Det är ganska vanligt bland kristna så kallade apologeter, och vissa är t.o.m så förmätna att de kallar sig eller låter sig kallas profeter, att med förakt vända sig emot de "feel-good" budskap som förkunnas av andra kristna. Man menar att fokus på att må bra, vara frisk, ha ordnad ekonomi och liknande är en självupptagen livsstil, och att kristna i stället borde fokusera på problemen i samhället, ockultismen, new age och även där detta börjat krypa in i församlingar.

Tja, men har de någon lösning på problemen då? För ju mer du rotar i det, desto värre blir det väl?

Kanske det i stället är så att det är feelgoodbudskapet som verkligen är lösningen på hela problemet? För varför söker sig människor till ockultism och annat liknande? För att de inte mår bra (feelgood). De saknar friden, hälsan, tryggheten, stabiliteten osv. Och det är just detta dessa föraktade feelgoodförkunnare erbjuder. De fokuserar inte på problemen utan på lösningarna.

Så tänk dig för innan du uttalar domar över "ytliga" förkunnare. Kanske har de tänkt och förstått djupare än du, och fått uppdrag och gåvor av Gud som befriar och håller människor borta ifrån de där problemen du bara ser.
___

EN AV DE ANDLIGA NATURLAGARNA är, att om du har lite av den Helige Ande, så kommer du att reagera med motstånd mot dem som har mycket av den Helige Ande. Du kommer inte att förstå dem, de kommer att verka som dårar i dina ögon. För det är liksom inte så att de spänningsfält vi befinner oss i eller utanför, är kraftlösa. Du vet själv vad som händer om man kommer vid starkström, det blir reaktion. På samma sätt med våra själar, där är vi inte herrar över våra reaktioner, alltid, utan där är det de signaler vi mottager som avgör vad vi känner och sedan tänker. Före syndafallet umgicks Adam och Eva fritt med Gud, utan fruktan för honom och varandra. Men efter fallet reagerade de negativt på Guds röst. Gud var densamme, men bara när de hade full frid med honom upplevde de honom på ett positivt sätt. När relationen, den nära, var bruten, var de rädda för Gud. Deras nerver kom i dallring, de upplevde ett obehag. Så gör du också, när du inte har full frid med Gud, då upplever du ett obehag när Gud talar till dig eller när du möter eller hör kristna som har full frid med Gud.

Ogillar du vissa kristna? Särskilt sådana där som ropar och tjoar? Eller som talar i tungor mycket? Det kan bero på att du mist din nära relation med Gud. Normalt skulle du fröjdas och glädja dig, när andra fröjdas och gläder sig. Gläds med dem som är glada, och gråt med dem som gråter, säger Bibeln. Kan vi inte dela våra syskons känslor, när de är från Gud, då kan vi inte dela Guds gåvor heller.

Ok, det finns sådant som inte är äkta, men när en andlig människa möter sådant, då reagerar de inte med hån, eller förakt. De blir inte spydiga eller arga, utan de tänker på hur de skulle kunna hjälpa den personen, så att det äkta andelivet bryter fram. Men när de som har lite av den Helige Ande möter sådant som inte är äkta, om de nu kan känna igen det, då bemöter de det på ett köttsligt sätt. Är de intellektuella blir det långa utläggningar, är de mindre intellektuella blir det hånflabb eller spydigheter.
___

Gud har få tjänare, men många anhängare, och många entreprenörer.

Vad är en religiös entreprenör? Det är en kristen som tjänar Gud på eget bevåg. Dvs han eller hon hittar på företag själv, startar projekt, kläcker visioner, idéer, och anlitar medarbetare helt utan att vare sig fråga Gud först eller be honom om råd. Entreprenören bygger med egna medel, utvecklar sina egna förmågor, gör stora ting, kan det synas, men bär lite frukt, eller ingen alls. Kanske t.o.m vildfrukt, och i värsta fall främmande frukt. För det finns makter som gärna vill vara med i sådana fall, ta över, för att föra det in under sin fålla, för att få segern i slutändan.

