skrifttroheten som avgör? Stämmer allt med Guds ord, då är vi rätt. Inte så säkert. Hur vet du att allt är i enlighet med Guds ord? Är du domare nog att bedöma det? Nej, men om allt flyter perfekt och professionellt, då är Gud med oss. Nej, då vore världens store Guds bästa barn. Men om vi har många tillhängare, om folk flockas runt oss, som flugor runt sockerskålen? Nej, bara sötsaker leder till fördärv i slutändan.

Så vad avgör då? Jo, det som bibelordet ovan säger. Vi har fått Guds Ande, för att han skall visa oss, och avgöra, vad som skänks oss av Gud. Anden är instrumentet, indikatorn, signallampan, och basunen, som visar att nu är Gud med oss. Annars bedrar vi oss själva. Och vad är det Anden uppenbarar sig genom? Jo, genom de andliga nådegåvorna: "de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig..." (1 Kor. 12:7). Inte heller där skall vi bedra oss. Utan gåvornas medverkan är Guds Ande inte verksam. Nej, så allvarligt är det. Anden kan inte uppenbara sig genom något annat än sina gåvor. Dessa gåvor kan dock vara mångahanda, liksom tjänsterna. Variationsrikedomen är stor. Men allt indikeras genom att de vanligaste gåvorna bekräftar hans närvaro. Gåvorna kommer inte ensamma, utan i en kaskad*. Tungotalet flyter, profetians ande tränger igenom. Sedan bär detta som en brygga över till övriga gåvornas manifestation. Levande överbevisande förkunnelse, förkunnelse som ledsagas, stadfästs, av tecken och under; och hjärtan som öppnas.

Vi har så fin gemenskap. Ja, det har föreningar också. Vi är så trevliga. Ja, men det är inte tecknet. Tecknet är Guds närvaro. Jesu närvaro, hans rike, hans liv, hans missionsbefallning, när den sätter oss i stånd att verka, frambära, levande ord, förvandlande ord, befriande ord, illuminerande ord. Ord som sätter fart på oss, som får oss att lämna förlamningen, stillasittandet, och ger oss inspiration, att börja göra de saker Gud vill vi skall göra, inte för att vi känner oss tvungna utan för att det är så roligt att man kan inte låta bli.

Var inte nöjd med mindre än att du har det så här, och helst ännu bättre. Vägen dit är att inse sin fattigdom, om man inte har det. Inte dölja det, förneka det, blunda för det, vara nöjd med religiositet, om än med vilket fint namn som helst.
___


* Är således en gåva verksam, så kan alla gåvorna vara verksamma, bara det finns redskap till hands, öppna och redo till tjänst. Förvänta inget mindre, Gud kommer inte i stycken till oss.

När Gud är närvarande, då kan allting ske, då är inget omöjligt.
___

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Världens ande, vad är det? Jo det är den där anden som får dig att upprepa precis vad alla andra säger, och tala precis som dem. Och tycka att vissa saker är lika självklara som de tycker. Fast de inte är det. Fast att alltsammans är lögner från helvetet. Men världens ande är så tjockt utgjuten över världen, att människor aningslöst följer den, tänker som den vill, handlar och beter sig som den vill. Och det kommer du också att göra, om du inte har den andliga rustningen på dig. Det krävs en motkraft, något större, NÅGON större, inombords, för att kunna stå emot detta. Den som bara flyter med, flyter med. Faller in i, och följer efter. Som medier, du blir som ett medium, åt världens ande. När du öppnar din mun, bubblar det ut ifrån den källan. Du behöver inte ens anstränga dig. Men för att motstå det måste du anstränga dig. Vi lever på främmande mark, här råder världens furste. Så skall vi komma under en annans lydnad, och inflytande, då krävs det en omorientering, ett aktivt sökande, och lyssnande, och mottagande. En viljeyttring, av hela hjärtat, uppåt, ovan molnen, hem till Gud, vår Fader.

Och det är namnet Jesus som öppnar hans hjärta.
___

UPPENBARELSE
för den ene, trams för den andre

VAD ÄR UPPENBARELSE? Är det att uppenbara sådant som för oss är helt okänt, eller är det att uppenbara vad som är sant av allt det som är känt av oss? Det kan säkert vara båda slagen, men det senare är något som kan vara av intresse att belysa.

Ofta när Gud uppenbarar något för oss, så handlar det om att han ger klarhet över vilken bibeltolkning, t.ex, som är den rätta. Man får, som Paulus sade till Timoteus, visshet. Osäkerheten övergår till visshet, och vissheten ger frimodighet. Man vågar stå för vad man fått, man t.o.m utsätter sig själv för faror för visshetens skull, därför att man vet nu att den är värdefull och att den är given för ett syfte.

