JAG ÄR EN GUD

Om jag säger så här: Jag är en gud, så blir du chockerad och beredd att kalla på inkvisitionsdomstolen i modern form. Men det beror bara på att vårt ord gud fått en annan innebörd, än vad det hade från början. Människan är ingen gud, tänker vi, för Gud är i himlen och han är unik och ingen kan nå upp till hans nivå. Nej, det är rätt, men då syftar du på den högste Guden. Lägg märke till uttrycket: den högste guden. Om det finns en högste gud, så finns det också lägre gudar. Och om vi går tillbaka i tiden till när de här begreppen hade en annan innebörd, så finner vi att både i vårt språk och i det bibliska språket, hebreiskan, så delar flera varelser på begreppet gud. Så du kan lägga ned facklan du tänkte antända bålet med, i alla fall om du vill läsa Bibeln så som Bibeln skrevs en gång.

Att den högste guden är unik och bara finns i ett "exemplar" så att säga, är som sagt riktigt. Men eftersom han också har andra gudar under sig - inte jämte, för då blir det fel - så får vi inse att ordet gud inte avser en enda unik varelse, utan ett kollektiv av varelser. Vill vi ge ett namn åt den högste guden, så skulle det kunna vara skaparen, men det visar sig vara svårt att hitta ett ord som verkligen inrymmer hans unika ställning och tillvaro. Han har ett egennamn, Jahve, som han själv gav Mose att förkunna. Gud är således inte hans namn, även om det kommit att bli det i senare tid, då monoteismen fått sådant genomslag, att tanken på andra gudar bleknat. Men med det har också en hel del insikter gått förlorade. Det är aldrig bra att avvika ifrån det bibliska språket, och den bibliska verkligheten. Säger Bibeln att det finns flera gudar, och att fler än den högste kan ha den beteckningen, då finns det värdefull sanning och insikt i detta.

Det hebreiska ordet för gud betyder egentligen bara makt, eller mäktig, stark. Så då förstår du att det knappast kan ha varit en unik beteckning för skaparen från början. Det finns många som kan kallas mäktiga och starka, och i Bibeln kallas både änglar och människor (men inte alla människor) för elohim. Och bara det faktum att ordet är i plural visar ju dess betydelse.

Vad betyder egentligen det svenska ordet gud? Etymologiskt kommer det ifrån det urgermanska ordet guthan, som är släkt med got, dvs folknamnet på götarna. Det tros ha innebörden (ut)gjuta och skulle då beteckna man, jämför med norska gutt. Ordet finns också i Göta älv, och älven utgjuter ju vatten. Hur har det då kommit att användas om Gud i himlen? Där tros det ha använts vid utgjutning av dryckoffer till avgudar(?) och sedan överförts på något sätt. Språkvetarna är inte riktigt säkra på ordets innebörd. Ett liknande ord användes också om präster, godar. En präst = en gode. * Oden, som räknades som den högste i asatron, kallades också Gaut. Vägarna till vårt moderna ord kan ha varit många som synes.

När de första biblarna översattes till de nordiska språken (och dit räknas även gammalengelskan), så hade en förskjutning av innebörden redan skett. För att späda på förvirringen ändå mer så använde romarna ordet deus för gud, besläktat med det grekiska theos. Detta ords innebörd är ljus. Jag är ingen expert på ordets innebörd i de olika språken, och som sagt, detta ordet tycks ha en speciell historia för sig som säkert skulle vara intressant att utforska, och även troligen nödvändig med tanke på det jag redan nämnt ovan, men det får vara tills vidare.

Kan vi spåra någon som försökt, och även lyckats ganska väl, med att så förvirring angående begreppet? Eller har detta med språkförbistringen att göra? Och för övrigt, vilkas språk var det som skulle förbistras? Inte den Högste gudens barn, väl? Men vi har drabbats av det också, fast vi kunde ha undsluppit det om vi varit vakna över saken.

Inser du nu hur löjligt det skulle låta om någon sagt Jag tror på gud innan ordet fick sin nuvarande mening? Tror du på gud? Vilken gud då, skulle de frågat? Jamen det finns bara en gud, skulle en modern europe eller amerikan säga. Nej, det finns många, skulle de forntida svara, och de skulle få rätt av en hebré om han tillfrågades. De skulle få rätt av Mose och Abraham. Och av Jesus.

Det är egentligen väldigt märkligt hur mycket felöversättningar det finns i Bibeln. Och det är ju inte så att det inte har eller har haft någon betydelse. Det har STOR betydelse att vartenda ord och prick i Bibeln blir rätt översatt. Och då gäller det att gräva djupt, i de lager av religiösa traditioner som ligger över folks förståelse av ord och meningar.

Så när moderna människor läser Bibeln och där ser ordet gud, så uppfattar de det i betydelsen den unika skaparguden. Men så möter de ordet även i andra sammanhang, där det används om andra varelser, och blir då tvungna att skruva på dessa bibelord, så att de skall passa med den ingrodda uppfattningen, i stället för att låta skriften själv förklara ordets innebörd och så få göra oss visa, eller visare.

Nu kan man invända, att Bibeln ju själv använder ordet gud som en unik beteckning på skaparen, både i GT och NT. Ja, det är sant, men den gör det ändå i vetskapen att det också fanns andra som kallades gud. Det är ungefär som när vi använder ordet bibel. Bibel betyder bok. När vi säger Bibeln menar vi inte att det bara finns en enda bok, utan att Bibeln är böckernas bok, den enastående, unika bok, som står över alla andra böcker (undantaget Enoks bok, men det är en annan artikel, och där känner jag röklukten igen).

Bibelförfattarna menade inte att det bara fanns en enda existerande varelse som gick under beteckningen gud, det är uppenbart bara du tänker på hur Jesus citerar psalm 82, där en grupp lägre gudar tilltalas av den högste.

Glöm bort ordet gud som egennamn för skaparen. Det är inte vad det betyder. Utan snarare betyder det gudarnas gud, eller gud med stort G, som man brukar säga. Skaparens egennamn är som sagt Jahve, eller iaf är det namnet han gav Mose.

När en hebreisktalande läser Bibeln och kommer till ordet Elohim, så ser han alltså ordet mäktiga eller något liknande. Bara sammanhanget i texten avgör vilken av de mäktiga som avses. Ungefär som när vi talar om kungen eller presidenten. Det kan avse den högste jordiska makthavaren i landet vi bor i, men det kan också avse en lägre person. I USA kan snart sagt varenda människa bli president, eftersom det bara betyder ordförande. Så småningom kanske ordet upphör att användas om andra än bara den högste.

Här kan någon säga: Jag såg kungen idag! Vilken då kung? Tvättkungen! Inte förrän kontexten blir klar förstår vi vem som avses, och så är det också med ordet gud i Bibeln.

Försök hitta ett ord som verkligen betecknar den högste guden på ett unikt sätt, så skall du se hur svårt det är. Det är som om han omger sig med mystik, och ouppnåelighet, bara där. Det går liksom inte att ge honom något namn, han glider ifrån oss, blir osynlig - som han ju också är. Så han fick komma till oss i stället, han fick sänka sig till vår nivå, han fick bli en av oss, för att vi skulle kunna börja förstå vem och vad han är. Nu har vi ett namn, ett namn som är unikt, och det är JESUS.

Jag tycker det är intressant att det är så svårt att hitta ett adekvat namn för skaparen. Som om han är Herre även över vår språkförmåga och inte låter oss ge honom något namn. Försöker vi blir det fel. Han reserverar det åt sig själv, och det kommer inte bara som ett ord utan som en uppenbarelse. Kanske låter han oss en gång få veta hans verkliga namn, på ett sätt så att det inte råder någon tvekan om vem som avses. Skaparen är det närmsta jag kan komma, men det känns inte som om det räcker till riktigt ändå. Vi kan hitta namn på skapade varelser, som hund och katt, och den förmågan har vi ju, men vilken "art" skall vi säga att Skaparen tillhör? Han är ingen art, nej, men vad är han då?

Han är den som inte har någon början. Som aldrig blivit till. För att han alltid varit till, och även var till före all tid. Evighetsvarelse räcker inte till som begrepp, för alla människor och änglar är evighetsvarelser. Men vi har en gång kommit till. Att kalla honom den Evige räcker inte. Jag är också evig. Den högste räcker inte heller, det identifierar honom men det gör honom inte unik. Han skulle kunna vara den högste av samma slag som de övriga. Inte ens hans eget namn som han presenterade sig med räcker egentligen till, och jag skriver det med viss tvekan. Den som är, betyder det, men det är vi ju allihop. Vi är. Men vi är inte som honom.

Det finns ju ord som den allsmäktige, den allvetande, den allgode, osv. Allmakt kan bara en enda ha. Det är ett fint, och vackert ord. På hebreiska heter det Shaddai, med El framför, El Shaddai alltså. Så presenterade han sig för Abraham vid ett besök. Ordet används också enastående, utan El framför. Men det visar sig att det hebreiska ordet har en mera oklar betydelse än allsmäktig, det betyder snarare bara mäktig, som El och Elohim.

Där gled han undan igen. Vi får inse att det är bara genom Jesus vi kan nå honom och se honom. Han är inte sådan att han kan fångas i ett begrepp, artbestämmas av människan, sättas i ett fack. Men han har kommit till oss.
__


Till sist: Men den där kungen som sade att han var en gud då, och som blev dömd för högmod för det - gör inte jag samma sak nu? Nej, kolla sammanhanget, Hes. 28. För det första är det lite tveksamt om han menar gud som i den högste eller bara som i en av gudarna. Profeten (och profetians Ande) underkänner honom som en av gudarna på gudaberget, tycks det. Detta var i så fall en kung som inte var släkt med de verkliga gudarna, dvs de nedstigna änglarna. Men denne kung i Tyrus tycks ha varit en som ville ta sig deras ställning, ville göra sig lik gudarna, vilket då får sin parallell i den andre som ville göra sig lik gud den högste. För till gudarna i psalm 82, dem på Hermon vågar jag nu säga, sade den högste ni är gudar, och de var det, men till denne säger han du är ingen gud. Så där är en skillnad. Man skall alltså inte säga sig vara något man inte är. Men om oss som är Guds barn säger skriften att vi får kalla oss det. Gör vi det inte förnekar vi det ju. Guds barn, ja. Det är väl inte samma sak som gud. Jo, det är ju det. Vi är födda av Gud, av den högste Elohim. Det gör oss till lika mycket Elohim, som änglarna. Vi tillhör, och kommer att göra det fullt ut i evigheten, gudakollegiet, eller gudarådet, där den högste residerar. Den högsta makten, med de andra makterna. Men en ofrälst människa kan inte säga så om sig själv. Bara de som en gång har blivit födda av Fadern kan säga det, antingen någon gång i begynnelsen i himlarna, eller så här på denna jorden, i kontakten med frälsningsverket, i Jesus. Lägg märke till att det är först i NT som vi får kallas Guds söner. GT-folket var inte födda på nytt genom den oförvanskade säden. I GT kunde bara änglar kallas Guds söner i dess biologiska betydelse, för det är den betydelsen som avses med begreppet, det handlar inte om adoption som vissa försöker bortförklara det med. Då förlorar hela frälsningen sin mening, och vi blir inte mer än anhängare till en religion. Låt ingen lura dig med den lögnen. Vår ande är FÖDD av Fadern, inte skapad, som den var från början, vid vår tillkomst som barn. I Jesus är vi FÖDDA, genom en gudomlig förökelseprocess. Vi är BARN, inte undersåtar, och vi har SÖNERS RÄTT.

