Känns det som om Gud har övergivit dig? I så fall har jag dåliga nyheter. Det har han.

Men vänta nu, skall man inte trösta och uppmuntra en sådan person i stället för att bryta ner dem totalt?

Nej varför skall man leda dem in i självbedrägeri? Har Gud övergivit någon så har han det, och då måste man inse det. Annars kan man aldrig komma till rätta med problemet. För ett problem finns det, om du upplever det som att Gud har övergivit dig. När vi vandrar i Herrens gemenskap, så känner vi också hans närhet. Vi har frid, och vi har glädje, och vi har smörjelse och inspiration. Om detta inte finns hos dig, så inse läget och gör något åt det, i stället för att förtränga det och inbilla dig att allt är bra.

Bilden: Samuel förkunnar Herrens dom över Saul

Det är inte alls bra att inte känna och uppleva Guds närhet. Det är katastrof och du är i största fara. Dör du i det läget eller om Jesus kommer då, så är risken väldigt stor att du inte är redo för mötet.


SÅ VAD SKALL MAN GÖRA DÅ? Jo, fråga Jesus vad som är fel. Pröva dig, rannsaka dig, dina vägar, dina ord, dina ställningstaganden, ditt umgänge, din brist på umgänge, osv. Använd det som finns kvar av dina andliga känselspröt för att leta dig fram till sanningen om dig själv.


Vi vill gärna tänka att Gud är en snäll farbror som alltid förlåter oss vad vi än gör. Så är det inte. I så fall skulle det inte finnas ett helvete. Människor kommer att hamna i helvetet och de kommer att hamna där för att de inte levde i sann gemenskap med Gud. Det gäller även kristna. Det kristna namnet hjälper dig inte, det är LIVET du måste ha, bevarat, levande, flödande, verkande, i dig, den dagen.

Jag hade det igår! Det räcker inte. Du behöver det idag. Fienden vet ditt läge, han är inte sen att sända fram sina redskap, eller skicka sina pilar, för att få dig ännu längre på vilsenhetens väg. Han lägger nya snaror i din väg, för att du skall snärja in dig, steg för steg, tills det blir omöjligt att ta sig ur hela nystanet.

I det läget finns det bara en som kan hjälpa dig. I det läget är du hjälplös. Och förhoppningsvis märker du det, och så har fienden lurat sig själv. Han drog dig ett steg för långt, och du blev varse din situation. Då går det att be, utifrån rätt läge. Herre hjälp mig, jag sjunker. Herre hjälp mig, jag går under.

Och då kommer handen, från Jesus, dig till hjälp, och du blir åter lyft upp, och kan kliva i fiskebåten igen, med Jesus, och möta hans lärjungar, som en av dem.


Det exakta svaret (på ditt problem) vet inte jag. Det vet bara du, någonstans i ditt inre finns det gömt, steget du tog som förde på avvägar. Synd, eller olydnad, eller otro, eller ohörsamhet. Bara den som av hela sitt hjärta vill komma till rätta, kommer till rätta. Ger du upp har du förlorat slaget om din själ. Nöjer du dig med religiositet, död, lam och kall, är du förlorad. Djävulen är också religiös. Han har många religiösa änglafurstar under sig, och de driver många kyrkor och rörelser.

Men inte alla, långt ifrån alla. Vi skall söka oss till dem och ha gemenskap med dem som har liv och ger liv. Inte bara ord, inte bara läror, men liv som lär oss, liv som för oss framåt, liv som producerar liv.

Om du har blivit lärd att inte bry dig om känslor har du blivit grundlurad. De känslor vi känner eller inte känner är oerhört viktiga. Den Helige Ande är verksam genom vårt känsloliv. Det är så vi lär känna honom, och Jesus. Anden ingiver känslor, av frid, eller av ofrid, av värme, eller av frånvaro av värme. Av andligt flöde, eller brist på samma flöde. Visst, det finns lägen då man måste ta trossteg, innan känslorna kommer. Tron kommer först, men följer inte känslan på tron, då skall du inte bedra dig själv, då har du fortfarande inte fått uppfyllelsen av löftet.

Att säga att känslor är betydelselösa är absurdt. Det vore samma sak som att säga att känslor i ett äktenskap är betydelselösa. Vi lär känna Gud genom våra känslor, och Anden manifesterar sig i känslolivet, på mångahanda sätt. Det är bara döda människor som inte har några känslor.

När jag inte har seger i mitt andliga liv, då är jag den olyckligaste människan på jorden. Jag känner mig totalt knäckt, helt frustrerad, helt under isen. Det finns bara en sak jag vill i det läget, och det är att hitta tillbaka till friden, fullheten och flödet, från himlen. Jag ber och tjatar på Jesus och frågar vad jag skall göra. Jag ifrågasätter hans beslut och pläderar för min sak. Jag vill ju bara en sak och det är att tjäna honom, och jag måste ha kraften, annars blir det meningslöst och verkningslöst. Men jag har gått fel på någon punkt, och han måste lära mig, tukta mig, så att jag tar mig till vara i fortsättningen, och då gör det ont.

Så låter han mig finna svaret, och så är jag i båten igen, när jag kommit till punkten då han kan sända sin ljusglimt åter och tända upp andelivet igen. Det är nästan som att få igång en dator efter ett sammanbrott.

För utan den Helige Ande, vet du väl, kan vi inget göra i hans verk. All din strävan är värdelös om den inte är ingiven av den Helige Ande. Du bara trampar vatten, du tar bara upp plats, du kämpar dig trött och får ingen lön och ingen frukt av din möda. Dina ord faller platt till marken, du kan få beröm av människor, men inte av Gud.

Vad är det för mening med att inskärpa läror om Läraren inte är med dig? Vi kan inte lära människor något om Gud. Inte så att det blir fruktbärande, livgivande. Det bara leder till förhärdelse att få höra en massa religiösa ord. Bättre att vara tyst än att bära fram död föda. Gud har andra redskap än dig.

Många gånger kan den största gudstjänsten vara att bara hålla mun. Andra gånger kan det vara att tala. Det vet bara Gud. Saul ville tjäna Gud men begick sitt livs största misstag. Där var början på hans fall. Att han talade när han skulle tigit. Det räckte för att Gud skulle se sig om efter en ny tjänare.

