Känns det som om Gud har övergivit dig? I så fall har jag dåliga nyheter. Det har han.

Men vänta nu, skall man inte trösta och uppmuntra en sådan person i stället för att bryta ner dem totalt?

Nej varför skall man leda dem in i självbedrägeri? Har Gud övergivit någon så har han det, och då måste man inse det. Annars kan man aldrig komma till rätta med problemet. För ett problem finns det, om du upplever det som att Gud har övergivit dig. När vi vandrar i Herrens gemenskap, så känner vi också hans närhet. Vi har frid, och vi har glädje, och vi har smörjelse och inspiration. Om detta inte finns hos dig, så inse läget och gör något åt det, i stället för att förtränga det och inbilla dig att allt är bra.

Bilden: Samuel förkunnar Herrens dom över Saul

Det är inte alls bra att inte känna och uppleva Guds närhet. Det är katastrof och du är i största fara. Dör du i det läget eller om Jesus kommer då, så är risken väldigt stor att du inte är redo för mötet.


SÅ VAD SKALL MAN GÖRA DÅ? Jo, fråga Jesus vad som är fel. Pröva dig, rannsaka dig, dina vägar, dina ord, dina ställningstaganden, ditt umgänge, din brist på umgänge, osv. Använd det som finns kvar av dina andliga känselspröt för att leta dig fram till sanningen om dig själv.


Vi vill gärna tänka att Gud är en snäll farbror som alltid förlåter oss vad vi än gör. Så är det inte. I så fall skulle det inte finnas ett helvete. Människor kommer att hamna i helvetet och de kommer att hamna där för att de inte levde i sann gemenskap med Gud. Det gäller även kristna. Det kristna namnet hjälper dig inte, det är LIVET du måste ha, bevarat, levande, flödande, verkande, i dig, den dagen.

Jag hade det igår! Det räcker inte. Du behöver det idag. Fienden vet ditt läge, han är inte sen att sända fram sina redskap, eller skicka sina pilar, för att få dig ännu längre på vilsenhetens väg. Han lägger nya snaror i din väg, för att du skall snärja in dig, steg för steg, tills det blir omöjligt att ta sig ur hela nystanet.

I det läget finns det bara en som kan hjälpa dig. I det läget är du hjälplös. Och förhoppningsvis märker du det, och så har fienden lurat sig själv. Han drog dig ett steg för långt, och du blev varse din situation. Då går det att be, utifrån rätt läge. Herre hjälp mig, jag sjunker. Herre hjälp mig, jag går under.

Och då kommer handen, från Jesus, dig till hjälp, och du blir åter lyft upp, och kan kliva i fiskebåten igen, med Jesus, och möta hans lärjungar, som en av dem.


Det exakta svaret (på ditt problem) vet inte jag. Det vet bara du, någonstans i ditt inre finns det gömt, steget du tog som förde på avvägar. Synd, eller olydnad, eller otro, eller ohörsamhet. Bara den som av hela sitt hjärta vill komma till rätta, kommer till rätta. Ger du upp har du förlorat slaget om din själ. Nöjer du dig med religiositet, död, lam och kall, är du förlorad. Djävulen är också religiös. Han har många religiösa änglafurstar under sig, och de driver många kyrkor och rörelser.

Men inte alla, långt ifrån alla. Vi skall söka oss till dem och ha gemenskap med dem som har liv och ger liv. Inte bara ord, inte bara läror, men liv som lär oss, liv som för oss framåt, liv som producerar liv.

Om du har blivit lärd att inte bry dig om känslor har du blivit grundlurad. De känslor vi känner eller inte känner är oerhört viktiga. Den Helige Ande är verksam genom vårt känsloliv. Det är så vi lär känna honom, och Jesus. Anden ingiver känslor, av frid, eller av ofrid, av värme, eller av frånvaro av värme. Av andligt flöde, eller brist på samma flöde. Visst, det finns lägen då man måste ta trossteg, innan känslorna kommer. Tron kommer först, men följer inte känslan på tron, då skall du inte bedra dig själv, då har du fortfarande inte fått uppfyllelsen av löftet.

Att säga att känslor är betydelselösa är absurdt. Det vore samma sak som att säga att känslor i ett äktenskap är betydelselösa. Vi lär känna Gud genom våra känslor, och Anden manifesterar sig i känslolivet, på mångahanda sätt. Det är bara döda människor som inte har några känslor.

När jag inte har seger i mitt andliga liv, då är jag den olyckligaste människan på jorden. Jag känner mig totalt knäckt, helt frustrerad, helt under isen. Det finns bara en sak jag vill i det läget, och det är att hitta tillbaka till friden, fullheten och flödet, från himlen. Jag ber och tjatar på Jesus och frågar vad jag skall göra. Jag ifrågasätter hans beslut och pläderar för min sak. Jag vill ju bara en sak och det är att tjäna honom, och jag måste ha kraften, annars blir det meningslöst och verkningslöst. Men jag har gått fel på någon punkt, och han måste lära mig, tukta mig, så att jag tar mig till vara i fortsättningen, och då gör det ont.

Så låter han mig finna svaret, och så är jag i båten igen, när jag kommit till punkten då han kan sända sin ljusglimt åter och tända upp andelivet igen. Det är nästan som att få igång en dator efter ett sammanbrott.

För utan den Helige Ande, vet du väl, kan vi inget göra i hans verk. All din strävan är värdelös om den inte är ingiven av den Helige Ande. Du bara trampar vatten, du tar bara upp plats, du kämpar dig trött och får ingen lön och ingen frukt av din möda. Dina ord faller platt till marken, du kan få beröm av människor, men inte av Gud.

Vad är det för mening med att inskärpa läror om Läraren inte är med dig? Vi kan inte lära människor något om Gud. Inte så att det blir fruktbärande, livgivande. Det bara leder till förhärdelse att få höra en massa religiösa ord. Bättre att vara tyst än att bära fram död föda. Gud har andra redskap än dig.

Många gånger kan den största gudstjänsten vara att bara hålla mun. Andra gånger kan det vara att tala. Det vet bara Gud. Saul ville tjäna Gud men begick sitt livs största misstag. Där var början på hans fall. Att han talade när han skulle tigit. Det räckte för att Gud skulle se sig om efter en ny tjänare.

"Utan mig kan ni inget göra". Jesus sade inte utan kunskap om mig kan ni inget göra. Han sade inte utan Guds ord kan ni inget göra. Utan MIG, dvs utan hans personliga närvaro, manifesterad genom den Helige Ande, kan vi inget göra som bär evighetsfrukt, bestående frukt.

Åter till Bibeln? Nej, åter till MIG, säger Skriften (Mal. 3:7). Vänd åter till MIG, så skall skriften bli levande och du med den. Åter till den varma, levande kärleksfulla gemenskapen med Jesus, i förtrolighet, ödmjukhet, vänskap, förkrosselse, och det där totala beroendet som bara ett barn kan känna.
___