I ett allharmoniskt universum får (och kan) ingen synd existera. För det skulle omedelbart bryta allharmonin, och tillvaron skulle inte längre vara helgod, helharmonisk. Så hur löser Gud den frågan, när han samtidigt måste tillåta varelsers fria vilja? Vissa väljer ju att göra "ont" dvs att begå handlingar och hysa önskningar som inte är i harmoni med det helgoda. Vi människor vet redan om ett sådant sätt, ett sätt att förpassa vissa ting in i mörkrets och ickevarandets vrå. Vi har hört om svarta hål, hur tiden där förvrängs till icketillstånd, hur tillvaron där, om det vore möjligt för levande varelser och väsen att där finnas, drar dem ur vårt universum och de förs till tider bortom vår, och därmed, i praktiken, inte längre är en del av vårt universum, av vår tillvaro, och av den harmoni, som skulle kunna finnas här, vore det möjligt att skilja på tingen på sådant sätt.

Så när vi nu redan vet om en sådan tillvaro, och ett sådant sätt, hur enkelt då för Gud, som råder över alltet, att bereda just en sådan avskild tillvaro, för de två väljarskarorna i tiden.

Så "helvetet" är alltså inte bara oss åtskilt i rummet, utan också i tiden? Ja, mycket troligt är det så. Jesus talar om "svalg" (om än bara i ett förstadium till det slutliga) som gör det omöjligt för den ene att nå den andre, och tid är som vi vet, ett oöverstigligt svalg, som ger förutsättningar för just en sådan åtskiljelse av gott och ont, som Ordet oss utlovar.

Därför behöver vi inte sväva i ovisshet, eller i ett slags godvilligt trostillstånd i denna fråga. Vi kan övergå i en förståndsvisshet här, då vi redan i vår egen realm kan se lösningen på ett sådant problem. För Gud blir det då ännu enklare, att, när tiden och tingen är utklarade, och all skapelse fått sin väljarerfarenhet, att placera var och en, och vart och ett, där det hör hemma, och där det inte finns någon enda koppling dem emellan.
___