Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

När jag skrev om att vi är gudavarelser ¹, så lade jag en grund, för mångfaldig fortsatt framryckning, i Guds verk, för ett Guds folk.* Men jag beskrev långt ifrån allt av detta. Jag tror det gavs mig för att vi inte skall förlora det stora som finns i sanningen om detta. Överdrifterna kan vi glömma, om de nu verkligen var överdrifter. Ordet i sig självt visar detta, lovar detta, möjliggör detta. Trons verk börjar med att frön sås, sedan börjar det gro, och så föds tankar och visioner fram, och på detta kommer handling, bekännelse och handling, som skall bära frukt.

Hur skall man som Guds folk betrakta sig själva? Som "arma fattiga syndare"? Tja, visst, men bara om vi betraktar oss sådana som vi är i oss själva. Men vi är inte bara i oss själva. Vi är i Kristus. Och var finns han? I krubban i Betlehem? I Galileen? På Golgata? (Må ingen missförstå mig). Nej. Han är på tronen. På Guds tron, och han har all makt i himmel och på jord. DÄR har du din identitet, du som är en kristen.

Detta har vi alltså rätt att tillägna oss. Vi har rätt att bädda ned detta i våra hjärtan, bli medvetandegjorda om det, tacka Gud för det. Med kungamedvetande kommer kungavärdighet. Vi reser oss ur stoftet och ikläder oss vår skrud, vår kungamantel, inte som enskilda individer, men som Kristi brudeskara.

Vi är här för att manifestera Kristi kungamakt, som är en andlig makt, i denna världen. Det betyder inte att vi, eller han, skall bli kungar här, efter denna världens sätt. Vårt regentskap ligger på ett annat plan. Vår makt är större, godare, viktigare, mer fruktbärande. Vi förändrar, men inte med kulor och krut, utan med ord och med insikt.

Vi har fått makt, Kristi makt, att trampa på fiendens hela härskara, och denna skall inte kunna göra oss någon skada. Ligger nu denna makt i mänskliga prestationer, i mänskliga egenskaper? Nej, den ligger i hjärtats tro och munnens bekännelse. Precis som allt annat i Guds verk i oss, och med oss. Att få detta manifesterat i världen handlar alltså inte om något annat än det du gjorde när du blev frälst, eller andedöpt, eller vad helst du fått från Gud. Det börjar med att man läser Skriftens löften, tar emot dem i hjärtat, sedan förkunnar, bekänner, vittnar, står för det, håller fast vid det, även om det inte syns, och så kommer man sedan att kunna handla på det, när växten kommer.


SÅ NÄR DU GÅR UT I VÄRLDEN, så är det inte längre "arm fattig syndare" som kommer. Det kommer en kungason, en kungadotter, som med Kristi andliga auktoritet är den som har övertaget. Men det sker inte utan att du vet om detta, tänker på det, ber utifrån detta, och tar den makt i kraft som du har.

Det betyder att vi i varje rum vi beträder, i vår ande med frimodighet kan säga "Jag tar befälet". Så som de gör i militären, när befäl avlöser (eller avväpnar) andra befäl. Vi är ställda högre i den andliga rangskalan, än de onda andarna. Vi är ställda högre än de fallna änglarna. Vi är ställda högre än makterna och krafterna. Vi kan ta befälet, och med oss är Guds änglar för att verkställa. Detta låter stort, och är stort. Man får börja i liten skala, efter måttet av sin tro, och sedan låta det växa, efter hand som det får stabila rötter.
___


* Det låter pretentiöst, men likväl - så tror jag det var. Du får pröva det och se om det stämmer.
___

Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.

Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?

Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.

Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...


NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...


DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___