"Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om." (2 Tim. 3:14)

Svaret på frågan är ett klart ja. Du kanske fick uppenbarelse av Gud som nyfrälst och nytänd, om många ting. Du var frimodig, du vågade påstå att så säger Bibeln, så säger Herren. Du vågade ta strid, ta ställning, mot avfall och villfarelser, mot synd och värld, därför att i dig brann uppenbarelsen - du SÅG det du sade och stod för, det var levande tecknat i din själ, uppenbarat av Fadern.

Men, du var inte trogen dessa uppenbarelser. Efter hand som tiden gick blev du insnärjd, i religionen, i samhället, i borgerligheten. Du började kompromissa, vika undan när du skulle stått fram, vara tyst när du skulle talat och bekänt, vände bort blicken när du skulle sett rakt fram, med frimodig blick - och plötsligt fanns inte uppenbarelsen där längre. Nu kände du dig osäker, i stället för så övertygad. Att påstå sådant du tidigare så frankt förklarat, kändes nu högmodigt, förmätet. Klangen var borta, och du kunde inte längre tala med samma auktoritet, med samma barnsliga tillit och tro. Synen var borta, du såg bara suddigt, bluddrigt, och bekännelsen sjönk. Du blev en "ödmjuk" kristen, som inget vet, inget kan, inget vågar, inget tror. Men du ersatte uppenbarelsen och det frimodiga vittnesbördet, som bar sådan frukt, med "goda gärningar". Det gav dig en viss ro, som du kunde vila i.

Med tiden började du fråga dig själv hur du kunde ha varit så "tokig" som nyfrälst. Slog Bibeln i huvudet på folk, skrämde dem med helvetet, talade om för dem att de var syndare, avfälliga, vilsefarna. Idag kan du inte längre "döma", för då skulle du också döma dig själv. Du har tvingats sänka din bekännelse, så att den överensstämmer med ditt andliga liv idag. Och du kan inte sätta dig "över" någon annan längre, därför att du befinner dig på samma nivå, eller under deras nivå.

Ljuset vi har fått, det har vi fått för att vi skall vandra i det, medan det varar. Endast om vi vandrar framåt i det ljus vi får, bevaras vi i det. Ljuset leder oss steg för steg, så långt vi klarar att ta emot. Framåt, hemåt. Ljuset ställer oss på tröskeln till nya områden, nya upptäckter, nya uppgifter, och när vi träder in där, går över tröskeln, fortsätter ljuset att leda oss, föra oss, värma oss, lysa för oss. Men står vi tvekande, mörknar ljuset snart, och drar sig bort ifrån oss. Följer vi det inte, så lämnar det oss, och vi har bara religion att ty oss till, och inbillad, självtagen frid. Sådan frid som världen ger.

Utan ljuset ser vi inte att gå i mörkret. Vi trampar på saker vi inte borde trampa på, stinger våra fötter, besudlar dem. Vi är religiösa, men inte kristna i sann mening. Kristen betyder smord, men när smörjelsen vikit bort, kan vi då med sann stämma bekänna oss till och berömma oss av det namnet?
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati