När Jesus skulle lämna jorden, så meddelade han sina lärjungar, att han skulle sända dem en annan hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen.

Det här är väldigt intressant. För det första - en annan hjälpare. Dvs Jesus hade dittills varit deras hjälpare. Och vägledare. När lärjungarna vandrade med Jesus, så var det för dem ett nära umgänge med honom. De kunde tala med honom, fråga honom om allt, vad det än var, och han gav dem de svar de behövde.

Så när han sedan sade att de skulle få en annan hjälpare, så avsåg han givetvis att denna hjälpare skulle vara med dem på samma sätt. De skulle nu kunna vandra i nära gemenskap med Hjälparen, och söka svar på sina frågor på samma sätt som tidigare. Jesus sände dem inte en Bibel. Han avsåg alltså inte att de enbart skulle söka sina svar i Skrifterna. Dem skulle de läsa, men den som skulle leda dem, in i skrifterna och till den fulla sanningen, och i övrigt vara med dem och ge dem svar på allt de behövde veta - var den Helige Ande.

Det här innebär för oss att vi är anvisade att utveckla en likadan relation till Jesus, i den Helige Ande, som den lärjungarna hade med honom när han var här. Så när du behöver veta något, då går du inte till Skriften enbart. Du går till Jesus.
___

En kristen förkunnare skall inte förkunna sina egna läror eller uppfattningar. Inte ens om de är aldrig så välgrundade i Skriften, Guds ord. Det är Guds Ande som är Skriftens tolk, Skriftens utläggare, såväl som dess inspiratör och författare. Vi talar de ord som Anden lär oss, säger Paulus, t.ex. Det är också Guds Ande som skall lära oss var gränserna går mellan Kristi rike och världens rike. Vi behöver inte överdriva, bli nitiska, utan skall bevara vår frihet. Vi behöver inte bli asketer, bosätta oss i öknen. Så länge som Guds Ande går med oss, i våra utflykter i världen, så länge har han godkänt de utflykterna. Vi behöver känna till den värld vi skall vinna för Jesus, vi kan inte komma som fullständiga främlingar till den, och tro att den skall lyssna till oss. Vi skall givetvis heller inte komma i dess anda och fyllda av dess begärelser, för då får vi dess öra på fel sätt. Men det är Guds Ande som drar gränserna, som indikerar, och balanserar, vår vandring i världen.

"Det får du icke röra vid, icke taga i", sade fariseismen. Men fariseismen var utan kraft, och därför svag när den mötte världen och dess ande. Den retirerade därför, liksom "ökenfäder" i senare tid. Men med oss är Herren, vi kan därför gå ut och möta världen, och bli övervinnare. Vi kan sprida Kristi härlighet, och dess sken, i mörkret.

Här kan man börja teoretisera om hur långt och hur kort man kan gå, men det är ju som sagt inte vi som skall avgöra det. Vi skall i stället göra som aposteln uppmanar oss, att pröva vad som är välbehagligt för Gud. Prövoinstrumentet måste vara igång, väloljat, så att vi är uppmärksamma på hur den Helige Ande reagerar på det vi möter och det vi gör, i världen.
___

Andens vittnesbörd är något underbart, men det är också något nödvändigt. Som kristen skall man inte öppna sin mun, eller skriva eller göra något över huvud taget, utan att det har Andens vittnesbörd. För egentligen är det ju inte så att vi har ett budskap att överlämna, utan vi ÄR budskapet. Med allt vad vi är, vad vi gör, säger och förmedlar.

Nu är ju detta det himmelska idealet, men att alltid nå upp till det är kanske inte helt realistiskt. Men det är som sagt det ideal vi skall ha. Att alltid vara i välsignelsen, alltid i Smörjelsen, alltid vara ett utflöde av Guds härlighet och hans goda väsen. Alltid ha hans närvaro runt sig, den överbevisande närvaron, den närvaro som förmedlar tro, som gör tron självklar, där den förut syntes omöjlig, som öppnar, där det förut var stängt.

Vad är Andens vittnesbörd? Jo det är den där Gudsindikatorn jag skrev om i en annan artikel. Vi har inte fått världens ande utan den ande som är av Gud, för att vi skall veta vad som har skänkts oss av Gud. Andens vittnesbörd indikerar när du talar i Anden, eller agerar i Anden. Andens bärare känner då detta, och ger det till känna. Som i ett möte då åhörare säger Amen, amen. Inte av partisinne eller för att de håller med i köttet, utan för att Anden indikerar, och sanktionerar.

Jag märkte att jag hade Andens vittnesbörd när jag var alldeles nyfrälst (i pingströrelsen). Någon berättade om att de vittnat för Jehovas vittnen, och Jehovas vittnen hade sagt att vi pingstvänner svävar i det blå. När jag hörde det där, svarade jag: Bättre att sväva i det blå, än att gräva i jorden. Och de som hörde det började prisa Gud och säga halleluja.

Det handlar inte om kvicktänkthet eller om att hitta på smarta formuleringar. Det är impulser bara, tankar som kommer ned ovanifrån, som man bara säger ut. Det kan ju behövas ett hjärta som brinner där inne också. Annars dimper det nog inte ner så mycket.


Ett sådant hjärta får man när man kommer som en spillra till Jesus, och förblir hos honom i evig tacksamhet för hans kärlek, godhet, nåd, och himmelska vänskap.
___

Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

När jag skrev om att vi är gudavarelser ¹, så lade jag en grund, för mångfaldig fortsatt framryckning, i Guds verk, för ett Guds folk.* Men jag beskrev långt ifrån allt av detta. Jag tror det gavs mig för att vi inte skall förlora det stora som finns i sanningen om detta. Överdrifterna kan vi glömma, om de nu verkligen var överdrifter. Ordet i sig självt visar detta, lovar detta, möjliggör detta. Trons verk börjar med att frön sås, sedan börjar det gro, och så föds tankar och visioner fram, och på detta kommer handling, bekännelse och handling, som skall bära frukt.

Hur skall man som Guds folk betrakta sig själva? Som "arma fattiga syndare"? Tja, visst, men bara om vi betraktar oss sådana som vi är i oss själva. Men vi är inte bara i oss själva. Vi är i Kristus. Och var finns han? I krubban i Betlehem? I Galileen? På Golgata? (Må ingen missförstå mig). Nej. Han är på tronen. På Guds tron, och han har all makt i himmel och på jord. DÄR har du din identitet, du som är en kristen.

Detta har vi alltså rätt att tillägna oss. Vi har rätt att bädda ned detta i våra hjärtan, bli medvetandegjorda om det, tacka Gud för det. Med kungamedvetande kommer kungavärdighet. Vi reser oss ur stoftet och ikläder oss vår skrud, vår kungamantel, inte som enskilda individer, men som Kristi brudeskara.

Vi är här för att manifestera Kristi kungamakt, som är en andlig makt, i denna världen. Det betyder inte att vi, eller han, skall bli kungar här, efter denna världens sätt. Vårt regentskap ligger på ett annat plan. Vår makt är större, godare, viktigare, mer fruktbärande. Vi förändrar, men inte med kulor och krut, utan med ord och med insikt.

Vi har fått makt, Kristi makt, att trampa på fiendens hela härskara, och denna skall inte kunna göra oss någon skada. Ligger nu denna makt i mänskliga prestationer, i mänskliga egenskaper? Nej, den ligger i hjärtats tro och munnens bekännelse. Precis som allt annat i Guds verk i oss, och med oss. Att få detta manifesterat i världen handlar alltså inte om något annat än det du gjorde när du blev frälst, eller andedöpt, eller vad helst du fått från Gud. Det börjar med att man läser Skriftens löften, tar emot dem i hjärtat, sedan förkunnar, bekänner, vittnar, står för det, håller fast vid det, även om det inte syns, och så kommer man sedan att kunna handla på det, när växten kommer.


SÅ NÄR DU GÅR UT I VÄRLDEN, så är det inte längre "arm fattig syndare" som kommer. Det kommer en kungason, en kungadotter, som med Kristi andliga auktoritet är den som har övertaget. Men det sker inte utan att du vet om detta, tänker på det, ber utifrån detta, och tar den makt i kraft som du har.

Det betyder att vi i varje rum vi beträder, i vår ande med frimodighet kan säga "Jag tar befälet". Så som de gör i militären, när befäl avlöser (eller avväpnar) andra befäl. Vi är ställda högre i den andliga rangskalan, än de onda andarna. Vi är ställda högre än de fallna änglarna. Vi är ställda högre än makterna och krafterna. Vi kan ta befälet, och med oss är Guds änglar för att verkställa. Detta låter stort, och är stort. Man får börja i liten skala, efter måttet av sin tro, och sedan låta det växa, efter hand som det får stabila rötter.
___


* Det låter pretentiöst, men likväl - så tror jag det var. Du får pröva det och se om det stämmer.
___

Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.

Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?

Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.

Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...


NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...


DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___

MAN KAN också säga det på detta sätt: När man har vind i seglen, då rör man sig framåt. Om man inte rör sig framåt, då har man inte vind i seglen. Det är typ sådana indikationer man skall gå efter. Vi har vind i seglen fast vi inte rör oss. Vem tror på det? Du kan ju ha glömt lätta ankar förstås. Lätta på ankaret då så får vi se. Ligger du fortfarande lika stilla, så sluta ljug. Sluta spela kristen. Lägg ner all inbillad gudstjänst, och invänta vinden, och följ sedan denna, och styr ingen annanstans än vart vinden leder.
___

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Jag fick mer ljus över detta bibelord. Hur skall vi kunna veta vad som är av Gud, i våra liv och i våra andliga gemenskaper? Är det skrifttroheten som avgör? Stämmer allt med Guds ord, då är vi rätt. Inte så säkert. Hur vet du att allt är i enlighet med Guds ord? Är du domare nog att bedöma det? Nej, men om allt flyter perfekt och professionellt, då är Gud med oss. Nej, då vore världens store Guds bästa barn. Men om vi har många tillhängare, om folk flockas runt oss, som flugor runt sockerskålen? Nej, bara sötsaker leder till fördärv i slutändan.

Så vad avgör då? Jo, det som bibelordet ovan säger. Vi har fått Guds Ande, för att han skall visa oss, och avgöra, vad som skänks oss av Gud. Anden är instrumentet, indikatorn, signallampan, och basunen, som visar att nu är Gud med oss. Annars bedrar vi oss själva. Och vad är det Anden uppenbarar sig genom? Jo, genom de andliga nådegåvorna: "de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig..." (1 Kor. 12:7). Inte heller där skall vi bedra oss. Utan gåvornas medverkan är Guds Ande inte verksam. Nej, så allvarligt är det. Anden kan inte uppenbara sig genom något annat än sina gåvor. Dessa gåvor kan dock vara mångahanda, liksom tjänsterna. Variationsrikedomen är stor. Men allt indikeras genom att de vanligaste gåvorna bekräftar hans närvaro. Gåvorna kommer inte ensamma, utan i en kaskad*. Tungotalet flyter, profetians ande tränger igenom. Sedan bär detta som en brygga över till övriga gåvornas manifestation. Levande överbevisande förkunnelse, förkunnelse som ledsagas, stadfästs, av tecken och under; och hjärtan som öppnas.

Vi har så fin gemenskap. Ja, det har föreningar också. Vi är så trevliga. Ja, men det är inte tecknet. Tecknet är Guds närvaro. Jesu närvaro, hans rike, hans liv, hans missionsbefallning, när den sätter oss i stånd att verka, frambära, levande ord, förvandlande ord, befriande ord, illuminerande ord. Ord som sätter fart på oss, som får oss att lämna förlamningen, stillasittandet, och ger oss inspiration, att börja göra de saker Gud vill vi skall göra, inte för att vi känner oss tvungna utan för att det är så roligt att man kan inte låta bli.

Var inte nöjd med mindre än att du har det så här, och helst ännu bättre. Vägen dit är att inse sin fattigdom, om man inte har det. Inte dölja det, förneka det, blunda för det, vara nöjd med religiositet, om än med vilket fint namn som helst.
___


* Är således en gåva verksam, så kan alla gåvorna vara verksamma, bara det finns redskap till hands, öppna och redo till tjänst. Förvänta inget mindre, Gud kommer inte i stycken till oss.

När Gud är närvarande, då kan allting ske, då är inget omöjligt.
___

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Världens ande, vad är det? Jo det är den där anden som får dig att upprepa precis vad alla andra säger, och tala precis som dem. Och tycka att vissa saker är lika självklara som de tycker. Fast de inte är det. Fast att alltsammans är lögner från helvetet. Men världens ande är så tjockt utgjuten över världen, att människor aningslöst följer den, tänker som den vill, handlar och beter sig som den vill. Och det kommer du också att göra, om du inte har den andliga rustningen på dig. Det krävs en motkraft, något större, NÅGON större, inombords, för att kunna stå emot detta. Den som bara flyter med, flyter med. Faller in i, och följer efter. Som medier, du blir som ett medium, åt världens ande. När du öppnar din mun, bubblar det ut ifrån den källan. Du behöver inte ens anstränga dig. Men för att motstå det måste du anstränga dig. Vi lever på främmande mark, här råder världens furste. Så skall vi komma under en annans lydnad, och inflytande, då krävs det en omorientering, ett aktivt sökande, och lyssnande, och mottagande. En viljeyttring, av hela hjärtat, uppåt, ovan molnen, hem till Gud, vår Fader.

Och det är namnet Jesus som öppnar hans hjärta.
___

UPPENBARELSE
för den ene, trams för den andre

VAD ÄR UPPENBARELSE? Är det att uppenbara sådant som för oss är helt okänt, eller är det att uppenbara vad som är sant av allt det som är känt av oss? Det kan säkert vara båda slagen, men det senare är något som kan vara av intresse att belysa.

Ofta när Gud uppenbarar något för oss, så handlar det om att han ger klarhet över vilken bibeltolkning, t.ex, som är den rätta. Man får, som Paulus sade till Timoteus, visshet. Osäkerheten övergår till visshet, och vissheten ger frimodighet. Man vågar stå för vad man fått, man t.o.m utsätter sig själv för faror för visshetens skull, därför att man vet nu att den är värdefull och att den är given för ett syfte.

Men det Gud uppenbarat för den ene, kan för den andre te sig som hur harmlöst som helst och föga gudomligt. Kristna strider om olika läror, och den som har uppenbarelsen framstår för de andra som vilken annan som helst. Utan uppenbarelse, utan kunskap, går man vilse, och börjar gå i cirklar. Från den ena läran till den andra, utan att någonsin få klarhet. Och ej heller någon frimodighet att vittna om det. En hopplös situation, så länge man befinner sig i den. Du frågar den ene efter den andre om vägen, men får inga svar. Du frågar nämligen fel person. Gud är det du skall vända dig till, i tro, på att han VILL uppenbara, KAN uppenbara, och KOMMER att uppenbara, den sanning du eftersträvar och behöver för att ta dig ur det religiösa träsket. Att komma dithän, att du faktiskt VET på vem du tror, och vad han vill, med ditt liv, och den kallelse du är utvald till.

Guds kunskap är alltså så konstruerad, att den är fullt uppenbar för den ene, och helt osynlig för den andre.

Och så är det också med Guds vittnen. Smorda härliga Jesu Kristi vittnen framstår som totalt ointressanta personer för dem som saknar uppenbarelse. Undren, miraklen, härligheten och hela den kaskad av gudomliga gåvor och läror som dessa framför, är för de andligt blinda ingenting. Det går dem fullständigt förbi. På samma sätt som fariseerna bara såg en olärd snickarson från landet, medan de hungrande såg Messias, Israels helige, nedstigen i mänsklig gestalt. För dem hade väckelsen kommit, medan de andra fortfarande "väntade" på den.

Det gudomliga vi har, behöver alltså inte vara av så väldigt stort slag, till det yttre, för att kunna vara verksamt och fruktbärande i det eviga. Det räcker att vi tror på det vi har, står för det, för fram det, så kommer det att bära samma övernaturliga frukt, i andras liv, som vi själva fick uppleva när vi såg det, kände och upplevde det. Så går Guds verk fram, och bara vissa ser det, medan andra tror att Guds lampa slocknat ut.

"Edert liv är fördolt i Gud". Men det är inte fördolt för oss.
___

Det finns de som talar om Guds ord, som om det vore papper, eller bokstäver. Men Guds ord är ju en ande. Och en ande kan du aldrig fånga in, vare sig på papper eller något annat. Vinden blåser vart den vill, säger Jesus, och du hör dess sus men du vet inte vart den far. Så är det också med var och en, som är född, av denna Ande. Vi är som han, alltså. Obegripliga, omöjliga att katalogisera, placera i ett fack, i en mall.

Men Guds ord är alltså en ande. De ord jag talat till er är ande och liv. Ordet är Jesus själv - "det namn han har fått är Guds ord": Logos. Detta ord, dess utsagor, har, när och där det uppenbarats i forna tider, blivit nedtecknat, i heliga skrifter. Men den som tror att det ordet därmed begränsas till det skrivna, är som en som vill fånga vinden. Det går inte, kan du väl förstå. Men Ordet är dig nära, i ditt hjärta och din mun. Vilket ord? Jo, om Gud ger oss av sitt skrivna, och återupplivar det, så kan vi frambära det, men det slutar inte där.

Radikalpietisterna, på sin tid, menade att de kunde skriva likadana skrifter som dem i Bibeln, därför att de fått samma Ande som utandades skriftens ord. Och det är helt sant, om än uttryckt på ett något annat sätt än vad vi är vana vid. Vi kallar det profetia, kunskapens, visdomens, uppenbarelsens ord.