Så där har du det. Du tillhör, om du är frälst och bevarad, den gudomliga ätten, den Högstes ätt, och därför står det att HELA SKAPELSEN trängtar och trånar efter vår uppenbarelse, för när vi träder fram, när vi får träda fram, då kommer hela skapelsen att få liv, och del i vårt liv, med Jesus.

Därför kan vi bekänna: Vi är gudar, vi är gudavarelser, och vår rätta väg är hög och underbar, som Dan Andersson diktade. Jag tror han hade ungefär samma insikt som den jag skrivit om ovan, även om den kanske låg mer i hans undermedvetna, eller i outtalade tankar, omöjliga på den tiden att framföra, i klara ordalag. Läs Tiggaren från Luossa, den verkar vara besläktad, den är som en poetisk parallell till det jag skrivit här.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

VI SKALL BLI SOM GUD

En sak som har irriterat mig ganska länge, är när vissa, ja många kristna sk "newage-debunkers"/avslöjare pratar om hur ormen i lustgården bedrog Eva med orden Ni skall bli som Gud. Och så gör dessa debunkers kopplingen över till de inom new age idag som tror att människan i sig är Gud, eller har en gnutta av det gudomliga ljuset inom sig, och sedan gör de dessutom den fula kopplingen över till kristna som tar Bibelns ord på allvar, dvs vi som tror att människan ÄR skapad till Guds avbild - [vad gör det henne till i så fall om inte till något som måste likna Gud?]

Och därmed är det alltså inte alls så att dessa debunkers har avslöjat något förutom det uppenbara som alla ändå förstår dvs att new age-rörelsen är ockult - ungefär som att säga att påven är katolik - utan i stället har de lurat sig själva och även lurat många oanande men mindre vetande kristna som lyssnat på dem och så berövat dem den härliga och underbara sanningen att visst skall vi bli som Gud!

Det var liksom det som var hela meningen med evangeliet, om du inte förstått det. Vi blev inte frälsta, och Jesus lämnade inte himlen för att vi skulle fortsätta vara ena ömkliga små obetydliga människokryp som kravlar omkring här på jorden och ackar och vear oss över livets vedermödor.

Nej, han kom till oss för att vi skulle komma till honom, han blev som oss för att vi skulle bli som honom. Han kom för att återställa Guds avbild till dess ursprungliga form och likhet. Så, som någon sagt, vill du se hur Gud ser ut, så titta i spegeln. Där har du en kopia, särskilt om du är frälst.

Vi skall inte förminska frälsningen och det stora Gud gjort för oss och ämnar för oss, för då gör vi honom missnöjd och bedrövad. Han dog inte för att vi skulle hanka oss fram hand i hand med den fallna mänskligheten, på samma villkor och underlagda samma elände som dem.

Jag säger inte att vi kommer att uppnå paradisstatus i denna tidsålder, men vi kan komma näranog. Som Paulus sade, han sökte att komma till Kristi fullhet. Det skall vara vårt mål, om vi än kanske aldrig når det till fullo. Ju högre du siktar, desto högre kommer du. Sätter du målen för lågt drar du aldrig fram de resurser som Gud lagt i dig till andliga bragdgärningar. Det är i prövningen, och under den gudomliga pressen - tänk på hur Jesus satte lärjungarna på prov hela tiden, till att göra saker de inte kunde - som vi når över oss själva, och som den gudomliga kraften träder in.

Åter till lustgården. Vad var det ormen egentligen sade? Sade han att vi skulle bli Gud om vi åt av trädet? Nej, vi skulle bli såsom Gud (och de lägre gudarna*), dvs få förmåga att skilja på gott och ont. Var detta något ont? Nej, det var ju Gud som skapat trädet. Och allt i lustgården var gott. Det var inte kunskapen som var ond, utan olydnadshandlingen. Gud hade satt en gräns, för hur länge vet vi inte, men i det stadiet var kunskapens träd förbjudet för dem, och det var alltså när de avvek från vad Gud hade sagt till dem, som fallet skedde. Det kunde lika gärna ha handlat om något annat bud eller något annat som Gud talat till dem om.

Och då förstår vi att samma fall kan ske med oss, precis när som helst. Det kristna livet, det sanna kristna livet handlar egentligen bara om en enda sak, och det är att hörsamma Guds röst. Att vara lyhörd för hans stämma, och följa hans råd och anvisningar, maningar, förmaningar, upplysningar, varningar, osv. Att ta emot vad han ger.

Så länge vi gör detta, leder han oss så att vi allt mer återfår hans likhet. Vi lär oss, vi får ödmjuka oss, låta oss ledas av hans Ande, maningar och impulser. Är det ett äppleträd han varnar oss för idag, så skall vi undvika det, även om vi inte förstår varför. Det räcker att hans stämma talat. Och det räcker att gå förbi vad han sagt, för att vi skall komma ur hans vilja och s.a.s löpa faran att hamna utanför lustgården.

Och frestaren vet detta. Han bevakar oss och vet vad Gud sagt till oss, åtminstone om vi återupprepat det offentligt. (Och det är ingen anledning att tiga om det, för i bekännelsen ligger oftast uppfyllelsen). Frestaren vill få oss bort ifrån lydnadens välsignade väg, så att vi blir ofruktsamma, så att Guds Ande förlorar greppet om oss, och så att våra människotankar träder fram, och in, igen. Som när Petrus talade människotankar till Jesus och Jesus förstod att det var satan som ingivit honom dem. Det var Petrus fall i lustgården, ett av dem.

För oss finns nåden att vi kan få komma tillbaka in i trons lustgård, även om vi vikit av. Även Adam och Eva fick detta, Gud övergav dem inte. Men de förlorade det där stora, härliga, förgyllda, underbara livet som man har när man vandrar i Guds välbehagliga vilja. När andelivet flödar, små och stora tecken och under sker, och man verkligen KÄNNER att Jesus är med, man HÖR hans röst, man VET vad hans vilja är, för stunden och för framtiden.

Så visst skall vi bli såsom Gud. Om du inte tror på det så förnekar du hans vilja. Vad new age och andra sysslar med för att återfå det som de också känner är förlorat, bekommer inte oss**. De gör det på fel väg, vi gör det på rätt väg. Vi gör det enligt de kommandon Gud ger oss, låter han oss äta av trädet så gör vi det, låter han oss vänta eller låta bli, så gör vi det, om vi är lydiga. Det finns en mognadsprocess, och när den är fullbordad, så kan Gud ge oss sådant vi tidigare inte klarade av att få.
...

Vidare: När du äter därav (dvs inte hörsammar vad Gud sagt) skall du döden dö. Detta är en process alla kristna som har någon aning om vad ett andligt liv är, kan känna igen. För det är när vi inte gör som Gud sagt, som det andliga livet avtar, och i värsta fall slocknar ut. Och det är det som är dödens död. När du dör denna död, så förlorar du något som är värt mer än hela världen. Det är värre än att dö fysiskt. Och är du inte medveten om det, så löper du risken att verkligen göra det. Det andliga livet måste vårdas, och bevaras som den dyrbaraste skatt. Det är mer värt än allt annat.

Det finns de som säger att man kan ha det andliga livet även om man inte känner ett dyft. Det är lögn, och djävulskt struntprat. Du kan ha det så för korta stunder, kanske en liten tid, under vilken du nästan desperat ber och söker Gud om att få komma in i hans vilja igen, men är det så att du aldrig KÄNNER Jesu närhet och hans Andes smörjelse, då ÄR du andligt död. När något är dött, då är det dött. Om du ser en växt som ligger på marken, helt torr och inte kan hitta en gnutta liv i den, så är det mycket troligen så att den är död. Den har inget liv i sig, för då hade den rest sig, börjat skjuta skott, få blad, blommor, eller frukt, och frön. Sådant är livet i den naturliga världen, så varför tror du att det andliga livet skall vara annorlunda? Bedra inte er själva, skrev Paulus. Om någon inte vet med sig att Kristus är i honom, så bedrar han sig själv.

Liv syns. Liv känns. Så den andliga döden inträffar inte när någon lämnar tron och blir en sk avfälling. Det finns många med den stämpeln som fortfarande har ett andligt liv, därför att de vet med sig sitt tillstånd och är, under ytan, ödmjuka i sina hjärtan och bekänner sina synder. De är inte helt bortkomna från livet i Gud, och behöver ofta bara lite uppmuntran för att börja blomma igen.

Men den andlige fariseen, eller självbedragaren, som vet så mycket men känner så lite, som har så mycket i huvudet men så lite i hjärtat, och som menar att bokstaven räcker, den lurar sig själv, och lurar andra. Har du inte de andliga manifestationerna, så har du inte heller livet. Då är du död, fastän din kropp ännu lever.

Jag tolkar förbudet att äta av kunskapens träd som att det var för tidigt för Adam och Eva att äta av det i det stadium de då befann sig i. Jesus, för det var ju han som var där, i lustgården, förbjöd dem inte för all evighet att äta av det. Han sade inte så. Han sade bara att om de åt, så skulle de dö döden, dvs dö andligt. För varför skapade han annars trädet? Gud skapar väl inte ett träd helt i onödan, eller bara som en frestelse eller skådebröd?

Träden var till för människan, att ge föda och annat nyttigt. Men alla träd hade sin roll, och alla behövdes inte samtidigt. Gud vill ge oss kunskap, ge oss gåvan att skilja på gott och ont, och det var ju knappast trädet i sig självt som gav den kunskapen, utan en dag skulle de introduceras för detta träd, och då, när Gud gav tillåtelsen, genom sitt levande ord, då skulle de få äta och börja växa också på det området.

Mycket kunskap medför mycket ansvar, har någon sagt. Jag tror det var jag själv. Så det är väl ganska uppenbart att de inte kunde få äta av ett sådant träd, eller få en sådan tillgång, på dag 6. Adam var bara några timmar gammal när han fick budet. Man kanske behöver lite mer tid på sig för att mogna?

Träd själva klarar inte att bära frukt förrän de är några år gamla, så den insikten finns redan där.

Det finns många fler bibelord man kunde nämna som bekräftar detta att Gud vill att vi skall bli som honom, men jag tror du kan börja tänka själv nu, och inse hur befängd idén är att man skall rygga tillbaka inför prospektet att kunna bli lik Gud. Det är det som är MENINGEN, människa! Men allt i sin tid, som sagt, och det är där, i den lilla detaljen, och nyansen, vi kan gå vilse, eller komma rätt. När GUD vill, och inte när vi, eller frestaren, vill det. Så är det.
___


* I hebreiskan står det som gudarna, dvs som änglarna. Men de är också Guds avbilder och Guds söner, så vi är tillbaka hos Gud ändå där. Det är honom vi alla skall vara lika, och är man barn till någon, och son, eller dotter, då är man LIK sin förälder, eller? Och vi är inte bara adopterade eller inackorderade, vi är FÖDDA av Gud, och vad gör det oss då till? Står det inte att varje skapelse gav liv efter sin art? Och om skapelsen gör det, hur mycket mer gör Gud det? Så jag vågar, på denna grund, säga Vi är gudar. Vi är inte Gud, men vi är gudar, vi är Elohim.
___


** De är sökare, och det hedrar dem. Många av oss var precis sådana sökare förut. Det var Gud som sökte oss, och vi letade i olika sammanhang, och så gör dessa också, väldigt många av dem. Det är ett friskhetstecken att en människa fortfarande är en sökare. Det betyder att de inte gett upp, hoppet om att återfå Guds härlighet, och guldets glans, i sin ande. Den vanlige Svensson som är nöjd med villa fru och barn, hund och Volvo, är det värre med, oftast i alla fall. Men alla kan bli frälsta. Alla behöver det.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Inte så ytliga ändå

Det är ganska vanligt bland kristna så kallade apologeter, och vissa är t.o.m så förmätna att de kallar sig eller låter sig kallas profeter, att med förakt vända sig emot de "feel-good" budskap som förkunnas av andra kristna. Man menar att fokus på att må bra, vara frisk, ha ordnad ekonomi och liknande är en självupptagen livsstil, och att kristna i stället borde fokusera på problemen i samhället, ockultismen, new age och även där detta börjat krypa in i församlingar.