Men det Gud uppenbarat för den ene, kan för den andre te sig som hur harmlöst som helst och föga gudomligt. Kristna strider om olika läror, och den som har uppenbarelsen framstår för de andra som vilken annan som helst. Utan uppenbarelse, utan kunskap, går man vilse, och börjar gå i cirklar. Från den ena läran till den andra, utan att någonsin få klarhet. Och ej heller någon frimodighet att vittna om det. En hopplös situation, så länge man befinner sig i den. Du frågar den ene efter den andre om vägen, men får inga svar. Du frågar nämligen fel person. Gud är det du skall vända dig till, i tro, på att han VILL uppenbara, KAN uppenbara, och KOMMER att uppenbara, den sanning du eftersträvar och behöver för att ta dig ur det religiösa träsket. Att komma dithän, att du faktiskt VET på vem du tror, och vad han vill, med ditt liv, och den kallelse du är utvald till.

Guds kunskap är alltså så konstruerad, att den är fullt uppenbar för den ene, och helt osynlig för den andre.

Och så är det också med Guds vittnen. Smorda härliga Jesu Kristi vittnen framstår som totalt ointressanta personer för dem som saknar uppenbarelse. Undren, miraklen, härligheten och hela den kaskad av gudomliga gåvor och läror som dessa framför, är för de andligt blinda ingenting. Det går dem fullständigt förbi. På samma sätt som fariseerna bara såg en olärd snickarson från landet, medan de hungrande såg Messias, Israels helige, nedstigen i mänsklig gestalt. För dem hade väckelsen kommit, medan de andra fortfarande "väntade" på den.

Det gudomliga vi har, behöver alltså inte vara av så väldigt stort slag, till det yttre, för att kunna vara verksamt och fruktbärande i det eviga. Det räcker att vi tror på det vi har, står för det, för fram det, så kommer det att bära samma övernaturliga frukt, i andras liv, som vi själva fick uppleva när vi såg det, kände och upplevde det. Så går Guds verk fram, och bara vissa ser det, medan andra tror att Guds lampa slocknat ut.

"Edert liv är fördolt i Gud". Men det är inte fördolt för oss.
___

Det finns de som talar om Guds ord, som om det vore papper, eller bokstäver. Men Guds ord är ju en ande. Och en ande kan du aldrig fånga in, vare sig på papper eller något annat. Vinden blåser vart den vill, säger Jesus, och du hör dess sus men du vet inte vart den far. Så är det också med var och en, som är född, av denna Ande. Vi är som han, alltså. Obegripliga, omöjliga att katalogisera, placera i ett fack, i en mall.

Men Guds ord är alltså en ande. De ord jag talat till er är ande och liv. Ordet är Jesus själv - "det namn han har fått är Guds ord": Logos. Detta ord, dess utsagor, har, när och där det uppenbarats i forna tider, blivit nedtecknat, i heliga skrifter. Men den som tror att det ordet därmed begränsas till det skrivna, är som en som vill fånga vinden. Det går inte, kan du väl förstå. Men Ordet är dig nära, i ditt hjärta och din mun. Vilket ord? Jo, om Gud ger oss av sitt skrivna, och återupplivar det, så kan vi frambära det, men det slutar inte där.

Radikalpietisterna, på sin tid, menade att de kunde skriva likadana skrifter som dem i Bibeln, därför att de fått samma Ande som utandades skriftens ord. Och det är helt sant, om än uttryckt på ett något annat sätt än vad vi är vana vid. Vi kallar det profetia, kunskapens, visdomens, uppenbarelsens ord.

Men det är så - icke utöver vad skrivet är, men i enlighet därmed. Gärna djupare, större, vidare, för så lovade Jesus: Större ting än dessa skall ni göra, för jag är med er.

Kan vi då begränsa Gud, genom att tro oss om mindre ting än de han lovat? Nej, vi får tro på stora ting, behöver inte göra Skriften till en tvångströja, på det viset att allt vi gör eller säger måste vara absolut föreskrivet, eller beskrivet, i Bibeln. Det räcker med att det är i enlighet med Bibeln, och det ger frihet, och där Anden är, där är frihet.

Och överdrifterna, de får vi leva med. Det gjorde apostlarna, de visste att i många stycken felar vi alla, men vi föraktar inte, utan prövar och behåller det goda, det välsignade, det som gav mat, styrka, liv, härlighet.

Vi är som guldgrävaren, som tar upp hinkar med grovsand, och sedan silar fram guldklimparna därur. Så blir vi rika, i tron, och får så att vi kan dela med oss, till dem som hungrar och värderar de gyllne skatter vi fått. Amen!
___

Tänk dig att du hade levat på Jesu tid, och kommit in i en av de synagogor han besökte under sina predikovandringar. Du som en bibeltrogen radikal troende, besviken över avfallet i din samtid, kommer nu att ställas i en svår situation. Hur skall du se på denna synagoga, där Jesus är inne och förkunnar, helar sjuka, och delar ut Guds nådegåvor? Går du efter synagogans teologi, som i lång tid avfallit ifrån det bibliska ursprunget, måste du döma ut den som obiblisk, avfällig, och ej att rekommendera. Men dömer du efter det som pågår där just nu, när Jesus gästar och tas emot, måste du döma med andra ögon. Då ser du ett begynnande, pågående Guds verk, en väckelse, och nästa gång du kommer dit finner du att andligheten framskridit, och en återerövring av det forna arvet börjat.