Men det är så - icke utöver vad skrivet är, men i enlighet därmed. Gärna djupare, större, vidare, för så lovade Jesus: Större ting än dessa skall ni göra, för jag är med er.

Kan vi då begränsa Gud, genom att tro oss om mindre ting än de han lovat? Nej, vi får tro på stora ting, behöver inte göra Skriften till en tvångströja, på det viset att allt vi gör eller säger måste vara absolut föreskrivet, eller beskrivet, i Bibeln. Det räcker med att det är i enlighet med Bibeln, och det ger frihet, och där Anden är, där är frihet.

Och överdrifterna, de får vi leva med. Det gjorde apostlarna, de visste att i många stycken felar vi alla, men vi föraktar inte, utan prövar och behåller det goda, det välsignade, det som gav mat, styrka, liv, härlighet.

Vi är som guldgrävaren, som tar upp hinkar med grovsand, och sedan silar fram guldklimparna därur. Så blir vi rika, i tron, och får så att vi kan dela med oss, till dem som hungrar och värderar de gyllne skatter vi fått. Amen!
___

Tänk dig att du hade levat på Jesu tid, och kommit in i en av de synagogor han besökte under sina predikovandringar. Du som en bibeltrogen radikal troende, besviken över avfallet i din samtid, kommer nu att ställas i en svår situation. Hur skall du se på denna synagoga, där Jesus är inne och förkunnar, helar sjuka, och delar ut Guds nådegåvor? Går du efter synagogans teologi, som i lång tid avfallit ifrån det bibliska ursprunget, måste du döma ut den som obiblisk, avfällig, och ej att rekommendera. Men dömer du efter det som pågår där just nu, när Jesus gästar och tas emot, måste du döma med andra ögon. Då ser du ett begynnande, pågående Guds verk, en väckelse, och nästa gång du kommer dit finner du att andligheten framskridit, och en återerövring av det forna arvet börjat.

Så kan det vara idag också. Vi kan inte bara döma utifrån teologi, eller utifrån vad vi tidigare vetat om olika rörelser och församlingar. Det kan vara så att Jesus gästar i en församling, idag, och har påbörjat ett verk där, som tas emot av folket, så att mitt i det du betraktar som avfälliga former och traditioner är Guds Ande ändå kraftigt verksam.

Och så kan den märkliga situationen uppstå, att det kan vara mera liv och rörelse där, i det sammanhanget, än i rörelser som kommit mycket längre på trons väg, men som inte lever i den andliga förnyelsen idag.

Med detta vill jag bara säga att man inte bör döma efter skenet eller efter några självklara måttstockar. Det går inte ens att döma efter "Ordet", utan man måste döma efter det levande Ordet. Är det verksamt, då är allt det övriga under nåden och blodet, därför att då pågår det något där, som kommer att leda fram till förändringar också i strukturerna och läran.
___

Var vaksam med de som vill stjäla vår dyrbara tid. Pratmakare som kan stå i timmar på talarstolen och säga ingenting, i möten där Guds Ande skulle ha verkat livsviktiga ting genom enkla vittnen som kan säga dig hela ditt liv med tre stapplande ord.
___

"Då tog männen av deras reskost, men rådfrågade inte HERRENS mun." (Jos. 9:14)
___

Jag tror på både framgångsteologi och försakelseteologi. I Bibeln finns ingen motsättning mellan dessa två förhållningssätt. "Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen", skriver Paulus. "Jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist." (Fil. 4:12-13)

En sann försakelseteologi kan inte leda till annat än en välsignad framgångsteologi. Varför det? Därför att den som ger, han får. Det sade Jesus själv (Luk. 6:38). Han sade inte att den som ger, skall bli utan. Nej, försakar du livets goda, för evangelii skull, kommer Gud att ge dig av sitt livets goda, och det dessutom i överflödande mått. "Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd", skrev David (Ps. 37:25). Han sätter alltså rättfärdighet i samband med mat på bordet. Det ena leder till det andra, är en förutsättning för det andra.

I Bibeln möter vi människor i olika ekonomiska situationer. Vissa var rika, andra var inte lika rika. Men ingen var utfattig, ingen svalt ihjäl, eller gick i trasiga kläder. Det fanns alltid en utväg, för de rättfärdiga. Vissa tider led de brist, andra tider var de så rika så de kunde låna och ge åt andra. Det finns inget fattigdomsideal i Bibeln, men det finns faktiskt ett rikedomsideal. Jag talar inte om orättfärdigt överflöd, om lyx, om att samla skatter på hög, åt sig själv, utan om sådana rikedomar som är överlåtna åt Gud, och som han kan använda för att välsigna andra.

Mycket mer kunde sägas om detta, de flesta kristna är tillräckligt väl förtrogna med Guds ord, för att inse att det jag skrivit här är sant. Det finns alltså ingen anledning att driva kilar mellan kristna för dessa sakers skull. Vi bör kunna vara förtrogna med båda förhållandena och med kristna bröder och systrar som har det på ena eller andra sättet. Det som har betydelse i Guds ögon är om vi är själavinnare, om vi använder det vi har i evangeliets tjänst, eller om vi låter oss upptas av andra saker, som stjäl den tid och de resurser de som inget alls har, skulle haft.

Jag tror att när Gud tittar ner på oss ifrån sin himmel, så tittar han väldigt lite egentligen på hur vi lever och hur vi har det med de jordiska tingen. Han ser bara efter en sak: Är de själavinnare, följer de min missionsbefallning, vinner de de förlorade för himmelriket? Tjänar de mig med sina ägodelar? I så fall, välsigna dem sjufalt, i allt vad de gör. Änglar, träd in under deras smörjelse, tjäna med dem, bistå dem i allt.

Men ta ifrån dem smörjelsen, som mäter påvens skägg, som är mer intresserade av teologi, än av himlens logi.
___

Föregående inlägg alltså som förklaring till varför jag inte öppnar för kommentarer i denna blogg. Man bör pröva noga inför Gud innan man låter motståndare till evangelium få utrymme och tillgång till etern. Vi har inga som helst bibliska bevis för att sådant användes som missionsmetod av apostlarna. Men om Gud ger klartecken, med tydligt Andens vittnesbörd, då må vi gå åstad.
___

- Vänner, de kristna är väldigt starka på mission just nu. Vi förlorar mängder med folk. Vad skall vi göra åt det?

- En förföljelse?

- Nä då blir de bara ännu fler vet du väl. Lär du dig aldrig något, Ondgren?

- En förvillelse?

- Tja, men då får den vara bra, Plågberg. De går inte på vad som helst nu för tiden. Vi har prövat det mesta nu, så nej, kom med något bättre.

- Jag vet! Vi lurar dem att starta en massa diskussionsforum och bloggar på internet! DET kommer att stoppa missionen och hålla dem upptagna med meningslösa diskussioner i åratal!

- Bra idé, Demonsson, du får en guldskyffel för det. Börja!
___

Detta bibelstudiet förutsätter att du är ganska väl insatt i de olika uppfattningar som finns angående Jesu tillkommelse.

DET BRUKAR HÄVDAS bland vissa profetietolkare, att de sju basunerna i Uppenbarelseboken har något att göra med de basuner som Paulus omnämner i sina brev.

Låt oss se om det stämmer.

Hos Paulus kommer den sista basunen plötsligt, utan förvarning för jordens folk. "Bäst de säga 'allt står väl till", osv. Detta är i överensstämmelse med det Jesus säger om uppryckelsen, "de visste av intet", osv. *

15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord. (1 Tess. 4)

Omedelbart efter vers 18 fortsätter samma text i nästa kapitel:

1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.
3. Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde", då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.

* Stället där Paulus talar om den sista basunen är i 1 Kor.
"Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade." (1 Kor. 15:51-52)

De basuner som det talas om hos Johannes är däremot synliga, och hörbara, och inte minst kännbara, för jordens inbyggare. Att någon skulle få för sig att säga "allt står väl till, ingen fara på färde", eller "veta av intet", efter att de första sex domsbasunerna blåsts, med dess påföljande vredesdomar, förefaller otänkbart.

Läs själv:

6. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo att stöta i sina basuner.
7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. (Upp. 8)

En tredjedel av jorden bränns upp, och folk skall säga "ingen fara på färde"? Nu räcker det med att en isbjörn simmar i smältvatten för att folk skall bli hysteriska. Hur skall det bli då i så fall? När GRÄSET brinner? Det är ju mångdubbelt värre än världssvält och aborter i miljoner, har vi fått veta.
Dessutom: De kristna skall alltså "drabbas av vrede"? För hur skulle de kunna gömma sig i skogen för de här bränderna? Brinner inte en tredjedel av träden och ALLT gräset upp här? Inte en chans att eventuella kristna på jorden kan undgå detta, annat än genom en evakuering till himlen. Och detta var bara den första domsbasunen.

