Jag vill hedra några av mina "andliga fäder och mödrar" här:

Eftersom jag blev frälst på ett husmöte där Christer Thyr förkunnade och ledde mig till frälsningen (18 mars 1980), måste jag givetvis nämna hans namn först. Han var också den som döpte mig, bara några dagar senare, i Kungälvs pingstförsamling, liksom att han var föreståndare (och en mycket inspirerande bibellärare) i samma församlings bibelskola.

Sedan blev den gamle norrländske pingstevangelisten Evert Sundholm min och mina andliga syskons herde under några år, i Stenungsund. Han var rikt andligt utrustad och frambar ibland profetiska budskap med starka rop och tårar. Han berättade också gärna om väckelsen i Norrland under 1930-talet.

Under den tiden fick vi motta andliga intryck från många originella förkunnare, vissa vänner till broder Evert sedan gammalt. En var Gustav Söderholm, en RIKTIG pingstpionjär, som var med redan i början av 1900-talet. En annnan var indienmissionären Erik Andreasson, som höll sådana bibelstudier att man aldrig glömmer känslan av helighet och gudsnärvaro. Vi hörde några gånger Helge Lundberg från Göteborgs Smyrna, en av förnyelseväckelsens förkunnare. Det var väldigt välsignat och inspirerande. Vi hörde också någon enstaka gång Algot Nicklasson, Teofil Engström, Thure Bills (tror jag han hette), och Hilding Fagerberg.

I församlingen i Kungälv fanns ett äldre originellt brödrapar, Ludvig och Karl-Johan (minns ej efternamnet), som hade varit med från begynnelsen där, liksom några äldre systrar, som gav starka intryck. Dessa pingstsystrar hade drottninglika, helgade personligheter, man förstod att de hade varit Guds eldsvittnen.

I Ljungskile Smyrna fanns två äldre profetgestalter, "Ragnar och Rönnblom". Deras liv var ett liv i bön, och varje gång vi kom dit på deras bönemöten, mötte de mig direkt i ingången och lade händerna på mig och bad kraftfulla böner under långa stunder, i vestibulen. Man var som deg efteråt, välsignad deg. De förnam att mitt hjärta var öppet och längtande.

I Vekkelsesenteret Fredrikstad: Oddvar Linkas och hela församlingen där omkring 1985-87. Obeskrivligt härligt.

I Maranata från mitten av 80-talet: Tage Johansson, Arne Imsen, Per-Arne Imsen. Intrycken är outplånliga, ovärderliga. Andra som jag mest varit i kontakt med genom att höra deras förkunnelse och sång på kassetter, även om jag också hört och sett dem "live": Målle Lindberg, Donald Bergagård, Aage Samuelsen och många andra maranatavänner i Norden.

Under senare år har jag genom internet mottagit många intryck och välsignelser från amerikanska väckelsepredikanter som Benny Hinn, Kenneth Copeland, Kenneth Hagin (kan kräva en förklaring men får vara tills vidare), Joyce Meyer, Jesse Duplantis, Oral Roberts (han finns kvar ännu), Morris Cerullo (han också).

Sedan finns det givetvis också enskilda syskon som betytt mycket, vissa kanske minst lika mycket som förkunnarna. Men det blir för mycket att nämna alla.

Den som betytt allra mest, är min bäste vän JESUS.
...

I detta ligger inget beröm av människor. Bara ett tacksamt erkännande att Gud behagat använda dem som förmedlare av hans goda gåvor. Och vi förstår att varje Guds tjänare som fått bära fram hans gåvor, också fått betala ett pris därför, och att deras lön skall bli stor. Vad övrigt är att säga om dessa Herrens tjänare "kommer icke mig vid". Och inte dig heller.
___