Så kan det vara idag också. Vi kan inte bara döma utifrån teologi, eller utifrån vad vi tidigare vetat om olika rörelser och församlingar. Det kan vara så att Jesus gästar i en församling, idag, och har påbörjat ett verk där, som tas emot av folket, så att mitt i det du betraktar som avfälliga former och traditioner är Guds Ande ändå kraftigt verksam.

Och så kan den märkliga situationen uppstå, att det kan vara mera liv och rörelse där, i det sammanhanget, än i rörelser som kommit mycket längre på trons väg, men som inte lever i den andliga förnyelsen idag.

Med detta vill jag bara säga att man inte bör döma efter skenet eller efter några självklara måttstockar. Det går inte ens att döma efter "Ordet", utan man måste döma efter det levande Ordet. Är det verksamt, då är allt det övriga under nåden och blodet, därför att då pågår det något där, som kommer att leda fram till förändringar också i strukturerna och läran.
___

Var vaksam med de som vill stjäla vår dyrbara tid. Pratmakare som kan stå i timmar på talarstolen och säga ingenting, i möten där Guds Ande skulle ha verkat livsviktiga ting genom enkla vittnen som kan säga dig hela ditt liv med tre stapplande ord.
___

"Då tog männen av deras reskost, men rådfrågade inte HERRENS mun." (Jos. 9:14)
___

Jag tror på både framgångsteologi och försakelseteologi. I Bibeln finns ingen motsättning mellan dessa två förhållningssätt. "Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen", skriver Paulus. "Jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist." (Fil. 4:12-13)

En sann försakelseteologi kan inte leda till annat än en välsignad framgångsteologi. Varför det? Därför att den som ger, han får. Det sade Jesus själv (Luk. 6:38). Han sade inte att den som ger, skall bli utan. Nej, försakar du livets goda, för evangelii skull, kommer Gud att ge dig av sitt livets goda, och det dessutom i överflödande mått. "Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd", skrev David (Ps. 37:25). Han sätter alltså rättfärdighet i samband med mat på bordet. Det ena leder till det andra, är en förutsättning för det andra.

I Bibeln möter vi människor i olika ekonomiska situationer. Vissa var rika, andra var inte lika rika. Men ingen var utfattig, ingen svalt ihjäl, eller gick i trasiga kläder. Det fanns alltid en utväg, för de rättfärdiga. Vissa tider led de brist, andra tider var de så rika så de kunde låna och ge åt andra. Det finns inget fattigdomsideal i Bibeln, men det finns faktiskt ett rikedomsideal. Jag talar inte om orättfärdigt överflöd, om lyx, om att samla skatter på hög, åt sig själv, utan om sådana rikedomar som är överlåtna åt Gud, och som han kan använda för att välsigna andra.

Mycket mer kunde sägas om detta, de flesta kristna är tillräckligt väl förtrogna med Guds ord, för att inse att det jag skrivit här är sant. Det finns alltså ingen anledning att driva kilar mellan kristna för dessa sakers skull. Vi bör kunna vara förtrogna med båda förhållandena och med kristna bröder och systrar som har det på ena eller andra sättet. Det som har betydelse i Guds ögon är om vi är själavinnare, om vi använder det vi har i evangeliets tjänst, eller om vi låter oss upptas av andra saker, som stjäl den tid och de resurser de som inget alls har, skulle haft.

Jag tror att när Gud tittar ner på oss ifrån sin himmel, så tittar han väldigt lite egentligen på hur vi lever och hur vi har det med de jordiska tingen. Han ser bara efter en sak: Är de själavinnare, följer de min missionsbefallning, vinner de de förlorade för himmelriket? Tjänar de mig med sina ägodelar? I så fall, välsigna dem sjufalt, i allt vad de gör. Änglar, träd in under deras smörjelse, tjäna med dem, bistå dem i allt.

Men ta ifrån dem smörjelsen, som mäter påvens skägg, som är mer intresserade av teologi, än av himlens logi.
___

Föregående inlägg alltså som förklaring till varför jag inte öppnar för kommentarer i denna blogg. Man bör pröva noga inför Gud innan man låter motståndare till evangelium få utrymme och tillgång till etern. Vi har inga som helst bibliska bevis för att sådant användes som missionsmetod av apostlarna. Men om Gud ger klartecken, med tydligt Andens vittnesbörd, då må vi gå åstad.
___

- Vänner, de kristna är väldigt starka på mission just nu. Vi förlorar mängder med folk. Vad skall vi göra åt det?

- En förföljelse?

- Nä då blir de bara ännu fler vet du väl. Lär du dig aldrig något, Ondgren?

- En förvillelse?

- Tja, men då får den vara bra, Plågberg. De går inte på vad som helst nu för tiden. Vi har prövat det mesta nu, så nej, kom med något bättre.

- Jag vet! Vi lurar dem att starta en massa diskussionsforum och bloggar på internet! DET kommer att stoppa missionen och hålla dem upptagna med meningslösa diskussioner i åratal!

