Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.
Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?
Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.
Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...
NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...
DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___
