Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.
Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.
Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.
Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!
Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.
Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.
Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?
Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.
Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...
Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___
