Församlingen skall under tusenårsriket ha samma ställning som änglarna nu har. Vi skall ersätta de fallna änglar som skulle haft uppsikt över jorden, men som föll i synd och beblandade sig med människor.

Jesu 12 apostlar kommer att vara väktare över Israels städer, och de apostlar vi haft här i Norden kommer att bli väktare och furstar över Norden. Övriga blir som "lägre" änglar, som kan få vaka över enskilda människor i tusenårsriket.

Änglarna pendlar mellan det himmelska paradiset och jorden, och så kommer också den förhärligade församlingen att göra. Liksom änglarna kommer vi att kunna visa oss för människorna, men oftast är vi liksom dem dolda för deras syn.

Vi kommer att ha likadana härlighetskroppar som Guds änglar, och samma egenskaper, möjligen ännu fler. Änglavärlden väntar spänt på vår ankomst, de vill se fullblomningen av Kristi, Lammets, försoningsverk. Också de väntar på att bli fullkomnade, med oss. Det är därför också änglar faller ned och tillber Jesus som "det slaktade Lammet" i himlen.

Mer kunde sagts här, t.ex om deras farkoster, men det finns i andra artiklar. Men läs Efesierbrevet om församlingens oerhörda ställning i det himmelska:

"Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre." (Ef. 3:10-11)

Således hade Guds visdom före det, i det äldre förbundet, inte blivit kunnig för dessa furstar. Gud har alltså gjort något oerhört stort genom Kristi församling, något som tilldrar sig hela änglavärldens intresse. Jag tror det handlar om ett svar på Gudssönernas syndafall, något som kommer att hindra att det sker igen. Så stort är Jesu verk.
___

"Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om." (2 Tim. 3:14)

Svaret på frågan är ett klart ja. Du kanske fick uppenbarelse av Gud som nyfrälst och nytänd, om många ting. Du var frimodig, du vågade påstå att så säger Bibeln, så säger Herren. Du vågade ta strid, ta ställning, mot avfall och villfarelser, mot synd och värld, därför att i dig brann uppenbarelsen - du SÅG det du sade och stod för, det var levande tecknat i din själ, uppenbarat av Fadern.

Men, du var inte trogen dessa uppenbarelser. Efter hand som tiden gick blev du insnärjd, i religionen, i samhället, i borgerligheten. Du började kompromissa, vika undan när du skulle stått fram, vara tyst när du skulle talat och bekänt, vände bort blicken när du skulle sett rakt fram, med frimodig blick - och plötsligt fanns inte uppenbarelsen där längre. Nu kände du dig osäker, i stället för så övertygad. Att påstå sådant du tidigare så frankt förklarat, kändes nu högmodigt, förmätet. Klangen var borta, och du kunde inte längre tala med samma auktoritet, med samma barnsliga tillit och tro. Synen var borta, du såg bara suddigt, bluddrigt, och bekännelsen sjönk. Du blev en "ödmjuk" kristen, som inget vet, inget kan, inget vågar, inget tror. Men du ersatte uppenbarelsen och det frimodiga vittnesbördet, som bar sådan frukt, med "goda gärningar". Det gav dig en viss ro, som du kunde vila i.

Med tiden började du fråga dig själv hur du kunde ha varit så "tokig" som nyfrälst. Slog Bibeln i huvudet på folk, skrämde dem med helvetet, talade om för dem att de var syndare, avfälliga, vilsefarna. Idag kan du inte längre "döma", för då skulle du också döma dig själv. Du har tvingats sänka din bekännelse, så att den överensstämmer med ditt andliga liv idag. Och du kan inte sätta dig "över" någon annan längre, därför att du befinner dig på samma nivå, eller under deras nivå.

Ljuset vi har fått, det har vi fått för att vi skall vandra i det, medan det varar. Endast om vi vandrar framåt i det ljus vi får, bevaras vi i det. Ljuset leder oss steg för steg, så långt vi klarar att ta emot. Framåt, hemåt. Ljuset ställer oss på tröskeln till nya områden, nya upptäckter, nya uppgifter, och när vi träder in där, går över tröskeln, fortsätter ljuset att leda oss, föra oss, värma oss, lysa för oss. Men står vi tvekande, mörknar ljuset snart, och drar sig bort ifrån oss. Följer vi det inte, så lämnar det oss, och vi har bara religion att ty oss till, och inbillad, självtagen frid. Sådan frid som världen ger.