8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.
9. Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

Tja, behöver vi egentligen gå vidare? Saken är väl redan klar. "Visste av intet"? När sådant där sker kommer ALLA att veta att jordens sista tid är kommen. All handel kommer att påverkas, det kommer att bli massvält i alla världsdelar och en depression utan like. Det tar många decennier för hav och ekonomi att hämta sig ifrån detta, så den depression detta utlöser kommer att bestå genom hela vedermödan. Men det återstår ännu mycket mer.

10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Tre troliga kometnedslag på jorden alltså, och "de visste av intet"? Folk i mängder dör av vattenförgiftning eller vattenbrist, över hela världen.

12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

Från den stunden är jorden täckt av skymningsmörker dygnet runt, och ingen anar att något är på tok? Ingen enda kan påminna sig vad Biben och de kristna sagt? Tro det den som vill. Allt står väl till? Nej du, folk kommer att göra allt de kan för att undgå Lammets vrede, med gott eller ont uppsåt.

13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i himlarymden, ropa med hög röst: "Ve, ve, ve över jordens inbyggare, när de tre övriga änglar som skola stöta i basun låta sina basuner ljuda!"

Texten fortsätter så direkt i kap. 9:

1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.
2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen.
3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs samma makt som skorpionerna på jorden hava.
4. Och dem blev tillsagt att de icke skulle skada gräset på jorden eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.

Dessa med Guds insegel är inte församlingen, utan de 144.000 ur Israels återförsamlade stammar, som vaknat upp under de domar som nu gått över världen. Se Upp. 7:2 f.

5. Och åt dem blev givet, icke att döda dem, men att plåga dem i fem månader; och plågan som de vållade var såsom den plåga en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem.

Förutom allt annat elände, så drabbas nu hela mänskligheten av denna skorpionplåga, vad den nu kan vara för något. Men det bara fortsätter. Nu blir det krig också:

13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på det gyllene altare som stod inför Guds ansikte
14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: "Lös de fyra änglar som hållas bundna invid den stora floden Eufrat."
15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo till att dräpa tredjedelen av människorna.
16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
17. Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för mig i min syn på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel.
18. Av dessa tre plågor - av elden och röken och svavlet som gick ut ur deras gap - dödades tredjedelen av människorna.

Här dör alltså en tredjedel av mänskligheten (omkr. 2 miljarder människor) i krig och katastrofer, och "allt är som förut" och människor gifter sig och arbetar, bygger och planterar som vanligt, och allt går sin gilla gång? Tjoho, är du vaken?

5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen
6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas,
7. utan i de dagar då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna."

Innan den sjunde basunen blåses kommer de två vittnena, som troligen är ledare för de 144.000 väckta, kristustroende israeliterna. Texten fortsätter i nästa kapitel:

3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

Jag hoppar över några versar av utrymmesskäl. Slå gärna upp bibeln och läs hela texten.

7. Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
8. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst.
9. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav.
10. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.
11. Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.
12. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: "Kommen hit upp." Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn.
13. Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt Gud i himmelen.
14. Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
15. Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter."

Strax före den sjunde basunen blir det alltså en stor jordbävning i Jerusalem, där sju tusen omkommer och de övriga blir förskräckta. Och därefter tycks striden vara över. Åtminstone ser man det så i himlen.
...

Det finns ingen möjlighet att detta skulle skildra samma händelse som uppryckelsen av församlingen:

37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; (Matt. 24)

Lägg märke till vad Jesus säger: Allt flyter normalt i världen ÄNDA TILL DEN DAG då de frälsta räddas.

39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag eder Herre kommer.
43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.
44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

(Här märker vi dessutom något intressant. Om uppryckelsen av församlingen sker vid den sjunde basunen, då behöver "husbonden" bara räkna 1260 dagar från det att de två vittnena dödas, för att få veta under "vilken nattväkt" Jesus kommer, och så kan han, enligt Jesus, vaka och förhindra att änglarna får med sig alla frälsta hem. Det är vad Jesus säger, och det är orsaken till att tillkommelsen och stunden för uppryckandet måste vara fördold och inte får föregås av några tecken. Endast Gud Fader i himlen får veta den stunden.)


Vi läste tidigare hos Paulus, att Gud har icke bestämt oss, församlingen, till vrede. Om inte det är Guds vrede som skildras i orden om de sju domsbasunerna, och som otvivelaktligen kommer att drabba alla som befinner sig på jorden, vad är då Guds vrede?

Vidare: När den sjunde basunen blåsts, då är faran över för ett tag, och allt lugnar sig. Då har de första stora vredesdomarna gått över jorden. Nu är väldet (i himlen över världen) den smordes, säger texten. Helt tvärtemot vad som sker när församlingens uppryckelse sker, vid Paulus basun. Då BÖRJAR vredesdomarna över jorden och slutstriden inleds. Jesus liknar det vid syndaflodens början, och vid Sodoms förstörelse. Paulus skriver "DÅ kommer plötsligt fördärv över dem och de skall inte kunna undfly". Men här hos Johannes har stort fördärv redan övergått jorden, och striden är avgjord, när sjunde basunen blåses.

Detta visar väldigt klart, att det handlar om olika basuner, olika händelseförlopp, i ändens tid.

Alltså: När Paulus sista basun blåses, då BÖRJAR vredesdomarna. När Johannes sista basun blåses, då SLUTAR vredesdomarna.

Paulus: Basun > Vredesdomar
Johannes: Vredesdomar > Basun

Ser du skillnaden?


Och angående basuner, så är det inget konstigt om änglar blåser i basuner flera gånger. I krig blåser man till strid, till uppbrott, till vila, etc. Vad Paulus syftar på för basuner framgår inte i hans texter, men enligt judisk teologi har det med högtider att göra. Det kan vi kanske återkomma till, även om det inte behövs för att avgöra denna fråga. Skriften själv visar att det är en helt orimlig tolkning att sammankoppla Paulus basuner med Uppenbarelsens basuner. Änglar är flitiga med att blåsa i basuner, ser du.

Men visst måste det finnas en utväg för dem som vill utgå.
___


En sista fråga: Varför kallar då Paulus sin basun för den sista basunen? Det vet vi inte utifrån Skriften, men det troliga är att när änglarna kommer för att hämta församlingen, så samordnar de sina legioner med basunsignaler. En signal blåses när de ger sig iväg ifrån himlen, och en när de lägger sig i beredskap över jorden. Sedan, när den sista signalen blåses, då hämtar de upp de frälsta. Och anledningen till detta skulle givetvis vara att överraska fienden, så att han inte lägger sig i bakhåll med sina styrkor och försöker sabotera uppryckandet. Det hela måste ske hastigt, överraskande, "som en tjuv om natten".

Johannes domsbasuner är något helt annat.
___


Slutligen: När man försöker koppla samman Paulus basuner med Johannes basuner, för att förlägga dem alla till slutet eller efter vedermödan, antar man ju också att de basunljud Jesus talar om i Matteus 24 är identiska med den sjunde/sista basunen. Men förutom ovanstående olikheter, skiljer sig johannesbasunerna också ifrån Jesu basun. Änglar skall sändas ut med basunljud, säger Jesus, för att församla heliga. Sjunde basunen hos Johannes blåses däremot i himlen. Den markerar dessutom, som sagts tidigare, mitten av vedermödan och inte dess slut. Den markerar Gabriels seger i himlarymden över draken, då himlarymdens välde över jorden är den Smordes. Guds basuner används inte bara en gång, det vore infantilt att anta något sådant.

Sedan kan man ju också påpeka att det vid den sjunde basunen hos Johannes inte nämns något om något församlande av kristna. Och helt naturligt eftersom bara halva vedermödan då förflutit.
___


Ett sista tillägg: Vid Paulus sista basun skall "plötsligt fördärv" drabba dem som lämnas kvar, skriver han. Vadå plötsligt? Om det sker strax efter vedermödan, eller mitt i vedermödan som en del tror, så kan det inte bli något plötsligt fördärv. Då har fördärv pågått i 3½ eller sju år, och minst 2 miljarder människor har dödats. Plötsligt fördärv vid den tidpunkten? Sex domskatastrofer utan like i jordens historia, och så helt "plötsligt" kommer det fördärv över jorden?

Det finns ingen logik i det. Det finns inte en människa som kommer att vara överraskad om så månen trillar ner på jorden då, utan det är precis vad alla väntar sig efter en sådan domsperiod.
...

Idén att Paulus sista basun och Johannes sjunde basun hör samman är alltså helt otänkbar.
___

Läran om det stora avfallet har länge varit en del i ändetidsförkunnelsen. Man har menat, att ju närmre vi kommer ändens tid, desto mer kommer den kristna församlingen att avfalla, för att slutligen uppgå i, eller förvandlas till, den stora skökan, som rider på vilddjuret, det antikristliga världsriket.

