Om jag säger så här: Jag är en gud, så blir du chockerad och beredd att kalla på inkvisitionsdomstolen i modern form. Men det beror bara på att vårt ord gud fått en annan innebörd, än vad det hade från början. Människan är ingen gud, tänker vi, för Gud är i himlen och han är unik och ingen kan nå upp till hans nivå. Nej, det är rätt, men då syftar du på den högste Guden. Lägg märke till uttrycket: den högste guden. Om det finns en högste gud, så finns det också lägre gudar. Och om vi går tillbaka i tiden till när de här begreppen hade en annan innebörd, så finner vi att både i vårt språk och i det bibliska språket, hebreiskan, så delar flera varelser på begreppet gud. Så du kan lägga ned facklan du tänkte antända bålet med, i alla fall om du vill läsa Bibeln så som Bibeln skrevs en gång.
Att den högste guden är unik och bara finns i ett "exemplar" så att säga, är som sagt riktigt. Men eftersom han också har andra gudar under sig - inte jämte, för då blir det fel - så får vi inse att ordet gud inte avser en enda unik varelse, utan ett kollektiv av varelser. Vill vi ge ett namn åt den högste guden, så skulle det kunna vara skaparen, men det visar sig vara svårt att hitta ett ord som verkligen inrymmer hans unika ställning och tillvaro. Han har ett egennamn, Jahve, som han själv gav Mose att förkunna. Gud är således inte hans namn, även om det kommit att bli det i senare tid, då monoteismen fått sådant genomslag, att tanken på andra gudar bleknat. Men med det har också en hel del insikter gått förlorade. Det är aldrig bra att avvika ifrån det bibliska språket, och den bibliska verkligheten. Säger Bibeln att det finns flera gudar, och att fler än den högste kan ha den beteckningen, då finns det värdefull sanning och insikt i detta.
Det hebreiska ordet för gud betyder egentligen bara makt, eller mäktig, stark. Så då förstår du att det knappast kan ha varit en unik beteckning för skaparen från början. Det finns många som kan kallas mäktiga och starka, och i Bibeln kallas både änglar och människor (men inte alla människor) för elohim. Och bara det faktum att ordet är i plural visar ju dess betydelse.
Vad betyder egentligen det svenska ordet gud? Etymologiskt kommer det ifrån det urgermanska ordet guthan, som är släkt med got, dvs folknamnet på götarna. Det tros ha innebörden (ut)gjuta och skulle då beteckna man, jämför med norska gutt. Ordet finns också i Göta älv, och älven utgjuter ju vatten. Hur har det då kommit att användas om Gud i himlen? Där tros det ha använts vid utgjutning av dryckoffer till avgudar(?) och sedan överförts på något sätt. Språkvetarna är inte riktigt säkra på ordets innebörd. Ett liknande ord användes också om präster, godar. En präst = en gode. * Oden, som räknades som den högste i asatron, kallades också Gaut. Vägarna till vårt moderna ord kan ha varit många som synes.
När de första biblarna översattes till de nordiska språken (och dit räknas även gammalengelskan), så hade en förskjutning av innebörden redan skett. För att späda på förvirringen ändå mer så använde romarna ordet deus för gud, besläktat med det grekiska theos. Detta ords innebörd är ljus. Jag är ingen expert på ordets innebörd i de olika språken, och som sagt, detta ordet tycks ha en speciell historia för sig som säkert skulle vara intressant att utforska, och även troligen nödvändig med tanke på det jag redan nämnt ovan, men det får vara tills vidare.
Kan vi spåra någon som försökt, och även lyckats ganska väl, med att så förvirring angående begreppet? Eller har detta med språkförbistringen att göra? Och för övrigt, vilkas språk var det som skulle förbistras? Inte den Högste gudens barn, väl? Men vi har drabbats av det också, fast vi kunde ha undsluppit det om vi varit vakna över saken.
Inser du nu hur löjligt det skulle låta om någon sagt Jag tror på gud innan ordet fick sin nuvarande mening? Tror du på gud? Vilken gud då, skulle de frågat? Jamen det finns bara en gud, skulle en modern europe eller amerikan säga. Nej, det finns många, skulle de forntida svara, och de skulle få rätt av en hebré om han tillfrågades. De skulle få rätt av Mose och Abraham. Och av Jesus.