"Utan mig kan ni inget göra". Jesus sade inte utan kunskap om mig kan ni inget göra. Han sade inte utan Guds ord kan ni inget göra. Utan MIG, dvs utan hans personliga närvaro, manifesterad genom den Helige Ande, kan vi inget göra som bär evighetsfrukt, bestående frukt.

Åter till Bibeln? Nej, åter till MIG, säger Skriften (Mal. 3:7). Vänd åter till MIG, så skall skriften bli levande och du med den. Åter till den varma, levande kärleksfulla gemenskapen med Jesus, i förtrolighet, ödmjukhet, vänskap, förkrosselse, och det där totala beroendet som bara ett barn kan känna.
___

När de renläriga blir hårdhjärtade, då väljer Gud att verka genom heretiker.

Eller man kan säga det så här: Om en flod blir igenslammad, så tar flodfåran en ny väg, och den vägen kan till en början bli ganska krokig.

Och inte bara kan, den MÅSTE till en början bli ganska krokig. Det är så, när det goda står i vägen för något som är ännu bättre, då måste det som är ännu bättre först ställa sig i opposition till det något mindre goda, för att sedan, när det något mindre goda mist sin kraft i konfrontationen, det ännu bättre goda kan erövra också det goda som fanns hos det mindre goda.

Vi kan läsa om detta i Bibeln. Som när David gick över till filisteerna i kampen mot kung Saul, som i sin gudagivna tjänst och roll ändå stod emot Guds närvarande vilja. Ja, just så kan det bli med oss, att vi trots vår utkorelse, vår kallelse, våra gåvor, våra erövringar, allt det goda vi uppnått och kämpat för, ändå står emot Guds uppenbarade vilja för oss IDAG, och NU, HÄR.

Och då går, ve och fasa, kallelsen snabbt över till någon annan. Gud har inte tid att vänta på oss, trilskas med oss, om vi inte vill lyssna, och lyda, och lysa. Vi får våra chanser, tar vi dem inte går Jesus vidare på sin vandring, och lämnar oss där vi satt oss. Så hamnar vi i andra rummet, medan andra får gästabud. Och är det så att vi lagt beslag på sanningen, den vi med rätta fick ifrån Gud, men betraktar den som vår, och som omutlig egendom, i stället för att med vishet och dynamik dela den med andra, då går den så småningom ifrån oss. Men inte förrän efter att den först måst läggas i träda, i vårt allt mer döda, förlamade, och övergivna sammanhang. Så får den ligga där så länge, medan Jesus gästar med "heretiker" och drar folk, tills att vi är döda och borta och sanningen kan återföras dit där den hör hemma, bland Guds smorda vittnen.

Vi kan läsa om det i Romarbrevet och Hebreerbrevet, där det citeras från Guds folks historia:

"Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk." (Rom. 10:19-21) "Men de ville icke veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila." (Hebr. 3:7-11)

Vilka var dessa? De var Guds eget folk! De var inte newagarna, katolikerna, satanisterna, araberna eller homofilerna. De var Guds utvalda. De hade sett undren, de hade vunnit de lysande segrarna. De bar med sig historien. Men när de erbjöds det förlovade landet, då sade de nej.

(Så fick en helt okunnig generation kallelsen i stället, sådana som inte varit med förr och inte hade en hum om hur det går till.)
...

Men du tänker: Skall vi inte vara trogna Guds ord då? Skall vi godkänna heresi? Jo, vi skall vara trogna Guds ord. Men vem är Guds ord? Det är Jesus. Jesus är inte en bok, han är en person. Hans efterföljd är mycket mer dynamisk än att följa ett regelverk.

Fariseerna hade mycket att klandra både Jesus och hans lärjungar för. I deras ögon var de heretiska. Bibeln har inte upptecknat allt som de tolv apostlarna talade om och förkunnade. Vi kanske skall vara glada för det. Vi har bara fått det bästa, det som Anden kunde kanonisera. Det övriga fick lämnas. Känner vi Petrus rätt så har han varit ute och seglat ordentligt många gånger både läromässigt och känslomässigt, både före och efter Andedopet. Kanske mer efter än före, för när man flyger högt, då kan man också störta djupt. Men han var Jesu vän, han var i smörjelsen, och kallad, ändå. När han förkunnade, då föll Anden efter två meningar.

En människa skall inte bedömas efter hennes rättfärdighet enbart, utan efter hennes barmhärtighet. Barmhärtigheten kan träda frimodigt fram inför domen. Och då har den också den sanna rättfärdigheten med sig.

Om du kan sitta här på nätet, eller någon annanstans, och tala illa om dina bröder och systrar och sprida ut sådant om dem som sårar dem djupt, då har du ingen barmhärtighet i ditt hjärta. Då har du gått med i fariseklubben och är förgiftad av huggormsgiftet.

"Somliga finna det enklare att kritisera än att bedja", skrev Frank Bartleman mitt under att väckelsens eld brann i Los Angeles. När elden brinner i ditt liv, då är det inte andras fel som är i fokus, utan dina egna. Och den som själv är behäftad med svaghet, har också förbarmande med andra som har svagheter. Och då vill man hjälpa, och inte avstjälpa.

Du kritiserar andra kristna för att de ber på fel sätt. Bara ditt sätt är det rätta. Om du ber alls. Du finner det lustigt att smorda kristna får problem. Du tycker man kan skämta om dem, driva gäck med dem. Jag har läst om några som drev gäck med Jesus. Och jag har själv gjort det, inte med Jesus men med hans minsta, och det är samma sak. Men ju mer man vill ha den Helige Ande i sitt liv, desto mer rensas sådant bort. Man kan inte döma sina syskon när man själv hungrar och törstar efter mer av Gud. Det går bara när man är ljum och mätt och tror att man har allt.

För vart fåfängligt ord som vi talar skall vi dömas. Vid den yttersta domen, vid Kristi domstol - men också redan här, i denna tidsåldern. Vad du sår får du skörda. För vart fåfängligt ord vi kristna säger eller skriver, så driver vi väckelsens eld ifrån oss. Och då förstår vi att den måste vara långt ifrån oss här i Sverige. Det har sagts att det finns inga kristna som är så elaka mot varandra, som de kristna i Sverige. Jag vet inte om det är sant, det kanske bara är någon som är oikofob som sagt det. Men ändå, när man besöker kristna forum i andra länder t.ex, brukar det vara en mycket vänligare stämning.

