"Jag allena är kvar"?
Ordet avfall finns i den svenska 1917 års översättning 7 eller 8 gånger, och ingenstans föregås det av orden "det stora". Kanske har man blandat ihop det eller förknippat det med begreppet Jesus använder, "den stora vedermödan". I samma sammanhang talar ju Jesus om falsk profetism och förräderi bland bröder, så visst finns det bibliskt fog för att det kommer att vara avfall bland kristna i ändens tid. Men kristna avföll redan på apostlarnas tid. Och fram på 300-talet hade det avfallet nått en sådan koncentration, att en stor del av kristenheten lät sig förföras att bli statskyrka åt den romerske kejsaren. Var det "det stora avfallet"? Vissa tror så. Andra ser det som en stor seger för kristendomen.
Jag kan inte se att Bibeln utlovar något "stort" avfall ifrån tron, utan att det kommer att ske avfall hela tiden, överallt där kristendomen etablerats, blivit mätt och belåten och inte längre hungrar efter nya segrar och drivs av Andens eld. Jag har dessutom svårt att se varför detta skulle omfatta så gott som hela kristenheten i den sista tiden. I så fall kan vi inte leva särskilt nära den sista tiden nu, för den kristna tron är ingalunda utdöd i världen, eller på tillbakagång. Väckelser går fram i stora delar av världen, Östeuropa, Sydamerika, Afrika, Asien. Även här i Europa och i Nordamerika är väckelsekristendomen vital, med tanke på sin omgivning. (Det är mer väckelse nu i Sverige än vad det var på 1400-talet, tex.) Allt är inte så mörkt som vissa vill ha det till. I alla fall inte så mörkt som det måste vara för att idén om det stora avfallet skall te sig nära förestående.
Men Paulus skriver ju att först måste avfallet ha skett, och sedan skall dramatiska händelser i ändetiden komma? Ja, gör han det, eller är ordet avfall i det sammanhanget felöversatt? Ordet kan lika gärna, troligen ännu hellre, översättas skilsmässan, eller avgången, eller avfärden, eller åtskiljandet. I tidigare engelska bibelöversättningar översattes det "departure". Dvs departure som i när en båt avgår t.ex. Och då står vi där utan ett av nyckelorden i idén om det stora avfallet.
Jag undrar om det verkligen är nyttigt för vår tro, att ständigt gå och vänta på ett stort avfall bland kristna. Åstundar man ändens tid, så kommer man ju därmed att gärna vilja se detta avfall, för att bestyrka sin tro att vi är nära inpå det. Och risken är då överhängande, att man dömer ut sådant som kanhända inte alls är avfall i Guds ögon, utan bara "normala" fluktuationer i den kristna församlingens utveckling och årstider. För det går alltid upp och ner, framväxt och återväxt, vårsådd, sommarvärme, höstskörd, och sedan vinterkyla och frost, för att sedan återupprepas, i nya generationer.
Den kristna församlingen är, till skillnad från nationen Israel, som avföll nationellt, och den katolska kyrkan, som avföll globalt, så suveränt uppbyggd, att den kan på ett dynamiskt sätt kontra avfall. Den är inte monolitiskt byggd. Den kan dela sig, och börja om på nytt när en äldre generation fastnar i det förgångna. Den har aldrig fått några bibelinstruktioner om att byggas upp till en enhällig konstruktion, utan kan gå vidare i flera parallella strömmar, och överallt breda ut sig i återvunnen ny och frisk gestalt.
Och så kommer den också att göra i ändens tid. Vissa drömmer om en stor väckelse i ändens tid, och andra drömmer om ett stort avfall. Men Bibeln lär, menar jag, varken om det ena eller andra. Vi skall "verka medan dagen varar", vilket innebär att vi har de samma förhållanden och möjligheter att förkunna, ända fram till den dag då Herren själv blåser av missionsarbetet. Väckelse och avfall är alltså något som alltid kommer att finnas, varvat med vartannat.