- Bra idé, Demonsson, du får en guldskyffel för det. Börja!
___

Detta bibelstudiet förutsätter att du är ganska väl insatt i de olika uppfattningar som finns angående Jesu tillkommelse.

DET BRUKAR HÄVDAS bland vissa profetietolkare, att de sju basunerna i Uppenbarelseboken har något att göra med de basuner som Paulus omnämner i sina brev.

Låt oss se om det stämmer.

Hos Paulus kommer den sista basunen plötsligt, utan förvarning för jordens folk. "Bäst de säga 'allt står väl till", osv. Detta är i överensstämmelse med det Jesus säger om uppryckelsen, "de visste av intet", osv. *

15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord. (1 Tess. 4)

Omedelbart efter vers 18 fortsätter samma text i nästa kapitel:

1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.
3. Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde", då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.

* Stället där Paulus talar om den sista basunen är i 1 Kor.
"Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade." (1 Kor. 15:51-52)

De basuner som det talas om hos Johannes är däremot synliga, och hörbara, och inte minst kännbara, för jordens inbyggare. Att någon skulle få för sig att säga "allt står väl till, ingen fara på färde", eller "veta av intet", efter att de första sex domsbasunerna blåsts, med dess påföljande vredesdomar, förefaller otänkbart.

Läs själv:

6. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo att stöta i sina basuner.
7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. (Upp. 8)

En tredjedel av jorden bränns upp, och folk skall säga "ingen fara på färde"? Nu räcker det med att en isbjörn simmar i smältvatten för att folk skall bli hysteriska. Hur skall det bli då i så fall? När GRÄSET brinner? Det är ju mångdubbelt värre än världssvält och aborter i miljoner, har vi fått veta.
Dessutom: De kristna skall alltså "drabbas av vrede"? För hur skulle de kunna gömma sig i skogen för de här bränderna? Brinner inte en tredjedel av träden och ALLT gräset upp här? Inte en chans att eventuella kristna på jorden kan undgå detta, annat än genom en evakuering till himlen. Och detta var bara den första domsbasunen.

8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.
9. Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

Tja, behöver vi egentligen gå vidare? Saken är väl redan klar. "Visste av intet"? När sådant där sker kommer ALLA att veta att jordens sista tid är kommen. All handel kommer att påverkas, det kommer att bli massvält i alla världsdelar och en depression utan like. Det tar många decennier för hav och ekonomi att hämta sig ifrån detta, så den depression detta utlöser kommer att bestå genom hela vedermödan. Men det återstår ännu mycket mer.

10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Tre troliga kometnedslag på jorden alltså, och "de visste av intet"? Folk i mängder dör av vattenförgiftning eller vattenbrist, över hela världen.

12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

Från den stunden är jorden täckt av skymningsmörker dygnet runt, och ingen anar att något är på tok? Ingen enda kan påminna sig vad Biben och de kristna sagt? Tro det den som vill. Allt står väl till? Nej du, folk kommer att göra allt de kan för att undgå Lammets vrede, med gott eller ont uppsåt.

13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i himlarymden, ropa med hög röst: "Ve, ve, ve över jordens inbyggare, när de tre övriga änglar som skola stöta i basun låta sina basuner ljuda!"

Texten fortsätter så direkt i kap. 9:

1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.
2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen.
3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs samma makt som skorpionerna på jorden hava.
4. Och dem blev tillsagt att de icke skulle skada gräset på jorden eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.

Dessa med Guds insegel är inte församlingen, utan de 144.000 ur Israels återförsamlade stammar, som vaknat upp under de domar som nu gått över världen. Se Upp. 7:2 f.

5. Och åt dem blev givet, icke att döda dem, men att plåga dem i fem månader; och plågan som de vållade var såsom den plåga en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem.

Förutom allt annat elände, så drabbas nu hela mänskligheten av denna skorpionplåga, vad den nu kan vara för något. Men det bara fortsätter. Nu blir det krig också:

13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på det gyllene altare som stod inför Guds ansikte
14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: "Lös de fyra änglar som hållas bundna invid den stora floden Eufrat."
15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo till att dräpa tredjedelen av människorna.
16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
17. Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för mig i min syn på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel.
18. Av dessa tre plågor - av elden och röken och svavlet som gick ut ur deras gap - dödades tredjedelen av människorna.

Här dör alltså en tredjedel av mänskligheten (omkr. 2 miljarder människor) i krig och katastrofer, och "allt är som förut" och människor gifter sig och arbetar, bygger och planterar som vanligt, och allt går sin gilla gång? Tjoho, är du vaken?

5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen
6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas,
7. utan i de dagar då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna."

Innan den sjunde basunen blåses kommer de två vittnena, som troligen är ledare för de 144.000 väckta, kristustroende israeliterna. Texten fortsätter i nästa kapitel:

3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

Jag hoppar över några versar av utrymmesskäl. Slå gärna upp bibeln och läs hela texten.

7. Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
8. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst.
9. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav.
10. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.
11. Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.
12. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: "Kommen hit upp." Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn.
13. Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt Gud i himmelen.
14. Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
15. Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter."

Strax före den sjunde basunen blir det alltså en stor jordbävning i Jerusalem, där sju tusen omkommer och de övriga blir förskräckta. Och därefter tycks striden vara över. Åtminstone ser man det så i himlen.
...

Det finns ingen möjlighet att detta skulle skildra samma händelse som uppryckelsen av församlingen:

37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; (Matt. 24)

Lägg märke till vad Jesus säger: Allt flyter normalt i världen ÄNDA TILL DEN DAG då de frälsta räddas.

39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag eder Herre kommer.
43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.
44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

(Här märker vi dessutom något intressant. Om uppryckelsen av församlingen sker vid den sjunde basunen, då behöver "husbonden" bara räkna 1260 dagar från det att de två vittnena dödas, för att få veta under "vilken nattväkt" Jesus kommer, och så kan han, enligt Jesus, vaka och förhindra att änglarna får med sig alla frälsta hem. Det är vad Jesus säger, och det är orsaken till att tillkommelsen och stunden för uppryckandet måste vara fördold och inte får föregås av några tecken. Endast Gud Fader i himlen får veta den stunden.)


Vi läste tidigare hos Paulus, att Gud har icke bestämt oss, församlingen, till vrede. Om inte det är Guds vrede som skildras i orden om de sju domsbasunerna, och som otvivelaktligen kommer att drabba alla som befinner sig på jorden, vad är då Guds vrede?

Vidare: När den sjunde basunen blåsts, då är faran över för ett tag, och allt lugnar sig. Då har de första stora vredesdomarna gått över jorden. Nu är väldet (i himlen över världen) den smordes, säger texten. Helt tvärtemot vad som sker när församlingens uppryckelse sker, vid Paulus basun. Då BÖRJAR vredesdomarna över jorden och slutstriden inleds. Jesus liknar det vid syndaflodens början, och vid Sodoms förstörelse. Paulus skriver "DÅ kommer plötsligt fördärv över dem och de skall inte kunna undfly". Men här hos Johannes har stort fördärv redan övergått jorden, och striden är avgjord, när sjunde basunen blåses.

Detta visar väldigt klart, att det handlar om olika basuner, olika händelseförlopp, i ändens tid.

Alltså: När Paulus sista basun blåses, då BÖRJAR vredesdomarna. När Johannes sista basun blåses, då SLUTAR vredesdomarna.

Paulus: Basun > Vredesdomar
Johannes: Vredesdomar > Basun

Ser du skillnaden?


Och angående basuner, så är det inget konstigt om änglar blåser i basuner flera gånger. I krig blåser man till strid, till uppbrott, till vila, etc. Vad Paulus syftar på för basuner framgår inte i hans texter, men enligt judisk teologi har det med högtider att göra. Det kan vi kanske återkomma till, även om det inte behövs för att avgöra denna fråga. Skriften själv visar att det är en helt orimlig tolkning att sammankoppla Paulus basuner med Uppenbarelsens basuner. Änglar är flitiga med att blåsa i basuner, ser du.

Men visst måste det finnas en utväg för dem som vill utgå.
___


En sista fråga: Varför kallar då Paulus sin basun för den sista basunen? Det vet vi inte utifrån Skriften, men det troliga är att när änglarna kommer för att hämta församlingen, så samordnar de sina legioner med basunsignaler. En signal blåses när de ger sig iväg ifrån himlen, och en när de lägger sig i beredskap över jorden. Sedan, när den sista signalen blåses, då hämtar de upp de frälsta. Och anledningen till detta skulle givetvis vara att överraska fienden, så att han inte lägger sig i bakhåll med sina styrkor och försöker sabotera uppryckandet. Det hela måste ske hastigt, överraskande, "som en tjuv om natten".

Johannes domsbasuner är något helt annat.
___


Slutligen: När man försöker koppla samman Paulus basuner med Johannes basuner, för att förlägga dem alla till slutet eller efter vedermödan, antar man ju också att de basunljud Jesus talar om i Matteus 24 är identiska med den sjunde/sista basunen. Men förutom ovanstående olikheter, skiljer sig johannesbasunerna också ifrån Jesu basun. Änglar skall sändas ut med basunljud, säger Jesus, för att församla heliga. Sjunde basunen hos Johannes blåses däremot i himlen. Den markerar dessutom, som sagts tidigare, mitten av vedermödan och inte dess slut. Den markerar Gabriels seger i himlarymden över draken, då himlarymdens välde över jorden är den Smordes. Guds basuner används inte bara en gång, det vore infantilt att anta något sådant.

