När man lär känna naturlagarna använder man sig som oftast av ovanstående metod - trial and error - försök och misstag. Dvs man prövar sig fram. Släpper man en sten på sin fot, så gör det ont. Man prövar igen, och samma sak sker igen. Man har nu lärt sig hur gravitationen fungerar, och att den kan göra ont. Och så slutar man släppa stenar på sin fot.

Bränt barn skyr elden är en annan lärdom. Sätter man sitt finger i eldslågan, så bränner man sig. Där behöver man oftast bara ett försök för att lära sig.

I den andliga världen är det egentligen likadant, likväl är det väldigt få kristna som förstått detta och som lärt sig något av det. De flesta sticker gång på gång sina fingrar i elden, släpper gång på gång stenar på sina fötter, och skadar sig följaktligen hela tiden.

Vilken naturlag talar jag om då? Jo, Andens naturlag. Vi har fått Guds Ande som ett instrument, som en indikator, på hur vi har det i vårt förhållande till Gud. Anden är ett prövoinstrument. Pröva huruvuda ni är i Herren, skriver Paulus (2 Kor. 13:5). Men likväl struntar kristna oftast i detta. De bedrövar villigt och obekymrat detta finkalibrerade instrument, och fördriver Andens välbehag och släcker Guds eld. De går hellre efter traditioner, idéer, påhitt, än att lyssna till Anden och stämma sitt liv och sin vandring efter hans indikationer.
...

Man skulle kunna säga att det också finns några grader på det här instrumentet. Jag vet och tror helt och fullt att Guds Ande är en person, så läsaren får förstå att detta bara är en liknelse på hur det fungerar. Det kunde lika gärna uttryckts med mera personliga termer, men även i skriften har vi exempel på att Guds Ande liknas vid opersonliga ting, som t.ex vin, som vi alla vet.

Sålunda: De graderingar vi har att gå efter är följande:

1. Anden kan bedrövas. (Jes. 63:10, Ef. 4:30)
2. Anden kan förbittras. (Hebr. 3:7-19)
3. Anden kan utsläckas. (3 Mos. 6:13, 1 Tess. 5:19)

Vad kännetecknar de här graderna, hur lär vi oss känna igen dem, så att vi kan ta lärdom av signalerna?

En bedrövad Ande är just det. Man upplever bedrövelse i sin ande, där Guds Ande residerar. Det har i stället för Andens glädje kommit en bedrövelse, en känsla av hopplöshet, instängdhet, man upplever sig oinspirerad, tom, och kan inte tjäna Jesus på normalt sätt med de andliga gåvorna.

En förbittrad Ande är också just det. Man upplever en förbittring i sin ande. Det blir bittert, surt, vrångt, vresigt. Man mister tålamodet lätt, vill ta i med köttet för att få sin vilja fram, och börjar se med missnöjda ögon på dem man har i sin närhet. Man kan inte längre uppfatta det Gud gör i dem, utan ser bara fel och brister.

En utsläckt Ande är också just det. Guds Ande har blivit helt utsläckt i en. Man känner sig död, bedövad, stum. Man har ingen lust att prisa Gud längre, eller syssla med hans verk. Man gör det av pliktkänsla, men har större glädje i att göra något helt annat. Man går på möte men är gladare när man får gå hem igen.

De här indikationerna upplever vi alla som är Andedöpta, mer eller mindre. (Är du en av hela hjärtat hängiven Jesu lärjunge, så upplever du det mindre och mindre.) Det är nämligen, som sagt, så man lär känna Guds Ande, och så man lär sig att vandra i gemenskap med Jesus, i hans Ande.
...

Nu har du fått exempel på de indikationer Guds Ande ger oss. Det finns fler och det finns nyanser, men detta är saker jag lärt känna under 30 år av vandring med Jesus. Vi vill inte ha en bedrövad ande, ännu mindre en förbittrad, och allra minst en utsläckt. Vi vill ha en visdomens ande, en saktmodets ande, en hoppets och glädjens ande, vi vill ha Smörjelsen, så att vi kan tjäna Jesus med de gåvor han gett oss, för utan de gåvorna är vårt verk bara ett människoverk och vi har ingen lön och bär ingen frukt för evigheten. Allt vi gör utan dem är värdelöst, som mest filantropiskt men som fnöske i Guds ögon. Allt sådant kommer att brinna, men det Anden gör i och genom oss, det kommer att bestå för evigt och bära stor frukt.

