För att kunna vara med i det andliga skeendet i tiden, så behöver vi förstå vissa saker. Som enskild individ, eller som grupp eller församling, så innebär det att ingen lever för sig själv. Alla Guds barn är förenade i Anden med varandra, oavsett bakgrund, tradition, ålder, inriktning och plats. Och vi är befallda att älska varandra. Och den man älskar, den motarbetar man inte, talar man inte illa om, tar man inte avstånd ifrån, bygger man inte barriärer mot. Alla Guds barn upplever Andens gemenskap med varandra, och arbetar för att närma sig varandra, oavsett vilka hinder som finns.

DÄREMOT, skall vi självklart inte förenas med död kristendom, med dem som stängt sig för den Helige Ande och som är nöjda med religiös verksamhet. DÄR går gränsen.

Det här kan innebära väldiga förändringar i ditt liv eller i en bönegrupp eller församling, men det är absolut nödvändigt, för att inte gå miste om vad Gud gör idag. Guds verk flyttar sig nämligen, från plats till plats. Det kan ske med en generations mellanrum, eller oftare, lokalt och i mindre sammanhang. Det är som när Jesus var ute på vandring. Han hade inget "center", ingen särskild stad där han byggde upp ett samfund. Han vandrade från plats till plats, och där han var, där var väckelsen.

Så gör han också idag, genom den Helige Ande. Och vi kan inget annat göra än att följa honom. Där väckelsens eld brinner, där skall vi vara med honom, för där pågår skördearbetet, och utrustningen.

Kan man inte åka dit där elden brinner, så kan man ändå sätta sig i förbindelse med de syskon som är där, och ta emot livsflödet den vägen.

Du kan tycka detta är simpelt, och osjälvständigt. I så fall var pingstväckelsens begynnelse i Los Angeles ett simpelt och osjälvständigt verk också, för de tog emot väckelsens eld ifrån Wales. Och så har det varit i alla tider, för som sagt, den Helige Ande går fram från plats till plats än idag, precis som Jesus gjorde när han var här fysiskt.

Det är alltså inte simpelt att åka till (eller söka kontakt med) platser där det är väckelse och liv. Det är ett tecken på sant lärjungaskap, och de som talar emot sådant är inte särskilt öppna, kanske helt stängda, för Guds Andes maningar.

Och vad väckelse är behöver man väl inte säga. Det är inte vackra föredrag, diskussioner, avslöjande av avfall, eller social verksamhet. Väckelse är liv, människor som blir frälsta, blir helade, blir befriade, blir upplysta, blir utrustade, blir sända.

I en sådan väckelse kan alla vara med. Även de som är äldre eller tillhör äldre rörelser. Det är bara att haka på, ta emot, inte hänga upp sig på detaljer. Guds Ande leder, öppnar där det skall öppnas och stänger för det som skall stängas. Vi behöver ingen som försöker styra Guds ark, utan vi behöver sådana som följer arken, även när den tillfälligt går i diket (2 Sam. 6). Den kommer upp igen, om vi litar på Herren. Det är strömmen som avgör, välsignelsen, och inte temporära urspårningar. Arken spårade ur, och David och hans folk miste välsignelsen, men välsignelsen upphörde inte utan fortsatte i en annan mans hus, till dess att David förstod hur det låg till, gick till det nya huset och tog till sig arken igen. Och han dansade av glädje hela vägen hem.

Jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer. Detta är vägen, och den är inte svår. Alla kan gå den. Vägen till väckelsen.
___