Bibeln säger att just detta skall ske en gång, och det kan vara mycket snart.

● Jesus säger att vi är jordens salt och världens ljus. Vi är alltså det andliga ljus, som finns i världen, och vi är det salt, som förhindrar dess förruttnelse. Ta bort detta, och vad händer? Ljuset slocknar, förruttnelsen får fart.

● Bibeln säger också att Guds församling är sanningens fäste och grundpelare på jorden. Ta bort sanningens fäste och grundpelare, och vad händer? Lögnen får fritt spelrum, och ingen kommer längre att förmå genomskåda den.

● Jesus säger också att vi, de kristna, har fått makten att förtrampa all ovännens härsmakt. Detta omfattar således all ovännens härsmakt, inte bara en del av den. Det är alltså vi som håller den i schack, vår närvaro här på jorden förhindrar ovännens härsmakt att fullständigt segra, fullständigt ta kontrollen över människosläktet.

● I Lots dagar, när änglarna skulle förstöra Sodom och Gomorra, innan de kunde gå till verket och släppa lös naturkrafterna över städerna, så måste de rättfärdiga tas ut ur städerna. Så länge det fanns några rättfärdiga närvarande, i det syndiga nästet, hade det trots allt kvar Guds beskydd. Men när Lot och hans familj lämnat staden, då regnade eld och svavel ned över den.

● Och inte förrän Noa och arken hade fyllts med sina passagerare, lät Gud regnet och djupets källor helt öppna sig över världen, så att den dränktes.


NU HAR DU FÅTT en hel mängd (fem) exempel på vad som skulle ske, om alla rättfärdiga, alla pånyttfödda kristna, togs bort ifrån jorden i ett ögonblick.

Det skulle bli andligt nattsvart. Världen skulle ruttna ihop totalt. Lögnen skulle välla fram som en flod. All ovännens härsmakt skulle få fritt spelrum. Naturens våldsammaste krafter skulle släppas lösa över världen, då inga änglar längre skyddar den.

Summerar man allt detta, då får vi något som påminner väldigt mycket om det som står i Uppenbarelseboken.

Och då förstår vi samtidigt, att det som står i Uppenbarelseboken inte kan ske förrän den kristna församlingen, med allt sitt goda, gudomliga inflytande, är borta ifrån jorden.

Vi är garanten för att de händelserna inte kan ske.
...

UNDER DE SENASTE ÅREN har det susat förbi en hel del kometer i närheten av jorden. Det har varit så många att jag tappat räkningen på alla nyhetsnotiser om detta. Med astronomiska mått har vi gång på gång undgått att träffas bara med någon hårsmån. Förr eller senare kommer det en som träffar. Eller flera stycken. Vi lever under Gudomligt beskydd, trots all synden här på jorden. Gud är långmodig, och ger oss respit, så länge det finns människor som vill omvända sig, och så länge som missionens tidsålder pågår.

Katastroferna i Uppenbarelseboken inleds med vad som troligen är ett par kometnedslag, som enligt vad Johannes såg kommer att ta död på flera miljarder människor (om vi utgår ifrån dagens folkmängd). Dessa händelser sker inte i slutet, utan i början av vedermödan alltså. Om inte Gud har låtit någon sådan komet slå ned på jorden under hela dess tidigare historia, när det mycket väl kunde ha skett, då tydligen sådana himlakroppar susar förbi här ofta, och på mycket nära håll, varför skulle han då låta det ske nu, så länge hans församling finns kvar på jorden? Det är uppenbarligen för vår skull han hindrat det hittills. För oss, och för dem som ännu skall bli frälsta.

Men det kommer en dag, då missionens tid är över, och då skaran som skulle insamlas har blivit fulltalig, och då kommer han att hämta hem dem som ännu lever här på jorden. Därefter, då allt det goda, tidigare nämnda, inflytandet, är borta ifrån jorden, då finns det säkert heller ingen anledning att styra undan inkommande kometer. Kanhända de t.o.m kommer att riktas mot jorden, för att den skall få den dom dess kvarvarande invånare faktiskt har bett om, genom sitt öppna trots mot Skaparens lagar och ordningar.
...

DÄRFÖR ÄR DET SÅ HÄR, att så länge vi lever här på jorden, så länge är missionens dörrar öppna. Det kan vi lita på, och det skall vi lita på. Gud håller tillbaka världsalltets krafter, och håller makter både under jorden och i himlarymden bundna, så att de inte skall kunna hindra oss att utföra vårt värv, vårt skördearbete. Jorden, skall vi veta, tumlar inte runt i rymden av sig själv och håller sig i bana och i harmoni med andra himlakroppar, av egen kraft. Genom människans synd har också jorden drabbats, och dess öde beror av oss.

Det som sker med jorden under vedermödan, är inga alldagliga händelser. Det är helt klart sådant som sker när en planet lämnats åt sitt öde, då inga Herrens änglaväktare längre tar vård om den.


Du vill inte vara med där. Och du behöver inte vara med där. Vi har ett löfte, vi har ett hopp. Låt oss ta vara på det.
___

Detta bibelstudiet förutsätter att du är ganska väl insatt i de olika uppfattningar som finns angående Jesu tillkommelse.

DET BRUKAR HÄVDAS bland vissa profetietolkare, att de sju basunerna i Uppenbarelseboken har något att göra med de basuner som Paulus omnämner i sina brev.

Låt oss se om det stämmer.

Hos Paulus kommer den sista basunen plötsligt, utan förvarning för jordens folk. "Bäst de säga 'allt står väl till", osv. Detta är i överensstämmelse med det Jesus säger om uppryckelsen, "de visste av intet", osv. *

15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord. (1 Tess. 4)

Omedelbart efter vers 18 fortsätter samma text i nästa kapitel:

1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.
3. Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde", då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.

* Stället där Paulus talar om den sista basunen är i 1 Kor.
"Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade." (1 Kor. 15:51-52)

De basuner som det talas om hos Johannes är däremot synliga, och hörbara, och inte minst kännbara, för jordens inbyggare. Att någon skulle få för sig att säga "allt står väl till, ingen fara på färde", eller "veta av intet", efter att de första sex domsbasunerna blåsts, med dess påföljande vredesdomar, förefaller otänkbart.

Läs själv:

6. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo att stöta i sina basuner.
7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. (Upp. 8)

En tredjedel av jorden bränns upp, och folk skall säga "ingen fara på färde"? Nu räcker det med att en isbjörn simmar i smältvatten för att folk skall bli hysteriska. Hur skall det bli då i så fall? När GRÄSET brinner? Det är ju mångdubbelt värre än världssvält och aborter i miljoner, har vi fått veta.
Dessutom: De kristna skall alltså "drabbas av vrede"? För hur skulle de kunna gömma sig i skogen för de här bränderna? Brinner inte en tredjedel av träden och ALLT gräset upp här? Inte en chans att eventuella kristna på jorden kan undgå detta, annat än genom en evakuering till himlen. Och detta var bara den första domsbasunen.

8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.
9. Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

Tja, behöver vi egentligen gå vidare? Saken är väl redan klar. "Visste av intet"? När sådant där sker kommer ALLA att veta att jordens sista tid är kommen. All handel kommer att påverkas, det kommer att bli massvält i alla världsdelar och en depression utan like. Det tar många decennier för hav och ekonomi att hämta sig ifrån detta, så den depression detta utlöser kommer att bestå genom hela vedermödan. Men det återstår ännu mycket mer.

10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Tre troliga kometnedslag på jorden alltså, och "de visste av intet"? Folk i mängder dör av vattenförgiftning eller vattenbrist, över hela världen.

12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

Från den stunden är jorden täckt av skymningsmörker dygnet runt, och ingen anar att något är på tok? Ingen enda kan påminna sig vad Biben och de kristna sagt? Tro det den som vill. Allt står väl till? Nej du, folk kommer att göra allt de kan för att undgå Lammets vrede, med gott eller ont uppsåt.

13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i himlarymden, ropa med hög röst: "Ve, ve, ve över jordens inbyggare, när de tre övriga änglar som skola stöta i basun låta sina basuner ljuda!"

Texten fortsätter så direkt i kap. 9:

1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.
2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen.
3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs samma makt som skorpionerna på jorden hava.
4. Och dem blev tillsagt att de icke skulle skada gräset på jorden eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.

Dessa med Guds insegel är inte församlingen, utan de 144.000 ur Israels återförsamlade stammar, som vaknat upp under de domar som nu gått över världen. Se Upp. 7:2 f.

5. Och åt dem blev givet, icke att döda dem, men att plåga dem i fem månader; och plågan som de vållade var såsom den plåga en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem.

Förutom allt annat elände, så drabbas nu hela mänskligheten av denna skorpionplåga, vad den nu kan vara för något. Men det bara fortsätter. Nu blir det krig också:

13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på det gyllene altare som stod inför Guds ansikte
14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: "Lös de fyra änglar som hållas bundna invid den stora floden Eufrat."
15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo till att dräpa tredjedelen av människorna.
16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
17. Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för mig i min syn på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel.
18. Av dessa tre plågor - av elden och röken och svavlet som gick ut ur deras gap - dödades tredjedelen av människorna.

Här dör alltså en tredjedel av mänskligheten (omkr. 2 miljarder människor) i krig och katastrofer, och "allt är som förut" och människor gifter sig och arbetar, bygger och planterar som vanligt, och allt går sin gilla gång? Tjoho, är du vaken?

5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen
6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas,
7. utan i de dagar då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna."

Innan den sjunde basunen blåses kommer de två vittnena, som troligen är ledare för de 144.000 väckta, kristustroende israeliterna. Texten fortsätter i nästa kapitel:

3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

Jag hoppar över några versar av utrymmesskäl. Slå gärna upp bibeln och läs hela texten.

7. Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
8. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst.
9. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav.
10. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.
11. Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.
12. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: "Kommen hit upp." Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn.
13. Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt Gud i himmelen.
14. Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
15. Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter."

Strax före den sjunde basunen blir det alltså en stor jordbävning i Jerusalem, där sju tusen omkommer och de övriga blir förskräckta. Och därefter tycks striden vara över. Åtminstone ser man det så i himlen.
...

Det finns ingen möjlighet att detta skulle skildra samma händelse som uppryckelsen av församlingen:

37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; (Matt. 24)

Lägg märke till vad Jesus säger: Allt flyter normalt i världen ÄNDA TILL DEN DAG då de frälsta räddas.

39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag eder Herre kommer.
43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.
44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

(Här märker vi dessutom något intressant. Om uppryckelsen av församlingen sker vid den sjunde basunen, då behöver "husbonden" bara räkna 1260 dagar från det att de två vittnena dödas, för att få veta under "vilken nattväkt" Jesus kommer, och så kan han, enligt Jesus, vaka och förhindra att änglarna får med sig alla frälsta hem. Det är vad Jesus säger, och det är orsaken till att tillkommelsen och stunden för uppryckandet måste vara fördold och inte får föregås av några tecken. Endast Gud Fader i himlen får veta den stunden.)


Vi läste tidigare hos Paulus, att Gud har icke bestämt oss, församlingen, till vrede. Om inte det är Guds vrede som skildras i orden om de sju domsbasunerna, och som otvivelaktligen kommer att drabba alla som befinner sig på jorden, vad är då Guds vrede?

Vidare: När den sjunde basunen blåsts, då är faran över för ett tag, och allt lugnar sig. Då har de första stora vredesdomarna gått över jorden. Nu är väldet (i himlen över världen) den smordes, säger texten. Helt tvärtemot vad som sker när församlingens uppryckelse sker, vid Paulus basun. Då BÖRJAR vredesdomarna över jorden och slutstriden inleds. Jesus liknar det vid syndaflodens början, och vid Sodoms förstörelse. Paulus skriver "DÅ kommer plötsligt fördärv över dem och de skall inte kunna undfly". Men här hos Johannes har stort fördärv redan övergått jorden, och striden är avgjord, när sjunde basunen blåses.

Detta visar väldigt klart, att det handlar om olika basuner, olika händelseförlopp, i ändens tid.

Alltså: När Paulus sista basun blåses, då BÖRJAR vredesdomarna. När Johannes sista basun blåses, då SLUTAR vredesdomarna.

Paulus: Basun > Vredesdomar
Johannes: Vredesdomar > Basun

Ser du skillnaden?


Och angående basuner, så är det inget konstigt om änglar blåser i basuner flera gånger. I krig blåser man till strid, till uppbrott, till vila, etc. Vad Paulus syftar på för basuner framgår inte i hans texter, men enligt judisk teologi har det med högtider att göra. Det kan vi kanske återkomma till, även om det inte behövs för att avgöra denna fråga. Skriften själv visar att det är en helt orimlig tolkning att sammankoppla Paulus basuner med Uppenbarelsens basuner. Änglar är flitiga med att blåsa i basuner, ser du.

Men visst måste det finnas en utväg för dem som vill utgå.
___


En sista fråga: Varför kallar då Paulus sin basun för den sista basunen? Det vet vi inte utifrån Skriften, men det troliga är att när änglarna kommer för att hämta församlingen, så samordnar de sina legioner med basunsignaler. En signal blåses när de ger sig iväg ifrån himlen, och en när de lägger sig i beredskap över jorden. Sedan, när den sista signalen blåses, då hämtar de upp de frälsta. Och anledningen till detta skulle givetvis vara att överraska fienden, så att han inte lägger sig i bakhåll med sina styrkor och försöker sabotera uppryckandet. Det hela måste ske hastigt, överraskande, "som en tjuv om natten".

Johannes domsbasuner är något helt annat.
___


Slutligen: När man försöker koppla samman Paulus basuner med Johannes basuner, för att förlägga dem alla till slutet eller efter vedermödan, antar man ju också att de basunljud Jesus talar om i Matteus 24 är identiska med den sjunde/sista basunen. Men förutom ovanstående olikheter, skiljer sig johannesbasunerna också ifrån Jesu basun. Änglar skall sändas ut med basunljud, säger Jesus, för att församla heliga. Sjunde basunen hos Johannes blåses däremot i himlen. Den markerar dessutom, som sagts tidigare, mitten av vedermödan och inte dess slut. Den markerar Gabriels seger i himlarymden över draken, då himlarymdens välde över jorden är den Smordes. Guds basuner används inte bara en gång, det vore infantilt att anta något sådant.

Sedan kan man ju också påpeka att det vid den sjunde basunen hos Johannes inte nämns något om något församlande av kristna. Och helt naturligt eftersom bara halva vedermödan då förflutit.
___


Ett sista tillägg: Vid Paulus sista basun skall "plötsligt fördärv" drabba dem som lämnas kvar, skriver han. Vadå plötsligt? Om det sker strax efter vedermödan, eller mitt i vedermödan som en del tror, så kan det inte bli något plötsligt fördärv. Då har fördärv pågått i 3½ eller sju år, och minst 2 miljarder människor har dödats. Plötsligt fördärv vid den tidpunkten? Sex domskatastrofer utan like i jordens historia, och så helt "plötsligt" kommer det fördärv över jorden?

Det finns ingen logik i det. Det finns inte en människa som kommer att vara överraskad om så månen trillar ner på jorden då, utan det är precis vad alla väntar sig efter en sådan domsperiod.
...

Idén att Paulus sista basun och Johannes sjunde basun hör samman är alltså helt otänkbar.
___

Läran om det stora avfallet har länge varit en del i ändetidsförkunnelsen. Man har menat, att ju närmre vi kommer ändens tid, desto mer kommer den kristna församlingen att avfalla, för att slutligen uppgå i, eller förvandlas till, den stora skökan, som rider på vilddjuret, det antikristliga världsriket.

Ordet avfall finns i den svenska 1917 års översättning 7 eller 8 gånger, och ingenstans föregås det av orden "det stora". Kanske har man blandat ihop det eller förknippat det med begreppet Jesus använder, "den stora vedermödan". I samma sammanhang talar ju Jesus om falsk profetism och förräderi bland bröder, så visst finns det bibliskt fog för att det kommer att vara avfall bland kristna i ändens tid. Men kristna avföll redan på apostlarnas tid. Och fram på 300-talet hade det avfallet nått en sådan koncentration, att en stor del av kristenheten lät sig förföras att bli statskyrka åt den romerske kejsaren. Var det "det stora avfallet"? Vissa tror så. Andra ser det som en stor seger för kristendomen.