En entreprenör kan t.o.m ha en Guds kallelse i botten, och vara utrustad med andliga gåvor. Sådant är ingen garanti för att inte köttets ansträngningar kan träda in igen och komma främst. Du kan ha dolda ambitioner, saker du drömt om att få göra, eller bli sedd som eller sedd med, som hägrar, och så i något svagt ögonblick, träder dessa drömvisioner in i bilden och du dras iväg på din egen färd, ditt eget äventyr, och Gud har inte fått leda, initiera, välsigna och förbereda.

Det är många Guds verk, som slutat så. De började i Anden men slutade i köttet. Människoanden tog över, återtog sin position, klev upp på hjärtats tron igen, och flödade i sitt självförhärligande.

Resultatet: Stora byggnader, vackra palats, centrerade gudstjänster, enmansshower, församlingen blir publik och offrare och fyller därmed sin roll.

Därmed är inte sagt att allt som är stort, vackert, och mycket, är fel. Men det beror på vem som initierat det, om det var Herren, vår Gud, eller om det var människan, tjänaren, som tog sig herrerollen.

Men nu är det också så med detta, och med andliga verk, att det ofta kan vara lätt att se felen, eller felet, men desto svårare att göra något åt det, att reparera det. Det är inget för de två "gubbarna på läktaren" (som i Mupparna), att syssla med. Vill du göra något för ett lutande Guds verk, så måste du först bli en del av det, träda in i det, och bära det på dina skuldror. Som en verklig Jesu tjänare, under hans entreprenörskap, dagligen stundligen lyssnande till hans Ande, så att det andliga flödet får återinträda, breda ut sig, bära frukt, bygga sig nya banor, och bereda nya mattråg, där man kan få äta och få leva, och i sin tur bära frukt och bära den vidare.

Nu kanske någon tänker att jag med detta vänder mig mot någon viss rörelse, som gjort sig känd för att ha stora visioner och vara väldigt företagsamma, även i ordets bokstavliga bemärkelse. Nej, detta gäller oss alla. Även i små (eller stillsamma eller blygsamma) sammanhang kan man börja bygga sina egna lyckoriken. Människonaturen är likadan överallt, och det kvittar egentligen om du har mycket eller lite av tillgångar, materiella eller av folk att låta din själviskhet gå ut över. Utan det är som det står skrivet, att det som är stort i människors ögon, det är en styggelse i Guds ögon. Jesus hade stora åhörarskaror, han följdes av tusentals människor, och likaså apostlarna. Så det är inte felet, om så vore fallet. Och i många väckelserörelser har man byggt upp stora välsignade apparater kring väckelsen, därför att de behövdes, och för att Gud sade till dem att göra det. Det är som sagt inte det det handlar om, utan om vem som tar initiativet, vems vision det är som driver på. Och om det som en gång var Guds verk, har tagits över av människor - och, som sagt, vem som verkligen i så fall är ämnad att reparera, återföra, hela, läka och på nytt låta Guds Ande bli drivkraften.
___

Varför är nästan alla kristna så rädda av sig? Sådant är inget som försvinner av sig självt, utan det måste man bryta med, i Jesu namn. Fruktan är en andemakt, uppdelad i en mängd olika småmakter, som binder kristna på alla upptänkliga sätt. Jag säger inte att jag är fri ifrån sådant heller, men jag är i alla fall inte det minsta rädd för att framträda med mitt namn eller bli utsatt för smälek. Jo lite (det känns ju), men jag backar inte ändå, för jag har bestämt mig från första början för att stå för Jesus, vad som än händer mig. Och det vet han om, och det vet fienderna. Om du är rädd om ditt namn, så är det i själva verket Jesus du skäms för.

"Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna." (Mark. 8:38)
___

Om Gud är en levande gud, så bör vi också bete oss därefter. Dvs, vi kan inte hålla på och hitta på saker själva, för att "tjäna honom" med det. Gud är en levande person, och med personer har vi förhållanden. En gemenskap med någon är inte en envägskommunikation. Det är inte bara vi som pratar och beter oss och den andre sitter tyst och bara tiger. Men det är så, vågar jag påstå, som de flesta kristna gör. De "talar" med Gud, tror de, men de talar bara till honom, och förhoppningsvis hör han dem. De vet inte, men de hoppas att bönen når fram någonstans i det blå.