Ordet avfall finns i den svenska 1917 års översättning 7 eller 8 gånger, och ingenstans föregås det av orden "det stora". Kanske har man blandat ihop det eller förknippat det med begreppet Jesus använder, "den stora vedermödan". I samma sammanhang talar ju Jesus om falsk profetism och förräderi bland bröder, så visst finns det bibliskt fog för att det kommer att vara avfall bland kristna i ändens tid. Men kristna avföll redan på apostlarnas tid. Och fram på 300-talet hade det avfallet nått en sådan koncentration, att en stor del av kristenheten lät sig förföras att bli statskyrka åt den romerske kejsaren. Var det "det stora avfallet"? Vissa tror så. Andra ser det som en stor seger för kristendomen.

Jag kan inte se att Bibeln utlovar något "stort" avfall ifrån tron, utan att det kommer att ske avfall hela tiden, överallt där kristendomen etablerats, blivit mätt och belåten och inte längre hungrar efter nya segrar och drivs av Andens eld. Jag har dessutom svårt att se varför detta skulle omfatta så gott som hela kristenheten i den sista tiden. I så fall kan vi inte leva särskilt nära den sista tiden nu, för den kristna tron är ingalunda utdöd i världen, eller på tillbakagång. Väckelser går fram i stora delar av världen, Östeuropa, Sydamerika, Afrika, Asien. Även här i Europa och i Nordamerika är väckelsekristendomen vital, med tanke på sin omgivning. (Det är mer väckelse nu i Sverige än vad det var på 1400-talet, tex.) Allt är inte så mörkt som vissa vill ha det till. I alla fall inte så mörkt som det måste vara för att idén om det stora avfallet skall te sig nära förestående.

Men Paulus skriver ju att först måste avfallet ha skett, och sedan skall dramatiska händelser i ändetiden komma? Ja, gör han det, eller är ordet avfall i det sammanhanget felöversatt? Ordet kan lika gärna, troligen ännu hellre, översättas skilsmässan, eller avgången, eller avfärden, eller åtskiljandet. I tidigare engelska bibelöversättningar översattes det "departure". Dvs departure som i när en båt avgår t.ex. Och då står vi där utan ett av nyckelorden i idén om det stora avfallet.


Jag undrar om det verkligen är nyttigt för vår tro, att ständigt gå och vänta på ett stort avfall bland kristna. Åstundar man ändens tid, så kommer man ju därmed att gärna vilja se detta avfall, för att bestyrka sin tro att vi är nära inpå det. Och risken är då överhängande, att man dömer ut sådant som kanhända inte alls är avfall i Guds ögon, utan bara "normala" fluktuationer i den kristna församlingens utveckling och årstider. För det går alltid upp och ner, framväxt och återväxt, vårsådd, sommarvärme, höstskörd, och sedan vinterkyla och frost, för att sedan återupprepas, i nya generationer.

Den kristna församlingen är, till skillnad från nationen Israel, som avföll nationellt, och den katolska kyrkan, som avföll globalt, så suveränt uppbyggd, att den kan på ett dynamiskt sätt kontra avfall. Den är inte monolitiskt byggd. Den kan dela sig, och börja om på nytt när en äldre generation fastnar i det förgångna. Den har aldrig fått några bibelinstruktioner om att byggas upp till en enhällig konstruktion, utan kan gå vidare i flera parallella strömmar, och överallt breda ut sig i återvunnen ny och frisk gestalt.

Och så kommer den också att göra i ändens tid. Vissa drömmer om en stor väckelse i ändens tid, och andra drömmer om ett stort avfall. Men Bibeln lär, menar jag, varken om det ena eller andra. Vi skall "verka medan dagen varar", vilket innebär att vi har de samma förhållanden och möjligheter att förkunna, ända fram till den dag då Herren själv blåser av missionsarbetet. Väckelse och avfall är alltså något som alltid kommer att finnas, varvat med vartannat.

Men går då inte världen allt mer mot fördärvet? Jo det gör den. Världen gör det. Men inte Kristi församling. Församlingen tågar fram, och kommer att så göra tills den hämtas hem till de himmelska boningarna. Därefter, däremot, kan de kvarvarande vänta sällsamma ting. När saltet och ljuset, och stödjepelaren och grundfästet, är borta, då vore väl scenen preparerad, om någonsin, för de ting som under en kort vedermödas natt föregår ljusets uppgång.

Vad som därefter sker, är skrämmande bara att tänka på, och vi har det beskrivet i Uppenbarelseboken. Hiskeliga monster och odjur skall härja på jorden, då satan stiger ned, vred, över att hans tid löper ut. En värld fri ifrån Guds församling är en värld där fallna änglar fritt vandrar, förför, manipulerar, och omskapar skapelsen, till sin egen avbild. Det är vad uppenbarelsen handlar om. Vill du vara med där vet jag inte hur du är konstruerad. Vill du lida för evangeliet saknas inte tillfällen idag. Stå för Guds ord bara, så skall du få lida för evangeliet. Och lider du inte den vedermödan nu, kommer du ej heller att kunna lida den kommande vedermödan, om du skulle få fritt pass in dit.

Vi har vår strid nu, här. Det är mot vilddjuren nu vi skall strida, vittna, lida, segra.

Bibeln säger att en stor sköka skall finnas i ändens tid, ridande på statsmakten, den gudsfientliga. Det är enkelt att se att en sådan institution varken är eller kan vara ny, vid den tiden. Den finns redan, i mer eller mindre utgestaltad form, och har så gjort, som redan nämnts, sedan 300-talet. Men inte ens i det "stora" avfallet är mörkret så kompakt, att det inte kan ske att Herren kallar ut åt sig ett folk.

Det finns, som jag ser det, bara en enda möjlighet för en sådan scen som Bibeln utmålar, då "alla jordens inbyggare skall tillbedja vilddjuret" - och det är att det vid den tiden inte finns några kristna kvar på jorden. Annars skulle inte världen ens kunna tillbe vilddjuret. Vårt inflytande här är sådant, att vi, var vi än går fram, är ljus och salt, så att vi avslöjar vilddjurstendenser, avguderi, och förhindrar samhällsförruttnelse. Annars vore det ingen mening med den kristna församlingen. Omvändelse är inte bara att få sin biljett till himlen, utan också att vara ljus i världen. Och med det följer, att så länge vi är i världen, är vi dess ljus, och något totalt mörker kan inte råda. Sålunda kan ingen Antikrist träda fram i fullt måtto, utan mask, med stämpel i hand, förrän vi är härifrån.

Och tillmäter man inte Kristi dyrköpta församling mer makt och inflytande, än att man tror den skall kunna besegras och bli dörrmatta åt fienden, då har man nog inte lärt känna dess huvud, och dess kraft.

Nog har det hänt att lokala vilddjursriken, stora i och för sig, trätt fram och förföljt de heliga, men de har långt ifrån täckt hela jorden, kommit "alla att tillbedja" dess symboler. Vi har sett Hitler, Stalin, påven och andra, men de har kommit och gått. Det närmaste vi har kommit det kommande, är väl Romarriket, som ju också är förebilden och det tecken vi skall se efter.

Det finns helt enkelt inget fog i Skriften för att ändetidsscenariot skall kunna inträffa, förrän allt vad ljus är, är borta ifrån jorden. Vi ser hur det går när världsmakterna i nuvarande läge försöker röja undan oss. De misslyckas, och får bita i gräset, gång på gång. I vissa länder går de fram hårt, men desto större är väckelserna där. Hur de än gör, kan de inte besegra den kristna församlingen. Inte förrän Gud säger: "Kom hit upp." -

"Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi." (Jes. 26:20)
___

Församlingen skall under tusenårsriket ha samma ställning som änglarna nu har. Vi skall ersätta de fallna änglar som skulle haft uppsikt över jorden, men som föll i synd och beblandade sig med människor.

Jesu 12 apostlar kommer att vara väktare över Israels städer, och de apostlar vi haft här i Norden kommer att bli väktare och furstar över Norden. Övriga blir som "lägre" änglar, som kan få vaka över enskilda människor i tusenårsriket.

Änglarna pendlar mellan det himmelska paradiset och jorden, och så kommer också den förhärligade församlingen att göra. Liksom änglarna kommer vi att kunna visa oss för människorna, men oftast är vi liksom dem dolda för deras syn.

Vi kommer att ha likadana härlighetskroppar som Guds änglar, och samma egenskaper, möjligen ännu fler. Änglavärlden väntar spänt på vår ankomst, de vill se fullblomningen av Kristi, Lammets, försoningsverk. Också de väntar på att bli fullkomnade, med oss. Det är därför också änglar faller ned och tillber Jesus som "det slaktade Lammet" i himlen.