Här kan vissa vara stolta över att ha fått 40.000 bloggkommentarer. Jaha, och vad består de kommentarerna av om inte till 90% gräl och elakheter? Jag har själv haft sådana forum och deltagit i sådana, men den Helige Ande arresterade mig en dag och sade åt mig att sluta med det. Ville jag ha mina andliga nådegåvor i bruk, fick jag lägga bort sådant. Och jag gjorde det, och fick vad jag ville ha, och vad jag behöver ha, för att kunna tjäna Jesus på ett sätt som behagar honom.

Den värsta av alla heresier, är hjärtats heresi. Hjärtats förvillelse. Och den kan du ha om du så är doktor i teologi, eller fullfjädrad väckelseexpert. Eller bedriver en sajt om avfallsfokus.
...

Allt har sin tid. Det är klart att man måste få reagera, få ur sig sin besvikelse över sådant som uppenbarligen är fel. Men man bör inte fastna i det. Det löser inga problem. Det kan vara en start, men då måste det leda vidare, till det som är lösningen på problemet. Och då måste det till något som är positivt, något som har kraft, från Gud, till helande, till insikt, sann hjärtats insikt, som kanske inte alls kommer genom klander och kritik, utan genom en Andens uppmuntran, eller genom profetiska tilltal, som med sig har värme, ihop med det sanna, och som visar på hoppet, så att man ser en väg ut ur det låsta, det trånga, det tillstängda.

Och då blir det inte avfallsfokus utan väckelsefokus, i ditt liv, och Guds kraft kommer att bistå, och strömmar av liv, och inte av död, kommer att utgå ifrån dig, och från ditt.

"När ni kommer samman då har var och en något särskilt att meddela, en psalm, en profetia, en uppenbarelse, något till undervisning." Det ordet gäller även här på nätet, liksom överallt där Jesu lärjungar kommer samman. Det finns inga frizoner där den Helige Ande inte behövs. Det är SÅDANA saker vi skall dela med oss av till varandra och till världen. Punkt. Finito.

Har du inget sådant att ge, så tig. Sluta fingra på tangenterna. Sök Andens vittnesbörd, och få ett Herrens ord, och låt oss få del av det. Allt vad en kristen säger gör eller är, skall komma genom de andliga nådegåvorna. Nådegåvorna är de medel Guds Ande uppenbarar sig genom. Och Guds verk skall verkas av den Helige Ande. Han är inte beroende av oss, vår vältalighet, våra åsikter, vårt tyckande, våra teorier. Vi är beroende av hans vishet, hans kunskap, hans ljus, hans ord, hans vägledning. Hans initiativ.

Utan det är allt ditt verkande bara pladder, som blåser bort i vinden och försvinner. Men bär du fram levande ord, kan det hända att de orden består i evighet. Vem vet vad som skrivs i framtidens Biblar och vad de kan hitta bevarat på nätet?

Ibland händer det att någon ringer mig och tackar mig för något jag skrev i någon traktat för över 20 år sedan. Och jag förstår ingenting, blir nästan arg. Jag vill bli lyssnad på idag. Men ändå, tänk.

På den tiden var jag hyperradikal. Jag gick fram som en ångvält och körde över alla. Ibland även den Helige Ande. Det fick givetvis inte fortsätta, så Jesus lät mig gå i väggen några gånger, så att jag lärde mig lyssna bättre på hans stämma. Hyperradikaliteten finns kvar, men den har förhoppningsvis fått lite sällskap av vishet, jag vet inte. Vissa får svåra uppgifter.

Jag såg en syn en gång, jag och en broder satt vid ett bord och åt. När vi tog upp maten med våra gafflar började maten brinna, men vi åt och elden brändes inte.

Det betyder att vi bara skall äta levande, brinnande föda. Vi skall INTE lyssna på död förkunnelse, ta del av träldomsandar, utan söka oss dit där elden brinner eller se till att tända elden själva. Vår andliga föda måste ha liv och ge liv, annars slösar vi bort våra kristna liv.
...

Framför allt som må bevaras, må du bevara din lära.
Nej, så står det inte. "Må du bevara ditt hjärta", står det. För därifrån utgår livet. (Ords. 4:23)
___

Vilken intressant läsning om montanisterna. Här har någon plockat fram allt han hittat om den montanistiska väckelsen, för att visa sina läsare hur fel och urspårade de var, för att riktigt övertyga dem om att man inte bör anse den rörelsen som en sann kristen rörelse - och så när jag läser den så upplever jag det precis tvärtom - den bar alla kännetecken på en sann väckelse. Klassad som heretisk av den etablerade kyrkan, misstänkliggjord, nedgjord, men bringande glädje och upprymdhet åt de "förvillade". Precis som det varit med alla väckelser. Visst har de varit heretiska, för vad skall Gud göra när de renläriga blivit hårdhjärtade, om inte sända en heretisk väckelse för att reta dem till vansinne, så att de slutligen förpassar sig själva ut i periferin och upphör att röra sig inom hans område med sin avfälliga renlärighet, och så lämnar plats åt de "villfarna" att mer och mer ockupera sanningen och ta den till sig som sin.

Oj, det var nog lite av Montanus ande över mig där.

Ancient References to Montanism
___

Med religionen är det så här, att det är ok att du ber, så länge du inte får några bönesvar. Det är ok att du talar med Herren, så länge du inte påstår att han svarar dig. Det är ok att be för sjuka, så länge de inte blir friska. Allt sådant är acceptabelt, så länge det bara inte framstår som något verkligt. Vi får gärna ägna oss åt ritualer, och traditioner, men börjar någon tala om Gud som om han vore närvarande, och verklig, då blir de religiösa och gudlösa rädda. Då ser de hjärnspöken och plockar fram anklagelseakterna.
___

Bibeln säger att just detta skall ske en gång, och det kan vara mycket snart.

● Jesus säger att vi är jordens salt och världens ljus. Vi är alltså det andliga ljus, som finns i världen, och vi är det salt, som förhindrar dess förruttnelse. Ta bort detta, och vad händer? Ljuset slocknar, förruttnelsen får fart.

