NÄR MAN LÄSER profetiorna om Jesu andra tillkommelse, får man inte läsa dem som om de vore självständiga enheter, för då hamnar man i motsättningar eftersom de tar upp olika aspekter av en och samma serie händelser. De bibliska profetiorna kan heller inte läsas som om de presenterade en rak linje av händelser. Ofta kan det vara många hundra år och t.o.m tusentals år mellan olika delar av profetian. Gud är evig och hans Ande ger oss ord utifrån evighetens synvinkel och inte utifrån tidens. Profetian uppfylls heller inte bara i en dimension, utan i hela spektrat av mänskligt och jordiskt liv. Guds ord är flerdimensionellt, gäller för oss på alla plan av vårt liv. Det som skall ske om tusentals år enligt profetian kan ändå uppfyllas delvis redan nu, i andra aspekter. (Guds ord är en sådan [universell] kraft, att det gäller för allt.) Om du studerar hur Gamla Testamentets profetior uppfylldes i Nya Testamentet, så kommer du att börja förstå detta.

Med detta sagt så kan man börja studera t.ex Matteus 24. Det som sägs där fick först sin uppfyllelse i apostlatiden, då Jerusalem intogs och förstördes av romarna. Men skulle man ta det som hela uppfyllelsen av profetian (historisk tolkning) hamnade man direkt i motsättningar med det skrivna. Det Jesus säger uppfylls delvis och parallellt, för att slutligen, i den yttersta tiden, bli komplett uppfyllt med hans tillkommelse. (För profetians Ande var det som en händelse, men för oss blev det i princip hela vår historia. - För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.)

Försöker man, å andra sidan, tolka Matteus 24 som bara ändetidshändelser (futuristisk tolkning), blir man tvungen att förneka de uppenbara uppfyllelser som skedde i apostlatiden. Båda de endimensionella synsätten leder alltså till orimliga tolkningar. Man måste alltså inse hur profetior skall tolkas, och då är som sagt de gammaltestamentliga profetiornas uppfyllelse i NT vår vägledning. Till det behövs givetvis också Guds Andes tolkningsgåva. Utan den kan man inte förstå någonting, för Guds hemligheter ges bara åt dem som ödmjukar sig och underordnar sig honom och hans vilja.
___



SÅLEDES: Matteus 24 läst utifrån den linjära, endimensionella tolkningen är tillräckligt motsägelsefullt för att man skall förstå att det måste röra sig om mer än ett upptagande.

Ex: "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skall då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." (Matt. 24:30-31)

Hur överensstämmer det med detta:

"Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skall två män vara tillsammans ute på marken; en skall bli upptagen, och en skall lämnas kvar." (Matt. 24:38-39)

I det ena exemplet vet alla att något fruktansvärt väntar jorden, i det andra lever alla sitt dagliga liv utan att vänta sig något ovanligt alls. Endast om man läser in två upptaganden blir texten logisk.

Ytterligare:

"Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo; ty i en stund då ni icke väntar det skall Människosonen komma." (v. 43-44)

Jesus säger alltså att upptagandet av bruden, den trogna kristna församlingen, kommer att ske plötsligt, utan förvarning, i en hemlig räddningsoperation. Detta därför att djävulen annars skulle samla sina styrkor och ställa till problem just vid den stunden.

En liknelse från modern tid: Före andra världskriget var det många judar som flydde från Tyskland, därför att de insåg att det inte gick att leva längre i det landet. Dessa blev alltså räddade utan att behöva gå genom den vedermödan. De var redo att fly, och gjorde det i rätt ögonblick, de förstod när det var dags. Men de flesta judar stannade kvar i Tyskland och blev tvungna att genomgå vedermödan. De flesta dog, men några blev räddade. Ingen av dem hade insett tidens allvar, alla blev "kvarlämnade", men några få klarade sig, genom stora svårigheter, igenom kriget.

Så kommer det att vara vid Människosonens tillkommelse.

Det kommer en räddningsstyrka och hämtar dem som är redo, som är märkta med Andens sigill på sina pannor. De övriga, som inte var redo, som var kristna utan att ha Guds Andes liv, som bara var religiösa eller ljumma eller avfälliga, som inte hörde Herren till, de blir kvarlämnade och får genomgå den antikristliga tiden då mörkret sänker sig över jorden och "djävulen kommer ned i stor vrede". Några av dem kommer att ge sina liv för Jesus, i nyuppväckt tro, och kommer så med bland vedermödans martyrer, medan de övriga antingen dör i sin avfällighet, genom vilddjuret, eller dör i katastroferna under vedermödan. Möjligen kommer en liten liten grupp att kunna, tillsammans med nyfrälsta Jesustroende judar, genomgå hela vedermödan och klara sig ända fram till slutet, när sista upptagandet sker.
...


Som ett bevis för att den tolkningsmodell jag föreslår är riktig, kolla i Luk. 17 och Luk. 21: Där är samma händelser som Jesus talar om i Matt. 24 uppdelade i två olika tal. Matteus är alltså en sammanfattning av två skilda profetiska utsagor, och kan alltså inte förstås som en enda linjär profetia. När Jesus framförde sin sammanfattning i Matteus 24 kände lärjungarna igen det han talat med dem om tidigare, i Lukas 17, och förstod därför de olika delarnas förhållande till varandra. Det kan vi göra också om vi lägger märke till evangeliernas olikheter.
...


VI VÄNTAR ALLTSÅ på en plötslig, osynlig ankomst, då brudeskaran skall snabbevakueras bort från jorden. Inga definitiva tecken skall föregå denna händelse - inget som avslöjar för fienden att räddningen kommer - men det är troligt att de utvalda ändå kommer att se, och förstå, i sina hjärtan, när tiden är inne.
___