Men går då inte världen allt mer mot fördärvet? Jo det gör den. Världen gör det. Men inte Kristi församling. Församlingen tågar fram, och kommer att så göra tills den hämtas hem till de himmelska boningarna. Därefter, däremot, kan de kvarvarande vänta sällsamma ting. När saltet och ljuset, och stödjepelaren och grundfästet, är borta, då vore väl scenen preparerad, om någonsin, för de ting som under en kort vedermödas natt föregår ljusets uppgång.
Vad som därefter sker, är skrämmande bara att tänka på, och vi har det beskrivet i Uppenbarelseboken. Hiskeliga monster och odjur skall härja på jorden, då satan stiger ned, vred, över att hans tid löper ut. En värld fri ifrån Guds församling är en värld där fallna änglar fritt vandrar, förför, manipulerar, och omskapar skapelsen, till sin egen avbild. Det är vad uppenbarelsen handlar om. Vill du vara med där vet jag inte hur du är konstruerad. Vill du lida för evangeliet saknas inte tillfällen idag. Stå för Guds ord bara, så skall du få lida för evangeliet. Och lider du inte den vedermödan nu, kommer du ej heller att kunna lida den kommande vedermödan, om du skulle få fritt pass in dit.
Vi har vår strid nu, här. Det är mot vilddjuren nu vi skall strida, vittna, lida, segra.
Bibeln säger att en stor sköka skall finnas i ändens tid, ridande på statsmakten, den gudsfientliga. Det är enkelt att se att en sådan institution varken är eller kan vara ny, vid den tiden. Den finns redan, i mer eller mindre utgestaltad form, och har så gjort, som redan nämnts, sedan 300-talet. Men inte ens i det "stora" avfallet är mörkret så kompakt, att det inte kan ske att Herren kallar ut åt sig ett folk.
Det finns, som jag ser det, bara en enda möjlighet för en sådan scen som Bibeln utmålar, då "alla jordens inbyggare skall tillbedja vilddjuret" - och det är att det vid den tiden inte finns några kristna kvar på jorden. Annars skulle inte världen ens kunna tillbe vilddjuret. Vårt inflytande här är sådant, att vi, var vi än går fram, är ljus och salt, så att vi avslöjar vilddjurstendenser, avguderi, och förhindrar samhällsförruttnelse. Annars vore det ingen mening med den kristna församlingen. Omvändelse är inte bara att få sin biljett till himlen, utan också att vara ljus i världen. Och med det följer, att så länge vi är i världen, är vi dess ljus, och något totalt mörker kan inte råda. Sålunda kan ingen Antikrist träda fram i fullt måtto, utan mask, med stämpel i hand, förrän vi är härifrån.
Och tillmäter man inte Kristi dyrköpta församling mer makt och inflytande, än att man tror den skall kunna besegras och bli dörrmatta åt fienden, då har man nog inte lärt känna dess huvud, och dess kraft.
Nog har det hänt att lokala vilddjursriken, stora i och för sig, trätt fram och förföljt de heliga, men de har långt ifrån täckt hela jorden, kommit "alla att tillbedja" dess symboler. Vi har sett Hitler, Stalin, påven och andra, men de har kommit och gått. Det närmaste vi har kommit det kommande, är väl Romarriket, som ju också är förebilden och det tecken vi skall se efter.
Det finns helt enkelt inget fog i Skriften för att ändetidsscenariot skall kunna inträffa, förrän allt vad ljus är, är borta ifrån jorden. Vi ser hur det går när världsmakterna i nuvarande läge försöker röja undan oss. De misslyckas, och får bita i gräset, gång på gång. I vissa länder går de fram hårt, men desto större är väckelserna där. Hur de än gör, kan de inte besegra den kristna församlingen. Inte förrän Gud säger: "Kom hit upp." -
"Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi." (Jes. 26:20)
___
