Det finns kristna som tror att Nya Testamentets profeter kan dömas efter Gamla Testamentets måttstock. Men det går inte, det är två helt olika ämbeten, även om de bär samma namn. (Hade Gamla Testamentets ämbeten överförts till Nya Testamentet, skulle vi haft domare och kungar också i församlingen.) Den form av profetia GT hade, handlade på sätt och vis om ett slags "besättelse". Gud utvalde någon till sitt språkrör, och när den profetiska Anden kom över dem, talade eller skrev profeten under verbalinspiration, eller näranog. Sådant är inte det nytestamentliga profetämbetet, även om vissa kristna i nutiden tror det (både de som är motståndare till mycket av det Gud gör idag, och de som är ivrare för det).
Vi tar de senare först. Tror man alltså att en profet, eller snarare en kristen med profetisk gåva idag, kan verka under verbalinspiration, så kan mycket bli fel. NT lär inte så, utan det lär att profetens ande är profeten underdånig (1 Kor. 14:29-32). Och det lär oss också att pröva det profetiska talet (v. 29). Detta innebär, att i NT har vi fått ett mycket större ansvar, som Guds språkrör, än vad GTs heliga hade. De hade inte Guds Ande boende i sig på det sätt vi har genom Andens dop. De hade möjligen Anden på det sätt vi har genom pånyttfödelsen, och däremellan kunde Guds Ande ta dem i besittning, ungefär som när Hesekiel skrev att "Herrens hand kom över mig". En nytestamentlig kristen, med profetisk gåva, har större frihet, och större ansvar. När vi får budskap att frambära, så sker det inte genom verbalinspiration (även om det i sällsynta fall kan förekomma även nu), utan det sker genom en inneboende andlig gåva, som är oss underdånig - dvs vi kan välja att bära fram budskapet direkt, eller "spara" det till ett annat tillfälle, om Gud leder det så. Och när det frambärs, så kan det formas i mycket som vi själva väljer att forma det - det primära är bara att Guds Ande får flöda med, så att det han ville ha sagt, blir sagt, hur det än förs fram.
Men det är förstås också här som det ökade ansvaret kommer in. Vi är liksom lite mer än bara brevbärare åt Gud nu, vi är hans sändebud, vi är bemyndigade, att tala, ur vår egen ande, vad Gud har lagt däri. Vi är alltså mer än tjänare, vi är Söner, med söners rätt och söners förmågor. Vi är nästan som Kristus själv, när vi talar i hans namn. Vi har begåvats med mångt fler nådegåvor, än GTs heliga och dess profeter. I och för sig hade det varit enklare om vi hade haft det som dem, men vad har vi NT till i så fall? GT var ju ett sämre förbund, med sämre löften, sämre insikter i Guds rike, och - bara ett förstadium (Hebr. 8:6-13).
NT sänder ut mer än tjänare, NT sänder oss ut som Guds söner, som bemyndigade representanter för kungariket Himlen. Så - större ansvar, men också större frihet - och därmed också större risker. Vi kan nämligen ta fel, även om vi är hans bemedlade ombud. Provet för en gammaltestamentlig profet var att han alltid profeterade rätt. Profeterade han fel, var han en falsk profet och man behövde inte lyssna på honom (5 Mos. 18:21-22). I NT kan en budbärare få lov att begå misstag, och ändå vara en Herrens budbärare (1 Kor. 13:9, Jak. 3:2). Denna felmarginal uppvägs av att det en nytestamentlig budbärare bär fram är så mycket större, så mycket rikare, så mycket mer andligt, än vad livet för de troende var i GT. Vi har alltså vår frihet för att vi skall kunna utvecklas dessmer.
En enkel jämförelse: Vem kräver kungen mest av, sina tjänare, eller sina barn? Gör tjänaren fel får han sparken, gör barnen fel får de möjligen en korrektion, men de kastas inte ut ur kungaborgen för det. Och när de växer, får de alltmer av kungens bemyndigande, till att utföra hans rikes angelägenheter, på ett helt annat sätt, med långt större insikt, än vad tjänarna någonsin kunde åstadkomma.
Men om en NT-tjänare alltså tror att han, eller hon, i denna tid och detta förbund, äger verbalinspirationens gåva, så kan enormt mycket gå snett. Det är väldigt vanligt att NT-profeter lägger till några meningar på slutet, efter att den andliga gåvan avklingat i budskapet. Är budbäraren i övrigt uppfylld av Herrens visdom och äger förmåga att även tala visdomens ord, är detta inget problem. Men saknas den förmågan, kan riktiga grodor hoppa över läpparna. Och i riktigt dåliga fall kan det leda till verkligt falska profetior, som i de klassiska fall när människor sänts ut i missionen utan att vara utsända, eller äktenskap ingåtts som inte skulle ingåtts. Etc.
Det gäller alltså att börja där Herren börjar, och sluta där Herren slutar. Det må vara kortfattat eller långt, och framburet under vilka former som helst, men Gud uppfyller bara det som kom ifrån honom själv. Det övriga får åhörarna bedöma, och sålla bort, vilket oftast sker utan problem. Vilket egentligen inte är konstigare än när någon predikar, och håller på en kvart för mycket. Eller bedjaren som bad lite mer än han behövde och var ledd till.
Den som har ett andligt öra och åhör sådant vet detta och blir inte hysterisk över det. Så är det i den nytestamentliga församlingen. Den som däremot har något agg till denna församling, vare sig utanför eller innanför den kristna sfären, kommer givetvis att tycka sig hitta utmärkta angreppspunkter här. Det får vi leva med, vi vet ändå när och att Gud är verksam, och har alltför många härliga och goda erfarenheter av de andliga nådegåvorna, för att låta oss intas av missmod eller uppgivenhet. Blir alla som det beds för helade? Blir alla som det predikas för frälsta? Nähä, men varför måste då allt som uttalats i samband med profetior slå in?
Vi tar vara på guldkornen, vi kastar inte bort dem för att de omges av grus, det vore dårskap. Öva i stället ditt öra, och ditt öga, till att se och höra guldets glans, och dess klang, där det visar sig. Då kommer du att bli rik, i tron, och en verklig magnat i Guds rike.
___