Vi vill inte slösa vår tid med religiositet, därför lär vi oss att lyssna till Guds Andes indikationer, vi tar lärdom, vi böjer oss, vi frigör oss från det och dem som står honom emot, och sällar oss till det och dem som följer honom, i Smörjelsen. Så får vi vingar och hastar framåt som örnar (Jes. 40:30-31).
___

Den absolut värsta fiende den Helige Ande har i våra liv som kristna, är vi själva. Jag syftar alltså på kampen mellan köttet och anden. Men, man bör också ha väldigt klart för sig, som kristen, att det inte alltid beror på oss själva, om Anden skall kunna vara verksam i våra liv. Det kan nämligen vara som det var för Jesus själv, i Nasaret. Det står om honom, att han där inte kunde göra många under. Guds kraft var alltså bunden, så att t.o.m Guds Son själv inte kunde verka med Andens gåvor på normalt sätt.

Det här är mycket vanligare än vad vi föreställer oss. Ingen vill ju erkänna att det kan vara DET det beror på, att Andens liv är så lågt, utslocknat och dött, bland kristna. Nej, det är Gud som inte "sänt väckelsen" ännu, minsann. Ånej, väckelsen är sänd för två tusen år sedan, och nu skall du bara ta emot den, med öppet hjärta, Guds församling, i endräkt, och Herren kommer att ta gestalt i dig. Men stå honom emot, och han kommer att stå dig emot. Var kritisk, knorrisk, gensträvig, egensinnig, och du blir ett Nasaret, där få underverk kommer att ske. Få frälsningsunder, få helandeunder, få befrielseunder, och få undervisningsunder.

Guds folks historia visar oss, att det kan vara så lite som en enda person, som skiljer oss ifrån väckelse och seger över fienden. Akans nedgrävda skatter orsakade Israel nederlag i striden. Så länge Akans skatt låg nedgrävd, kunde de inte segra, inte uppleva Herrens kraft i striden. Vad mer då, om hela menigheten hade varit med Akan. Då kan de glömma väckelse och börja förbereda sig på ökenliv i minst en generation framåt.

Men Akan avslöjades, genom profetiska ageranden, och segern blev deras igen.

EN person alltså, stod den gången i vägen för Guds folks framgång. Så ha akt på dig själv. Strömmar inte Guds Ande genom dig, så strömmar Anden ej heller vidare till de syskon du har omkring dig. Du gör dem delaktiga i dina hemligheter, genom din närvaro.

Jag har varit med om detta på möten flera gånger. En gång som ganska nyfrälst. Vi var vana att Guds Ande flödade fritt då, en tid, men en kväll var det stängt i bönen. Religiöst betraktat kunde detta ha setts som normalt. Man ber och inget händer. Som vanligt alltså, på de flesta håll. Men vi var vana vid en verklig väckelseatmosfär, där Andens gåvor var verksamma nästan i varje möte. Och nu var det stängt, i bönen efter förkunnelsen.

Jag kände att det fanns ett motstånd, och att det var någonstans i närheten av där jag satt. Så jag bad intensivt, inte högt men hörbart, att motståndet skulle brytas. Några andra hakade på, så att pressen ökade mot personen som inte hade det rätt ställt och som inte ville ha det rätt ställt, uppenbarligen. Efter en stund fick en person nog och reste på sig och lämnade mötet. Och segern bröt loss. Inte för att någon gick, för det gick och kom folk hela tiden. Men för att motståndet lämnade lokalen.

Det går kanske an när det bara är en enda person. Jag har varit med om när en hel liten skara fått gå på samma sätt också, innan segern kommit. Men tänk om nästan hela församlingen lever i ett andligt motstånd mot det Gud vill göra. Då har man det inte lätt som väckelselängtande, och som bedjande person. Då kanske man måste lämna den skaran själv, och gå någon annanstans där det är mera öppet.