På samma sätt menar de att de kan tjäna honom. Det här verkar bra, det vill jag göra, och så väljer de ut något som passar dem, något de tycker de kan avvara någon timma eller några minuter med. Det är deras gudstjänst. Vissa går lite längre och utväljer en vidare syssla. De kan t.o.m bli predikanter och ta sig andra titlar och ges (titlar) av människor. Men de tjänar bara sig själva eller varandra därmed. Gud har inte fått säga sin mening, för honom frågade de öht inte. (Och även om de frågade väntade de inte på hans svar).

Med detta är dessa kristna inte alls olika de forna avgudamakarna. Var och en gjorde sig sin gudsbild, de karvade eller snidade eller göt sig sin egen gud, och så ställde de sig framför det stumma belätet och menade sig hylla det genom några fraser, och/eller gav några offergåvor.

Den slags gudstjänst är alltså tom, meningslös och fruktlös inför den levande guden. Den tjänar inget till, ger ingen verklig lön i himlen, ger ingen frukt på jorden. Den är lika död som de stumma avgudarnas tjänst.

Med den levande guden är det han som tar initiativen. Gud talar, och vi hör. Han befaller, och vi går. Eller stannar kvar. Gud ger oss ord, och vi talar, eller skriver. Och om han tiger, då tiger vi.

Det här är något som få kristna ens har förstått är en verklighet. Kan man verkligen ha det på det viset? Ja, med den levande guden kan man det, och måste man väl kunna det? Om han är levande? En levande person du umgås med kan du väl inte bara prata till, utan han/hon pratar väl också med dig? Den personen, om den vet mer än dig och kan mer än dig, förväntar du dig väl också mer av än stumhet och overksamhet?

När Jesus fyller oss med sin helige Ande, så är det för att denna Helige Ande skall ta den plats Jesus hade bland och med sina första lärjungar. Dvs han vandrade med dem, dagligen stundligen, undervisade dem, ledde dem, förmanade dem, tillrättavisade dem, utrustade dem, sände dem, kallade dem att gå dit eller dit, eller att stanna där eller där. De sprang inte före och bad honom komma efter. Han gick före och de följde efter. De väntade tills han sade kom, och så gick de. Precis för övrigt som med molnstoden i öknen. När molnstoden lyfte, då bröt israelerna upp och följde den. När den lägrade sig, då lägrade de sig på den platsen.

Den levande guden är det vi som följer, och vi har inte våra egna meningar om vart vi skall gå eller var vi skall vara, vad vi skall säga, etc.

Jamen jag har aldrig hört Gud tala på det sättet! Det är för att du aldrig förväntat dig det, aldrig stillat dig, aldrig tagit det lilla du hört hittills på allvar. Om du gör det, dvs börjar i det lilla och är trogen fullt ut där, så kommer hans röst att träda fram mer och mer för dig, och ju mer du lyder den Helige Ande, desto mer börjar han visa sig levande för dig och med dig. Är du olydig, så tystnar rösten, och du får besinna dig och omvända dig och göra vad han sade, och rösten och ledningen kommer åter.

När vi följer Jesus på det sättet, så leder han oss efter sin vilja. Det kan innebära att vi kommer in på områden vi inte trodde vi skulle vara på. Lärjungarna hade ofta fel uppfattning om olika personer de mötte. Jesus tillrättavisade dem. Du kan ha olika uppfattningar om personer, rörelser, sammanhang, men det kan hända att Jesus, om du lyssnar till hans Ande, vill korrigera dig, och ge dig en sannare bild, ja den sanna, och du får lägga bort dina egna meningar. Eller andras meningar som de tryckt i dig.
___

Många kristna är nöjda med ett liv bara så där härligt och lite småvälsignat. Det räcker att de får en dos Helig Ande någon gång i veckan, så känner de sig nöjda och "med på vägen". Ja, de kanske är med på vägen, men de går inte precis i täten, och de bidrar inte till att takten ökas. Snarare drar de ner tempot, vilket givetvis får sina följder för hela gruppen. Vem vill vara en som bidrar till att andra får det sämre? Vill du? Då gäller det också att överträffa sig själv, ständigt söka ökad ledning från Gud, ständigt förkovra sig, ta nya trossteg, uppnå nya nivåer, komma dit Guds Ande vill leda dig, och som han lagt ned visioner i dig för.