● Bibeln säger också att Guds församling är sanningens fäste och grundpelare på jorden. Ta bort sanningens fäste och grundpelare, och vad händer? Lögnen får fritt spelrum, och ingen kommer längre att förmå genomskåda den.

● Jesus säger också att vi, de kristna, har fått makten att förtrampa all ovännens härsmakt. Detta omfattar således all ovännens härsmakt, inte bara en del av den. Det är alltså vi som håller den i schack, vår närvaro här på jorden förhindrar ovännens härsmakt att fullständigt segra, fullständigt ta kontrollen över människosläktet.

● I Lots dagar, när änglarna skulle förstöra Sodom och Gomorra, innan de kunde gå till verket och släppa lös naturkrafterna över städerna, så måste de rättfärdiga tas ut ur städerna. Så länge det fanns några rättfärdiga närvarande, i det syndiga nästet, hade det trots allt kvar Guds beskydd. Men när Lot och hans familj lämnat staden, då regnade eld och svavel ned över den.

● Och inte förrän Noa och arken hade fyllts med sina passagerare, lät Gud regnet och djupets källor helt öppna sig över världen, så att den dränktes.


NU HAR DU FÅTT en hel mängd (fem) exempel på vad som skulle ske, om alla rättfärdiga, alla pånyttfödda kristna, togs bort ifrån jorden i ett ögonblick.

Det skulle bli andligt nattsvart. Världen skulle ruttna ihop totalt. Lögnen skulle välla fram som en flod. All ovännens härsmakt skulle få fritt spelrum. Naturens våldsammaste krafter skulle släppas lösa över världen, då inga änglar längre skyddar den.

Summerar man allt detta, då får vi något som påminner väldigt mycket om det som står i Uppenbarelseboken.

Och då förstår vi samtidigt, att det som står i Uppenbarelseboken inte kan ske förrän den kristna församlingen, med allt sitt goda, gudomliga inflytande, är borta ifrån jorden.

Vi är garanten för att de händelserna inte kan ske.
...

UNDER DE SENASTE ÅREN har det susat förbi en hel del kometer i närheten av jorden. Det har varit så många att jag tappat räkningen på alla nyhetsnotiser om detta. Med astronomiska mått har vi gång på gång undgått att träffas bara med någon hårsmån. Förr eller senare kommer det en som träffar. Eller flera stycken. Vi lever under Gudomligt beskydd, trots all synden här på jorden. Gud är långmodig, och ger oss respit, så länge det finns människor som vill omvända sig, och så länge som missionens tidsålder pågår.

Katastroferna i Uppenbarelseboken inleds med vad som troligen är ett par kometnedslag, som enligt vad Johannes såg kommer att ta död på flera miljarder människor (om vi utgår ifrån dagens folkmängd). Dessa händelser sker inte i slutet, utan i början av vedermödan alltså. Om inte Gud har låtit någon sådan komet slå ned på jorden under hela dess tidigare historia, när det mycket väl kunde ha skett, då tydligen sådana himlakroppar susar förbi här ofta, och på mycket nära håll, varför skulle han då låta det ske nu, så länge hans församling finns kvar på jorden? Det är uppenbarligen för vår skull han hindrat det hittills. För oss, och för dem som ännu skall bli frälsta.

Men det kommer en dag, då missionens tid är över, och då skaran som skulle insamlas har blivit fulltalig, och då kommer han att hämta hem dem som ännu lever här på jorden. Därefter, då allt det goda, tidigare nämnda, inflytandet, är borta ifrån jorden, då finns det säkert heller ingen anledning att styra undan inkommande kometer. Kanhända de t.o.m kommer att riktas mot jorden, för att den skall få den dom dess kvarvarande invånare faktiskt har bett om, genom sitt öppna trots mot Skaparens lagar och ordningar.
...

DÄRFÖR ÄR DET SÅ HÄR, att så länge vi lever här på jorden, så länge är missionens dörrar öppna. Det kan vi lita på, och det skall vi lita på. Gud håller tillbaka världsalltets krafter, och håller makter både under jorden och i himlarymden bundna, så att de inte skall kunna hindra oss att utföra vårt värv, vårt skördearbete. Jorden, skall vi veta, tumlar inte runt i rymden av sig själv och håller sig i bana och i harmoni med andra himlakroppar, av egen kraft. Genom människans synd har också jorden drabbats, och dess öde beror av oss.

Det som sker med jorden under vedermödan, är inga alldagliga händelser. Det är helt klart sådant som sker när en planet lämnats åt sitt öde, då inga Herrens änglaväktare längre tar vård om den.


Du vill inte vara med där. Och du behöver inte vara med där. Vi har ett löfte, vi har ett hopp. Låt oss ta vara på det.
___

Vilket verktyg använde Gud när han skapade världen? Var det en skruvmejsel, en hammare, en såg? Var det en vinkelhake, en passare, en linjal? Eller var det en målarpensel, en projektor, eller en sändare? Nej, det var något mycket mera personligt. Han använde sin mun. Har Gud en mun? Uppenbarligen har han det, av något slag, eftersom han kan tala. Det står att han sade, och det vart. Han bjöd, och det stod där. Så Gud har en mun, av något slag, och han talar, och saker blir till. Självklart på ett helt annat plan än vad vi som människor ens kan föreställa oss, men ändå, i princip finns det likheter.

Detta blir ju särskilt intressant när det börjar gå upp för oss, att vi också har en mun. Och kan tala. Och är Guds avbilder. Har vi månne fått "ärva" något av samma egenskaper som Gud har? Kan vi använda vår mun, och våra ord, på ett liknande sätt?

Det är just vad vi kan. Vi gör det hela tiden, men oftast på ett bakvänt sätt. Vilket visar vilken makt vi egentligen står under. Vi talar som vi är lärda, i världens ande, som är fördärvets ande, den nedbrytande, korrupta anden. Vi har väldigt lätt för att säga negativa saker, och inser inte att vår mun är vårt skaparinstrument, och att vi med våra negativa ord kallar fram negativa ting. En negativ människa påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Och det omvända är lika sant. Vår mun är ett skaparinstrument. Men det är mycket lättare att tala det negativa, för vi befinner oss i en värld där den negativa kraften, och inflytandet, har fått herraväldet. En människa behöver i princip bara öppna sin mun, för att det skall välla ut en massa negativt och fördärvligt tal ur den. "Fy vilket dåligt väder" brukar vara det första människor säger till varandra när de möts. Eller något annat klagomål på tillvaron. Det är liksom det naturliga, för att skapa kontakt, att man klagar på något. Inte att man säger något gott eller uppmuntrande, utan det skall vara något man kan klandra eller kritisera eller beklaga sig över. Eller rent av förbanna. Helst skall det komma någon svordom också, då är man helt accepterad och på "god" fot med varandra.