Tja, men har de någon lösning på problemen då? För ju mer du rotar i det, desto värre blir det väl?

Kanske det i stället är så att det är feelgoodbudskapet som verkligen är lösningen på hela problemet? För varför söker sig människor till ockultism och annat liknande? För att de inte mår bra (feelgood). De saknar friden, hälsan, tryggheten, stabiliteten osv. Och det är just detta dessa föraktade feelgoodförkunnare erbjuder. De fokuserar inte på problemen utan på lösningarna.

Så tänk dig för innan du uttalar domar över "ytliga" förkunnare. Kanske har de tänkt och förstått djupare än du, och fått uppdrag och gåvor av Gud som befriar och håller människor borta ifrån de där problemen du bara ser.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Spänningsfält i Guds rike

EN AV DE ANDLIGA NATURLAGARNA är, att om du har lite av den Helige Ande, så kommer du att reagera med motstånd mot dem som har mycket av den Helige Ande. Du kommer inte att förstå dem, de kommer att verka som dårar i dina ögon. För det är liksom inte så att de spänningsfält vi befinner oss i eller utanför, är kraftlösa. Du vet själv vad som händer om man kommer vid starkström, det blir reaktion. På samma sätt med våra själar, där är vi inte herrar över våra reaktioner, alltid, utan där är det de signaler vi mottager som avgör vad vi känner och sedan tänker. Före syndafallet umgicks Adam och Eva fritt med Gud, utan fruktan för honom och varandra. Men efter fallet reagerade de negativt på Guds röst. Gud var densamme, men bara när de hade full frid med honom upplevde de honom på ett positivt sätt. När relationen, den nära, var bruten, var de rädda för Gud. Deras nerver kom i dallring, de upplevde ett obehag. Så gör du också, när du inte har full frid med Gud, då upplever du ett obehag när Gud talar till dig eller när du möter eller hör kristna som har full frid med Gud.

Ogillar du vissa kristna? Särskilt sådana där som ropar och tjoar? Eller som talar i tungor mycket? Det kan bero på att du mist din nära relation med Gud. Normalt skulle du fröjdas och glädja dig, när andra fröjdas och gläder sig. Gläds med dem som är glada, och gråt med dem som gråter, säger Bibeln. Kan vi inte dela våra syskons känslor, när de är från Gud, då kan vi inte dela Guds gåvor heller.

Ok, det finns sådant som inte är äkta, men när en andlig människa möter sådant, då reagerar de inte med hån, eller förakt. De blir inte spydiga eller arga, utan de tänker på hur de skulle kunna hjälpa den personen, så att det äkta andelivet bryter fram. Men när de som har lite av den Helige Ande möter sådant som inte är äkta, om de nu kan känna igen det, då bemöter de det på ett köttsligt sätt. Är de intellektuella blir det långa utläggningar, är de mindre intellektuella blir det hånflabb eller spydigheter.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Religiösa entreprenörer

Gud har få tjänare, men många anhängare, och många entreprenörer.

Vad är en religiös entreprenör? Det är en kristen som tjänar Gud på eget bevåg. Dvs han eller hon hittar på företag själv, startar projekt, kläcker visioner, idéer, och anlitar medarbetare helt utan att vare sig fråga Gud först eller be honom om råd. Entreprenören bygger med egna medel, utvecklar sina egna förmågor, gör stora ting, kan det synas, men bär lite frukt, eller ingen alls. Kanske t.o.m vildfrukt, och i värsta fall främmande frukt. För det finns makter som gärna vill vara med i sådana fall, ta över, för att föra det in under sin fålla, för att få segern i slutändan.

En entreprenör kan t.o.m ha en Guds kallelse i botten, och vara utrustad med andliga gåvor. Sådant är ingen garanti för att inte köttets ansträngningar kan träda in igen och komma främst. Du kan ha dolda ambitioner, saker du drömt om att få göra, eller bli sedd som eller sedd med, som hägrar, och så i något svagt ögonblick, träder dessa drömvisioner in i bilden och du dras iväg på din egen färd, ditt eget äventyr, och Gud har inte fått leda, initiera, välsigna och förbereda.

Det är många Guds verk, som slutat så. De började i Anden men slutade i köttet. Människoanden tog över, återtog sin position, klev upp på hjärtats tron igen, och flödade i sitt självförhärligande.

Resultatet: Stora byggnader, vackra palats, centrerade gudstjänster, enmansshower, församlingen blir publik och offrare och fyller därmed sin roll.

Därmed är inte sagt att allt som är stort, vackert, och mycket, är fel. Men det beror på vem som initierat det, om det var Herren, vår Gud, eller om det var människan, tjänaren, som tog sig herrerollen.

Men nu är det också så med detta, och med andliga verk, att det ofta kan vara lätt att se felen, eller felet, men desto svårare att göra något åt det, att reparera det. Det är inget för de två "gubbarna på läktaren" (som i Mupparna), att syssla med. Vill du göra något för ett lutande Guds verk, så måste du först bli en del av det, träda in i det, och bära det på dina skuldror. Som en verklig Jesu tjänare, under hans entreprenörskap, dagligen stundligen lyssnande till hans Ande, så att det andliga flödet får återinträda, breda ut sig, bära frukt, bygga sig nya banor, och bereda nya mattråg, där man kan få äta och få leva, och i sin tur bära frukt och bära den vidare.

Nu kanske någon tänker att jag med detta vänder mig mot någon viss rörelse, som gjort sig känd för att ha stora visioner och vara väldigt företagsamma, även i ordets bokstavliga bemärkelse. Nej, detta gäller oss alla. Även i små (eller stillsamma eller blygsamma) sammanhang kan man börja bygga sina egna lyckoriken. Människonaturen är likadan överallt, och det kvittar egentligen om du har mycket eller lite av tillgångar, materiella eller av folk att låta din själviskhet gå ut över. Utan det är som det står skrivet, att det som är stort i människors ögon, det är en styggelse i Guds ögon. Jesus hade stora åhörarskaror, han följdes av tusentals människor, och likaså apostlarna. Så det är inte felet, om så vore fallet. Och i många väckelserörelser har man byggt upp stora välsignade apparater kring väckelsen, därför att de behövdes, och för att Gud sade till dem att göra det. Det är som sagt inte det det handlar om, utan om vem som tar initiativet, vems vision det är som driver på. Och om det som en gång var Guds verk, har tagits över av människor - och, som sagt, vem som verkligen i så fall är ämnad att reparera, återföra, hela, läka och på nytt låta Guds Ande bli drivkraften.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

BLYGS DU FÖR MÄNNISKOSONEN?

Varför är nästan alla kristna så rädda av sig? Sådant är inget som försvinner av sig självt, utan det måste man bryta med, i Jesu namn. Fruktan är en andemakt, uppdelad i en mängd olika småmakter, som binder kristna på alla upptänkliga sätt. Jag säger inte att jag är fri ifrån sådant heller, men jag är i alla fall inte det minsta rädd för att framträda med mitt namn eller bli utsatt för smälek. Jo lite (det känns ju), men jag backar inte ändå, för jag har bestämt mig från första början för att stå för Jesus, vad som än händer mig. Och det vet han om, och det vet fienderna. Om du är rädd om ditt namn, så är det i själva verket Jesus du skäms för.

"Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna." (Mark. 8:38)
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

DEN LEVANDE GUDEN

Om Gud är en levande gud, så bör vi också bete oss därefter. Dvs, vi kan inte hålla på och hitta på saker själva, för att "tjäna honom" med det. Gud är en levande person, och med personer har vi förhållanden. En gemenskap med någon är inte en envägskommunikation. Det är inte bara vi som pratar och beter oss och den andre sitter tyst och bara tiger. Men det är så, vågar jag påstå, som de flesta kristna gör. De "talar" med Gud, tror de, men de talar bara till honom, och förhoppningsvis hör han dem. De vet inte, men de hoppas att bönen når fram någonstans i det blå.

På samma sätt menar de att de kan tjäna honom. Det här verkar bra, det vill jag göra, och så väljer de ut något som passar dem, något de tycker de kan avvara någon timma eller några minuter med. Det är deras gudstjänst. Vissa går lite längre och utväljer en vidare syssla. De kan t.o.m bli predikanter och ta sig andra titlar och ges (titlar) av människor. Men de tjänar bara sig själva eller varandra därmed. Gud har inte fått säga sin mening, för honom frågade de öht inte. (Och även om de frågade väntade de inte på hans svar).

Med detta är dessa kristna inte alls olika de forna avgudamakarna. Var och en gjorde sig sin gudsbild, de karvade eller snidade eller göt sig sin egen gud, och så ställde de sig framför det stumma belätet och menade sig hylla det genom några fraser, och/eller gav några offergåvor.

Den slags gudstjänst är alltså tom, meningslös och fruktlös inför den levande guden. Den tjänar inget till, ger ingen verklig lön i himlen, ger ingen frukt på jorden. Den är lika död som de stumma avgudarnas tjänst.

Med den levande guden är det han som tar initiativen. Gud talar, och vi hör. Han befaller, och vi går. Eller stannar kvar. Gud ger oss ord, och vi talar, eller skriver. Och om han tiger, då tiger vi.

Det här är något som få kristna ens har förstått är en verklighet. Kan man verkligen ha det på det viset? Ja, med den levande guden kan man det, och måste man väl kunna det? Om han är levande? En levande person du umgås med kan du väl inte bara prata till, utan han/hon pratar väl också med dig? Den personen, om den vet mer än dig och kan mer än dig, förväntar du dig väl också mer av än stumhet och overksamhet?

När Jesus fyller oss med sin helige Ande, så är det för att denna Helige Ande skall ta den plats Jesus hade bland och med sina första lärjungar. Dvs han vandrade med dem, dagligen stundligen, undervisade dem, ledde dem, förmanade dem, tillrättavisade dem, utrustade dem, sände dem, kallade dem att gå dit eller dit, eller att stanna där eller där. De sprang inte före och bad honom komma efter. Han gick före och de följde efter. De väntade tills han sade kom, och så gick de. Precis för övrigt som med molnstoden i öknen. När molnstoden lyfte, då bröt israelerna upp och följde den. När den lägrade sig, då lägrade de sig på den platsen.

Den levande guden är det vi som följer, och vi har inte våra egna meningar om vart vi skall gå eller var vi skall vara, vad vi skall säga, etc.

Jamen jag har aldrig hört Gud tala på det sättet! Det är för att du aldrig förväntat dig det, aldrig stillat dig, aldrig tagit det lilla du hört hittills på allvar. Om du gör det, dvs börjar i det lilla och är trogen fullt ut där, så kommer hans röst att träda fram mer och mer för dig, och ju mer du lyder den Helige Ande, desto mer börjar han visa sig levande för dig och med dig. Är du olydig, så tystnar rösten, och du får besinna dig och omvända dig och göra vad han sade, och rösten och ledningen kommer åter.