Mer kunde sagts här, t.ex om deras farkoster, men det finns i andra artiklar. Men läs Efesierbrevet om församlingens oerhörda ställning i det himmelska:

"Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre." (Ef. 3:10-11)

Således hade Guds visdom före det, i det äldre förbundet, inte blivit kunnig för dessa furstar. Gud har alltså gjort något oerhört stort genom Kristi församling, något som tilldrar sig hela änglavärldens intresse. Jag tror det handlar om ett svar på Gudssönernas syndafall, något som kommer att hindra att det sker igen. Så stort är Jesu verk.
___

"Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om." (2 Tim. 3:14)

Svaret på frågan är ett klart ja. Du kanske fick uppenbarelse av Gud som nyfrälst och nytänd, om många ting. Du var frimodig, du vågade påstå att så säger Bibeln, så säger Herren. Du vågade ta strid, ta ställning, mot avfall och villfarelser, mot synd och värld, därför att i dig brann uppenbarelsen - du SÅG det du sade och stod för, det var levande tecknat i din själ, uppenbarat av Fadern.

Men, du var inte trogen dessa uppenbarelser. Efter hand som tiden gick blev du insnärjd, i religionen, i samhället, i borgerligheten. Du började kompromissa, vika undan när du skulle stått fram, vara tyst när du skulle talat och bekänt, vände bort blicken när du skulle sett rakt fram, med frimodig blick - och plötsligt fanns inte uppenbarelsen där längre. Nu kände du dig osäker, i stället för så övertygad. Att påstå sådant du tidigare så frankt förklarat, kändes nu högmodigt, förmätet. Klangen var borta, och du kunde inte längre tala med samma auktoritet, med samma barnsliga tillit och tro. Synen var borta, du såg bara suddigt, bluddrigt, och bekännelsen sjönk. Du blev en "ödmjuk" kristen, som inget vet, inget kan, inget vågar, inget tror. Men du ersatte uppenbarelsen och det frimodiga vittnesbördet, som bar sådan frukt, med "goda gärningar". Det gav dig en viss ro, som du kunde vila i.

Med tiden började du fråga dig själv hur du kunde ha varit så "tokig" som nyfrälst. Slog Bibeln i huvudet på folk, skrämde dem med helvetet, talade om för dem att de var syndare, avfälliga, vilsefarna. Idag kan du inte längre "döma", för då skulle du också döma dig själv. Du har tvingats sänka din bekännelse, så att den överensstämmer med ditt andliga liv idag. Och du kan inte sätta dig "över" någon annan längre, därför att du befinner dig på samma nivå, eller under deras nivå.

Ljuset vi har fått, det har vi fått för att vi skall vandra i det, medan det varar. Endast om vi vandrar framåt i det ljus vi får, bevaras vi i det. Ljuset leder oss steg för steg, så långt vi klarar att ta emot. Framåt, hemåt. Ljuset ställer oss på tröskeln till nya områden, nya upptäckter, nya uppgifter, och när vi träder in där, går över tröskeln, fortsätter ljuset att leda oss, föra oss, värma oss, lysa för oss. Men står vi tvekande, mörknar ljuset snart, och drar sig bort ifrån oss. Följer vi det inte, så lämnar det oss, och vi har bara religion att ty oss till, och inbillad, självtagen frid. Sådan frid som världen ger.

Utan ljuset ser vi inte att gå i mörkret. Vi trampar på saker vi inte borde trampa på, stinger våra fötter, besudlar dem. Vi är religiösa, men inte kristna i sann mening. Kristen betyder smord, men när smörjelsen vikit bort, kan vi då med sann stämma bekänna oss till och berömma oss av det namnet?
___

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bildstod åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.
Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bildstod, så att vilddjurets bildstod till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bildstod." (Upp. 13:14-15)

Med ordet bild utbytt till bildstod tror jag man förstår bättre vad Johannes beskrev. De avgudar som tillbads på hans tid var oftast bildstoder, dvs statyer i hel eller halvformat (byster). Så gjorde hedningarna också tidigare, som t.ex skildras i Daniel där Nebukadnessar lät resa den berömda bildstoden som alla representanter för hans vidsträckta rike skulle tillbe. Så man kan nog säga att den rätta översättningen här skall vara bildstod, vilket ju styrks av att det är vad ordet också betyder i ursprunglig mening.

Den antika kulten av kejsare i Rom kan tjäna som belysning av vad Jesus, genom Johannes ville visa oss om ändetidens kejsarkult. Det vanliga i antiken var att "goda" kungar och kejsare blev gudaförklarade efter sin död och sedan dyrkade, men det hände även att vissa blev gudaförklarade redan medan de levde. Så skedde med Julius Caesar. Statyer restes på många platser, utanför eller i romerska tempel, där människor dyrkade honom. Kulten avtog snart, men återupplivades efter en speciell händelse:

"Worship of Caesar became prominent again, when a bright daylight-comet, the "Julian star", appeared in July 44 BC during the games in honor of Caesar's victories, which was interpreted as Caesar's soul in heaven."

Under en idrottsfest till åminnelse av den döde kejsaren visade sig alltså en komet på himlen, mitt på dagen. Detta måste givetvis ha övertygat de flesta om Julius Caesars "gudomlighet", och om fördelarna av att tillbe honom.

DET TALAS mycket om vilddjurets märke bland kristna, men lite om vilddjurets bild. På CNN:s tvsända presidentvalvaka visades något som påminner om vad Johannes fick skriva om vildjurets bild.

CNN lät en kvinnlig reporter "stråla" in i tvstudion från en annan plats, i 3d. Reportern befann sig i Chicago, i ett rum där ett 30-tal kameror filmade henne från alla håll och sände en sammansatt tredimensionell bild till den andra tvstudion i New York, där publiken kunde se henne stå och prata med programledaren, livs levande framför dem.

Kameran svepte omkring henne så att man såg att det inte bara var en platt bild utan en verklig 3d-gestalt. Om hon kunde ses från alla håll också av publiken vet jag inte, men i tvrutan var gestalten synlig från alla håll.

Om denna teknik fortsätter att användas, och utvecklas, kommer du så småningom att kunna få besök i ditt vardagsrum av personer som befinner sig på andra sidan jordklotet, eller varför inte ute i rymden. Så även av den som Bibeln kallar Vilddjuret, om du är här då.

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att ge ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbad vilddjurets bild." (Upp. 13:14-15)

Ordet som översatts till "bild", eikon (samma som ikon vilket är en intressant parentes), betyder egentligen staty eller profil, vilket ju inte alls leder tankarna bort ifrån det ovannämnda CNN-undret.

Att denna innovation introducerades i den valvaka där den nye amerikanske presidenten hyllades, kan nog få en och annan profetienerv att dallra till något.

http://www.usatoday.com/tech/products/2008-10-29-election-presidential-technology-cnn_N.htm
___

"Ty du har sagt: 'Du, HERRE, är mitt skygd', och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda." (Ps. 91:9-10)

Här finns en hemlighet till ett segrande kristet liv. Ett liv där Gud är mäktigt verksam. Texten säger inte du har gjort den Högste OCH läkarvetenskapen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH försäkringsbolagen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH samtidens avgudar till din tillflykt. Hade du gjort det, hade du inte haft något löfte om att Herren skulle vara med dig, i nattens fasor eller när pilen flyger om dagen (se hela psalmen). Löftet gäller dem som sätter sin tillit ENBART till Herren, som vågar gå ut, i tro, på Guds trofasthet, hans underkraft, hans gudomliga, övernaturliga omsorg.
___

NÄR MAN LÄSER profetiorna om Jesu andra tillkommelse, får man inte läsa dem som om de vore självständiga enheter, för då hamnar man i motsättningar eftersom de tar upp olika aspekter av en och samma serie händelser. De bibliska profetiorna kan heller inte läsas som om de presenterade en rak linje av händelser. Ofta kan det vara många hundra år och t.o.m tusentals år mellan olika delar av profetian. Gud är evig och hans Ande ger oss ord utifrån evighetens synvinkel och inte utifrån tidens. Profetian uppfylls heller inte bara i en dimension, utan i hela spektrat av mänskligt och jordiskt liv. Guds ord är flerdimensionellt, gäller för oss på alla plan av vårt liv. Det som skall ske om tusentals år enligt profetian kan ändå uppfyllas delvis redan nu, i andra aspekter. (Guds ord är en sådan [universell] kraft, att det gäller för allt.) Om du studerar hur Gamla Testamentets profetior uppfylldes i Nya Testamentet, så kommer du att börja förstå detta.

Med detta sagt så kan man börja studera t.ex Matteus 24. Det som sägs där fick först sin uppfyllelse i apostlatiden, då Jerusalem intogs och förstördes av romarna. Men skulle man ta det som hela uppfyllelsen av profetian (historisk tolkning) hamnade man direkt i motsättningar med det skrivna. Det Jesus säger uppfylls delvis och parallellt, för att slutligen, i den yttersta tiden, bli komplett uppfyllt med hans tillkommelse. (För profetians Ande var det som en händelse, men för oss blev det i princip hela vår historia. - För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.)