Jag kan inte se att Bibeln utlovar något "stort" avfall ifrån tron, utan att det kommer att ske avfall hela tiden, överallt där kristendomen etablerats, blivit mätt och belåten och inte längre hungrar efter nya segrar och drivs av Andens eld. Jag har dessutom svårt att se varför detta skulle omfatta så gott som hela kristenheten i den sista tiden. I så fall kan vi inte leva särskilt nära den sista tiden nu, för den kristna tron är ingalunda utdöd i världen, eller på tillbakagång. Väckelser går fram i stora delar av världen, Östeuropa, Sydamerika, Afrika, Asien. Även här i Europa och i Nordamerika är väckelsekristendomen vital, med tanke på sin omgivning. (Det är mer väckelse nu i Sverige än vad det var på 1400-talet, tex.) Allt är inte så mörkt som vissa vill ha det till. I alla fall inte så mörkt som det måste vara för att idén om det stora avfallet skall te sig nära förestående.

Men Paulus skriver ju att först måste avfallet ha skett, och sedan skall dramatiska händelser i ändetiden komma? Ja, gör han det, eller är ordet avfall i det sammanhanget felöversatt? Ordet kan lika gärna, troligen ännu hellre, översättas skilsmässan, eller avgången, eller avfärden, eller åtskiljandet. I tidigare engelska bibelöversättningar översattes det "departure". Dvs departure som i när en båt avgår t.ex. Och då står vi där utan ett av nyckelorden i idén om det stora avfallet.


Jag undrar om det verkligen är nyttigt för vår tro, att ständigt gå och vänta på ett stort avfall bland kristna. Åstundar man ändens tid, så kommer man ju därmed att gärna vilja se detta avfall, för att bestyrka sin tro att vi är nära inpå det. Och risken är då överhängande, att man dömer ut sådant som kanhända inte alls är avfall i Guds ögon, utan bara "normala" fluktuationer i den kristna församlingens utveckling och årstider. För det går alltid upp och ner, framväxt och återväxt, vårsådd, sommarvärme, höstskörd, och sedan vinterkyla och frost, för att sedan återupprepas, i nya generationer.

Den kristna församlingen är, till skillnad från nationen Israel, som avföll nationellt, och den katolska kyrkan, som avföll globalt, så suveränt uppbyggd, att den kan på ett dynamiskt sätt kontra avfall. Den är inte monolitiskt byggd. Den kan dela sig, och börja om på nytt när en äldre generation fastnar i det förgångna. Den har aldrig fått några bibelinstruktioner om att byggas upp till en enhällig konstruktion, utan kan gå vidare i flera parallella strömmar, och överallt breda ut sig i återvunnen ny och frisk gestalt.

Och så kommer den också att göra i ändens tid. Vissa drömmer om en stor väckelse i ändens tid, och andra drömmer om ett stort avfall. Men Bibeln lär, menar jag, varken om det ena eller andra. Vi skall "verka medan dagen varar", vilket innebär att vi har de samma förhållanden och möjligheter att förkunna, ända fram till den dag då Herren själv blåser av missionsarbetet. Väckelse och avfall är alltså något som alltid kommer att finnas, varvat med vartannat.

Men går då inte världen allt mer mot fördärvet? Jo det gör den. Världen gör det. Men inte Kristi församling. Församlingen tågar fram, och kommer att så göra tills den hämtas hem till de himmelska boningarna. Därefter, däremot, kan de kvarvarande vänta sällsamma ting. När saltet och ljuset, och stödjepelaren och grundfästet, är borta, då vore väl scenen preparerad, om någonsin, för de ting som under en kort vedermödas natt föregår ljusets uppgång.

Vad som därefter sker, är skrämmande bara att tänka på, och vi har det beskrivet i Uppenbarelseboken. Hiskeliga monster och odjur skall härja på jorden, då satan stiger ned, vred, över att hans tid löper ut. En värld fri ifrån Guds församling är en värld där fallna änglar fritt vandrar, förför, manipulerar, och omskapar skapelsen, till sin egen avbild. Det är vad uppenbarelsen handlar om. Vill du vara med där vet jag inte hur du är konstruerad. Vill du lida för evangeliet saknas inte tillfällen idag. Stå för Guds ord bara, så skall du få lida för evangeliet. Och lider du inte den vedermödan nu, kommer du ej heller att kunna lida den kommande vedermödan, om du skulle få fritt pass in dit.

Vi har vår strid nu, här. Det är mot vilddjuren nu vi skall strida, vittna, lida, segra.

Bibeln säger att en stor sköka skall finnas i ändens tid, ridande på statsmakten, den gudsfientliga. Det är enkelt att se att en sådan institution varken är eller kan vara ny, vid den tiden. Den finns redan, i mer eller mindre utgestaltad form, och har så gjort, som redan nämnts, sedan 300-talet. Men inte ens i det "stora" avfallet är mörkret så kompakt, att det inte kan ske att Herren kallar ut åt sig ett folk.

Det finns, som jag ser det, bara en enda möjlighet för en sådan scen som Bibeln utmålar, då "alla jordens inbyggare skall tillbedja vilddjuret" - och det är att det vid den tiden inte finns några kristna kvar på jorden. Annars skulle inte världen ens kunna tillbe vilddjuret. Vårt inflytande här är sådant, att vi, var vi än går fram, är ljus och salt, så att vi avslöjar vilddjurstendenser, avguderi, och förhindrar samhällsförruttnelse. Annars vore det ingen mening med den kristna församlingen. Omvändelse är inte bara att få sin biljett till himlen, utan också att vara ljus i världen. Och med det följer, att så länge vi är i världen, är vi dess ljus, och något totalt mörker kan inte råda. Sålunda kan ingen Antikrist träda fram i fullt måtto, utan mask, med stämpel i hand, förrän vi är härifrån.