När vi följer Jesus på det sättet, så leder han oss efter sin vilja. Det kan innebära att vi kommer in på områden vi inte trodde vi skulle vara på. Lärjungarna hade ofta fel uppfattning om olika personer de mötte. Jesus tillrättavisade dem. Du kan ha olika uppfattningar om personer, rörelser, sammanhang, men det kan hända att Jesus, om du lyssnar till hans Ande, vill korrigera dig, och ge dig en sannare bild, ja den sanna, och du får lägga bort dina egna meningar. Eller andras meningar som de tryckt i dig.
___





Bibelstudium om den levande guden

Bibelsammanhang från texten i inlägget:

Jes. 40:18-31. Jes. 44:9-26. Jer. 10:3-16. Ps. 135:15-18. (Här talas om stumma avgudar. Men hur många kristna är det inte som gjort Gud till en stum avgud? Och sådan gudsbild man har, sådan blir man själv). 4 Mos. 9:15-23 (Molnskyn). Apg. 5:32.

Bibelversar där "den levande guden" ingår:

5 Mos. 5:26. Jos. 3:10. 1 Sam. 17:26. 1 Sam. 17:36. 2 Kon. 19:4. 2 Kon. 19:16. Ps. 42:3. Jes. 37:4. Jes. 37:17. Jer. 10:10. Jer. 23:36. Dan. 6:20. Dan. 6:26. Hos. 1:10. Matt. 16:16. Matt. 26:63. Apg. 14:15. Rom. 9:26. 2 Kor. 3:3. 2 Kor. 6:16. 1 Tim. 3:15. 1 Tim. 4:10. Hebr. 3:12. Hebr. 9:14. Hebr. 10:31. Hebr. 12:22. Upp. 7:2.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Liknöjdheten

Många kristna är nöjda med ett liv bara så där härligt och lite småvälsignat. Det räcker att de får en dos Helig Ande någon gång i veckan, så känner de sig nöjda och "med på vägen". Ja, de kanske är med på vägen, men de går inte precis i täten, och de bidrar inte till att takten ökas. Snarare drar de ner tempot, vilket givetvis får sina följder för hela gruppen. Vem vill vara en som bidrar till att andra får det sämre? Vill du? Då gäller det också att överträffa sig själv, ständigt söka ökad ledning från Gud, ständigt förkovra sig, ta nya trossteg, uppnå nya nivåer, komma dit Guds Ande vill leda dig, och som han lagt ned visioner i dig för.

Jamen jag går ju på möten! Ja men har du något med dig till mötet? Eller kom du bara för att få? Det är ok att få när man bara är en novis, en nybörjare på trons väg. Men väldigt många kristna fortsätter att vara nybörjare hela livet. Och det är bra att vara nollställd och inte mätt, men inte på det viset att det aldrig sker något framåt i ditt liv. Alla frälsta skall komma in i välsignade tjänster, alla har gåvor nedlagda i sig eller kan i alla fall få det. Normalt skall det ske vid dopet, men döptes du till någon annan än Jesus, så kan det vara si och så med gåvornas infinnande. Du kanske döptes till pastorns storhet, eller för att du kände dig tvungen. Dopet gäller ändå, men man skall också tillägna sig det dopet vill ge oss - livet och lärjungaskapet.

Många tror också att verksamhet är livet och lärjungaskapet. Jag fyller min uppgift, jag är med i kören. Jaha, men föll Anden när ni sjöng? Varför sjunger ni annars? För att ni skall få lysa? Det ljuset är i så fall ett mörker i Guds ögon.

Allt vi gör som kristna, skall vi göra i den Helige Ande, och genom gåvornas verksamhet. När vi gör det, så bär det också frukt. Annars kan det kvitta. Du får ingen lön för det, och ingen blir välsignad av det. Du kanske får tack av människor, men inte av Gud. Bara det han gjort genom oss, är värdefullt, är evigt bestående.

"Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud."
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Vägen till väckelsen är vägen till väckelsen

För att kunna vara med i det andliga skeendet i tiden, så behöver vi förstå vissa saker. Som enskild individ, eller som grupp eller församling, så innebär det att ingen lever för sig själv. Alla Guds barn är förenade i Anden med varandra, oavsett bakgrund, tradition, ålder, inriktning och plats. Och vi är befallda att älska varandra. Och den man älskar, den motarbetar man inte, talar man inte illa om, tar man inte avstånd ifrån, bygger man inte barriärer mot. Alla Guds barn upplever Andens gemenskap med varandra, och arbetar för att närma sig varandra, oavsett vilka hinder som finns.

DÄREMOT, skall vi självklart inte förenas med död kristendom, med dem som stängt sig för den Helige Ande och som är nöjda med religiös verksamhet. DÄR går gränsen.

Det här kan innebära väldiga förändringar i ditt liv eller i en bönegrupp eller församling, men det är absolut nödvändigt, för att inte gå miste om vad Gud gör idag. Guds verk flyttar sig nämligen, från plats till plats. Det kan ske med en generations mellanrum, eller oftare, lokalt och i mindre sammanhang. Det är som när Jesus var ute på vandring. Han hade inget "center", ingen särskild stad där han byggde upp ett samfund. Han vandrade från plats till plats, och där han var, där var väckelsen.

Så gör han också idag, genom den Helige Ande. Och vi kan inget annat göra än att följa honom. Där väckelsens eld brinner, där skall vi vara med honom, för där pågår skördearbetet, och utrustningen.

Kan man inte åka dit där elden brinner, så kan man ändå sätta sig i förbindelse med de syskon som är där, och ta emot livsflödet den vägen.

Du kan tycka detta är simpelt, och osjälvständigt. I så fall var pingstväckelsens begynnelse i Los Angeles ett simpelt och osjälvständigt verk också, för de tog emot väckelsens eld ifrån Wales. Och så har det varit i alla tider, för som sagt, den Helige Ande går fram från plats till plats än idag, precis som Jesus gjorde när han var här fysiskt.

Det är alltså inte simpelt att åka till (eller söka kontakt med) platser där det är väckelse och liv. Det är ett tecken på sant lärjungaskap, och de som talar emot sådant är inte särskilt öppna, kanske helt stängda, för Guds Andes maningar.

Och vad väckelse är behöver man väl inte säga. Det är inte vackra föredrag, diskussioner, avslöjande av avfall, eller social verksamhet. Väckelse är liv, människor som blir frälsta, blir helade, blir befriade, blir upplysta, blir utrustade, blir sända.

I en sådan väckelse kan alla vara med. Även de som är äldre eller tillhör äldre rörelser. Det är bara att haka på, ta emot, inte hänga upp sig på detaljer. Guds Ande leder, öppnar där det skall öppnas och stänger för det som skall stängas. Vi behöver ingen som försöker styra Guds ark, utan vi behöver sådana som följer arken, även när den tillfälligt går i diket (2 Sam. 6). Den kommer upp igen, om vi litar på Herren. Det är strömmen som avgör, välsignelsen, och inte temporära urspårningar. Arken spårade ur, och David och hans folk miste välsignelsen, men välsignelsen upphörde inte utan fortsatte i en annan mans hus, till dess att David förstod hur det låg till, gick till det nya huset och tog till sig arken igen. Och han dansade av glädje hela vägen hem.

Jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer. Detta är vägen, och den är inte svår. Alla kan gå den. Vägen till väckelsen.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Vad är katolicism?

Det är ganska många som idag förfasar sig över katolicismens återintåg i svensk och internationell kristenhet. Kanhända i vissa fall med rätta, men i många fall är det bara skrymteri. För vad är katolicism? Började den i Rom, eller började den i Jerusalem? Den började förvisso i Jerusalem, mitt i den urkristna församlingen. För överallt där enskilda troende eller grupper av troende börjar förlita sig mer på former, traditioner och mänskliga påfund, i stället för på Guds Andes omedelbara inspiration, där finns katolicismen, i dess embryo. Så du kan vara lika mycket katolik som påven i Rom, om du inte följer den Helige Ande. Skillnaden är bara en tidsfråga, inte en väsensfråga.

Vad är vunnet med att sätta upp gränser i köttet, markera skillnader i lära, om livet saknas på båda sidor?

Om Gud ger dig ett ord, till förmaning, eller tillrättavisning, eller profetisk insikt och vägledning, då skall vi tala, skriva, göra. För då är det förordnat ovanifrån, och änglastyrkor beredda att bana väg, öppna, slå ned och slå ut. Annars fäktas det bara i vädret.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Vad baserar du din frälsning på?

De flesta kristna skulle säga: På Guds ord. På Guds löfte att var och en som tror på Jesus, skall ha evigt liv.

Ok, bra, men det finns faktiskt vissa bibelord som visar på undantag ifrån detta. Jesus säger t.ex att många som säger Herre, Herre till honom ändå inte tillhör honom eftersom de inte gör hans Faders vilja (Matt. 7:21). Och han talar om de fem oförståndiga jungfrurna, som helt klart trodde på brudgummen eftersom de gick ut att möta honom, men som ändå inte var redo att möta honom (Matt. 25:1-13). Paulus talar om många som vandrar som fiender till Kristi kors, och han syftar helt klart på kristna (Fil. 3:17-21). Jag kunde nämna många fler exempel, som visar att inte alla som kallar sig kristna eller som tror att de är kristna, är det.

Så om vi då inte kan basera vår frälsningsvisshet enbart på Guds ord och löften, vad skall då mer till? Goda gärningar och ett exemplariskt liv? Nej, det vet du själv bara leder till fariseism. Goda gärningar och exemplariskhet är bra (om det kommer ur rätt källa), men inte frälsningsgrundande.

Så vad skall till? Ja, Jesus ger oss själv svaret: Mina får hör min röst (Joh. 10:27, Joh. 10:1-28). Paulus skriver Rannsaka er själva huruvida Kristus är i er (2 Kor. 13:5). Johannes skriver av Andens vittnesbörd vet ni att ni är hans barn (1 Joh. 4:13. Se även Rom. 8:16).

Det är alltså Andens vittnesbörd, som gör att vi VET om vår frälsning är äkta, godkänd och stadfäst av Gud, eller inte. Har du inte Andens vittnesbörd, som yttrar sig i frid, frälsningsglädje, frälsningsvisshet, och en levande tro, så är du i fara. Din tro kan vara falsk, inbillad, inbilsk, du kan leva i självbedrägeri som slutar i katastrof.

Utan Andens vittnesbörd kommer du aldrig att få den frimodighet som ger kraft att vittna och stå rak i motstånd.

Guds ord är grunden, men Gud verkar alltid allt genom sin Ande. Andens vittnesbörd åtföljer alltså allt Gud gör. När han frälser, då låter han också sin Ande ta sin boning i våra hjärtan, och detta kan givetvis inte ske utan att man märker det. Jesus kunde känna att kraft gick ut ifrån honom, och dem han vidrörde kunde känna kraften gå in i dem (Luk. 8:43-48). Gud verkar inte utan att vi upplever det på något sätt, genom någon av Andens yttringar.

Ett kristet liv utan känslor av salighet, frid, härlighet, glädje, är dött.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Känns det som om Gud har övergivit dig?

Känns det som om Gud har övergivit dig? I så fall har jag dåliga nyheter. Det har han.

Men vänta nu, skall man inte trösta och uppmuntra en sådan person i stället för att bryta ner dem totalt?