Sedan kan man ju också påpeka att det vid den sjunde basunen hos Johannes inte nämns något om något församlande av kristna. Och helt naturligt eftersom bara halva vedermödan då förflutit.
___


Ett sista tillägg: Vid Paulus sista basun skall "plötsligt fördärv" drabba dem som lämnas kvar, skriver han. Vadå plötsligt? Om det sker strax efter vedermödan, eller mitt i vedermödan som en del tror, så kan det inte bli något plötsligt fördärv. Då har fördärv pågått i 3½ eller sju år, och minst 2 miljarder människor har dödats. Plötsligt fördärv vid den tidpunkten? Sex domskatastrofer utan like i jordens historia, och så helt "plötsligt" kommer det fördärv över jorden?

Det finns ingen logik i det. Det finns inte en människa som kommer att vara överraskad om så månen trillar ner på jorden då, utan det är precis vad alla väntar sig efter en sådan domsperiod.
...

Idén att Paulus sista basun och Johannes sjunde basun hör samman är alltså helt otänkbar.
___

Läran om det stora avfallet har länge varit en del i ändetidsförkunnelsen. Man har menat, att ju närmre vi kommer ändens tid, desto mer kommer den kristna församlingen att avfalla, för att slutligen uppgå i, eller förvandlas till, den stora skökan, som rider på vilddjuret, det antikristliga världsriket.

Ordet avfall finns i den svenska 1917 års översättning 7 eller 8 gånger, och ingenstans föregås det av orden "det stora". Kanske har man blandat ihop det eller förknippat det med begreppet Jesus använder, "den stora vedermödan". I samma sammanhang talar ju Jesus om falsk profetism och förräderi bland bröder, så visst finns det bibliskt fog för att det kommer att vara avfall bland kristna i ändens tid. Men kristna avföll redan på apostlarnas tid. Och fram på 300-talet hade det avfallet nått en sådan koncentration, att en stor del av kristenheten lät sig förföras att bli statskyrka åt den romerske kejsaren. Var det "det stora avfallet"? Vissa tror så. Andra ser det som en stor seger för kristendomen.

Jag kan inte se att Bibeln utlovar något "stort" avfall ifrån tron, utan att det kommer att ske avfall hela tiden, överallt där kristendomen etablerats, blivit mätt och belåten och inte längre hungrar efter nya segrar och drivs av Andens eld. Jag har dessutom svårt att se varför detta skulle omfatta så gott som hela kristenheten i den sista tiden. I så fall kan vi inte leva särskilt nära den sista tiden nu, för den kristna tron är ingalunda utdöd i världen, eller på tillbakagång. Väckelser går fram i stora delar av världen, Östeuropa, Sydamerika, Afrika, Asien. Även här i Europa och i Nordamerika är väckelsekristendomen vital, med tanke på sin omgivning. (Det är mer väckelse nu i Sverige än vad det var på 1400-talet, tex.) Allt är inte så mörkt som vissa vill ha det till. I alla fall inte så mörkt som det måste vara för att idén om det stora avfallet skall te sig nära förestående.

Men Paulus skriver ju att först måste avfallet ha skett, och sedan skall dramatiska händelser i ändetiden komma? Ja, gör han det, eller är ordet avfall i det sammanhanget felöversatt? Ordet kan lika gärna, troligen ännu hellre, översättas skilsmässan, eller avgången, eller avfärden, eller åtskiljandet. I tidigare engelska bibelöversättningar översattes det "departure". Dvs departure som i när en båt avgår t.ex. Och då står vi där utan ett av nyckelorden i idén om det stora avfallet.


Jag undrar om det verkligen är nyttigt för vår tro, att ständigt gå och vänta på ett stort avfall bland kristna. Åstundar man ändens tid, så kommer man ju därmed att gärna vilja se detta avfall, för att bestyrka sin tro att vi är nära inpå det. Och risken är då överhängande, att man dömer ut sådant som kanhända inte alls är avfall i Guds ögon, utan bara "normala" fluktuationer i den kristna församlingens utveckling och årstider. För det går alltid upp och ner, framväxt och återväxt, vårsådd, sommarvärme, höstskörd, och sedan vinterkyla och frost, för att sedan återupprepas, i nya generationer.

Den kristna församlingen är, till skillnad från nationen Israel, som avföll nationellt, och den katolska kyrkan, som avföll globalt, så suveränt uppbyggd, att den kan på ett dynamiskt sätt kontra avfall. Den är inte monolitiskt byggd. Den kan dela sig, och börja om på nytt när en äldre generation fastnar i det förgångna. Den har aldrig fått några bibelinstruktioner om att byggas upp till en enhällig konstruktion, utan kan gå vidare i flera parallella strömmar, och överallt breda ut sig i återvunnen ny och frisk gestalt.

Och så kommer den också att göra i ändens tid. Vissa drömmer om en stor väckelse i ändens tid, och andra drömmer om ett stort avfall. Men Bibeln lär, menar jag, varken om det ena eller andra. Vi skall "verka medan dagen varar", vilket innebär att vi har de samma förhållanden och möjligheter att förkunna, ända fram till den dag då Herren själv blåser av missionsarbetet. Väckelse och avfall är alltså något som alltid kommer att finnas, varvat med vartannat.

