Att det förekommer avfall bland kristna är de flesta kristna överens om. Men knappast någon erkänner avfall om det förekommer inom ens egen krets eller hos sig själv. Avfallet är nämligen så finurligt konstruerat, att det för varje steg neråt på sin väg, behåller sin jämvikt med en teologi som rättfärdigar tillbakagången. Den religiösa människan är ofta bibelsprängd, och beskriver för sig själv sitt beteende med religiösa, bibliska termer och förebilder. Och Bibeln är en rik bok med många företeelser man kan urskulda sig med, och bakom. Det finns dock en person i sammanhanget som inte låter lura sig, och det är denna människas egen själ, hennes inre, andliga människa. Den kan visserligen tystas, dess protester förträngas, baddas med fromma försäkringar, ofta utvalda bibelord, men dess inre klagan tystnar aldrig. Den är ju av evighet, och dess ursprung är Guds egen hand, och minns när den kom därur och de stunder av Faderns närhet den upplevt sedan dess. Stunder, och tider.

Men den har inte så mycket att säga till om. Människans yttre är starkare, och vill detta yttre inte stanna upp, bli förkrossat, avklätt, och erkänna sitt tillstånd, kommer det inre att fortsätta vara en svag, dock aldrig helt tystad röst därinne.

För många kan denna inre röst upplevas som en fiende, t.o.m som fienden själv. Den beter sig som ett tvivel och klassas därför som sådant, men detta tvivel riktar sig inte mot Guds ord, utan mot den falska förtröstan på bibelord som bara används som fromma mantran. I stället för att stanna upp och lyssna till vad den inre människan vill säga, så överöses den med inlärda bibelord, löften ryckta ur sina sammanhang där villkoren inte uppfyllts. Den religiösa människan tar sig friheter den inte har, tillägnar sig andliga ting den aldrig upplevt, eller slutat uppleva. Den bygger upp, ja, men inte ett Guds verk, utan ett uppblåst falsarium byggt på sand, som när stormarna kommer rasar ihop.

"Ord till tröst", dagliga "andakter", uppbyggelsepredikningar, allt bara tjänande till att själen skall fortsätta sova, på vägen mot fördärvet. Invaggad i en falsk säkerhet, förtröstande på gamla erfarenheter, rutin, uppmuntrande vänner, tillkämpat glad men dock, denna ständiga inre visshet om att allt inte är så bra som det sägs, som det intalas, som det framställs.
...

Detta tillstånd kan avhjälpas, om det inte får fortsätta för länge. Men det kan kosta väldigt mycket. Det kan innebära förödande förändringar i människans liv, i förhållande till hennes andliga omgivning, bekantskapskrets, och familj. Det kan bli till en ny omvändelseprocess, med all den turbulens det medför. Man bör vara medveten om det, även om det inte måste eftersträvas. Man får lägga allt på offeraltaret, och vara tacksam för det man får tillbaka, det som inte behövde offras och brännas, för att själen åter skulle få liv och herravälde, över det fromma köttet i den religiösa människan.
...

Det kostar något att efterfölja Jesus. Inte bara vid omvändelsen, utan egentligen hela vägen hem till himlen. Jesu tolv apostlars kamp och svårigheter var inte slut i och med att de upplevde Andens dop på övre salen, eller iom att den första urkristna församlingen etablerats. Det var bara början på de livsförändringar, förnyelseprocesser, omflyttningar och omställningar de måste genomgå, när de fortsättningsvis efterföljde Mästaren på hans väg. Han vandrade vidare, genom sin närvarande Ande, och de måste följa, om de fortsatt ville vara hans lärjungar och sändebud.

Väckelsen stannade aldrig länge på en plats. Dess låga brann så länge det fanns hunger och törst, men när barnen var mättade, vandrade Jesus vidare, till nästa plats. Det mönstret kan vi se både i evangelierna och apostlagärningarna. Det började i Galileen, förflyttade sig sedan genom Israels städer till Jerusalem, stannade där ett tag, och gick sedan till Antiokia i Syrien, sedan över till Mindre Asien. Det var som om Jesus fortfarande var ute på vandring, och hans lärjungar fick följa honom dit där han gick. Efter sig lämnade de på varje plats föramlingar, där elden brann tills det som kunde brinna var förtärt.