Och tillmäter man inte Kristi dyrköpta församling mer makt och inflytande, än att man tror den skall kunna besegras och bli dörrmatta åt fienden, då har man nog inte lärt känna dess huvud, och dess kraft.

Nog har det hänt att lokala vilddjursriken, stora i och för sig, trätt fram och förföljt de heliga, men de har långt ifrån täckt hela jorden, kommit "alla att tillbedja" dess symboler. Vi har sett Hitler, Stalin, påven och andra, men de har kommit och gått. Det närmaste vi har kommit det kommande, är väl Romarriket, som ju också är förebilden och det tecken vi skall se efter.

Det finns helt enkelt inget fog i Skriften för att ändetidsscenariot skall kunna inträffa, förrän allt vad ljus är, är borta ifrån jorden. Vi ser hur det går när världsmakterna i nuvarande läge försöker röja undan oss. De misslyckas, och får bita i gräset, gång på gång. I vissa länder går de fram hårt, men desto större är väckelserna där. Hur de än gör, kan de inte besegra den kristna församlingen. Inte förrän Gud säger: "Kom hit upp." -

"Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi." (Jes. 26:20)
___

Församlingen skall under tusenårsriket ha samma ställning som änglarna nu har. Vi skall ersätta de fallna änglar som skulle haft uppsikt över jorden, men som föll i synd och beblandade sig med människor.

Jesu 12 apostlar kommer att vara väktare över Israels städer, och de apostlar vi haft här i Norden kommer att bli väktare och furstar över Norden. Övriga blir som "lägre" änglar, som kan få vaka över enskilda människor i tusenårsriket.

Änglarna pendlar mellan det himmelska paradiset och jorden, och så kommer också den förhärligade församlingen att göra. Liksom änglarna kommer vi att kunna visa oss för människorna, men oftast är vi liksom dem dolda för deras syn.

Vi kommer att ha likadana härlighetskroppar som Guds änglar, och samma egenskaper, möjligen ännu fler. Änglavärlden väntar spänt på vår ankomst, de vill se fullblomningen av Kristi, Lammets, försoningsverk. Också de väntar på att bli fullkomnade, med oss. Det är därför också änglar faller ned och tillber Jesus som "det slaktade Lammet" i himlen.

Mer kunde sagts här, t.ex om deras farkoster, men det finns i andra artiklar. Men läs Efesierbrevet om församlingens oerhörda ställning i det himmelska:

"Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre." (Ef. 3:10-11)

Således hade Guds visdom före det, i det äldre förbundet, inte blivit kunnig för dessa furstar. Gud har alltså gjort något oerhört stort genom Kristi församling, något som tilldrar sig hela änglavärldens intresse. Jag tror det handlar om ett svar på Gudssönernas syndafall, något som kommer att hindra att det sker igen. Så stort är Jesu verk.
___

NÄR MAN LÄSER profetiorna om Jesu andra tillkommelse, får man inte läsa dem som om de vore självständiga enheter, för då hamnar man i motsättningar eftersom de tar upp olika aspekter av en och samma serie händelser. De bibliska profetiorna kan heller inte läsas som om de presenterade en rak linje av händelser. Ofta kan det vara många hundra år och t.o.m tusentals år mellan olika delar av profetian. Gud är evig och hans Ande ger oss ord utifrån evighetens synvinkel och inte utifrån tidens. Profetian uppfylls heller inte bara i en dimension, utan i hela spektrat av mänskligt och jordiskt liv. Guds ord är flerdimensionellt, gäller för oss på alla plan av vårt liv. Det som skall ske om tusentals år enligt profetian kan ändå uppfyllas delvis redan nu, i andra aspekter. (Guds ord är en sådan [universell] kraft, att det gäller för allt.) Om du studerar hur Gamla Testamentets profetior uppfylldes i Nya Testamentet, så kommer du att börja förstå detta.

Med detta sagt så kan man börja studera t.ex Matteus 24. Det som sägs där fick först sin uppfyllelse i apostlatiden, då Jerusalem intogs och förstördes av romarna. Men skulle man ta det som hela uppfyllelsen av profetian (historisk tolkning) hamnade man direkt i motsättningar med det skrivna. Det Jesus säger uppfylls delvis och parallellt, för att slutligen, i den yttersta tiden, bli komplett uppfyllt med hans tillkommelse. (För profetians Ande var det som en händelse, men för oss blev det i princip hela vår historia. - För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.)

Försöker man, å andra sidan, tolka Matteus 24 som bara ändetidshändelser (futuristisk tolkning), blir man tvungen att förneka de uppenbara uppfyllelser som skedde i apostlatiden. Båda de endimensionella synsätten leder alltså till orimliga tolkningar. Man måste alltså inse hur profetior skall tolkas, och då är som sagt de gammaltestamentliga profetiornas uppfyllelse i NT vår vägledning. Till det behövs givetvis också Guds Andes tolkningsgåva. Utan den kan man inte förstå någonting, för Guds hemligheter ges bara åt dem som ödmjukar sig och underordnar sig honom och hans vilja.
___



SÅLEDES: Matteus 24 läst utifrån den linjära, endimensionella tolkningen är tillräckligt motsägelsefullt för att man skall förstå att det måste röra sig om mer än ett upptagande.

Ex: "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skall då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." (Matt. 24:30-31)

Hur överensstämmer det med detta:

"Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skall två män vara tillsammans ute på marken; en skall bli upptagen, och en skall lämnas kvar." (Matt. 24:38-39)

I det ena exemplet vet alla att något fruktansvärt väntar jorden, i det andra lever alla sitt dagliga liv utan att vänta sig något ovanligt alls. Endast om man läser in två upptaganden blir texten logisk.