Men går då inte världen allt mer mot fördärvet? Jo det gör den. Världen gör det. Men inte Kristi församling. Församlingen tågar fram, och kommer att så göra tills den hämtas hem till de himmelska boningarna. Därefter, däremot, kan de kvarvarande vänta sällsamma ting. När saltet och ljuset, och stödjepelaren och grundfästet, är borta, då vore väl scenen preparerad, om någonsin, för de ting som under en kort vedermödas natt föregår ljusets uppgång.

Vad som därefter sker, är skrämmande bara att tänka på, och vi har det beskrivet i Uppenbarelseboken. Hiskeliga monster och odjur skall härja på jorden, då satan stiger ned, vred, över att hans tid löper ut. En värld fri ifrån Guds församling är en värld där fallna änglar fritt vandrar, förför, manipulerar, och omskapar skapelsen, till sin egen avbild. Det är vad uppenbarelsen handlar om. Vill du vara med där vet jag inte hur du är konstruerad. Vill du lida för evangeliet saknas inte tillfällen idag. Stå för Guds ord bara, så skall du få lida för evangeliet. Och lider du inte den vedermödan nu, kommer du ej heller att kunna lida den kommande vedermödan, om du skulle få fritt pass in dit.

Vi har vår strid nu, här. Det är mot vilddjuren nu vi skall strida, vittna, lida, segra.

Bibeln säger att en stor sköka skall finnas i ändens tid, ridande på statsmakten, den gudsfientliga. Det är enkelt att se att en sådan institution varken är eller kan vara ny, vid den tiden. Den finns redan, i mer eller mindre utgestaltad form, och har så gjort, som redan nämnts, sedan 300-talet. Men inte ens i det "stora" avfallet är mörkret så kompakt, att det inte kan ske att Herren kallar ut åt sig ett folk.

Det finns, som jag ser det, bara en enda möjlighet för en sådan scen som Bibeln utmålar, då "alla jordens inbyggare skall tillbedja vilddjuret" - och det är att det vid den tiden inte finns några kristna kvar på jorden. Annars skulle inte världen ens kunna tillbe vilddjuret. Vårt inflytande här är sådant, att vi, var vi än går fram, är ljus och salt, så att vi avslöjar vilddjurstendenser, avguderi, och förhindrar samhällsförruttnelse. Annars vore det ingen mening med den kristna församlingen. Omvändelse är inte bara att få sin biljett till himlen, utan också att vara ljus i världen. Och med det följer, att så länge vi är i världen, är vi dess ljus, och något totalt mörker kan inte råda. Sålunda kan ingen Antikrist träda fram i fullt måtto, utan mask, med stämpel i hand, förrän vi är härifrån.

Och tillmäter man inte Kristi dyrköpta församling mer makt och inflytande, än att man tror den skall kunna besegras och bli dörrmatta åt fienden, då har man nog inte lärt känna dess huvud, och dess kraft.

Nog har det hänt att lokala vilddjursriken, stora i och för sig, trätt fram och förföljt de heliga, men de har långt ifrån täckt hela jorden, kommit "alla att tillbedja" dess symboler. Vi har sett Hitler, Stalin, påven och andra, men de har kommit och gått. Det närmaste vi har kommit det kommande, är väl Romarriket, som ju också är förebilden och det tecken vi skall se efter.

Det finns helt enkelt inget fog i Skriften för att ändetidsscenariot skall kunna inträffa, förrän allt vad ljus är, är borta ifrån jorden. Vi ser hur det går när världsmakterna i nuvarande läge försöker röja undan oss. De misslyckas, och får bita i gräset, gång på gång. I vissa länder går de fram hårt, men desto större är väckelserna där. Hur de än gör, kan de inte besegra den kristna församlingen. Inte förrän Gud säger: "Kom hit upp." -

"Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi." (Jes. 26:20)
___

Församlingen skall under tusenårsriket ha samma ställning som änglarna nu har. Vi skall ersätta de fallna änglar som skulle haft uppsikt över jorden, men som föll i synd och beblandade sig med människor.

Jesu 12 apostlar kommer att vara väktare över Israels städer, och de apostlar vi haft här i Norden kommer att bli väktare och furstar över Norden. Övriga blir som "lägre" änglar, som kan få vaka över enskilda människor i tusenårsriket.

Änglarna pendlar mellan det himmelska paradiset och jorden, och så kommer också den förhärligade församlingen att göra. Liksom änglarna kommer vi att kunna visa oss för människorna, men oftast är vi liksom dem dolda för deras syn.

Vi kommer att ha likadana härlighetskroppar som Guds änglar, och samma egenskaper, möjligen ännu fler. Änglavärlden väntar spänt på vår ankomst, de vill se fullblomningen av Kristi, Lammets, försoningsverk. Också de väntar på att bli fullkomnade, med oss. Det är därför också änglar faller ned och tillber Jesus som "det slaktade Lammet" i himlen.

