"Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna." (Ef. 6:12)

Ja, inte är det samma sak som onda andar, om du trodde det. Onda andar är en sak, och ondskans andemakter i himlarymderna en annan. De onda andarna är här på jorden, men makterna är i himlarymderna. Det är en skillnad i dignitet, alltså. Och i själva verket, så är de som är på jorden de himmelskas barn. Det låter ju väldigt underligt, tycker du, men det är vad Guds ord lär oss. Återigen är det 1 Mos. 6 som avslöjar detta, och det är bara att läsa som det står och låta det sjunka in, för att det skall bli uppenbart. Men det kan du göra på egen hand, detta skall handla om de som är i himlen, dvs i himlarymderna.

Dessa makter, och varför de kallas makter är för att de opererar på en så hög nivå, att trots att de är personer, så är de också makter, deras inflytande är så kraftigt, att de kallas makter. En människas inflytande på sin omgivning kan vara stort, och kraftfullt. En människas ande, beroende på vad den är fylld med, kan förändra sin omgivning. Det beror inte bara på hennes ord, eller hennes önskningar eller förmåga att övertala. Det beror på vad slags kraft som finns i henne, vad slags andligt inflytande som omger och utgår ifrån henne. En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och detta påverkar andra människor i hennes omgivning. Det lyser upp deras sinnen, ger dem impulser, klarhet. På samma sätt är det med en ond människa, dvs en människa i vilken ondska bor. Den strålar ut ur henne, påverkar andra, drar dem ned i fördärv, lockar dem in på onda vägar.

Detta är förhållandena på jorden, men om vi kommer högre upp, i himlarymderna, kan vi påverka desto mer, både ifråga om godhet och ondska. Vi är inte där ännu, men vi kommer att få se det, om eller när vi lyfts dit, av Jesus, när han kommer. Men änglarna är där, upplyfta en gång för länge sedan. De opererar i den himmelska världen, i himlarymderna, som inte är samma sak som Guds himmel, tredje himlen, utan det handlar om de lägre rymderna, om lufthimlen och om jordens omgivning i rymden. Vi människor har lyckats skapa något som nästan är en avbild av detta - radio och tv. Via de kraftfält som sänds ut och som sträcker sig runt jordklotet, och dessa fanns ju där innan vi lärde oss att sända ljud och bilder genom dem, påverkar vi, i vår ringhet, hela länder och världsdelar, genom bilder av oss själva. Detta har en djupare verklig förebild, i himlarymderna. Där finns de kosmiska makterna. Vi kan läsa om några av dem i Daniels bok. Furstar, som kämpar för Gud, och mot Gud. När Daniel bad, satte han dessa makter i rörelse. Dvs han bad, och Gud satte dem i rörelse. Fursten över Persien stod Guds ängel emot, står det. Vad handlade det om, vad skedde genom Daniels bön, och hur hade tillståndet varit dessförinnan? Det visar sig då, att tidigare hade det profetiska ordet varit stängt, folket försatt i fångenskap, och ingen lysande framtid var uppenbarad för dem. Mörkret som utgick ur den onda ängeln låg kompakt över det fångna folket, och dess härskare. Men så började en Guds tjänare att be, och fasta, och önska, i sin ande. Andemakten började ge vika, mörkret skingrades, genom att ett par av Guds änglar, furstar, kom dit och med sitt inflytande drev undan mörkrets makt.

Men hur verkade egentligen denna mörkrets makt? Det var bara en enda, alltså? En enda andefurste som behärskade ett helt världsrike? Hur, med vilka medel, vad hade han till sitt förfogande? Skedde det genom tusentals små emissarier, små sändebud, som flög fram och tillbaka till honom och inhämtade order, eller skedde det genom ett andligt inflytande av liknande slag som det en människa här på jorden kan operara i, fast på ett mycket högre plan?

Så måste det ha varit. Änglafurstar kan genom sin andlighet sända ut kraft, som dominerar, inspirerar, influerar, och attraherar, människor på jorden. Människor, och onda andar. De onda andarna behöver alltså inte lämna jorden för att få veta vad de skall göra, de tar emot överänglarnas signaler direkt in i sitt inre. Och det är de troligen helt medvetna om, eftersom de inte har något kött som hindrar deras uppfattningsförmåga. Med människor är det annorlunda, människan är inte lika lättstyrd. På samma sätt som många kristna är ohörsamma mot Guds röst, är många ickekristna ohörsamma mot sina herrars röster. De lyder dem oftast, men inte helhjärtat, och inte fullkomligt. De påverkas, deras tankar styrs, deras idévärld influeras, men aldrig på ett så genomtänkt och öppet sataniskt sätt, så att det blir uppenbart. Därför avslöjas heller sällan källorna. Människan tar emot av både gott och ont, ifrån ovan. Hon är medial, och i sitt ofrälsta tillstånd inte så noga med vad för influens hon bär. Oftast är det den onda makten, men det händer att hon också tänker goda tankar, när hon då och då trampar in i det godas kraftfält.

Vi behöver kanhända, som kristna, förstå detta, för att förstå det motstånd vi har, här, emot evangelium, emot sanningen i Guds ord, emot vårt vittnesbörd. Annars bleve det egentligen oförklarligt, att människor skulle vara så motsträviga till att ta emot frälsningen. Det borde ha varit så mycket mer uppenbart för dem, vilken härlighet det finns i evangelium, hos Gud, i Jesus, och i den Helige Ande. Men makterna, de fallna änglafurstarna, dem som bjöds in när Adam föll och sålde jorden till Satan, de har sina troner, sina positioner, och de är inte stulna, direkt, även om de inte hör hemma där ursprungligen. Annars hade Gud tagit dem därifrån. Men de är där, för att människosläktet valt att ha det så.

Hur skall vi då bekämpa dem, dessa ondskans makter? Hur skall vi bryta deras maktfält, så att människor, precis som i Babel efter Daniels böner, kan få se Guds ord och profetior börja bli levande, så att de ser att det finns en väg, tillbaka, till ett härligare tillstånd av liv, där Gud finns med, där Jesus är Herre, och där man vill börja bygga heliga tempel, bereda boningar, i hjärtan och gemenskaper, åt den Allsmäktige igen?

Daniel bad inte bara utifrån påhittade premisser. Han hade hittat ett Guds ord, ett löfte, en profetia, och han hade också insett att tiden var inne för profetians uppfyllelse. Sedan bad han, bekände sina och sitt folks synder, och så höll han ut, i tro. Detta gjorde han inte som metod, han hade inte blivit inspirerad till det genom någon predikan, eller något allmänt böneupprop. Det han drevs av var verklig nöd, för sitt folk. Det var nöden i hans hjärta, som drev honom till att söka, läsa, upptäcka, och börja kämpa, i bön. Det var en naturlig andlig process, ett inre verk, av Gud, i ett villigt hjärta.

Man kan inte komma någonstans på annat sätt, idag heller. Detta som du läser nu kan egentligen inte hjälpa dig, kicka igång dig. Det kan möjligen ge en antydan om vad som är möjligt, men skall det ske något, så skall det ske genom att Gud samverkar här, och tänder något, en eld, en sann andlig längtan, en ljusglimt, en uppenbarelse, i dig.

Att det må ske behöver jag inte be om. Om detta var ett bud från Gud, så har det redan skett i dig. Då kommer det att växa och bära frukt.
___