Nej varför skall man leda dem in i självbedrägeri? Har Gud övergivit någon så har han det, och då måste man inse det. Annars kan man aldrig komma till rätta med problemet. För ett problem finns det, om du upplever det som att Gud har övergivit dig. När vi vandrar i Herrens gemenskap, så känner vi också hans närhet. Vi har frid, och vi har glädje, och vi har smörjelse och inspiration. Om detta inte finns hos dig, så inse läget och gör något åt det, i stället för att förtränga det och inbilla dig att allt är bra.

Bilden: Samuel förkunnar Herrens dom över Saul

Det är inte alls bra att inte känna och uppleva Guds närhet. Det är katastrof och du är i största fara. Dör du i det läget eller om Jesus kommer då, så är risken väldigt stor att du inte är redo för mötet.


SÅ VAD SKALL MAN GÖRA DÅ? Jo, fråga Jesus vad som är fel. Pröva dig, rannsaka dig, dina vägar, dina ord, dina ställningstaganden, ditt umgänge, din brist på umgänge, osv. Använd det som finns kvar av dina andliga känselspröt för att leta dig fram till sanningen om dig själv.


Vi vill gärna tänka att Gud är en snäll farbror som alltid förlåter oss vad vi än gör. Så är det inte. I så fall skulle det inte finnas ett helvete. Människor kommer att hamna i helvetet och de kommer att hamna där för att de inte levde i sann gemenskap med Gud. Det gäller även kristna. Det kristna namnet hjälper dig inte, det är LIVET du måste ha, bevarat, levande, flödande, verkande, i dig, den dagen.

Jag hade det igår! Det räcker inte. Du behöver det idag. Fienden vet ditt läge, han är inte sen att sända fram sina redskap, eller skicka sina pilar, för att få dig ännu längre på vilsenhetens väg. Han lägger nya snaror i din väg, för att du skall snärja in dig, steg för steg, tills det blir omöjligt att ta sig ur hela nystanet.

I det läget finns det bara en som kan hjälpa dig. I det läget är du hjälplös. Och förhoppningsvis märker du det, och så har fienden lurat sig själv. Han drog dig ett steg för långt, och du blev varse din situation. Då går det att be, utifrån rätt läge. Herre hjälp mig, jag sjunker. Herre hjälp mig, jag går under.

Och då kommer handen, från Jesus, dig till hjälp, och du blir åter lyft upp, och kan kliva i fiskebåten igen, med Jesus, och möta hans lärjungar, som en av dem.


Det exakta svaret (på ditt problem) vet inte jag. Det vet bara du, någonstans i ditt inre finns det gömt, steget du tog som förde på avvägar. Synd, eller olydnad, eller otro, eller ohörsamhet. Bara den som av hela sitt hjärta vill komma till rätta, kommer till rätta. Ger du upp har du förlorat slaget om din själ. Nöjer du dig med religiositet, död, lam och kall, är du förlorad. Djävulen är också religiös. Han har många religiösa änglafurstar under sig, och de driver många kyrkor och rörelser.

Men inte alla, långt ifrån alla. Vi skall söka oss till dem och ha gemenskap med dem som har liv och ger liv. Inte bara ord, inte bara läror, men liv som lär oss, liv som för oss framåt, liv som producerar liv.

Om du har blivit lärd att inte bry dig om känslor har du blivit grundlurad. De känslor vi känner eller inte känner är oerhört viktiga. Den Helige Ande är verksam genom vårt känsloliv. Det är så vi lär känna honom, och Jesus. Anden ingiver känslor, av frid, eller av ofrid, av värme, eller av frånvaro av värme. Av andligt flöde, eller brist på samma flöde. Visst, det finns lägen då man måste ta trossteg, innan känslorna kommer. Tron kommer först, men följer inte känslan på tron, då skall du inte bedra dig själv, då har du fortfarande inte fått uppfyllelsen av löftet.

Att säga att känslor är betydelselösa är absurdt. Det vore samma sak som att säga att känslor i ett äktenskap är betydelselösa. Vi lär känna Gud genom våra känslor, och Anden manifesterar sig i känslolivet, på mångahanda sätt. Det är bara döda människor som inte har några känslor.

När jag inte har seger i mitt andliga liv, då är jag den olyckligaste människan på jorden. Jag känner mig totalt knäckt, helt frustrerad, helt under isen. Det finns bara en sak jag vill i det läget, och det är att hitta tillbaka till friden, fullheten och flödet, från himlen. Jag ber och tjatar på Jesus och frågar vad jag skall göra. Jag ifrågasätter hans beslut och pläderar för min sak. Jag vill ju bara en sak och det är att tjäna honom, och jag måste ha kraften, annars blir det meningslöst och verkningslöst. Men jag har gått fel på någon punkt, och han måste lära mig, tukta mig, så att jag tar mig till vara i fortsättningen, och då gör det ont.

Så låter han mig finna svaret, och så är jag i båten igen, när jag kommit till punkten då han kan sända sin ljusglimt åter och tända upp andelivet igen. Det är nästan som att få igång en dator efter ett sammanbrott.

För utan den Helige Ande, vet du väl, kan vi inget göra i hans verk. All din strävan är värdelös om den inte är ingiven av den Helige Ande. Du bara trampar vatten, du tar bara upp plats, du kämpar dig trött och får ingen lön och ingen frukt av din möda. Dina ord faller platt till marken, du kan få beröm av människor, men inte av Gud.

Vad är det för mening med att inskärpa läror om Läraren inte är med dig? Vi kan inte lära människor något om Gud. Inte så att det blir fruktbärande, livgivande. Det bara leder till förhärdelse att få höra en massa religiösa ord. Bättre att vara tyst än att bära fram död föda. Gud har andra redskap än dig.

Många gånger kan den största gudstjänsten vara att bara hålla mun. Andra gånger kan det vara att tala. Det vet bara Gud. Saul ville tjäna Gud men begick sitt livs största misstag. Där var början på hans fall. Att han talade när han skulle tigit. Det räckte för att Gud skulle se sig om efter en ny tjänare.

"Utan mig kan ni inget göra". Jesus sade inte utan kunskap om mig kan ni inget göra. Han sade inte utan Guds ord kan ni inget göra. Utan MIG, dvs utan hans personliga närvaro, manifesterad genom den Helige Ande, kan vi inget göra som bär evighetsfrukt, bestående frukt.

Åter till Bibeln? Nej, åter till MIG, säger Skriften (Mal. 3:7). Vänd åter till MIG, så skall skriften bli levande och du med den. Åter till den varma, levande kärleksfulla gemenskapen med Jesus, i förtrolighet, ödmjukhet, vänskap, förkrosselse, och det där totala beroendet som bara ett barn kan känna.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Hjärtats Förvillelse

När de renläriga blir hårdhjärtade, då väljer Gud att verka genom heretiker.

Eller man kan säga det så här: Om en flod blir igenslammad, så tar flodfåran en ny väg, och den vägen kan till en början bli ganska krokig.

Och inte bara kan, den MÅSTE till en början bli ganska krokig. Det är så, när det goda står i vägen för något som är ännu bättre, då måste det som är ännu bättre först ställa sig i opposition till det något mindre goda, för att sedan, när det något mindre goda mist sin kraft i konfrontationen, det ännu bättre goda kan erövra också det goda som fanns hos det mindre goda.

Vi kan läsa om detta i Bibeln. Som när David gick över till filisteerna i kampen mot kung Saul, som i sin gudagivna tjänst och roll ändå stod emot Guds närvarande vilja. Ja, just så kan det bli med oss, att vi trots vår utkorelse, vår kallelse, våra gåvor, våra erövringar, allt det goda vi uppnått och kämpat för, ändå står emot Guds uppenbarade vilja för oss IDAG, och NU, HÄR.

Och då går, ve och fasa, kallelsen snabbt över till någon annan. Gud har inte tid att vänta på oss, trilskas med oss, om vi inte vill lyssna, och lyda, och lysa. Vi får våra chanser, tar vi dem inte går Jesus vidare på sin vandring, och lämnar oss där vi satt oss. Så hamnar vi i andra rummet, medan andra får gästabud. Och är det så att vi lagt beslag på sanningen, den vi med rätta fick ifrån Gud, men betraktar den som vår, och som omutlig egendom, i stället för att med vishet och dynamik dela den med andra, då går den så småningom ifrån oss. Men inte förrän efter att den först måst läggas i träda, i vårt allt mer döda, förlamade, och övergivna sammanhang. Så får den ligga där så länge, medan Jesus gästar med "heretiker" och drar folk, tills att vi är döda och borta och sanningen kan återföras dit där den hör hemma, bland Guds smorda vittnen.

Vi kan läsa om det i Romarbrevet och Hebreerbrevet, där det citeras från Guds folks historia:

"Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk." (Rom. 10:19-21) "Men de ville icke veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila." (Hebr. 3:7-11)

Vilka var dessa? De var Guds eget folk! De var inte newagarna, katolikerna, satanisterna, araberna eller homofilerna. De var Guds utvalda. De hade sett undren, de hade vunnit de lysande segrarna. De bar med sig historien. Men när de erbjöds det förlovade landet, då sade de nej.

(Så fick en helt okunnig generation kallelsen i stället, sådana som inte varit med förr och inte hade en hum om hur det går till.)
...

Men du tänker: Skall vi inte vara trogna Guds ord då? Skall vi godkänna heresi? Jo, vi skall vara trogna Guds ord. Men vem är Guds ord? Det är Jesus. Jesus är inte en bok, han är en person. Hans efterföljd är mycket mer dynamisk än att följa ett regelverk.

Fariseerna hade mycket att klandra både Jesus och hans lärjungar för. I deras ögon var de heretiska. Bibeln har inte upptecknat allt som de tolv apostlarna talade om och förkunnade. Vi kanske skall vara glada för det. Vi har bara fått det bästa, det som Anden kunde kanonisera. Det övriga fick lämnas. Känner vi Petrus rätt så har han varit ute och seglat ordentligt många gånger både läromässigt och känslomässigt, både före och efter Andedopet. Kanske mer efter än före, för när man flyger högt, då kan man också störta djupt. Men han var Jesu vän, han var i smörjelsen, och kallad, ändå. När han förkunnade, då föll Anden efter två meningar.

En människa skall inte bedömas efter hennes rättfärdighet enbart, utan efter hennes barmhärtighet. Barmhärtigheten kan träda frimodigt fram inför domen. Och då har den också den sanna rättfärdigheten med sig.

Om du kan sitta här på nätet, eller någon annanstans, och tala illa om dina bröder och systrar och sprida ut sådant om dem som sårar dem djupt, då har du ingen barmhärtighet i ditt hjärta. Då har du gått med i fariseklubben och är förgiftad av huggormsgiftet.

"Somliga finna det enklare att kritisera än att bedja", skrev Frank Bartleman mitt under att väckelsens eld brann i Los Angeles. När elden brinner i ditt liv, då är det inte andras fel som är i fokus, utan dina egna. Och den som själv är behäftad med svaghet, har också förbarmande med andra som har svagheter. Och då vill man hjälpa, och inte avstjälpa.

Du kritiserar andra kristna för att de ber på fel sätt. Bara ditt sätt är det rätta. Om du ber alls. Du finner det lustigt att smorda kristna får problem. Du tycker man kan skämta om dem, driva gäck med dem. Jag har läst om några som drev gäck med Jesus. Och jag har själv gjort det, inte med Jesus men med hans minsta, och det är samma sak. Men ju mer man vill ha den Helige Ande i sitt liv, desto mer rensas sådant bort. Man kan inte döma sina syskon när man själv hungrar och törstar efter mer av Gud. Det går bara när man är ljum och mätt och tror att man har allt.