Jamen jag går ju på möten! Ja men har du något med dig till mötet? Eller kom du bara för att få? Det är ok att få när man bara är en novis, en nybörjare på trons väg. Men väldigt många kristna fortsätter att vara nybörjare hela livet. Och det är bra att vara nollställd och inte mätt, men inte på det viset att det aldrig sker något framåt i ditt liv. Alla frälsta skall komma in i välsignade tjänster, alla har gåvor nedlagda i sig eller kan i alla fall få det. Normalt skall det ske vid dopet, men döptes du till någon annan än Jesus, så kan det vara si och så med gåvornas infinnande. Du kanske döptes till pastorns storhet, eller för att du kände dig tvungen. Dopet gäller ändå, men man skall också tillägna sig det dopet vill ge oss - livet och lärjungaskapet.

Många tror också att verksamhet är livet och lärjungaskapet. Jag fyller min uppgift, jag är med i kören. Jaha, men föll Anden när ni sjöng? Varför sjunger ni annars? För att ni skall få lysa? Det ljuset är i så fall ett mörker i Guds ögon.

Allt vi gör som kristna, skall vi göra i den Helige Ande, och genom gåvornas verksamhet. När vi gör det, så bär det också frukt. Annars kan det kvitta. Du får ingen lön för det, och ingen blir välsignad av det. Du kanske får tack av människor, men inte av Gud. Bara det han gjort genom oss, är värdefullt, är evigt bestående.

"Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud."
___

För att kunna vara med i det andliga skeendet i tiden, så behöver vi förstå vissa saker. Som enskild individ, eller som grupp eller församling, så innebär det att ingen lever för sig själv. Alla Guds barn är förenade i Anden med varandra, oavsett bakgrund, tradition, ålder, inriktning och plats. Och vi är befallda att älska varandra. Och den man älskar, den motarbetar man inte, talar man inte illa om, tar man inte avstånd ifrån, bygger man inte barriärer mot. Alla Guds barn upplever Andens gemenskap med varandra, och arbetar för att närma sig varandra, oavsett vilka hinder som finns.

DÄREMOT, skall vi självklart inte förenas med död kristendom, med dem som stängt sig för den Helige Ande och som är nöjda med religiös verksamhet. DÄR går gränsen.

Det här kan innebära väldiga förändringar i ditt liv eller i en bönegrupp eller församling, men det är absolut nödvändigt, för att inte gå miste om vad Gud gör idag. Guds verk flyttar sig nämligen, från plats till plats. Det kan ske med en generations mellanrum, eller oftare, lokalt och i mindre sammanhang. Det är som när Jesus var ute på vandring. Han hade inget "center", ingen särskild stad där han byggde upp ett samfund. Han vandrade från plats till plats, och där han var, där var väckelsen.

Så gör han också idag, genom den Helige Ande. Och vi kan inget annat göra än att följa honom. Där väckelsens eld brinner, där skall vi vara med honom, för där pågår skördearbetet, och utrustningen.

Kan man inte åka dit där elden brinner, så kan man ändå sätta sig i förbindelse med de syskon som är där, och ta emot livsflödet den vägen.

Du kan tycka detta är simpelt, och osjälvständigt. I så fall var pingstväckelsens begynnelse i Los Angeles ett simpelt och osjälvständigt verk också, för de tog emot väckelsens eld ifrån Wales. Och så har det varit i alla tider, för som sagt, den Helige Ande går fram från plats till plats än idag, precis som Jesus gjorde när han var här fysiskt.

Det är alltså inte simpelt att åka till (eller söka kontakt med) platser där det är väckelse och liv. Det är ett tecken på sant lärjungaskap, och de som talar emot sådant är inte särskilt öppna, kanske helt stängda, för Guds Andes maningar.

Och vad väckelse är behöver man väl inte säga. Det är inte vackra föredrag, diskussioner, avslöjande av avfall, eller social verksamhet. Väckelse är liv, människor som blir frälsta, blir helade, blir befriade, blir upplysta, blir utrustade, blir sända.

I en sådan väckelse kan alla vara med. Även de som är äldre eller tillhör äldre rörelser. Det är bara att haka på, ta emot, inte hänga upp sig på detaljer. Guds Ande leder, öppnar där det skall öppnas och stänger för det som skall stängas. Vi behöver ingen som försöker styra Guds ark, utan vi behöver sådana som följer arken, även när den tillfälligt går i diket (2 Sam. 6). Den kommer upp igen, om vi litar på Herren. Det är strömmen som avgör, välsignelsen, och inte temporära urspårningar. Arken spårade ur, och David och hans folk miste välsignelsen, men välsignelsen upphörde inte utan fortsatte i en annan mans hus, till dess att David förstod hur det låg till, gick till det nya huset och tog till sig arken igen. Och han dansade av glädje hela vägen hem.

Jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer. Detta är vägen, och den är inte svår. Alla kan gå den. Vägen till väckelsen.
___

Det är ganska många som idag förfasar sig över katolicismens återintåg i svensk och internationell kristenhet. Kanhända i vissa fall med rätta, men i många fall är det bara skrymteri. För vad är katolicism? Började den i Rom, eller började den i Jerusalem? Den började förvisso i Jerusalem, mitt i den urkristna församlingen. För överallt där enskilda troende eller grupper av troende börjar förlita sig mer på former, traditioner och mänskliga påfund, i stället för på Guds Andes omedelbara inspiration, där finns katolicismen, i dess embryo. Så du kan vara lika mycket katolik som påven i Rom, om du inte följer den Helige Ande. Skillnaden är bara en tidsfråga, inte en väsensfråga.

Vad är vunnet med att sätta upp gränser i köttet, markera skillnader i lära, om livet saknas på båda sidor?

Om Gud ger dig ett ord, till förmaning, eller tillrättavisning, eller profetisk insikt och vägledning, då skall vi tala, skriva, göra. För då är det förordnat ovanifrån, och änglastyrkor beredda att bana väg, öppna, slå ned och slå ut. Annars fäktas det bara i vädret.
___

De flesta kristna skulle säga: På Guds ord. På Guds löfte att var och en som tror på Jesus, skall ha evigt liv.

Ok, bra, men det finns faktiskt vissa bibelord som visar på undantag ifrån detta. Jesus säger t.ex att många som säger Herre, Herre till honom ändå inte tillhör honom eftersom de inte gör hans Faders vilja (Matt. 7:21). Och han talar om de fem oförståndiga jungfrurna, som helt klart trodde på brudgummen eftersom de gick ut att möta honom, men som ändå inte var redo att möta honom (Matt. 25:1-13). Paulus talar om många som vandrar som fiender till Kristi kors, och han syftar helt klart på kristna (Fil. 3:17-21). Jag kunde nämna många fler exempel, som visar att inte alla som kallar sig kristna eller som tror att de är kristna, är det.

Så om vi då inte kan basera vår frälsningsvisshet enbart på Guds ord och löften, vad skall då mer till? Goda gärningar och ett exemplariskt liv? Nej, det vet du själv bara leder till fariseism. Goda gärningar och exemplariskhet är bra (om det kommer ur rätt källa), men inte frälsningsgrundande.

Så vad skall till? Ja, Jesus ger oss själv svaret: Mina får hör min röst (Joh. 10:27, Joh. 10:1-28). Paulus skriver Rannsaka er själva huruvida Kristus är i er (2 Kor. 13:5). Johannes skriver av Andens vittnesbörd vet ni att ni är hans barn (1 Joh. 4:13. Se även Rom. 8:16).

Det är alltså Andens vittnesbörd, som gör att vi VET om vår frälsning är äkta, godkänd och stadfäst av Gud, eller inte. Har du inte Andens vittnesbörd, som yttrar sig i frid, frälsningsglädje, frälsningsvisshet, och en levande tro, så är du i fara. Din tro kan vara falsk, inbillad, inbilsk, du kan leva i självbedrägeri som slutar i katastrof.

Utan Andens vittnesbörd kommer du aldrig att få den frimodighet som ger kraft att vittna och stå rak i motstånd.

Guds ord är grunden, men Gud verkar alltid allt genom sin Ande. Andens vittnesbörd åtföljer alltså allt Gud gör. När han frälser, då låter han också sin Ande ta sin boning i våra hjärtan, och detta kan givetvis inte ske utan att man märker det. Jesus kunde känna att kraft gick ut ifrån honom, och dem han vidrörde kunde känna kraften gå in i dem (Luk. 8:43-48). Gud verkar inte utan att vi upplever det på något sätt, genom någon av Andens yttringar.

Ett kristet liv utan känslor av salighet, frid, härlighet, glädje, är dött.
___