Ytterligare:

"Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo; ty i en stund då ni icke väntar det skall Människosonen komma." (v. 43-44)

Jesus säger alltså att upptagandet av bruden, den trogna kristna församlingen, kommer att ske plötsligt, utan förvarning, i en hemlig räddningsoperation. Detta därför att djävulen annars skulle samla sina styrkor och ställa till problem just vid den stunden.

En liknelse från modern tid: Före andra världskriget var det många judar som flydde från Tyskland, därför att de insåg att det inte gick att leva längre i det landet. Dessa blev alltså räddade utan att behöva gå genom den vedermödan. De var redo att fly, och gjorde det i rätt ögonblick, de förstod när det var dags. Men de flesta judar stannade kvar i Tyskland och blev tvungna att genomgå vedermödan. De flesta dog, men några blev räddade. Ingen av dem hade insett tidens allvar, alla blev "kvarlämnade", men några få klarade sig, genom stora svårigheter, igenom kriget.

Så kommer det att vara vid Människosonens tillkommelse.

Det kommer en räddningsstyrka och hämtar dem som är redo, som är märkta med Andens sigill på sina pannor. De övriga, som inte var redo, som var kristna utan att ha Guds Andes liv, som bara var religiösa eller ljumma eller avfälliga, som inte hörde Herren till, de blir kvarlämnade och får genomgå den antikristliga tiden då mörkret sänker sig över jorden och "djävulen kommer ned i stor vrede". Några av dem kommer att ge sina liv för Jesus, i nyuppväckt tro, och kommer så med bland vedermödans martyrer, medan de övriga antingen dör i sin avfällighet, genom vilddjuret, eller dör i katastroferna under vedermödan. Möjligen kommer en liten liten grupp att kunna, tillsammans med nyfrälsta Jesustroende judar, genomgå hela vedermödan och klara sig ända fram till slutet, när sista upptagandet sker.
...


Som ett bevis för att den tolkningsmodell jag föreslår är riktig, kolla i Luk. 17 och Luk. 21: Där är samma händelser som Jesus talar om i Matt. 24 uppdelade i två olika tal. Matteus är alltså en sammanfattning av två skilda profetiska utsagor, och kan alltså inte förstås som en enda linjär profetia. När Jesus framförde sin sammanfattning i Matteus 24 kände lärjungarna igen det han talat med dem om tidigare, i Lukas 17, och förstod därför de olika delarnas förhållande till varandra. Det kan vi göra också om vi lägger märke till evangeliernas olikheter.
...


VI VÄNTAR ALLTSÅ på en plötslig, osynlig ankomst, då brudeskaran skall snabbevakueras bort från jorden. Inga definitiva tecken skall föregå denna händelse - inget som avslöjar för fienden att räddningen kommer - men det är troligt att de utvalda ändå kommer att se, och förstå, i sina hjärtan, när tiden är inne.
___

ÄR DU REDO FÖR
DEN STORA
SKILSMÄSSAN?

Om ordet APOSTASIA i 2 Tess. 2

För några år sedan skrev jag ett inlägg här om ordet apostasia, efter att ha läst någonstans att ordet inte alls betyder "avfall", som det översätts i våra översättningar, utan "övergivande, skilsmässa, avfärd, försvinnande", (eng. departure.). Betydelsen kan då helt förändra innebörden av vad Paulus säger om Jesu tillkommelse, och jag nämnde också något om det i inlägget. Dock har jag inte reflekterat så mycket mer över detta sedan dess, utan det var, trots att det var ganska långt, mest skrivet i förbigående. Andra saker upptog antagligen uppmärksamheten mera då.

Men för några dagar sedan upplevde jag starkt att den Helige Ande påminde mig om det där. Rösten var omisskännlig. Jag trodde saken var lagd till handlingarna, men den varma strömmen från ovan rådde mig att kolla upp detta igen, och nu med inställningen att komma till en full trosvisshet i saken. Dvs att gå från huvudtro till hjärtetro, om Gud så ville.

Så jag gjorde det, och började leta på nätet, och hittade efter att ha tittat runt lite, en nyskriven anrtikel (den fanns iaf inte på nätet förra gången) skriven av en inte helt okänd person, Thomas Ice, som samarbetat med Tim LaHaye, han som skrev manusen till "Left Behind"-filmerna om Jesu tillkommelse (har ej sett dem). I sin artikel visar Ice, som är en framstående bibellärare, att tolkningen "avfallet" för ordet apostasia, eng apostacy, inte har något egentligt fog för sig. Vi har matats med den tolkningen i alla översättningar sedan 1600-talet, medan ordet tidigare alltid översattes med det mer korrekta (han talar om engelska översättningar) departure, dvs övergivande, skilsmässa, eller rentav avgång eller avfärd. Ordet finns bara på ett ställe till i Bibeln, och det är i Apg. 21:21 när Paulus blir anklagad för att lära judarna att överge Moses. I svensk översättning heter det också där avfalla (från Moses), vilket inte är vad grundtexten säger, utan överge. Visserligen kan man säga avfalla i stället för överge, men det är inte korrekt som översättning i så fall, utan då är det tolkning. Ordet apostasion, som är en annan form av samma begrepp, visar än mer att det handlar om övergivande, skilsmässa. Det används nämligen om just skilsmässa i Matt. 5:31. Ordet apostasia betyder alltså helt enkelt att skiljas från något.

Om man nu tar det aktuella bibelordet och läser det i t.ex 1917 års översättning och i sitt sammanhang, så kommer två helt olika bibeltolkningar angående Jesu tillkommelse att framträda:

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste skilsmässan hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)
...