Säger någon något gott i en sådan stämning framstår de som idioter. Det är djävulens ande som råder då, och de ger honom sin hyllning, öppet, eller bara med sin attityd.

Att tala gott är mycket svårare, i denna värld. Då möter man motstånd, från sitt eget sinne, sitt eget kött, och från själva atmosfären, och från människorna. Men visst går det, och den som gör det till en vana kan bli en glädjespridare, även utan att vara en troende. En sådan människa har lärt sig att följa en andlig lag, utan att egentligen vara andlig. Det går att finna fram de lagarna även för dem som inte har tron. Det leder aldrig någon till frälsning givetvis, men det finns något gott i det.

Den som är frälst och befinner sig under Guds Andes inflytande, och som också lever i och följer dessa andliga lagar, kan förändra hela världen. Jesus gjorde det, och han var Guds Son. Han är Guds Son. Petrus gjorde det, Paulus gjorde det, och de var bara vanliga människor. Men de var lemmar i Jesu andliga kropp. Och det är vi också. Elias gjorde det, Johannes gjorde det. Alla kristna gör det, i någon mån. Utan oss hade det varit nattsvart här. Står det inte så här i Bibeln: Låt inget ohöviskt tal utgå ur er mun? (Ef. 4:29) Vilket ju visar vilken kroppsdel vi verkligen skall vara noggranna med hur vi använder.

Munnen och tungan har liv och död i sitt våld (Ords. 18:21). Man kan bokstavligen ta död på en människa med sin tunga. Och man kan ge dem liv. En tunga kan släcka en hel väckelse, men den kan också sätta en hel församling i brand. Lägg märke till vad det är du sprider omkring dig. Sprider du eldsgnistor, eller släcker du Andens eld i människor?

När människor pratar negativt, bemöter du det med Guds ord, eller faller du bara in i dödsnacket? Det går inte, jag kan inte, det är meningslöst, jag orkar inte. Jo det går, du kan, det är meningsfullt, och du orkar. I Kristus förmår vi allt, har allt, vet allt. Tror du inte det, då betvivlar du hans allmakt. Och all den makten, den har han vidarebefordrat till oss, hans lemmar, hans kropp. Vi skall leva ut Kristuslivet, tala det goda, göra det goda, och få se det goda.

Vi skapar med vår mun, vårt tal, goda ting. Vi befaller fram hälsa, välgång, och tro. Det goda talet öppnar för Jesus, för den Helige Ande, att flöda och verka. Tänk, en kedjereaktion av godhet.

Men kan man inte bara be om allt detta i stället? Jo, men då får du be ständigt. För munnen är i nästan ständig verksamhet, och dess skaparförmåga är i kraft hela tiden. Öppnar du din mun och säger något, så är dess skaparkraft verksam. Gud skall hålla räkenskap med oss för hur vi använt den kraften. Intill minsta ord.

Vem är då i stånd att tygla sin tunga? Ingen, i sin egen kraft. Men i Guds kraft kan vi det, gör vi det. Guds Ande föder i oss goda tankar, övervinnartankar, insikt, upplysning, genomskådning, rätt och sanning. Vi säger vad Skriften säger, vad den Helige Ande viskar och manar oss till. Vi har tro och tillit till Gud, viker inte ner oss, släpper inte efter för ondskan, fördärvets tal, fåfängan, eller något annat som bryter ned. Vår Gud är stor, har all makt, förväntar stora ting av oss. Vi är den levande Gudens församling, en skara av konungslig ätt, och med konungslig självbild.
___

När man lär känna naturlagarna använder man sig som oftast av ovanstående metod - trial and error - försök och misstag. Dvs man prövar sig fram. Släpper man en sten på sin fot, så gör det ont. Man prövar igen, och samma sak sker igen. Man har nu lärt sig hur gravitationen fungerar, och att den kan göra ont. Och så slutar man släppa stenar på sin fot.

Bränt barn skyr elden är en annan lärdom. Sätter man sitt finger i eldslågan, så bränner man sig. Där behöver man oftast bara ett försök för att lära sig.

I den andliga världen är det egentligen likadant, likväl är det väldigt få kristna som förstått detta och som lärt sig något av det. De flesta sticker gång på gång sina fingrar i elden, släpper gång på gång stenar på sina fötter, och skadar sig följaktligen hela tiden.

Vilken naturlag talar jag om då? Jo, Andens naturlag. Vi har fått Guds Ande som ett instrument, som en indikator, på hur vi har det i vårt förhållande till Gud. Anden är ett prövoinstrument. Pröva huruvuda ni är i Herren, skriver Paulus (2 Kor. 13:5). Men likväl struntar kristna oftast i detta. De bedrövar villigt och obekymrat detta finkalibrerade instrument, och fördriver Andens välbehag och släcker Guds eld. De går hellre efter traditioner, idéer, påhitt, än att lyssna till Anden och stämma sitt liv och sin vandring efter hans indikationer.
...

Man skulle kunna säga att det också finns några grader på det här instrumentet. Jag vet och tror helt och fullt att Guds Ande är en person, så läsaren får förstå att detta bara är en liknelse på hur det fungerar. Det kunde lika gärna uttryckts med mera personliga termer, men även i skriften har vi exempel på att Guds Ande liknas vid opersonliga ting, som t.ex vin, som vi alla vet.

Sålunda: De graderingar vi har att gå efter är följande:

1. Anden kan bedrövas. (Jes. 63:10, Ef. 4:30)
2. Anden kan förbittras. (Hebr. 3:7-19)
3. Anden kan utsläckas. (3 Mos. 6:13, 1 Tess. 5:19)

Vad kännetecknar de här graderna, hur lär vi oss känna igen dem, så att vi kan ta lärdom av signalerna?