Vad är församlingen? En institution, ett monument? Nej, en skapelseverkstad, där nya själar, nya lärjungar och efterföljare föds fram. För att vad? Stanna där och långsamt förvandlas till museiföremål, religiösa robotar? Nej, meningen är att vi skall följa Mästaren Jesus dit han går. Det var därför de första församlingarna var så glada över att få besök av apostlar som Paulus, Barnabas och Silas, som kom och berättade om vad Gud gjorde ute på missionsfälten, ute i det romerska rikets alla provinser. Och de ville vara med och stödja dessa kringresande Jesu efterföljare, och själva följa med, när de fick kallelsen.

Dessa första församlingar hade bara sitt berättigande, så länge de var med i utsändandet av apostlar till de jordens ändar som ännu inte hört om Jesus. Och genom detta behöll de livet, för livet expanderar, tar emot livskraft från alla sina lemmar, och grenar. I ett träd deltar alla de äldre grenarna med att förse de yngre med livssaven. Gjorde de inte det skulle de yngre dö, och de själva också. Livet måste fram, och det måste överföras till nya grenar.
...

Vad är då liv? Var ser vi detta liv? Hur igenkänns liv? Är andligt liv stagnation, "rätta" läror, torra och trista möten? Nej, liv brukar föra väsen, särskilt nya liv, och särskilt bra på rätta läran brukar det inte heller vara. Men det har rätta gnistan, och rätta hungern. Det växer, och väcker uppmärksamhet. Det lockar.

Liv kan alltså igenkännas på sina yttre former, även om man skulle vara död för dess andliga verkningar. Det finns en ledtråd även för den blinde. Liv är inte död och stagnation. Liv växer, liv spränger sig igenom det döda, förstör former, traditioner, och börjar från början. Livet är alltid nytt, fräscht, klart och rent.

Liv har också höga förväntningar. Det vet inte sina gränser, har inte lärt sig vad som är "omöjligt". Det tror allt, hoppas allt, som kärleken. Det vet inte hur man skall föra sig, men för sig framåt. Och det var det som var meningen.

Jesus sade ju Om ni inte kan tro mina ord, så tro mina gärningar. Men dem han talade till trodde inte ändå. De bara klagade. Kom Johannes med sitt försakelsebudskap, så var det fel. Kom Jesus med sin frigörelse, så var det fel. Allt var fel utom den egna gruppens pedantiskt utformade trossystem.

Dock vann Jesus också ur den gruppen sanna efterföljare, som när de förnyats blev till stor, stor välsignelse. Apollos var väl en av dem, Paulus en annan. De var ingalunda en hopplös skara, men de behövde ödmjuka sig och av hela hjärtat söka förnyelsen, och förvandlingen, till vad Gud gjorde idag, inte för 1500 år sedan eller 50 år sedan.

De förenade gammalt och nytt och blev så välsignade bryggor, förbindelselänkar för livets kraft, där hoppet nästan hade dött ut. Och det ledde till att inte bara städer som Korint tog emot väckelsen, utan också Berea. Skriftlärda fick liv, tillsammans med olärda, och båda fick lära av varandra, och vara ödmjuka inför varandra. De hade ju smakat LIVET och börjat lära sig att följa det, leva det, igen eller för första gången. Och då framstod det yttre, det gamla, det man tidigare förtröstat på, berömt sig av, som så betydelselöst. Följde de inte Jesus nu? Skulle inte hans Ande veta vad som vore värt att ta vara på? Skulle inte han ta det, förbränna slagget och sedan ge det åter, nytt och fräscht, med en kraft och smörjelse ämnad, inriktad, och vässad, för den tid de NU levde i? Jo, det trodde de honom om, och därför vågade de också följa honom, och åter ge sig ut på "vandringen", efterföljelsen, utan förlitande på annat än hans uppenbarelse, hans talande stämma, hans förnyande lärdom.

Så överlevde de, dessa äldre, då de delade de nyare generationernas möten med Jesus, och vi finner i Bibelns sista böcker en 90 år gammal profet, som skriver till barn, ynglingar och äldre, och alla lyssnar de till honom, finner levande föda i hans ord.

Maranata! Herren kommer.

Johannesevangeliet och hans tre brev är ju något av det fräschaste som finns i Bibeln. De är helt klart skrivna med en underbar förnyelseande, och med ett tonläge som slog an bland de greker det var riktat till, trots att författaren var en gammal judisk man.
___