I den första versionen får man bilden av att ett avfall skall äga rum före Herrens dag (Herrens dag vanligen tolkad som Jesu tillkommelse), och före antikrists framträdande.

I den andra versionen får man bilden av att en skilsmässa skall äga rum före Herrens dag och antikrists framträdande.

Två helt skilda betydelser alltså, med stora konsekvenser för hur man betraktar saker och ting.

Angående avfallet, så preciseras inte vad slags avfall det är fråga om. Eller skilsmässa om man nu tar den versionen. Paulus förutsätter att tessalonikerna vet vad han syftar på. Finns det då några andra sammanhang i NT som talar om "avfallet"? Nej inte så direkt. Ordet apostasia används som sagt bara där och på ett ställe till för att, lite oriktigt, beteckna avfall. I övrigt finns ingen specifik lära i Bibeln om något "stort avfall" som skall komma just i slutet av ändens tid. Avfall från tron har förekommit i alla tider, och av sådan omfattning att det knappast kan komma något som skulle uppfattas som stort i förhållande till tidigare, i ändetiden.

Om man däremot tar den andra versionen och letar efter något som kan karaktäriseras som en skilsmässa, omtalad tidigare i NT eller av apostlarna, så finns det ju faktiskt något sådant. Jesus själv talar ju om att "en skall bli upptagen, en skall lämnas kvar" (Matt. 24:40-41, Luk. 17:34-35). Han talar om får som skall skiljas från getter, om trogna tjänare som skall skiljas från otrogna. Han talar om förståndiga jungfrur som skall skiljas från oförståndiga (Matt. 25). Han talar även om god säd som skiljs från ogräs i ändetiden (Matt. 13), och Johannes döparen talar om vete som skall skiljas från agnar (Matt. 3:12, Luk. 3:17). Temat återkommer på många ställen i NT.

Att Paulus då när han refererar till detta, kan ha kallat det för skilsmässan, åtskiljandet, verkar väldigt troligt. Och ordet har som sagt den betydelsen, om man låter bli att göra en omtolkning av det. Först måste åtskiljandet ha skett, först måste skilsmässan ha skett, Jesus måste alltså först ha hämtat sin brud, de förståndiga jungfrurna, de trogna tjänarna, det goda vetet, bort från jorden, hem till sig i himlen, innan det övriga kan ske.

I Thomas Ices artikel påpekas också att Paulus några versar senare, i samma textavsnitt, repeterar förloppet, med andra begrepp. Han säger där att "allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. Sedan skall 'den Laglöse' träda fram..." Den som håller tillbaka, dvs församlingen (vissa sägerden Helige Ande), måste först vara ur vägen, först vara räddad (precis som Noa och Lot i de analoga liknelserna Jesus framställer), och sedan kan den laglöse träda fram. Därmed får hela denna citerade text en klarare mening, och det hela blir logiskt. Man förstår varför Paulus tar upp detta, då några av tessalonikerna tror att Herrens dag redan står för dörren, dvs då Jesus skall återkomma till jorden och upprätta 1000-årsriket (hans tillkommelses uppenbarelse). Nejnejnej, säger han, först skall de heliga hämtas, de som har rena kläder, som varit trogna, som skall skiljas från det falska skikt av kristenhet som redan i hans tid plågade församlingarna. Och därefter skall den laglöse träda fram, då han ju först då kan verka helt fritt, när församlingen är borta och Andens utgjutelses tid är avslutad.
...

Så vi som tror på och funnit både vila och väckelse i tron att Jesus skall komma snart och hämta sin brud, sin församling, före vedermöda och antikrist och vredsskålar och jordens sista domar för denna tidsålder, vi kan, och vi kommer, att lugnt fortsätta med detta. Och några mer spekulationer kring detta är inte nödvändiga. Har man vila över en sak behöver man inte spekulera, dividera och plåga varandra med oändliga ändetidstolkningar som ändå aldrig kan bli fullständiga.

Tonvikten när Jesus talar om sin tillkommelse är inte tiden, utan troheten. Du kan bli kvarlämanad även om du skulle veta mer än Människosonen själv om de tider och stunder det inte tillkommer dödliga att få veta. Men du kan aldrig bli kvarlämnad om du förvaltar din tid med det väsentliga, att ha olja i din lampa och vara fullt upptagen med att ge Herrens husfolk deras mat i rätt tid, när Jesus kommer. Då får du gå in med glädje i din Faders rike, men något annat kan vänta dem som slösat sin tid med plotter och brödrastrider. Jag hoppas det går väl för oss alla, men för min del tar jag den påminnelse jag upplevde från den Helige Ande som en bekräftelse. Det gav mig ytterligare insikt om något jag bara som hastigast hade satt mig in i tidigare.

Så - är du redo för den stora skilsmässan?

Använd ett bibelprogram och slå upp alla ställen där det står om avfall, så får du se vilka ord som används och inte används. Kolla själv, jämför med grundtexten, bedöm vad som är det rimliga och bilda dig din uppfattning.
...

Alltså, sammanfattningsvis: Ordet avfall finns inte i grekiskan. De använder ordet apostasia och verbet aphistemi för att beteckna inte bara en utan flera saker, som skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande, etc. Man kan använda det för att också beteckna avfall när man översätter, men det är inte nödvändigt och det blir då som sagt inte en direkt översättning. Vi har andra ord som bättre passar och som förklarar grundtextens mening bättre. Dvs de ord jag nämnde här nu senast: skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande.