Mer kunde sagts här, t.ex om deras farkoster, men det finns i andra artiklar. Men läs Efesierbrevet om församlingens oerhörda ställning i det himmelska:

"Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre." (Ef. 3:10-11)

Således hade Guds visdom före det, i det äldre förbundet, inte blivit kunnig för dessa furstar. Gud har alltså gjort något oerhört stort genom Kristi församling, något som tilldrar sig hela änglavärldens intresse. Jag tror det handlar om ett svar på Gudssönernas syndafall, något som kommer att hindra att det sker igen. Så stort är Jesu verk.
___

"Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om." (2 Tim. 3:14)

Svaret på frågan är ett klart ja. Du kanske fick uppenbarelse av Gud som nyfrälst och nytänd, om många ting. Du var frimodig, du vågade påstå att så säger Bibeln, så säger Herren. Du vågade ta strid, ta ställning, mot avfall och villfarelser, mot synd och värld, därför att i dig brann uppenbarelsen - du SÅG det du sade och stod för, det var levande tecknat i din själ, uppenbarat av Fadern.

Men, du var inte trogen dessa uppenbarelser. Efter hand som tiden gick blev du insnärjd, i religionen, i samhället, i borgerligheten. Du började kompromissa, vika undan när du skulle stått fram, vara tyst när du skulle talat och bekänt, vände bort blicken när du skulle sett rakt fram, med frimodig blick - och plötsligt fanns inte uppenbarelsen där längre. Nu kände du dig osäker, i stället för så övertygad. Att påstå sådant du tidigare så frankt förklarat, kändes nu högmodigt, förmätet. Klangen var borta, och du kunde inte längre tala med samma auktoritet, med samma barnsliga tillit och tro. Synen var borta, du såg bara suddigt, bluddrigt, och bekännelsen sjönk. Du blev en "ödmjuk" kristen, som inget vet, inget kan, inget vågar, inget tror. Men du ersatte uppenbarelsen och det frimodiga vittnesbördet, som bar sådan frukt, med "goda gärningar". Det gav dig en viss ro, som du kunde vila i.

Med tiden började du fråga dig själv hur du kunde ha varit så "tokig" som nyfrälst. Slog Bibeln i huvudet på folk, skrämde dem med helvetet, talade om för dem att de var syndare, avfälliga, vilsefarna. Idag kan du inte längre "döma", för då skulle du också döma dig själv. Du har tvingats sänka din bekännelse, så att den överensstämmer med ditt andliga liv idag. Och du kan inte sätta dig "över" någon annan längre, därför att du befinner dig på samma nivå, eller under deras nivå.

Ljuset vi har fått, det har vi fått för att vi skall vandra i det, medan det varar. Endast om vi vandrar framåt i det ljus vi får, bevaras vi i det. Ljuset leder oss steg för steg, så långt vi klarar att ta emot. Framåt, hemåt. Ljuset ställer oss på tröskeln till nya områden, nya upptäckter, nya uppgifter, och när vi träder in där, går över tröskeln, fortsätter ljuset att leda oss, föra oss, värma oss, lysa för oss. Men står vi tvekande, mörknar ljuset snart, och drar sig bort ifrån oss. Följer vi det inte, så lämnar det oss, och vi har bara religion att ty oss till, och inbillad, självtagen frid. Sådan frid som världen ger.

Utan ljuset ser vi inte att gå i mörkret. Vi trampar på saker vi inte borde trampa på, stinger våra fötter, besudlar dem. Vi är religiösa, men inte kristna i sann mening. Kristen betyder smord, men när smörjelsen vikit bort, kan vi då med sann stämma bekänna oss till och berömma oss av det namnet?
___

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bildstod åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.
Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bildstod, så att vilddjurets bildstod till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bildstod." (Upp. 13:14-15)

Med ordet bild utbytt till bildstod tror jag man förstår bättre vad Johannes beskrev. De avgudar som tillbads på hans tid var oftast bildstoder, dvs statyer i hel eller halvformat (byster). Så gjorde hedningarna också tidigare, som t.ex skildras i Daniel där Nebukadnessar lät resa den berömda bildstoden som alla representanter för hans vidsträckta rike skulle tillbe. Så man kan nog säga att den rätta översättningen här skall vara bildstod, vilket ju styrks av att det är vad ordet också betyder i ursprunglig mening.

Den antika kulten av kejsare i Rom kan tjäna som belysning av vad Jesus, genom Johannes ville visa oss om ändetidens kejsarkult. Det vanliga i antiken var att "goda" kungar och kejsare blev gudaförklarade efter sin död och sedan dyrkade, men det hände även att vissa blev gudaförklarade redan medan de levde. Så skedde med Julius Caesar. Statyer restes på många platser, utanför eller i romerska tempel, där människor dyrkade honom. Kulten avtog snart, men återupplivades efter en speciell händelse:

"Worship of Caesar became prominent again, when a bright daylight-comet, the "Julian star", appeared in July 44 BC during the games in honor of Caesar's victories, which was interpreted as Caesar's soul in heaven."

Under en idrottsfest till åminnelse av den döde kejsaren visade sig alltså en komet på himlen, mitt på dagen. Detta måste givetvis ha övertygat de flesta om Julius Caesars "gudomlighet", och om fördelarna av att tillbe honom.