Det är egentligen väldigt märkligt hur mycket felöversättningar det finns i Bibeln. Och det är ju inte så att det inte har eller har haft någon betydelse. Det har STOR betydelse att vartenda ord och prick i Bibeln blir rätt översatt. Och då gäller det att gräva djupt, i de lager av religiösa traditioner som ligger över folks förståelse av ord och meningar.
Så när moderna människor läser Bibeln och där ser ordet gud, så uppfattar de det i betydelsen den unika skaparguden. Men så möter de ordet även i andra sammanhang, där det används om andra varelser, och blir då tvungna att skruva på dessa bibelord, så att de skall passa med den ingrodda uppfattningen, i stället för att låta skriften själv förklara ordets innebörd och så få göra oss visa, eller visare.
Nu kan man invända, att Bibeln ju själv använder ordet gud som en unik beteckning på skaparen, både i GT och NT. Ja, det är sant, men den gör det ändå i vetskapen att det också fanns andra som kallades gud. Det är ungefär som när vi använder ordet bibel. Bibel betyder bok. När vi säger Bibeln menar vi inte att det bara finns en enda bok, utan att Bibeln är böckernas bok, den enastående, unika bok, som står över alla andra böcker (undantaget Enoks bok, men det är en annan artikel, och där känner jag röklukten igen).
Bibelförfattarna menade inte att det bara fanns en enda existerande varelse som gick under beteckningen gud, det är uppenbart bara du tänker på hur Jesus citerar psalm 82, där en grupp lägre gudar tilltalas av den högste.
Glöm bort ordet gud som egennamn för skaparen. Det är inte vad det betyder. Utan snarare betyder det gudarnas gud, eller gud med stort G, som man brukar säga. Skaparens egennamn är som sagt Jahve, eller iaf är det namnet han gav Mose.
När en hebreisktalande läser Bibeln och kommer till ordet Elohim, så ser han alltså ordet mäktiga eller något liknande. Bara sammanhanget i texten avgör vilken av de mäktiga som avses. Ungefär som när vi talar om kungen eller presidenten. Det kan avse den högste jordiska makthavaren i landet vi bor i, men det kan också avse en lägre person. I USA kan snart sagt varenda människa bli president, eftersom det bara betyder ordförande. Så småningom kanske ordet upphör att användas om andra än bara den högste.
Här kan någon säga: Jag såg kungen idag! Vilken då kung? Tvättkungen! Inte förrän kontexten blir klar förstår vi vem som avses, och så är det också med ordet gud i Bibeln.
Försök hitta ett ord som verkligen betecknar den högste guden på ett unikt sätt, så skall du se hur svårt det är. Det är som om han omger sig med mystik, och ouppnåelighet, bara där. Det går liksom inte att ge honom något namn, han glider ifrån oss, blir osynlig - som han ju också är. Så han fick komma till oss i stället, han fick sänka sig till vår nivå, han fick bli en av oss, för att vi skulle kunna börja förstå vem och vad han är. Nu har vi ett namn, ett namn som är unikt, och det är JESUS.
Jag tycker det är intressant att det är så svårt att hitta ett adekvat namn för skaparen. Som om han är Herre även över vår språkförmåga och inte låter oss ge honom något namn. Försöker vi blir det fel. Han reserverar det åt sig själv, och det kommer inte bara som ett ord utan som en uppenbarelse. Kanske låter han oss en gång få veta hans verkliga namn, på ett sätt så att det inte råder någon tvekan om vem som avses. Skaparen är det närmsta jag kan komma, men det känns inte som om det räcker till riktigt ändå. Vi kan hitta namn på skapade varelser, som hund och katt, och den förmågan har vi ju, men vilken "art" skall vi säga att Skaparen tillhör? Han är ingen art, nej, men vad är han då?