För vart fåfängligt ord som vi talar skall vi dömas. Vid den yttersta domen, vid Kristi domstol - men också redan här, i denna tidsåldern. Vad du sår får du skörda. För vart fåfängligt ord vi kristna säger eller skriver, så driver vi väckelsens eld ifrån oss. Och då förstår vi att den måste vara långt ifrån oss här i Sverige. Det har sagts att det finns inga kristna som är så elaka mot varandra, som de kristna i Sverige. Jag vet inte om det är sant, det kanske bara är någon som är oikofob som sagt det. Men ändå, när man besöker kristna forum i andra länder t.ex, brukar det vara en mycket vänligare stämning.

Här kan vissa vara stolta över att ha fått 40.000 bloggkommentarer. Jaha, och vad består de kommentarerna av om inte till 90% gräl och elakheter? Jag har själv haft sådana forum och deltagit i sådana, men den Helige Ande arresterade mig en dag och sade åt mig att sluta med det. Ville jag ha mina andliga nådegåvor i bruk, fick jag lägga bort sådant. Och jag gjorde det, och fick vad jag ville ha, och vad jag behöver ha, för att kunna tjäna Jesus på ett sätt som behagar honom.

Den värsta av alla heresier, är hjärtats heresi. Hjärtats förvillelse. Och den kan du ha om du så är doktor i teologi, eller fullfjädrad väckelseexpert. Eller bedriver en sajt om avfallsfokus.
...

Allt har sin tid. Det är klart att man måste få reagera, få ur sig sin besvikelse över sådant som uppenbarligen är fel. Men man bör inte fastna i det. Det löser inga problem. Det kan vara en start, men då måste det leda vidare, till det som är lösningen på problemet. Och då måste det till något som är positivt, något som har kraft, från Gud, till helande, till insikt, sann hjärtats insikt, som kanske inte alls kommer genom klander och kritik, utan genom en Andens uppmuntran, eller genom profetiska tilltal, som med sig har värme, ihop med det sanna, och som visar på hoppet, så att man ser en väg ut ur det låsta, det trånga, det tillstängda.

Och då blir det inte avfallsfokus utan väckelsefokus, i ditt liv, och Guds kraft kommer att bistå, och strömmar av liv, och inte av död, kommer att utgå ifrån dig, och från ditt.

"När ni kommer samman då har var och en något särskilt att meddela, en psalm, en profetia, en uppenbarelse, något till undervisning." Det ordet gäller även här på nätet, liksom överallt där Jesu lärjungar kommer samman. Det finns inga frizoner där den Helige Ande inte behövs. Det är SÅDANA saker vi skall dela med oss av till varandra och till världen. Punkt. Finito.

Har du inget sådant att ge, så tig. Sluta fingra på tangenterna. Sök Andens vittnesbörd, och få ett Herrens ord, och låt oss få del av det. Allt vad en kristen säger gör eller är, skall komma genom de andliga nådegåvorna. Nådegåvorna är de medel Guds Ande uppenbarar sig genom. Och Guds verk skall verkas av den Helige Ande. Han är inte beroende av oss, vår vältalighet, våra åsikter, vårt tyckande, våra teorier. Vi är beroende av hans vishet, hans kunskap, hans ljus, hans ord, hans vägledning. Hans initiativ.

Utan det är allt ditt verkande bara pladder, som blåser bort i vinden och försvinner. Men bär du fram levande ord, kan det hända att de orden består i evighet. Vem vet vad som skrivs i framtidens Biblar och vad de kan hitta bevarat på nätet?

Ibland händer det att någon ringer mig och tackar mig för något jag skrev i någon traktat för över 20 år sedan. Och jag förstår ingenting, blir nästan arg. Jag vill bli lyssnad på idag. Men ändå, tänk.

På den tiden var jag hyperradikal. Jag gick fram som en ångvält och körde över alla. Ibland även den Helige Ande. Det fick givetvis inte fortsätta, så Jesus lät mig gå i väggen några gånger, så att jag lärde mig lyssna bättre på hans stämma. Hyperradikaliteten finns kvar, men den har förhoppningsvis fått lite sällskap av vishet, jag vet inte. Vissa får svåra uppgifter.

Jag såg en syn en gång, jag och en broder satt vid ett bord och åt. När vi tog upp maten med våra gafflar började maten brinna, men vi åt och elden brändes inte.

Det betyder att vi bara skall äta levande, brinnande föda. Vi skall INTE lyssna på död förkunnelse, ta del av träldomsandar, utan söka oss dit där elden brinner eller se till att tända elden själva. Vår andliga föda måste ha liv och ge liv, annars slösar vi bort våra kristna liv.
...

Framför allt som må bevaras, må du bevara din lära.
Nej, så står det inte. "Må du bevara ditt hjärta", står det. För därifrån utgår livet. (Ords. 4:23)
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Allt du inte ville veta om Montanismen

Tertullianus, en av montanisternaVilken intressant läsning om montanisterna. Här har någon plockat fram allt han hittat om den montanistiska väckelsen, för att visa sina läsare hur fel och urspårade de var, för att riktigt övertyga dem om att man inte bör anse den rörelsen som en sann kristen rörelse - och så när jag läser den så upplever jag det precis tvärtom - den bar alla kännetecken på en sann väckelse. Klassad som heretisk av den etablerade kyrkan, misstänkliggjord, nedgjord, men bringande glädje och upprymdhet åt de "förvillade". Precis som det varit med alla väckelser. Visst har de varit heretiska, för vad skall Gud göra när de renläriga blivit hårdhjärtade, om inte sända en heretisk väckelse för att reta dem till vansinne, så att de slutligen förpassar sig själva ut i periferin och upphör att röra sig inom hans område med sin avfälliga renlärighet, och så lämnar plats åt de "villfarna" att mer och mer ockupera sanningen och ta den till sig som sin.

Oj, det var nog lite av Montanus ande över mig där.

Ancient References to Montanism
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Det är ok att ha en fantasigud

Med religionen är det så här, att det är ok att du ber, så länge du inte får några bönesvar. Det är ok att du talar med Herren, så länge du inte påstår att han svarar dig. Det är ok att be för sjuka, så länge de inte blir friska. Allt sådant är acceptabelt, så länge det bara inte framstår som något verkligt. Vi får gärna ägna oss åt ritualer, och traditioner, men börjar någon tala om Gud som om han vore närvarande, och verklig, då blir de religiösa och gudlösa rädda. Då ser de hjärnspöken och plockar fram anklagelseakterna.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Vad skulle hända om alla frälsta kristna skulle försvinna från jorden i ett ögonblick?

Bibeln säger att just detta skall ske en gång, och det kan vara mycket snart.

● Jesus säger att vi är jordens salt och världens ljus. Vi är alltså det andliga ljus, som finns i världen, och vi är det salt, som förhindrar dess förruttnelse. Ta bort detta, och vad händer? Ljuset slocknar, förruttnelsen får fart.

● Bibeln säger också att Guds församling är sanningens fäste och grundpelare på jorden. Ta bort sanningens fäste och grundpelare, och vad händer? Lögnen får fritt spelrum, och ingen kommer längre att förmå genomskåda den.

● Jesus säger också att vi, de kristna, har fått makten att förtrampa all ovännens härsmakt. Detta omfattar således all ovännens härsmakt, inte bara en del av den. Det är alltså vi som håller den i schack, vår närvaro här på jorden förhindrar ovännens härsmakt att fullständigt segra, fullständigt ta kontrollen över människosläktet.

● I Lots dagar, när änglarna skulle förstöra Sodom och Gomorra, innan de kunde gå till verket och släppa lös naturkrafterna över städerna, så måste de rättfärdiga tas ut ur städerna. Så länge det fanns några rättfärdiga närvarande, i det syndiga nästet, hade det trots allt kvar Guds beskydd. Men när Lot och hans familj lämnat staden, då regnade eld och svavel ned över den.

● Och inte förrän Noa och arken hade fyllts med sina passagerare, lät Gud regnet och djupets källor helt öppna sig över världen, så att den dränktes.


NU HAR DU FÅTT en hel mängd (fem) exempel på vad som skulle ske, om alla rättfärdiga, alla pånyttfödda kristna, togs bort ifrån jorden i ett ögonblick.

Det skulle bli andligt nattsvart. Världen skulle ruttna ihop totalt. Lögnen skulle välla fram som en flod. All ovännens härsmakt skulle få fritt spelrum. Naturens våldsammaste krafter skulle släppas lösa över världen, då inga änglar längre skyddar den.

Summerar man allt detta, då får vi något som påminner väldigt mycket om det som står i Uppenbarelseboken.

Och då förstår vi samtidigt, att det som står i Uppenbarelseboken inte kan ske förrän den kristna församlingen, med allt sitt goda, gudomliga inflytande, är borta ifrån jorden.

Vi är garanten för att de händelserna inte kan ske.
...

UNDER DE SENASTE ÅREN har det susat förbi en hel del kometer i närheten av jorden. Det har varit så många att jag tappat räkningen på alla nyhetsnotiser om detta. Med astronomiska mått har vi gång på gång undgått att träffas bara med någon hårsmån. Förr eller senare kommer det en som träffar. Eller flera stycken. Vi lever under Gudomligt beskydd, trots all synden här på jorden. Gud är långmodig, och ger oss respit, så länge det finns människor som vill omvända sig, och så länge som missionens tidsålder pågår.

Katastroferna i Uppenbarelseboken inleds med vad som troligen är ett par kometnedslag, som enligt vad Johannes såg kommer att ta död på flera miljarder människor (om vi utgår ifrån dagens folkmängd). Dessa händelser sker inte i slutet, utan i början av vedermödan alltså. Om inte Gud har låtit någon sådan komet slå ned på jorden under hela dess tidigare historia, när det mycket väl kunde ha skett, då tydligen sådana himlakroppar susar förbi här ofta, och på mycket nära håll, varför skulle han då låta det ske nu, så länge hans församling finns kvar på jorden? Det är uppenbarligen för vår skull han hindrat det hittills. För oss, och för dem som ännu skall bli frälsta.

Men det kommer en dag, då missionens tid är över, och då skaran som skulle insamlas har blivit fulltalig, och då kommer han att hämta hem dem som ännu lever här på jorden. Därefter, då allt det goda, tidigare nämnda, inflytandet, är borta ifrån jorden, då finns det säkert heller ingen anledning att styra undan inkommande kometer. Kanhända de t.o.m kommer att riktas mot jorden, för att den skall få den dom dess kvarvarande invånare faktiskt har bett om, genom sitt öppna trots mot Skaparens lagar och ordningar.
...

DÄRFÖR ÄR DET SÅ HÄR, att så länge vi lever här på jorden, så länge är missionens dörrar öppna. Det kan vi lita på, och det skall vi lita på. Gud håller tillbaka världsalltets krafter, och håller makter både under jorden och i himlarymden bundna, så att de inte skall kunna hindra oss att utföra vårt värv, vårt skördearbete. Jorden, skall vi veta, tumlar inte runt i rymden av sig själv och håller sig i bana och i harmoni med andra himlakroppar, av egen kraft. Genom människans synd har också jorden drabbats, och dess öde beror av oss.

Det som sker med jorden under vedermödan, är inga alldagliga händelser. Det är helt klart sådant som sker när en planet lämnats åt sitt öde, då inga Herrens änglaväktare längre tar vård om den.


