När de renläriga blir hårdhjärtade, då väljer Gud att verka genom heretiker.

Eller man kan säga det så här: Om en flod blir igenslammad, så tar flodfåran en ny väg, och den vägen kan till en början bli ganska krokig.

Och inte bara kan, den MÅSTE till en början bli ganska krokig. Det är så, när det goda står i vägen för något som är ännu bättre, då måste det som är ännu bättre först ställa sig i opposition till det något mindre goda, för att sedan, när det något mindre goda mist sin kraft i konfrontationen, det ännu bättre goda kan erövra också det goda som fanns hos det mindre goda.

Vi kan läsa om detta i Bibeln. Som när David gick över till filisteerna i kampen mot kung Saul, som i sin gudagivna tjänst och roll ändå stod emot Guds närvarande vilja. Ja, just så kan det bli med oss, att vi trots vår utkorelse, vår kallelse, våra gåvor, våra erövringar, allt det goda vi uppnått och kämpat för, ändå står emot Guds uppenbarade vilja för oss IDAG, och NU, HÄR.

Och då går, ve och fasa, kallelsen snabbt över till någon annan. Gud har inte tid att vänta på oss, trilskas med oss, om vi inte vill lyssna, och lyda, och lysa. Vi får våra chanser, tar vi dem inte går Jesus vidare på sin vandring, och lämnar oss där vi satt oss. Så hamnar vi i andra rummet, medan andra får gästabud. Och är det så att vi lagt beslag på sanningen, den vi med rätta fick ifrån Gud, men betraktar den som vår, och som omutlig egendom, i stället för att med vishet och dynamik dela den med andra, då går den så småningom ifrån oss. Men inte förrän efter att den först måst läggas i träda, i vårt allt mer döda, förlamade, och övergivna sammanhang. Så får den ligga där så länge, medan Jesus gästar med "heretiker" och drar folk, tills att vi är döda och borta och sanningen kan återföras dit där den hör hemma, bland Guds smorda vittnen.

Vi kan läsa om det i Romarbrevet och Hebreerbrevet, där det citeras från Guds folks historia:

"Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk." (Rom. 10:19-21) "Men de ville icke veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila." (Hebr. 3:7-11)

Vilka var dessa? De var Guds eget folk! De var inte newagarna, katolikerna, satanisterna, araberna eller homofilerna. De var Guds utvalda. De hade sett undren, de hade vunnit de lysande segrarna. De bar med sig historien. Men när de erbjöds det förlovade landet, då sade de nej.

(Så fick en helt okunnig generation kallelsen i stället, sådana som inte varit med förr och inte hade en hum om hur det går till.)
...

Men du tänker: Skall vi inte vara trogna Guds ord då? Skall vi godkänna heresi? Jo, vi skall vara trogna Guds ord. Men vem är Guds ord? Det är Jesus. Jesus är inte en bok, han är en person. Hans efterföljd är mycket mer dynamisk än att följa ett regelverk.

Fariseerna hade mycket att klandra både Jesus och hans lärjungar för. I deras ögon var de heretiska. Bibeln har inte upptecknat allt som de tolv apostlarna talade om och förkunnade. Vi kanske skall vara glada för det. Vi har bara fått det bästa, det som Anden kunde kanonisera. Det övriga fick lämnas. Känner vi Petrus rätt så har han varit ute och seglat ordentligt många gånger både läromässigt och känslomässigt, både före och efter Andedopet. Kanske mer efter än före, för när man flyger högt, då kan man också störta djupt. Men han var Jesu vän, han var i smörjelsen, och kallad, ändå. När han förkunnade, då föll Anden efter två meningar.

En människa skall inte bedömas efter hennes rättfärdighet enbart, utan efter hennes barmhärtighet. Barmhärtigheten kan träda frimodigt fram inför domen. Och då har den också den sanna rättfärdigheten med sig.

Om du kan sitta här på nätet, eller någon annanstans, och tala illa om dina bröder och systrar och sprida ut sådant om dem som sårar dem djupt, då har du ingen barmhärtighet i ditt hjärta. Då har du gått med i fariseklubben och är förgiftad av huggormsgiftet.

"Somliga finna det enklare att kritisera än att bedja", skrev Frank Bartleman mitt under att väckelsens eld brann i Los Angeles. När elden brinner i ditt liv, då är det inte andras fel som är i fokus, utan dina egna. Och den som själv är behäftad med svaghet, har också förbarmande med andra som har svagheter. Och då vill man hjälpa, och inte avstjälpa.

Du kritiserar andra kristna för att de ber på fel sätt. Bara ditt sätt är det rätta. Om du ber alls. Du finner det lustigt att smorda kristna får problem. Du tycker man kan skämta om dem, driva gäck med dem. Jag har läst om några som drev gäck med Jesus. Och jag har själv gjort det, inte med Jesus men med hans minsta, och det är samma sak. Men ju mer man vill ha den Helige Ande i sitt liv, desto mer rensas sådant bort. Man kan inte döma sina syskon när man själv hungrar och törstar efter mer av Gud. Det går bara när man är ljum och mätt och tror att man har allt.