Försöker man, å andra sidan, tolka Matteus 24 som bara ändetidshändelser (futuristisk tolkning), blir man tvungen att förneka de uppenbara uppfyllelser som skedde i apostlatiden. Båda de endimensionella synsätten leder alltså till orimliga tolkningar. Man måste alltså inse hur profetior skall tolkas, och då är som sagt de gammaltestamentliga profetiornas uppfyllelse i NT vår vägledning. Till det behövs givetvis också Guds Andes tolkningsgåva. Utan den kan man inte förstå någonting, för Guds hemligheter ges bara åt dem som ödmjukar sig och underordnar sig honom och hans vilja.
___



SÅLEDES: Matteus 24 läst utifrån den linjära, endimensionella tolkningen är tillräckligt motsägelsefullt för att man skall förstå att det måste röra sig om mer än ett upptagande.

Ex: "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skall då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." (Matt. 24:30-31)

Hur överensstämmer det med detta:

"Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skall två män vara tillsammans ute på marken; en skall bli upptagen, och en skall lämnas kvar." (Matt. 24:38-39)

I det ena exemplet vet alla att något fruktansvärt väntar jorden, i det andra lever alla sitt dagliga liv utan att vänta sig något ovanligt alls. Endast om man läser in två upptaganden blir texten logisk.

Ytterligare:

"Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo; ty i en stund då ni icke väntar det skall Människosonen komma." (v. 43-44)

Jesus säger alltså att upptagandet av bruden, den trogna kristna församlingen, kommer att ske plötsligt, utan förvarning, i en hemlig räddningsoperation. Detta därför att djävulen annars skulle samla sina styrkor och ställa till problem just vid den stunden.

En liknelse från modern tid: Före andra världskriget var det många judar som flydde från Tyskland, därför att de insåg att det inte gick att leva längre i det landet. Dessa blev alltså räddade utan att behöva gå genom den vedermödan. De var redo att fly, och gjorde det i rätt ögonblick, de förstod när det var dags. Men de flesta judar stannade kvar i Tyskland och blev tvungna att genomgå vedermödan. De flesta dog, men några blev räddade. Ingen av dem hade insett tidens allvar, alla blev "kvarlämnade", men några få klarade sig, genom stora svårigheter, igenom kriget.

Så kommer det att vara vid Människosonens tillkommelse.

Det kommer en räddningsstyrka och hämtar dem som är redo, som är märkta med Andens sigill på sina pannor. De övriga, som inte var redo, som var kristna utan att ha Guds Andes liv, som bara var religiösa eller ljumma eller avfälliga, som inte hörde Herren till, de blir kvarlämnade och får genomgå den antikristliga tiden då mörkret sänker sig över jorden och "djävulen kommer ned i stor vrede". Några av dem kommer att ge sina liv för Jesus, i nyuppväckt tro, och kommer så med bland vedermödans martyrer, medan de övriga antingen dör i sin avfällighet, genom vilddjuret, eller dör i katastroferna under vedermödan. Möjligen kommer en liten liten grupp att kunna, tillsammans med nyfrälsta Jesustroende judar, genomgå hela vedermödan och klara sig ända fram till slutet, när sista upptagandet sker.
...


Som ett bevis för att den tolkningsmodell jag föreslår är riktig, kolla i Luk. 17 och Luk. 21: Där är samma händelser som Jesus talar om i Matt. 24 uppdelade i två olika tal. Matteus är alltså en sammanfattning av två skilda profetiska utsagor, och kan alltså inte förstås som en enda linjär profetia. När Jesus framförde sin sammanfattning i Matteus 24 kände lärjungarna igen det han talat med dem om tidigare, i Lukas 17, och förstod därför de olika delarnas förhållande till varandra. Det kan vi göra också om vi lägger märke till evangeliernas olikheter.
...


VI VÄNTAR ALLTSÅ på en plötslig, osynlig ankomst, då brudeskaran skall snabbevakueras bort från jorden. Inga definitiva tecken skall föregå denna händelse - inget som avslöjar för fienden att räddningen kommer - men det är troligt att de utvalda ändå kommer att se, och förstå, i sina hjärtan, när tiden är inne.
___

Den svenskamerikanske predikanten John Torell har länge varit en "salt" röst gentemot avfallet och ljumheten bland kristna i Sverige. På 80-talet spreds hans kassetter flitigt, och man lyssnade intresserat på hans utläggningar om sovjetiskt spioneri och infiltration bland kyrkor och annat mystifikt han grävt fram. Men efter ett tag började det hela bli lite för salt, ja mer beskt än salt, och hans röst på kassetterna blev bara grövre och grövre och grövre. Som alla som upplevt Andens dop vet, så är raspig röst ett symptom på en bitter ande. Torell hade uppenbarligen förbittrat Guds Ande genom sina alltför hårda domar mot svensk kristenhet. Vad det bottnade i var troligen att han avvisades från vissa väckelsekristna håll, och därför blev avog mot allt vad frikyrklighet heter.

Naturligtvis kan man inte gå fram på det sättet, utan att ha verklig urskiljning, utan att söka Herren i varje detalj och beträffande varje person man bedömer. Att bara döma ut hela rörelser med ett pennstreck visar på en ovilja att verkligen ta sig an de problem man ser.

Idag, mer än 20 år senare, ger ett kort besök på EAEC:s webbplats en skrämmande men bekräftande bild av vart bitterheten kan leda en kristen människa. Jag visste inte att det hade gått SÅ långt.

Webbplatsen är idag öppet antijudisk och har medverkan av åtminstone en person som är medlem i nationaldemokraterna i Sverige. (Denna person fick nyligen in en insändare i Världen Idag, som togs bort så fort det uppdagades vem och vad han var. Jag undrar om det är känt att han också medverkar på EAEC:s webbplats?) (Senast kollad 29/9 2008)

På EAEC hävdas bl.a att den gamla antijudiska ryska skriften "Sions Vises protokoll" inte är en förfalskning. Man vänder sig också emot staten Israel och det judiska folkets särställning som mottagare av Guds löften. Rubrikerna på webbplatsen kunde lika gärna vara hämtade från Radio Islam.

I olika kristna forum på nätet förekommer ibland hänvisningar till EAEC. Antagligen är det oftast bara aningslösa kristna som råkat hamna där genom sökningar på Google, men det är illa nog att de inte kollar upp lite bättre vart de hänvisar.

Att ett och annat på EAEC:s webbplats är sant förnekar jag inte. Det har en gång funnits en sund bedömningsförmåga hos Torell, och alla som läser Bibeln kan avfärda saker som inte överensstämmer med den. Men det räcker inte för att vara en trogen Jesu tjänare. Vi har också fått Guds Ande, för att vi skall kunna hantera sanningen så som Gud vill, så att den inte gör oss till okänsliga brutala, självpåtagna kritiker, utan förmåga att bygga upp, samtidigt som vi bryter ned avfallstrukturer.

Att mannen blivit andligt halvblind och okänslig visas av att han även vänder sig mot de väckelsekristna i USA numera, och via sina medskribenter dömer ut så gott som alla välsignade själavinnare, som vinner miljoner för Jesus ute på missionsfälten. I stället tar han in alster t.ex från personer som är anhängare av sjundedagsadventisternas falska profetissa Ellen G. White. Så har ljuset bytts mot mörker.

Om du har varit inne på EAEC eller någon liknande webbplats och märker att din böneröst blivit raspig, och att dina böner blivit tröga och du upplever att du fått aggressioner, särskilt mot väckelsekristna, så är det ett klart tecken på andlig besmittelse och fariseismens ande. Där Gud är verksam blir din ande smord med den fina rena, varma och klara oljan, och du får kärlek till de kristna, oavsett om du ser att de lever i avfall eller inte. Guds Ande vill väcka, och hjälpa, och hela, och upphör aldrig att ge oss ord av tröst och uppbyggelse tillsammans med förmaning och undervisning.

En annan webbplats som är inne i ungefär samma förödelse är svenska Sola Scriptura. De ger sig ut för att vara "bibeltrogna" men sprider huggormsgift som tar död på svaga andliga kristna och släcker ut Guds Ande i dem.

Tag dig till vara för sådana, och håll dig till verklig väckelsekristendom, som visserligen också kan vara "salt" och skarp ibland, men som också bygger upp, ger liv åt din ande, och har kraften att styrka det som är svagt, kraften att ge det ljus som skingrar mörkret, den läkedom som driver ut det sjuka, och den glädje som lockar till efterföljelse.