Du vill inte vara med där. Och du behöver inte vara med där. Vi har ett löfte, vi har ett hopp. Låt oss ta vara på det.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

SKAPARINSTRUMENTET

Vilket verktyg använde Gud när han skapade världen? Var det en skruvmejsel, en hammare, en såg? Var det en vinkelhake, en passare, en linjal? Eller var det en målarpensel, en projektor, eller en sändare? Nej, det var något mycket mera personligt. Han använde sin mun. Har Gud en mun? Uppenbarligen har han det, av något slag, eftersom han kan tala. Det står att han sade, och det vart. Han bjöd, och det stod där. Så Gud har en mun, av något slag, och han talar, och saker blir till. Självklart på ett helt annat plan än vad vi som människor ens kan föreställa oss, men ändå, i princip finns det likheter.

Detta blir ju särskilt intressant när det börjar gå upp för oss, att vi också har en mun. Och kan tala. Och är Guds avbilder. Har vi månne fått "ärva" något av samma egenskaper som Gud har? Kan vi använda vår mun, och våra ord, på ett liknande sätt?

Det är just vad vi kan. Vi gör det hela tiden, men oftast på ett bakvänt sätt. Vilket visar vilken makt vi egentligen står under. Vi talar som vi är lärda, i världens ande, som är fördärvets ande, den nedbrytande, korrupta anden. Vi har väldigt lätt för att säga negativa saker, och inser inte att vår mun är vårt skaparinstrument, och att vi med våra negativa ord kallar fram negativa ting. En negativ människa påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Och det omvända är lika sant. Vår mun är ett skaparinstrument. Men det är mycket lättare att tala det negativa, för vi befinner oss i en värld där den negativa kraften, och inflytandet, har fått herraväldet. En människa behöver i princip bara öppna sin mun, för att det skall välla ut en massa negativt och fördärvligt tal ur den. "Fy vilket dåligt väder" brukar vara det första människor säger till varandra när de möts. Eller något annat klagomål på tillvaron. Det är liksom det naturliga, för att skapa kontakt, att man klagar på något. Inte att man säger något gott eller uppmuntrande, utan det skall vara något man kan klandra eller kritisera eller beklaga sig över. Eller rent av förbanna. Helst skall det komma någon svordom också, då är man helt accepterad och på "god" fot med varandra.

Säger någon något gott i en sådan stämning framstår de som idioter. Det är djävulens ande som råder då, och de ger honom sin hyllning, öppet, eller bara med sin attityd.

Att tala gott är mycket svårare, i denna värld. Då möter man motstånd, från sitt eget sinne, sitt eget kött, och från själva atmosfären, och från människorna. Men visst går det, och den som gör det till en vana kan bli en glädjespridare, även utan att vara en troende. En sådan människa har lärt sig att följa en andlig lag, utan att egentligen vara andlig. Det går att finna fram de lagarna även för dem som inte har tron. Det leder aldrig någon till frälsning givetvis, men det finns något gott i det.

Den som är frälst och befinner sig under Guds Andes inflytande, och som också lever i och följer dessa andliga lagar, kan förändra hela världen. Jesus gjorde det, och han var Guds Son. Han är Guds Son. Petrus gjorde det, Paulus gjorde det, och de var bara vanliga människor. Men de var lemmar i Jesu andliga kropp. Och det är vi också. Elias gjorde det, Johannes gjorde det. Alla kristna gör det, i någon mån. Utan oss hade det varit nattsvart här. Står det inte så här i Bibeln: Låt inget ohöviskt tal utgå ur er mun? (Ef. 4:29) Vilket ju visar vilken kroppsdel vi verkligen skall vara noggranna med hur vi använder.

Munnen och tungan har liv och död i sitt våld (Ords. 18:21). Man kan bokstavligen ta död på en människa med sin tunga. Och man kan ge dem liv. En tunga kan släcka en hel väckelse, men den kan också sätta en hel församling i brand. Lägg märke till vad det är du sprider omkring dig. Sprider du eldsgnistor, eller släcker du Andens eld i människor?

När människor pratar negativt, bemöter du det med Guds ord, eller faller du bara in i dödsnacket? Det går inte, jag kan inte, det är meningslöst, jag orkar inte. Jo det går, du kan, det är meningsfullt, och du orkar. I Kristus förmår vi allt, har allt, vet allt. Tror du inte det, då betvivlar du hans allmakt. Och all den makten, den har han vidarebefordrat till oss, hans lemmar, hans kropp. Vi skall leva ut Kristuslivet, tala det goda, göra det goda, och få se det goda.

Vi skapar med vår mun, vårt tal, goda ting. Vi befaller fram hälsa, välgång, och tro. Det goda talet öppnar för Jesus, för den Helige Ande, att flöda och verka. Tänk, en kedjereaktion av godhet.

Men kan man inte bara be om allt detta i stället? Jo, men då får du be ständigt. För munnen är i nästan ständig verksamhet, och dess skaparförmåga är i kraft hela tiden. Öppnar du din mun och säger något, så är dess skaparkraft verksam. Gud skall hålla räkenskap med oss för hur vi använt den kraften. Intill minsta ord.

Vem är då i stånd att tygla sin tunga? Ingen, i sin egen kraft. Men i Guds kraft kan vi det, gör vi det. Guds Ande föder i oss goda tankar, övervinnartankar, insikt, upplysning, genomskådning, rätt och sanning. Vi säger vad Skriften säger, vad den Helige Ande viskar och manar oss till. Vi har tro och tillit till Gud, viker inte ner oss, släpper inte efter för ondskan, fördärvets tal, fåfängan, eller något annat som bryter ned. Vår Gud är stor, har all makt, förväntar stora ting av oss. Vi är den levande Gudens församling, en skara av konungslig ätt, och med konungslig självbild.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

TRIAL AND ERROR

När man lär känna naturlagarna använder man sig som oftast av ovanstående metod - trial and error - försök och misstag. Dvs man prövar sig fram. Släpper man en sten på sin fot, så gör det ont. Man prövar igen, och samma sak sker igen. Man har nu lärt sig hur gravitationen fungerar, och att den kan göra ont. Och så slutar man släppa stenar på sin fot.

Bränt barn skyr elden är en annan lärdom. Sätter man sitt finger i eldslågan, så bränner man sig. Där behöver man oftast bara ett försök för att lära sig.

I den andliga världen är det egentligen likadant, likväl är det väldigt få kristna som förstått detta och som lärt sig något av det. De flesta sticker gång på gång sina fingrar i elden, släpper gång på gång stenar på sina fötter, och skadar sig följaktligen hela tiden.

Vilken naturlag talar jag om då? Jo, Andens naturlag. Vi har fått Guds Ande som ett instrument, som en indikator, på hur vi har det i vårt förhållande till Gud. Anden är ett prövoinstrument. Pröva huruvuda ni är i Herren, skriver Paulus (2 Kor. 13:5). Men likväl struntar kristna oftast i detta. De bedrövar villigt och obekymrat detta finkalibrerade instrument, och fördriver Andens välbehag och släcker Guds eld. De går hellre efter traditioner, idéer, påhitt, än att lyssna till Anden och stämma sitt liv och sin vandring efter hans indikationer.
...

Man skulle kunna säga att det också finns några grader på det här instrumentet. Jag vet och tror helt och fullt att Guds Ande är en person, så läsaren får förstå att detta bara är en liknelse på hur det fungerar. Det kunde lika gärna uttryckts med mera personliga termer, men även i skriften har vi exempel på att Guds Ande liknas vid opersonliga ting, som t.ex vin, som vi alla vet.

Sålunda: De graderingar vi har att gå efter är följande:

1. Anden kan bedrövas. (Jes. 63:10, Ef. 4:30)
2. Anden kan förbittras. (Hebr. 3:7-19)
3. Anden kan utsläckas. (3 Mos. 6:13, 1 Tess. 5:19)

Vad kännetecknar de här graderna, hur lär vi oss känna igen dem, så att vi kan ta lärdom av signalerna?

En bedrövad Ande är just det. Man upplever bedrövelse i sin ande, där Guds Ande residerar. Det har i stället för Andens glädje kommit en bedrövelse, en känsla av hopplöshet, instängdhet, man upplever sig oinspirerad, tom, och kan inte tjäna Jesus på normalt sätt med de andliga gåvorna.

En förbittrad Ande är också just det. Man upplever en förbittring i sin ande. Det blir bittert, surt, vrångt, vresigt. Man mister tålamodet lätt, vill ta i med köttet för att få sin vilja fram, och börjar se med missnöjda ögon på dem man har i sin närhet. Man kan inte längre uppfatta det Gud gör i dem, utan ser bara fel och brister.

En utsläckt Ande är också just det. Guds Ande har blivit helt utsläckt i en. Man känner sig död, bedövad, stum. Man har ingen lust att prisa Gud längre, eller syssla med hans verk. Man gör det av pliktkänsla, men har större glädje i att göra något helt annat. Man går på möte men är gladare när man får gå hem igen.

De här indikationerna upplever vi alla som är Andedöpta, mer eller mindre. (Är du en av hela hjärtat hängiven Jesu lärjunge, så upplever du det mindre och mindre.) Det är nämligen, som sagt, så man lär känna Guds Ande, och så man lär sig att vandra i gemenskap med Jesus, i hans Ande.
...

Nu har du fått exempel på de indikationer Guds Ande ger oss. Det finns fler och det finns nyanser, men detta är saker jag lärt känna under 30 år av vandring med Jesus. Vi vill inte ha en bedrövad ande, ännu mindre en förbittrad, och allra minst en utsläckt. Vi vill ha en visdomens ande, en saktmodets ande, en hoppets och glädjens ande, vi vill ha Smörjelsen, så att vi kan tjäna Jesus med de gåvor han gett oss, för utan de gåvorna är vårt verk bara ett människoverk och vi har ingen lön och bär ingen frukt för evigheten. Allt vi gör utan dem är värdelöst, som mest filantropiskt men som fnöske i Guds ögon. Allt sådant kommer att brinna, men det Anden gör i och genom oss, det kommer att bestå för evigt och bära stor frukt.

Vi vill inte slösa vår tid med religiositet, därför lär vi oss att lyssna till Guds Andes indikationer, vi tar lärdom, vi böjer oss, vi frigör oss från det och dem som står honom emot, och sällar oss till det och dem som följer honom, i Smörjelsen. Så får vi vingar och hastar framåt som örnar (Jes. 40:30-31).
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Den Helige Andes fiender

Den absolut värsta fiende den Helige Ande har i våra liv som kristna, är vi själva. Jag syftar alltså på kampen mellan köttet och anden. Men, man bör också ha väldigt klart för sig, som kristen, att det inte alltid beror på oss själva, om Anden skall kunna vara verksam i våra liv. Det kan nämligen vara som det var för Jesus själv, i Nasaret. Det står om honom, att han där inte kunde göra många under. Guds kraft var alltså bunden, så att t.o.m Guds Son själv inte kunde verka med Andens gåvor på normalt sätt.

Det här är mycket vanligare än vad vi föreställer oss. Ingen vill ju erkänna att det kan vara DET det beror på, att Andens liv är så lågt, utslocknat och dött, bland kristna. Nej, det är Gud som inte "sänt väckelsen" ännu, minsann. Ånej, väckelsen är sänd för två tusen år sedan, och nu skall du bara ta emot den, med öppet hjärta, Guds församling, i endräkt, och Herren kommer att ta gestalt i dig. Men stå honom emot, och han kommer att stå dig emot. Var kritisk, knorrisk, gensträvig, egensinnig, och du blir ett Nasaret, där få underverk kommer att ske. Få frälsningsunder, få helandeunder, få befrielseunder, och få undervisningsunder.

