Sakramentalismen har börjat få insteg i vissa kristna sammanhang, sammanhang där den egentligen inte borde haft en chans att göra sig gällande, men som nu, genom tjänare som sprider förvirring, får och ges fotfäste, medan det täckelse som förut var och borde förblivit avtäckt, nu höjs igen, bit för bit, och inte kommer att stanna förrän det nått den höjd och uppnått den förblindelse det är avsett för, för att för de utomstående fördölja Guds verkligheter.

Synd då på spilld möda, kristligt blod och mäktig andeutgjutelse, om allt det skall ha varit bara en temporär ögonöppnare, som visserligen under sin tid fått uträtta mycket gott och ännu gör det, men som låter allt det goda löpa risken att inlemmas i en annan fålla, känd, ökänd t.o.m, genom den kristna väckelsens historia, som en mindre ärbar kvinnas hus, till vilket hon sluter alla dem som gått genom dörren till hennes kamrar, och vars trappsteg leder inte uppåt och hemåt, utan nedåt, till dödsriket, till de själar hennes barn dyrkar och står i förbund med, genom de falska nådamedel hon förblindar dem och skänker falsk tröst genom.

Sakrament, nådamedel, vad är det? Vi har bara ett sakrament, ett enda giltigt nådamedel inför Gud, och det är JESUS! Något annat finns inte, någon annan nåd ges ej, än den som ges genom Kristus, när Kristus är Herre på hjärtats tron, levande, sann, mottagen som den Frälsare han är, ensam, allena i sin uppgift, utan konkurrens, som själens Herde och vårdare, vår "allt i allo" - allgod, allvis, allsann, allren, allhärlig, allkunnig, allrådande, allfader, allbroder, allvän.
___