Han är den som inte har någon början. Som aldrig blivit till. För att han alltid varit till, och även var till före all tid. Evighetsvarelse räcker inte till som begrepp, för alla människor och änglar är evighetsvarelser. Men vi har en gång kommit till. Att kalla honom den Evige räcker inte. Jag är också evig. Den högste räcker inte heller, det identifierar honom men det gör honom inte unik. Han skulle kunna vara den högste av samma slag som de övriga. Inte ens hans eget namn som han presenterade sig med räcker egentligen till, och jag skriver det med viss tvekan. Den som är, betyder det, men det är vi ju allihop. Vi är. Men vi är inte som honom.
Det finns ju ord som den allsmäktige, den allvetande, den allgode, osv. Allmakt kan bara en enda ha. Det är ett fint, och vackert ord. På hebreiska heter det Shaddai, med El framför, El Shaddai alltså. Så presenterade han sig för Abraham vid ett besök. Ordet används också enastående, utan El framför. Men det visar sig att det hebreiska ordet har en mera oklar betydelse än allsmäktig, det betyder snarare bara mäktig, som El och Elohim.
Där gled han undan igen. Vi får inse att det är bara genom Jesus vi kan nå honom och se honom. Han är inte sådan att han kan fångas i ett begrepp, artbestämmas av människan, sättas i ett fack. Men han har kommit till oss.
__
Till sist: Men den där kungen som sade att han var en gud då, och som blev dömd för högmod för det - gör inte jag samma sak nu? Nej, kolla sammanhanget, Hes. 28. För det första är det lite tveksamt om han menar gud som i den högste eller bara som i en av gudarna. Profeten (och profetians Ande) underkänner honom som en av gudarna på gudaberget, tycks det. Detta var i så fall en kung som inte var släkt med de verkliga gudarna, dvs de nedstigna änglarna. Men denne kung i Tyrus tycks ha varit en som ville ta sig deras ställning, ville göra sig lik gudarna, vilket då får sin parallell i den andre som ville göra sig lik gud den högste. För till gudarna i psalm 82, dem på Hermon vågar jag nu säga, sade den högste ni är gudar, och de var det, men till denne säger han du är ingen gud. Så där är en skillnad. Man skall alltså inte säga sig vara något man inte är. Men om oss som är Guds barn säger skriften att vi får kalla oss det. Gör vi det inte förnekar vi det ju. Guds barn, ja. Det är väl inte samma sak som gud. Jo, det är ju det. Vi är födda av Gud, av den högste Elohim. Det gör oss till lika mycket Elohim, som änglarna. Vi tillhör, och kommer att göra det fullt ut i evigheten, gudakollegiet, eller gudarådet, där den högste residerar. Den högsta makten, med de andra makterna. Men en ofrälst människa kan inte säga så om sig själv. Bara de som en gång har blivit födda av Fadern kan säga det, antingen någon gång i begynnelsen i himlarna, eller så här på denna jorden, i kontakten med frälsningsverket, i Jesus. Lägg märke till att det är först i NT som vi får kallas Guds söner. GT-folket var inte födda på nytt genom den oförvanskade säden. I GT kunde bara änglar kallas Guds söner i dess biologiska betydelse, för det är den betydelsen som avses med begreppet, det handlar inte om adoption som vissa försöker bortförklara det med. Då förlorar hela frälsningen sin mening, och vi blir inte mer än anhängare till en religion. Låt ingen lura dig med den lögnen. Vår ande är FÖDD av Fadern, inte skapad, som den var från början, vid vår tillkomst som barn. I Jesus är vi FÖDDA, genom en gudomlig förökelseprocess. Vi är BARN, inte undersåtar, och vi har SÖNERS RÄTT.
Så där har du det. Du tillhör, om du är frälst och bevarad, den gudomliga ätten, den Högstes ätt, och därför står det att HELA SKAPELSEN trängtar och trånar efter vår uppenbarelse, för när vi träder fram, när vi får träda fram, då kommer hela skapelsen att få liv, och del i vårt liv, med Jesus.
Därför kan vi bekänna: Vi är gudar, vi är gudavarelser, och vår rätta väg är hög och underbar, som Dan Andersson diktade. Jag tror han hade ungefär samma insikt som den jag skrivit om ovan, även om den kanske låg mer i hans undermedvetna, eller i outtalade tankar, omöjliga på den tiden att framföra, i klara ordalag. Läs Tiggaren från Luossa, den verkar vara besläktad, den är som en poetisk parallell till det jag skrivit här.
___