En bedrövad Ande är just det. Man upplever bedrövelse i sin ande, där Guds Ande residerar. Det har i stället för Andens glädje kommit en bedrövelse, en känsla av hopplöshet, instängdhet, man upplever sig oinspirerad, tom, och kan inte tjäna Jesus på normalt sätt med de andliga gåvorna.

En förbittrad Ande är också just det. Man upplever en förbittring i sin ande. Det blir bittert, surt, vrångt, vresigt. Man mister tålamodet lätt, vill ta i med köttet för att få sin vilja fram, och börjar se med missnöjda ögon på dem man har i sin närhet. Man kan inte längre uppfatta det Gud gör i dem, utan ser bara fel och brister.

En utsläckt Ande är också just det. Guds Ande har blivit helt utsläckt i en. Man känner sig död, bedövad, stum. Man har ingen lust att prisa Gud längre, eller syssla med hans verk. Man gör det av pliktkänsla, men har större glädje i att göra något helt annat. Man går på möte men är gladare när man får gå hem igen.

De här indikationerna upplever vi alla som är Andedöpta, mer eller mindre. (Är du en av hela hjärtat hängiven Jesu lärjunge, så upplever du det mindre och mindre.) Det är nämligen, som sagt, så man lär känna Guds Ande, och så man lär sig att vandra i gemenskap med Jesus, i hans Ande.
...

Nu har du fått exempel på de indikationer Guds Ande ger oss. Det finns fler och det finns nyanser, men detta är saker jag lärt känna under 30 år av vandring med Jesus. Vi vill inte ha en bedrövad ande, ännu mindre en förbittrad, och allra minst en utsläckt. Vi vill ha en visdomens ande, en saktmodets ande, en hoppets och glädjens ande, vi vill ha Smörjelsen, så att vi kan tjäna Jesus med de gåvor han gett oss, för utan de gåvorna är vårt verk bara ett människoverk och vi har ingen lön och bär ingen frukt för evigheten. Allt vi gör utan dem är värdelöst, som mest filantropiskt men som fnöske i Guds ögon. Allt sådant kommer att brinna, men det Anden gör i och genom oss, det kommer att bestå för evigt och bära stor frukt.

Vi vill inte slösa vår tid med religiositet, därför lär vi oss att lyssna till Guds Andes indikationer, vi tar lärdom, vi böjer oss, vi frigör oss från det och dem som står honom emot, och sällar oss till det och dem som följer honom, i Smörjelsen. Så får vi vingar och hastar framåt som örnar (Jes. 40:30-31).
___

Den absolut värsta fiende den Helige Ande har i våra liv som kristna, är vi själva. Jag syftar alltså på kampen mellan köttet och anden. Men, man bör också ha väldigt klart för sig, som kristen, att det inte alltid beror på oss själva, om Anden skall kunna vara verksam i våra liv. Det kan nämligen vara som det var för Jesus själv, i Nasaret. Det står om honom, att han där inte kunde göra många under. Guds kraft var alltså bunden, så att t.o.m Guds Son själv inte kunde verka med Andens gåvor på normalt sätt.

Det här är mycket vanligare än vad vi föreställer oss. Ingen vill ju erkänna att det kan vara DET det beror på, att Andens liv är så lågt, utslocknat och dött, bland kristna. Nej, det är Gud som inte "sänt väckelsen" ännu, minsann. Ånej, väckelsen är sänd för två tusen år sedan, och nu skall du bara ta emot den, med öppet hjärta, Guds församling, i endräkt, och Herren kommer att ta gestalt i dig. Men stå honom emot, och han kommer att stå dig emot. Var kritisk, knorrisk, gensträvig, egensinnig, och du blir ett Nasaret, där få underverk kommer att ske. Få frälsningsunder, få helandeunder, få befrielseunder, och få undervisningsunder.

Guds folks historia visar oss, att det kan vara så lite som en enda person, som skiljer oss ifrån väckelse och seger över fienden. Akans nedgrävda skatter orsakade Israel nederlag i striden. Så länge Akans skatt låg nedgrävd, kunde de inte segra, inte uppleva Herrens kraft i striden. Vad mer då, om hela menigheten hade varit med Akan. Då kan de glömma väckelse och börja förbereda sig på ökenliv i minst en generation framåt.

Men Akan avslöjades, genom profetiska ageranden, och segern blev deras igen.

EN person alltså, stod den gången i vägen för Guds folks framgång. Så ha akt på dig själv. Strömmar inte Guds Ande genom dig, så strömmar Anden ej heller vidare till de syskon du har omkring dig. Du gör dem delaktiga i dina hemligheter, genom din närvaro.

Jag har varit med om detta på möten flera gånger. En gång som ganska nyfrälst. Vi var vana att Guds Ande flödade fritt då, en tid, men en kväll var det stängt i bönen. Religiöst betraktat kunde detta ha setts som normalt. Man ber och inget händer. Som vanligt alltså, på de flesta håll. Men vi var vana vid en verklig väckelseatmosfär, där Andens gåvor var verksamma nästan i varje möte. Och nu var det stängt, i bönen efter förkunnelsen.

Jag kände att det fanns ett motstånd, och att det var någonstans i närheten av där jag satt. Så jag bad intensivt, inte högt men hörbart, att motståndet skulle brytas. Några andra hakade på, så att pressen ökade mot personen som inte hade det rätt ställt och som inte ville ha det rätt ställt, uppenbarligen. Efter en stund fick en person nog och reste på sig och lämnade mötet. Och segern bröt loss. Inte för att någon gick, för det gick och kom folk hela tiden. Men för att motståndet lämnade lokalen.

Det går kanske an när det bara är en enda person. Jag har varit med om när en hel liten skara fått gå på samma sätt också, innan segern kommit. Men tänk om nästan hela församlingen lever i ett andligt motstånd mot det Gud vill göra. Då har man det inte lätt som väckelselängtande, och som bedjande person. Då kanske man måste lämna den skaran själv, och gå någon annanstans där det är mera öppet.

Jesus stannade inte i Nasaret. Han uttalade skarpa varningsord mot församlingen där. Och han har inte ändrat sig. Guds helige Ande är verksam idag på samma sätt som Jesus var då. Så detta är saker vi bör ha klart för oss, och vara beredda på.