Jesus stannade inte i Nasaret. Han uttalade skarpa varningsord mot församlingen där. Och han har inte ändrat sig. Guds helige Ande är verksam idag på samma sätt som Jesus var då. Så detta är saker vi bör ha klart för oss, och vara beredda på.

Jag tror inte att detta med att känna och lokalisera motståndet mot den Helige Ande är något som bara vissa kan göra. Det kan alla kristna göra, bara de vill det och är öppna för det och vågar göra det.

Varför händer det inget i mötena? Varför är det så dött? Om du upplever det så, så gör något åt det! Du kan det. Be att motståndet skall brytas, känn var det sitter, och intensifiera din bön, så att akansynden blir avslöjad. Och nu avses inte broder LP som sitter fast i någon drog ännu. Det här är djupare, allvarligare saker. Det handlar om trots, mot Guds uppenbarade vilja. Akansynden handlade om en person som hade andligt inflytande, men som använde det på fel sätt, som var upprorisk mot något som Gud hade sagt. Som nonchalerade det profeten talat, i speciellt avgörande situationer.

En person som kämpar med sina svagheter är aldrig en fiende till Gud, och aldrig något hinder för Andens flöde. Men en som döljer dem, vare sig det handlar om ting eller tankar, en sådan person kan fälla ett helt folk. En som hycklar, skrymtar, gör sig till något han/hon inte är, spelar dubbelspel. Du märker det genom att det inte finns något av Anden i eller runt honom. Orden kan vara fina, men det finns inget flöde bakom dem.

Alla har inte samma förmåga att flöda med i det andliga, men de är i alla fall inte motståndare till det. Anden kan flöda fritt omkring dem. Men kring den gensträvige eller egenmäktige eller skrymtaren kan Anden inte flöda. Guds Ande drar sig ifrån sådana personer, hur religiösa de än är. Och han drar sig långt ifrån dem. De måste antingen avslöjas, eller drivas ut. Får de vara kvar så drar de död över en andlig gemenskap, och orsakar att de människor som skulle fått del av alla välsignelserna och rikedomarna från Gud, blir utan och förgås. Så allvarligt är det när det finns motstånd mot Guds verk bland Guds eget folk. Vi får aldrig gjort det vi kunde ha gjort. Väckelsen går förbi, utanför huset, och går till någon annan. För att du inte vågade konfrontera motståndet, hindret, propparna. För att du fruktade människor mer än Gud, du ville inte bedröva en människa men du bedrövade den Helige Ande. Och förhöll andra den välsignelse de skulle haft för att överleva som Guds barn.
___

"Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3)

Det här betyder just vad det säger. Men, verkställigheten sker inte automatiskt. Vi behöver proklamera det också, säga det, inför andevärlden. Här kommer vi! Och det är vi som bestämmer! Inför de icketroende bör man vara vis, dock. Så kan man inte säga till dem. Där får man låta dem upptäcka det själva, så småningom. Men inför de fallna makterna skall vi uppträda som de överherrar vi är.

Gör vi det kommer vi att upptäcka att det skapas en helt annan atmosfär på den plats där vi är. Om vi ber för människorna i huset där vi bor, så kommer den förändringen att märkas. Samma sak på arbetsplatser, i skolor och överallt där vi befinner oss.

Vi ber, så som Anden leder oss, lyssnar och gör som han visar.

Det är lätt att glömma detta. Att ha "missionsfältet" där ute någonstans, men glömma det som finns nära.

För Paulus var missionsfältet där han var. Var han på en båt, så var det där. Han lyckades befinna sig i det andliga centrum var han än gick fram. Han tog kommandot, inte över människorna men i den andliga världen. Och han brydde sig. Han ville inte att någon som var i hans närhet skulle råka illa ut. Kanske han upplevde att han ansvarade för dem.

Vi har nog försummat detta väldigt mycket. Jag har det. Men det finns tid till bättring. Och insikt. Och kläm på hur det skall gå till.
___