Andens liv skall vara vår värdemätare. Inte bara ord, inte bara lära. Gud stadfäster sitt ord, och gör han inte det, så är ordet i din mun bara förhävelse. Då är det dags att gå till bönekammaren* och inte komma ut därifrån förrän du är på "bättringsvägen" igen.
___

* (Med bönekammare menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan en position, en fas eller inställning i vårt andliga liv - böneläge, i kontrast till förkunnarläge, ageraläge.)
___

Jag älskar karismatiska upplevelser. Att bli uppfylld av den Helige Ande, känna Jesu närhet, få uppleva att han vill använda mig genom sina nådegåvor - det finns inget bättre i världen. För utan dessa upplevelser, dessa andliga fenomen, är vår kristendom bara tomhet, bara filantropi, bara egna verk. Du får inte ett "öre" i lön av Gud, om dina verk inte är framfödda, och drivna, av den Helige Ande, genom hans nådegåvor.

Därför uppmanar jag: Sök av allt hjärta efter dem. Om du inte hittar någon här i Sverige som kan hjälpa dig att uppleva dem, så låt inte gränser hindra dig. Åk dit där det finns kristna som överflödar i gåvorna, och se och ta emot. Var ivrig att undfå de största nådegåvorna, profetia, helande, visdom, men förakta ingen gåva, allt är givet med orsak, och med förväntan att de skall bära frukt i oss.

Så finns det mycket av andliga gåvor verksamma i Amerika, så åk dit om du kan. Finns de här i Sverige, i överflöd någonstans, så åk dit. Kan du be ner dem över dig själv, i din kammare, så gå dit, till din kammare. Men går du till din kammare och inget händer, så må du inse att du behöver hjälp, och att oljan saknas dig, och kan sökas hos andra. Köp ögonsalva, där den erbjuds. Lev inte i religiös inbillning, inbilla dig inte att allt är bra, bara för att du vet allt om allt, eller är med i en församlingsverksamhet. Lyssna till hjärtats rop, låt dess inre hunger och törst först bli tillfredställd, så att kraften i ditt liv inte är din egen, radikaliteten inte är din egen, offrandet inte är ditt eget, om du så bränner dig på bål - utan att allt du gör, är Guds Andes verk, ett flöde av liv, som tar sig verksamma uttryck, inte för att du tvingar fram det, utan för att det är en frukt, ett liv som reproducerar sig självt.
___

En kommentar om "Lakelandväckelsen". Det är väldigt lätt att döma ut en hel rörelse, när någon förkunnare i den rörelsen förgått sig. Men så dömer aldrig Gud. Det finns välsignade och av Gud kallade vittnen i den amerikansk/kanadensiska profetväckelsen, och så även i den närstående torontoväckelsen. Två stycken förkunnare som jag upplevt har Andens vittnesbörd, är Patricia King, och John Arnott. Även John Paul Jackson. Det finns säkert fler, men just dessa "strålar", upplever jag det, mer än andra. Och så finns det andra som inte strålar alls, trots stora bekännelser och massor av anhängare. Antagligen är det många kristna som bara följer tecknen och undren, i stället för att följa Andens vittnesbörd. Kanske har de aldrig lärt sig att tyda herderösten, och så hamnar de i sällskap där saker kan gå riktigt snett, och så blir de, och betraktare, besvikna. Bättre då att först gå i Herrens skola, lära känna hans stilla herderöst, och sedan lita till detta vittnesbörd, vad människor, "bordsgäster" och mediarubriker än säger.

Det finns också sammanhang på nätet, och givetvis också i verkliga livet, där förtalets och kritiklustans ande härskar. Håll dig ifrån sådana, om du vill ha det gott med Gud.
___

I ett allharmoniskt universum får (och kan) ingen synd existera. För det skulle omedelbart bryta allharmonin, och tillvaron skulle inte längre vara helgod, helharmonisk. Så hur löser Gud den frågan, när han samtidigt måste tillåta varelsers fria vilja? Vissa väljer ju att göra "ont" dvs att begå handlingar och hysa önskningar som inte är i harmoni med det helgoda. Vi människor vet redan om ett sådant sätt, ett sätt att förpassa vissa ting in i mörkrets och ickevarandets vrå. Vi har hört om svarta hål, hur tiden där förvrängs till icketillstånd, hur tillvaron där, om det vore möjligt för levande varelser och väsen att där finnas, drar dem ur vårt universum och de förs till tider bortom vår, och därmed, i praktiken, inte längre är en del av vårt universum, av vår tillvaro, och av den harmoni, som skulle kunna finnas här, vore det möjligt att skilja på tingen på sådant sätt.

Så när vi nu redan vet om en sådan tillvaro, och ett sådant sätt, hur enkelt då för Gud, som råder över alltet, att bereda just en sådan avskild tillvaro, för de två väljarskarorna i tiden.

Så "helvetet" är alltså inte bara oss åtskilt i rummet, utan också i tiden? Ja, mycket troligt är det så. Jesus talar om "svalg" (om än bara i ett förstadium till det slutliga) som gör det omöjligt för den ene att nå den andre, och tid är som vi vet, ett oöverstigligt svalg, som ger förutsättningar för just en sådan åtskiljelse av gott och ont, som Ordet oss utlovar.

Därför behöver vi inte sväva i ovisshet, eller i ett slags godvilligt trostillstånd i denna fråga. Vi kan övergå i en förståndsvisshet här, då vi redan i vår egen realm kan se lösningen på ett sådant problem. För Gud blir det då ännu enklare, att, när tiden och tingen är utklarade, och all skapelse fått sin väljarerfarenhet, att placera var och en, och vart och ett, där det hör hemma, och där det inte finns någon enda koppling dem emellan.
___

Hur tolkar man profetior? Skall de tolkas bokstavligt, eller är tolkningen en gåva i sig, som i vissa fall kan sträcka sig längre, eller djupare, än det profetian talade om? Petrus skriver att ingen profetia av någon människas egen kraft kan utläggas. Lika lite som den kan uttalas, alltså. För båda företeelserna krävs alltså andliga nådegåvor. Så hur kan du då döma ut en profetia, bara för att du tycker si eller så om den? Det tillkommer inte oss att tycka alls, det är den Helige Andes jobb.

Apostlarna är våra läromästare i profetietolkning. Tittar man nu på hur de tolkade de gammaltestamentliga profetiorna, så kommer man att bli verkligt förvånad. För de ser ut att inte ta GT på särskilt stort allvar alls, om man går efter bokstaven. Det är detta som föranlett judarna att förakta så mycket av Nya Testamentet, då det gör, enligt dem, tolkningar tagna helt ur luften, av det gamla testamentets profetior. Men den som tolkade var den Helige Ande, och han må tolka hur han vill.

Det vi kan lära oss av detta, är att profetietolkning inte är något för teologiskt sinnade sinnen. För det teologiskt sinnade sinnet, är NTs tolkning av GT horribel. Profetiorna om Jesus gick inte alls i uppfyllelse på det viset som profeterna hade sagt. Bara delvis, och ofta med helt annan innebörd, än den som texterna gav intryck av.

Om NTs gudomliga och högre kunskap alltså tolkar profetior på det sättet, då inser vi att tolkning i sanning är ett ämbete, det också. Och att tolken, den Helige Ande, äger rätt att fördjupa och förlänga, det som hade sagts i ett tidigare skede.

Vi skall alltså inte förvänta oss att profetior uttalade i vår tid, av kristna, måste uppfyllas precis så som de tycks säga. Det kan vara precis som när det gällde GT, att Gud bara lade in några strofer, i ett längre profetiskt tal, som skulle uppfyllas. Och vissa delar av det kan uppfyllas på ett annat sätt än vad profeten tycktes mena. Profeten förstår inte alltid själv vad han säger, eller varför. Han får, liksom i GT, själv rannsaka, och forska, för att förstå vad som avsågs. Och svaret kommer när Anden vill det, och också uppfyllelsen.

Vad innebär detta? Tja, det innebär att vi är en del av ett dynamiskt, pågående, profetiskt skede, där bokstäver och siffror spelar liten roll, men hörsamma hjärtan, och smorda ögon, desto mer. En resa på okänt hav om man vill, men bara för dem som är bokstavs- och sifferberoende för sin trygghet. Det stilla barnahjärtat har annan kunskap, känner sin Fader, följer sin Bror, och leds av Guds Ande.

Flum, svärmeri och svammel kan någon tycka, men då påminner jag igen om våra apostlars profetietolkning, kortfattat beskriven ovan. Studera den själv, så kommer övertygelsen. Var fick de allt ifrån, som de skrev? Jo, ifrån GT. Men de hämtade fram det på ett sätt som inte liknar någonting, annat än om vi inser att det var en självständig, av Gud själv tillämpad och dirigerad, tolkning, och utläggning. En gudomlig disposition av det profetiska ordet.

Jag behöver inte ge några exempel, den som känner sin Bibel vet direkt vad jag menar, även om du kanske aldrig förut hört någon säga det så här.


Summan av kardemumman: Ha aldrig några förutfattade meningar om vad Gud kan, och skall, göra.
___