Jag tror inte att detta med att känna och lokalisera motståndet mot den Helige Ande är något som bara vissa kan göra. Det kan alla kristna göra, bara de vill det och är öppna för det och vågar göra det.

Varför händer det inget i mötena? Varför är det så dött? Om du upplever det så, så gör något åt det! Du kan det. Be att motståndet skall brytas, känn var det sitter, och intensifiera din bön, så att akansynden blir avslöjad. Och nu avses inte broder LP som sitter fast i någon drog ännu. Det här är djupare, allvarligare saker. Det handlar om trots, mot Guds uppenbarade vilja. Akansynden handlade om en person som hade andligt inflytande, men som använde det på fel sätt, som var upprorisk mot något som Gud hade sagt. Som nonchalerade det profeten talat, i speciellt avgörande situationer.

En person som kämpar med sina svagheter är aldrig en fiende till Gud, och aldrig något hinder för Andens flöde. Men en som döljer dem, vare sig det handlar om ting eller tankar, en sådan person kan fälla ett helt folk. En som hycklar, skrymtar, gör sig till något han/hon inte är, spelar dubbelspel. Du märker det genom att det inte finns något av Anden i eller runt honom. Orden kan vara fina, men det finns inget flöde bakom dem.

Alla har inte samma förmåga att flöda med i det andliga, men de är i alla fall inte motståndare till det. Anden kan flöda fritt omkring dem. Men kring den gensträvige eller egenmäktige eller skrymtaren kan Anden inte flöda. Guds Ande drar sig ifrån sådana personer, hur religiösa de än är. Och han drar sig långt ifrån dem. De måste antingen avslöjas, eller drivas ut. Får de vara kvar så drar de död över en andlig gemenskap, och orsakar att de människor som skulle fått del av alla välsignelserna och rikedomarna från Gud, blir utan och förgås. Så allvarligt är det när det finns motstånd mot Guds verk bland Guds eget folk. Vi får aldrig gjort det vi kunde ha gjort. Väckelsen går förbi, utanför huset, och går till någon annan. För att du inte vågade konfrontera motståndet, hindret, propparna. För att du fruktade människor mer än Gud, du ville inte bedröva en människa men du bedrövade den Helige Ande. Och förhöll andra den välsignelse de skulle haft för att överleva som Guds barn.
___

"Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3)

Det här betyder just vad det säger. Men, verkställigheten sker inte automatiskt. Vi behöver proklamera det också, säga det, inför andevärlden. Här kommer vi! Och det är vi som bestämmer! Inför de icketroende bör man vara vis, dock. Så kan man inte säga till dem. Där får man låta dem upptäcka det själva, så småningom. Men inför de fallna makterna skall vi uppträda som de överherrar vi är.

Gör vi det kommer vi att upptäcka att det skapas en helt annan atmosfär på den plats där vi är. Om vi ber för människorna i huset där vi bor, så kommer den förändringen att märkas. Samma sak på arbetsplatser, i skolor och överallt där vi befinner oss.

Vi ber, så som Anden leder oss, lyssnar och gör som han visar.

Det är lätt att glömma detta. Att ha "missionsfältet" där ute någonstans, men glömma det som finns nära.

För Paulus var missionsfältet där han var. Var han på en båt, så var det där. Han lyckades befinna sig i det andliga centrum var han än gick fram. Han tog kommandot, inte över människorna men i den andliga världen. Och han brydde sig. Han ville inte att någon som var i hans närhet skulle råka illa ut. Kanske han upplevde att han ansvarade för dem.

Vi har nog försummat detta väldigt mycket. Jag har det. Men det finns tid till bättring. Och insikt. Och kläm på hur det skall gå till.
___

När Jesus skulle lämna jorden, så meddelade han sina lärjungar, att han skulle sända dem en annan hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen.

Det här är väldigt intressant. För det första - en annan hjälpare. Dvs Jesus hade dittills varit deras hjälpare. Och vägledare. När lärjungarna vandrade med Jesus, så var det för dem ett nära umgänge med honom. De kunde tala med honom, fråga honom om allt, vad det än var, och han gav dem de svar de behövde.

Så när han sedan sade att de skulle få en annan hjälpare, så avsåg han givetvis att denna hjälpare skulle vara med dem på samma sätt. De skulle nu kunna vandra i nära gemenskap med Hjälparen, och söka svar på sina frågor på samma sätt som tidigare. Jesus sände dem inte en Bibel. Han avsåg alltså inte att de enbart skulle söka sina svar i Skrifterna. Dem skulle de läsa, men den som skulle leda dem, in i skrifterna och till den fulla sanningen, och i övrigt vara med dem och ge dem svar på allt de behövde veta - var den Helige Ande.

Det här innebär för oss att vi är anvisade att utveckla en likadan relation till Jesus, i den Helige Ande, som den lärjungarna hade med honom när han var här. Så när du behöver veta något, då går du inte till Skriften enbart. Du går till Jesus.
___

En kristen förkunnare skall inte förkunna sina egna läror eller uppfattningar. Inte ens om de är aldrig så välgrundade i Skriften, Guds ord. Det är Guds Ande som är Skriftens tolk, Skriftens utläggare, såväl som dess inspiratör och författare. Vi talar de ord som Anden lär oss, säger Paulus, t.ex. Det är också Guds Ande som skall lära oss var gränserna går mellan Kristi rike och världens rike. Vi behöver inte överdriva, bli nitiska, utan skall bevara vår frihet. Vi behöver inte bli asketer, bosätta oss i öknen. Så länge som Guds Ande går med oss, i våra utflykter i världen, så länge har han godkänt de utflykterna. Vi behöver känna till den värld vi skall vinna för Jesus, vi kan inte komma som fullständiga främlingar till den, och tro att den skall lyssna till oss. Vi skall givetvis heller inte komma i dess anda och fyllda av dess begärelser, för då får vi dess öra på fel sätt. Men det är Guds Ande som drar gränserna, som indikerar, och balanserar, vår vandring i världen.

"Det får du icke röra vid, icke taga i", sade fariseismen. Men fariseismen var utan kraft, och därför svag när den mötte världen och dess ande. Den retirerade därför, liksom "ökenfäder" i senare tid. Men med oss är Herren, vi kan därför gå ut och möta världen, och bli övervinnare. Vi kan sprida Kristi härlighet, och dess sken, i mörkret.