Guds folks historia visar oss, att det kan vara så lite som en enda person, som skiljer oss ifrån väckelse och seger över fienden. Akans nedgrävda skatter orsakade Israel nederlag i striden. Så länge Akans skatt låg nedgrävd, kunde de inte segra, inte uppleva Herrens kraft i striden. Vad mer då, om hela menigheten hade varit med Akan. Då kan de glömma väckelse och börja förbereda sig på ökenliv i minst en generation framåt.

Men Akan avslöjades, genom profetiska ageranden, och segern blev deras igen.

EN person alltså, stod den gången i vägen för Guds folks framgång. Så ha akt på dig själv. Strömmar inte Guds Ande genom dig, så strömmar Anden ej heller vidare till de syskon du har omkring dig. Du gör dem delaktiga i dina hemligheter, genom din närvaro.

Jag har varit med om detta på möten flera gånger. En gång som ganska nyfrälst. Vi var vana att Guds Ande flödade fritt då, en tid, men en kväll var det stängt i bönen. Religiöst betraktat kunde detta ha setts som normalt. Man ber och inget händer. Som vanligt alltså, på de flesta håll. Men vi var vana vid en verklig väckelseatmosfär, där Andens gåvor var verksamma nästan i varje möte. Och nu var det stängt, i bönen efter förkunnelsen.

Jag kände att det fanns ett motstånd, och att det var någonstans i närheten av där jag satt. Så jag bad intensivt, inte högt men hörbart, att motståndet skulle brytas. Några andra hakade på, så att pressen ökade mot personen som inte hade det rätt ställt och som inte ville ha det rätt ställt, uppenbarligen. Efter en stund fick en person nog och reste på sig och lämnade mötet. Och segern bröt loss. Inte för att någon gick, för det gick och kom folk hela tiden. Men för att motståndet lämnade lokalen.

Det går kanske an när det bara är en enda person. Jag har varit med om när en hel liten skara fått gå på samma sätt också, innan segern kommit. Men tänk om nästan hela församlingen lever i ett andligt motstånd mot det Gud vill göra. Då har man det inte lätt som väckelselängtande, och som bedjande person. Då kanske man måste lämna den skaran själv, och gå någon annanstans där det är mera öppet.

Jesus stannade inte i Nasaret. Han uttalade skarpa varningsord mot församlingen där. Och han har inte ändrat sig. Guds helige Ande är verksam idag på samma sätt som Jesus var då. Så detta är saker vi bör ha klart för oss, och vara beredda på.

Jag tror inte att detta med att känna och lokalisera motståndet mot den Helige Ande är något som bara vissa kan göra. Det kan alla kristna göra, bara de vill det och är öppna för det och vågar göra det.

Varför händer det inget i mötena? Varför är det så dött? Om du upplever det så, så gör något åt det! Du kan det. Be att motståndet skall brytas, känn var det sitter, och intensifiera din bön, så att akansynden blir avslöjad. Och nu avses inte broder LP som sitter fast i någon drog ännu. Det här är djupare, allvarligare saker. Det handlar om trots, mot Guds uppenbarade vilja. Akansynden handlade om en person som hade andligt inflytande, men som använde det på fel sätt, som var upprorisk mot något som Gud hade sagt. Som nonchalerade det profeten talat, i speciellt avgörande situationer.

En person som kämpar med sina svagheter är aldrig en fiende till Gud, och aldrig något hinder för Andens flöde. Men en som döljer dem, vare sig det handlar om ting eller tankar, en sådan person kan fälla ett helt folk. En som hycklar, skrymtar, gör sig till något han/hon inte är, spelar dubbelspel. Du märker det genom att det inte finns något av Anden i eller runt honom. Orden kan vara fina, men det finns inget flöde bakom dem.

Alla har inte samma förmåga att flöda med i det andliga, men de är i alla fall inte motståndare till det. Anden kan flöda fritt omkring dem. Men kring den gensträvige eller egenmäktige eller skrymtaren kan Anden inte flöda. Guds Ande drar sig ifrån sådana personer, hur religiösa de än är. Och han drar sig långt ifrån dem. De måste antingen avslöjas, eller drivas ut. Får de vara kvar så drar de död över en andlig gemenskap, och orsakar att de människor som skulle fått del av alla välsignelserna och rikedomarna från Gud, blir utan och förgås. Så allvarligt är det när det finns motstånd mot Guds verk bland Guds eget folk. Vi får aldrig gjort det vi kunde ha gjort. Väckelsen går förbi, utanför huset, och går till någon annan. För att du inte vågade konfrontera motståndet, hindret, propparna. För att du fruktade människor mer än Gud, du ville inte bedröva en människa men du bedrövade den Helige Ande. Och förhöll andra den välsignelse de skulle haft för att överleva som Guds barn.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

Var ort som er fot beträder har jag gett er

"Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3)

Det här betyder just vad det säger. Men, verkställigheten sker inte automatiskt. Vi behöver proklamera det också, säga det, inför andevärlden. Här kommer vi! Och det är vi som bestämmer! Inför de icketroende bör man vara vis, dock. Så kan man inte säga till dem. Där får man låta dem upptäcka det själva, så småningom. Men inför de fallna makterna skall vi uppträda som de överherrar vi är.

Gör vi det kommer vi att upptäcka att det skapas en helt annan atmosfär på den plats där vi är. Om vi ber för människorna i huset där vi bor, så kommer den förändringen att märkas. Samma sak på arbetsplatser, i skolor och överallt där vi befinner oss.

Vi ber, så som Anden leder oss, lyssnar och gör som han visar.

Det är lätt att glömma detta. Att ha "missionsfältet" där ute någonstans, men glömma det som finns nära.

För Paulus var missionsfältet där han var. Var han på en båt, så var det där. Han lyckades befinna sig i det andliga centrum var han än gick fram. Han tog kommandot, inte över människorna men i den andliga världen. Och han brydde sig. Han ville inte att någon som var i hans närhet skulle råka illa ut. Kanske han upplevde att han ansvarade för dem.

Vi har nog försummat detta väldigt mycket. Jag har det. Men det finns tid till bättring. Och insikt. Och kläm på hur det skall gå till.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

HJÄLPAREN

När Jesus skulle lämna jorden, så meddelade han sina lärjungar, att han skulle sända dem en annan hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen.

Det här är väldigt intressant. För det första - en annan hjälpare. Dvs Jesus hade dittills varit deras hjälpare. Och vägledare. När lärjungarna vandrade med Jesus, så var det för dem ett nära umgänge med honom. De kunde tala med honom, fråga honom om allt, vad det än var, och han gav dem de svar de behövde.

Så när han sedan sade att de skulle få en annan hjälpare, så avsåg han givetvis att denna hjälpare skulle vara med dem på samma sätt. De skulle nu kunna vandra i nära gemenskap med Hjälparen, och söka svar på sina frågor på samma sätt som tidigare. Jesus sände dem inte en Bibel. Han avsåg alltså inte att de enbart skulle söka sina svar i Skrifterna. Dem skulle de läsa, men den som skulle leda dem, in i skrifterna och till den fulla sanningen, och i övrigt vara med dem och ge dem svar på allt de behövde veta - var den Helige Ande.

Det här innebär för oss att vi är anvisade att utveckla en likadan relation till Jesus, i den Helige Ande, som den lärjungarna hade med honom när han var här. Så när du behöver veta något, då går du inte till Skriften enbart. Du går till Jesus.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

ÄR HAN VÅR HJÄLPARE - I ALLT?

En kristen förkunnare skall inte förkunna sina egna läror eller uppfattningar. Inte ens om de är aldrig så välgrundade i Skriften, Guds ord. Det är Guds Ande som är Skriftens tolk, Skriftens utläggare, såväl som dess inspiratör och författare. Vi talar de ord som Anden lär oss, säger Paulus, t.ex. Det är också Guds Ande som skall lära oss var gränserna går mellan Kristi rike och världens rike. Vi behöver inte överdriva, bli nitiska, utan skall bevara vår frihet. Vi behöver inte bli asketer, bosätta oss i öknen. Så länge som Guds Ande går med oss, i våra utflykter i världen, så länge har han godkänt de utflykterna. Vi behöver känna till den värld vi skall vinna för Jesus, vi kan inte komma som fullständiga främlingar till den, och tro att den skall lyssna till oss. Vi skall givetvis heller inte komma i dess anda och fyllda av dess begärelser, för då får vi dess öra på fel sätt. Men det är Guds Ande som drar gränserna, som indikerar, och balanserar, vår vandring i världen.

"Det får du icke röra vid, icke taga i", sade fariseismen. Men fariseismen var utan kraft, och därför svag när den mötte världen och dess ande. Den retirerade därför, liksom "ökenfäder" i senare tid. Men med oss är Herren, vi kan därför gå ut och möta världen, och bli övervinnare. Vi kan sprida Kristi härlighet, och dess sken, i mörkret.

Här kan man börja teoretisera om hur långt och hur kort man kan gå, men det är ju som sagt inte vi som skall avgöra det. Vi skall i stället göra som aposteln uppmanar oss, att pröva vad som är välbehagligt för Gud. Prövoinstrumentet måste vara igång, väloljat, så att vi är uppmärksamma på hur den Helige Ande reagerar på det vi möter och det vi gör, i världen.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

ANDENS VITTNESBÖRD

Andens vittnesbörd är något underbart, men det är också något nödvändigt. Som kristen skall man inte öppna sin mun, eller skriva eller göra något över huvud taget, utan att det har Andens vittnesbörd. För egentligen är det ju inte så att vi har ett budskap att överlämna, utan vi ÄR budskapet. Med allt vad vi är, vad vi gör, säger och förmedlar.

Nu är ju detta det himmelska idealet, men att alltid nå upp till det är kanske inte helt realistiskt. Men det är som sagt det ideal vi skall ha. Att alltid vara i välsignelsen, alltid i Smörjelsen, alltid vara ett utflöde av Guds härlighet och hans goda väsen. Alltid ha hans närvaro runt sig, den överbevisande närvaron, den närvaro som förmedlar tro, som gör tron självklar, där den förut syntes omöjlig, som öppnar, där det förut var stängt.

Vad är Andens vittnesbörd? Jo det är den där Gudsindikatorn jag skrev om i en annan artikel. Vi har inte fått världens ande utan den ande som är av Gud, för att vi skall veta vad som har skänkts oss av Gud. Andens vittnesbörd indikerar när du talar i Anden, eller agerar i Anden. Andens bärare känner då detta, och ger det till känna. Som i ett möte då åhörare säger Amen, amen. Inte av partisinne eller för att de håller med i köttet, utan för att Anden indikerar, och sanktionerar.

Jag märkte att jag hade Andens vittnesbörd när jag var alldeles nyfrälst (i pingströrelsen). Någon berättade om att de vittnat för Jehovas vittnen, och Jehovas vittnen hade sagt att vi pingstvänner svävar i det blå. När jag hörde det där, svarade jag: Bättre att sväva i det blå, än att gräva i jorden. Och de som hörde det började prisa Gud och säga halleluja.

Det handlar inte om kvicktänkthet eller om att hitta på smarta formuleringar. Det är impulser bara, tankar som kommer ned ovanifrån, som man bara säger ut. Det kan ju behövas ett hjärta som brinner där inne också. Annars dimper det nog inte ner så mycket.


Ett sådant hjärta får man när man kommer som en spillra till Jesus, och förblir hos honom i evig tacksamhet för hans kärlek, godhet, nåd, och himmelska vänskap.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati

KVALIFIKATIONER I GUDS RIKE

Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

These icons link to social bookmarking sites where readers can share and discover new web pages.
  • Digg
  • Sphinn
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Technorati