Begreppet är alltså inte ens bibliskt. När människor lämnar tron kallas det i Bibeln något annat: de lämnar, de överger, de avviker, de skiljer sig ifrån, etc. Det är innebörden av apostasia.
___


Läs också artikeln, den innehåller mycket mer:
http://www.pre-trib.org/article-view.php?id=165
___




2. DE HELIGAS
ÅTERHÅLLANDE KRAFT

1) Ty först måste 'apostasia' hava skett
2) och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram

1) Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka,
2) så att han först när hans tid är inne kan träda fram.

1) allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
2) Sedan skall "den Laglöse" träda fram,

Man ser här att apostasia är förutsättningen för att den laglöse, antikrist, skall kunna framträda. Att påstå att ett avfall (stort avfall sägs det trots att ordet stort inte finns med i sammanhanget), skulle orsaka detta, verkar ologiskt. Visserligen ligger det något i tanken, eftersom avfall från tro givetvis medger ökad laglöshet. Men det är ju något som pågår mer eller mindre hela tiden. Man kan undra varför det plötsligt skulle bli ett jättelikt avfall från tron i den yttersta tiden. Om allt det avfall som förekommit hittills skall framstå som obetydligt i jämförelse med det som tros komma, vad skulle då kunna orsaka detta senare stora avfall? De vanliga fluktuationer mellan avfall och väckelse vi sett genom historien kan ju inte plötsligt ändra natur och förlora sin givna balansgång. Vad är det som skall förändras i skapelsens grundvalar så våldsamt, att ett stort avfall påbörjas, och det helt plötsligt? Det stämmer inte. Som om hela mänskligheten i ett givet ögonblick bestämmer sig för att sluta tro på Gud och Jesus.

Och observera att "avfallsteorin" förutsätter att denna plötsliga förändring skall ske INNAN antikrist träder fram och tvingar alla att tillbe honom och vilddjuret. Ytterligare en inkonsistens alltså, för det hade möjligen varit logiskt att tänka sig att det stora avfallet skulle ske vid det tillfället i så fall, när mänskligheten får välja mellan att tillbe honom eller dö. Men då har alltså detta stora avfall redan skett, nästan av sig självt, och vad spelar det då för roll vem de sedan tillber?

Och vart tog de heligas kraft vägen? För det kan vi ju vara överens om, att det är de kristna som i nuvarande läge är den återhållande kraften, som förhindrar laglöshet. Vart skall den kraften helt plötsligt ta vägen? Skall vi bara bestämma oss för att sluta tro en vacker dag, före antikrist och vedermöda? För det är ju så texten tolkas. Det finns idag hundratals miljoner väckelsekristna på jorden, och det ser inte ut som om antalet minskar. Allt som kallas kristet är det inte, men tillräckligt mycket är det för att Gud skall hålla sin hand tillbaka. Det finns ingen logik i att de kristna på jorden plötsligt skulle avfalla, som i ett handslag. Men det finns logik i att om de plötsligt försvann ifrån jorden, så skulle de heligas återhållande kraft i ett handslag vara borta, och den laglöse kunna träda fram och få massorna att tillbe sig.

Och det ligger också logik i att bland de många kristna som inte var redo att följa Jesus i den stunden, så kommer det att finnas en skara som i stundens allvar väcks och vägrar att ta märket och därför blir "vedermödans martyrer". Och vem vet om inte den skaran kan bli riktigt stor, trots allt. För när de ser att deras kristna syskon är borta, och att det nu träder fram en världsledare som verkligen har antikrists kännetecken och som vill införa ett märke, då kommer de att bli absolut klarvakna, och bittert ångra att de inte var redo när uppryckelsen skedde. Hur underligt det än låter, så kan detta alltså, i stället för ett stort avfall, utvecklas till världshistoriens största och märkligaste väckelse. En martyrväckelse som världen aldrig sett.
___




3. Grundtextstudie framtagen med
BibelnOnline:


apostasia

feminine of apostasion; defection from truth (properly, the state) ("apostasy"): falling away, forsake. (Strong gör här det traditionella men oriktiga tolkningstillägget "from truth". Det hade räckt med defection, ett ord vi också känner igen som avhopp, avhoppare, hoppa av, etc. Apostasia innebär alltså inte nödvändigtvis något avfall eller avhopp från tron, det kan innebära avfall eller avhopp eller avlägsnande från annat också. Det är ett neutralt, obestämt ord som kan användas i många sammanhang.

Ordet finns på två ställen i NT:

"And they are informed of thee, that thou teachest all the Jews which are among the Gentiles to forsake Moses, saying that they ought not to circumcise their children, neither to walk after the customs." (Apg. 21:21)

kathchqhsan de peri sou oti apostasian didaskeiV apo mwsewV touV kata ta eqnh pantaV ioudaiouV legwn mh peritemnein autouV ta tekna mhde toiV eqesin peripatein

"Let no man deceive you by any means: for that day shall not come , except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition;" (2 Tess. 2:3)

- mh tiV umaV exapathsh kata mhdena tropon oti ean mh elqh h apostasia prwton kai apokalufqh o anqrwpoV thV amartiaV o uioV thV apwleiaV


apostasion

neuter of a (presumed) adjective from a derivative of aphistemi; properly, something separative, i.e. (specially) divorce: (writing of) divorcement.

Finns på ett ställe i NT:

"Whosoever shall put away his wife, let him give her a writing of divorcement:" (Matt. 5:31)

- erreqh de oti oV an apolush thn gunaika autou dotw auth apostasion


aphistemi

to remove, i.e. (actively) instigate to revolt; usually (reflexively) to desist, desert, etc: depart, draw (fall) away, refrain, withdraw self.

Former av verbet aphistemi förekommande i NT:

afistantai, aposthsontai, aposthnai, aposthtw, afistaso, aposth, apesth
___