Här kan man börja teoretisera om hur långt och hur kort man kan gå, men det är ju som sagt inte vi som skall avgöra det. Vi skall i stället göra som aposteln uppmanar oss, att pröva vad som är välbehagligt för Gud. Prövoinstrumentet måste vara igång, väloljat, så att vi är uppmärksamma på hur den Helige Ande reagerar på det vi möter och det vi gör, i världen.
___

Andens vittnesbörd är något underbart, men det är också något nödvändigt. Som kristen skall man inte öppna sin mun, eller skriva eller göra något över huvud taget, utan att det har Andens vittnesbörd. För egentligen är det ju inte så att vi har ett budskap att överlämna, utan vi ÄR budskapet. Med allt vad vi är, vad vi gör, säger och förmedlar.

Nu är ju detta det himmelska idealet, men att alltid nå upp till det är kanske inte helt realistiskt. Men det är som sagt det ideal vi skall ha. Att alltid vara i välsignelsen, alltid i Smörjelsen, alltid vara ett utflöde av Guds härlighet och hans goda väsen. Alltid ha hans närvaro runt sig, den överbevisande närvaron, den närvaro som förmedlar tro, som gör tron självklar, där den förut syntes omöjlig, som öppnar, där det förut var stängt.

Vad är Andens vittnesbörd? Jo det är den där Gudsindikatorn jag skrev om i en annan artikel. Vi har inte fått världens ande utan den ande som är av Gud, för att vi skall veta vad som har skänkts oss av Gud. Andens vittnesbörd indikerar när du talar i Anden, eller agerar i Anden. Andens bärare känner då detta, och ger det till känna. Som i ett möte då åhörare säger Amen, amen. Inte av partisinne eller för att de håller med i köttet, utan för att Anden indikerar, och sanktionerar.

Jag märkte att jag hade Andens vittnesbörd när jag var alldeles nyfrälst (i pingströrelsen). Någon berättade om att de vittnat för Jehovas vittnen, och Jehovas vittnen hade sagt att vi pingstvänner svävar i det blå. När jag hörde det där, svarade jag: Bättre att sväva i det blå, än att gräva i jorden. Och de som hörde det började prisa Gud och säga halleluja.

Det handlar inte om kvicktänkthet eller om att hitta på smarta formuleringar. Det är impulser bara, tankar som kommer ned ovanifrån, som man bara säger ut. Det kan ju behövas ett hjärta som brinner där inne också. Annars dimper det nog inte ner så mycket.


Ett sådant hjärta får man när man kommer som en spillra till Jesus, och förblir hos honom i evig tacksamhet för hans kärlek, godhet, nåd, och himmelska vänskap.
___

Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

När jag skrev om att vi är gudavarelser ¹, så lade jag en grund, för mångfaldig fortsatt framryckning, i Guds verk, för ett Guds folk.* Men jag beskrev långt ifrån allt av detta. Jag tror det gavs mig för att vi inte skall förlora det stora som finns i sanningen om detta. Överdrifterna kan vi glömma, om de nu verkligen var överdrifter. Ordet i sig självt visar detta, lovar detta, möjliggör detta. Trons verk börjar med att frön sås, sedan börjar det gro, och så föds tankar och visioner fram, och på detta kommer handling, bekännelse och handling, som skall bära frukt.

Hur skall man som Guds folk betrakta sig själva? Som "arma fattiga syndare"? Tja, visst, men bara om vi betraktar oss sådana som vi är i oss själva. Men vi är inte bara i oss själva. Vi är i Kristus. Och var finns han? I krubban i Betlehem? I Galileen? På Golgata? (Må ingen missförstå mig). Nej. Han är på tronen. På Guds tron, och han har all makt i himmel och på jord. DÄR har du din identitet, du som är en kristen.

Detta har vi alltså rätt att tillägna oss. Vi har rätt att bädda ned detta i våra hjärtan, bli medvetandegjorda om det, tacka Gud för det. Med kungamedvetande kommer kungavärdighet. Vi reser oss ur stoftet och ikläder oss vår skrud, vår kungamantel, inte som enskilda individer, men som Kristi brudeskara.

Vi är här för att manifestera Kristi kungamakt, som är en andlig makt, i denna världen. Det betyder inte att vi, eller han, skall bli kungar här, efter denna världens sätt. Vårt regentskap ligger på ett annat plan. Vår makt är större, godare, viktigare, mer fruktbärande. Vi förändrar, men inte med kulor och krut, utan med ord och med insikt.

Vi har fått makt, Kristi makt, att trampa på fiendens hela härskara, och denna skall inte kunna göra oss någon skada. Ligger nu denna makt i mänskliga prestationer, i mänskliga egenskaper? Nej, den ligger i hjärtats tro och munnens bekännelse. Precis som allt annat i Guds verk i oss, och med oss. Att få detta manifesterat i världen handlar alltså inte om något annat än det du gjorde när du blev frälst, eller andedöpt, eller vad helst du fått från Gud. Det börjar med att man läser Skriftens löften, tar emot dem i hjärtat, sedan förkunnar, bekänner, vittnar, står för det, håller fast vid det, även om det inte syns, och så kommer man sedan att kunna handla på det, när växten kommer.


SÅ NÄR DU GÅR UT I VÄRLDEN, så är det inte längre "arm fattig syndare" som kommer. Det kommer en kungason, en kungadotter, som med Kristi andliga auktoritet är den som har övertaget. Men det sker inte utan att du vet om detta, tänker på det, ber utifrån detta, och tar den makt i kraft som du har.

Det betyder att vi i varje rum vi beträder, i vår ande med frimodighet kan säga "Jag tar befälet". Så som de gör i militären, när befäl avlöser (eller avväpnar) andra befäl. Vi är ställda högre i den andliga rangskalan, än de onda andarna. Vi är ställda högre än de fallna änglarna. Vi är ställda högre än makterna och krafterna. Vi kan ta befälet, och med oss är Guds änglar för att verkställa. Detta låter stort, och är stort. Man får börja i liten skala, efter måttet av sin tro, och sedan låta det växa, efter hand som det får stabila rötter.
___


* Det låter pretentiöst, men likväl - så tror jag det var. Du får pröva det och se om det stämmer.
___

Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.

Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?

Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.

Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...


NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...


DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___