För vart fåfängligt ord som vi talar skall vi dömas. Vid den yttersta domen, vid Kristi domstol - men också redan här, i denna tidsåldern. Vad du sår får du skörda. För vart fåfängligt ord vi kristna säger eller skriver, så driver vi väckelsens eld ifrån oss. Och då förstår vi att den måste vara långt ifrån oss här i Sverige. Det har sagts att det finns inga kristna som är så elaka mot varandra, som de kristna i Sverige. Jag vet inte om det är sant, det kanske bara är någon som är oikofob som sagt det. Men ändå, när man besöker kristna forum i andra länder t.ex, brukar det vara en mycket vänligare stämning.

Här kan vissa vara stolta över att ha fått 40.000 bloggkommentarer. Jaha, och vad består de kommentarerna av om inte till 90% gräl och elakheter? Jag har själv haft sådana forum och deltagit i sådana, men den Helige Ande arresterade mig en dag och sade åt mig att sluta med det. Ville jag ha mina andliga nådegåvor i bruk, fick jag lägga bort sådant. Och jag gjorde det, och fick vad jag ville ha, och vad jag behöver ha, för att kunna tjäna Jesus på ett sätt som behagar honom.

Den värsta av alla heresier, är hjärtats heresi. Hjärtats förvillelse. Och den kan du ha om du så är doktor i teologi, eller fullfjädrad väckelseexpert. Eller bedriver en sajt om avfallsfokus.
...

Allt har sin tid. Det är klart att man måste få reagera, få ur sig sin besvikelse över sådant som uppenbarligen är fel. Men man bör inte fastna i det. Det löser inga problem. Det kan vara en start, men då måste det leda vidare, till det som är lösningen på problemet. Och då måste det till något som är positivt, något som har kraft, från Gud, till helande, till insikt, sann hjärtats insikt, som kanske inte alls kommer genom klander och kritik, utan genom en Andens uppmuntran, eller genom profetiska tilltal, som med sig har värme, ihop med det sanna, och som visar på hoppet, så att man ser en väg ut ur det låsta, det trånga, det tillstängda.

Och då blir det inte avfallsfokus utan väckelsefokus, i ditt liv, och Guds kraft kommer att bistå, och strömmar av liv, och inte av död, kommer att utgå ifrån dig, och från ditt.

"När ni kommer samman då har var och en något särskilt att meddela, en psalm, en profetia, en uppenbarelse, något till undervisning." Det ordet gäller även här på nätet, liksom överallt där Jesu lärjungar kommer samman. Det finns inga frizoner där den Helige Ande inte behövs. Det är SÅDANA saker vi skall dela med oss av till varandra och till världen. Punkt. Finito.

Har du inget sådant att ge, så tig. Sluta fingra på tangenterna. Sök Andens vittnesbörd, och få ett Herrens ord, och låt oss få del av det. Allt vad en kristen säger gör eller är, skall komma genom de andliga nådegåvorna. Nådegåvorna är de medel Guds Ande uppenbarar sig genom. Och Guds verk skall verkas av den Helige Ande. Han är inte beroende av oss, vår vältalighet, våra åsikter, vårt tyckande, våra teorier. Vi är beroende av hans vishet, hans kunskap, hans ljus, hans ord, hans vägledning. Hans initiativ.

Utan det är allt ditt verkande bara pladder, som blåser bort i vinden och försvinner. Men bär du fram levande ord, kan det hända att de orden består i evighet. Vem vet vad som skrivs i framtidens Biblar och vad de kan hitta bevarat på nätet?

Ibland händer det att någon ringer mig och tackar mig för något jag skrev i någon traktat för över 20 år sedan. Och jag förstår ingenting, blir nästan arg. Jag vill bli lyssnad på idag. Men ändå, tänk.

På den tiden var jag hyperradikal. Jag gick fram som en ångvält och körde över alla. Ibland även den Helige Ande. Det fick givetvis inte fortsätta, så Jesus lät mig gå i väggen några gånger, så att jag lärde mig lyssna bättre på hans stämma. Hyperradikaliteten finns kvar, men den har förhoppningsvis fått lite sällskap av vishet, jag vet inte. Vissa får svåra uppgifter.

Jag såg en syn en gång, jag och en broder satt vid ett bord och åt. När vi tog upp maten med våra gafflar började maten brinna, men vi åt och elden brändes inte.

Det betyder att vi bara skall äta levande, brinnande föda. Vi skall INTE lyssna på död förkunnelse, ta del av träldomsandar, utan söka oss dit där elden brinner eller se till att tända elden själva. Vår andliga föda måste ha liv och ge liv, annars slösar vi bort våra kristna liv.
...

Framför allt som må bevaras, må du bevara din lära.
Nej, så står det inte. "Må du bevara ditt hjärta", står det. För därifrån utgår livet. (Ords. 4:23)
___