Utan ljuset ser vi inte att gå i mörkret. Vi trampar på saker vi inte borde trampa på, stinger våra fötter, besudlar dem. Vi är religiösa, men inte kristna i sann mening. Kristen betyder smord, men när smörjelsen vikit bort, kan vi då med sann stämma bekänna oss till och berömma oss av det namnet?
___

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bildstod åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.
Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bildstod, så att vilddjurets bildstod till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bildstod." (Upp. 13:14-15)

Med ordet bild utbytt till bildstod tror jag man förstår bättre vad Johannes beskrev. De avgudar som tillbads på hans tid var oftast bildstoder, dvs statyer i hel eller halvformat (byster). Så gjorde hedningarna också tidigare, som t.ex skildras i Daniel där Nebukadnessar lät resa den berömda bildstoden som alla representanter för hans vidsträckta rike skulle tillbe. Så man kan nog säga att den rätta översättningen här skall vara bildstod, vilket ju styrks av att det är vad ordet också betyder i ursprunglig mening.

Den antika kulten av kejsare i Rom kan tjäna som belysning av vad Jesus, genom Johannes ville visa oss om ändetidens kejsarkult. Det vanliga i antiken var att "goda" kungar och kejsare blev gudaförklarade efter sin död och sedan dyrkade, men det hände även att vissa blev gudaförklarade redan medan de levde. Så skedde med Julius Caesar. Statyer restes på många platser, utanför eller i romerska tempel, där människor dyrkade honom. Kulten avtog snart, men återupplivades efter en speciell händelse:

"Worship of Caesar became prominent again, when a bright daylight-comet, the "Julian star", appeared in July 44 BC during the games in honor of Caesar's victories, which was interpreted as Caesar's soul in heaven."

Under en idrottsfest till åminnelse av den döde kejsaren visade sig alltså en komet på himlen, mitt på dagen. Detta måste givetvis ha övertygat de flesta om Julius Caesars "gudomlighet", och om fördelarna av att tillbe honom.

DET TALAS mycket om vilddjurets märke bland kristna, men lite om vilddjurets bild. På CNN:s tvsända presidentvalvaka visades något som påminner om vad Johannes fick skriva om vildjurets bild.

CNN lät en kvinnlig reporter "stråla" in i tvstudion från en annan plats, i 3d. Reportern befann sig i Chicago, i ett rum där ett 30-tal kameror filmade henne från alla håll och sände en sammansatt tredimensionell bild till den andra tvstudion i New York, där publiken kunde se henne stå och prata med programledaren, livs levande framför dem.

Kameran svepte omkring henne så att man såg att det inte bara var en platt bild utan en verklig 3d-gestalt. Om hon kunde ses från alla håll också av publiken vet jag inte, men i tvrutan var gestalten synlig från alla håll.

Om denna teknik fortsätter att användas, och utvecklas, kommer du så småningom att kunna få besök i ditt vardagsrum av personer som befinner sig på andra sidan jordklotet, eller varför inte ute i rymden. Så även av den som Bibeln kallar Vilddjuret, om du är här då.

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att ge ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbad vilddjurets bild." (Upp. 13:14-15)

Ordet som översatts till "bild", eikon (samma som ikon vilket är en intressant parentes), betyder egentligen staty eller profil, vilket ju inte alls leder tankarna bort ifrån det ovannämnda CNN-undret.

Att denna innovation introducerades i den valvaka där den nye amerikanske presidenten hyllades, kan nog få en och annan profetienerv att dallra till något.

http://www.usatoday.com/tech/products/2008-10-29-election-presidential-technology-cnn_N.htm
___

"Ty du har sagt: 'Du, HERRE, är mitt skygd', och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda." (Ps. 91:9-10)

Här finns en hemlighet till ett segrande kristet liv. Ett liv där Gud är mäktigt verksam. Texten säger inte du har gjort den Högste OCH läkarvetenskapen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH försäkringsbolagen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH samtidens avgudar till din tillflykt. Hade du gjort det, hade du inte haft något löfte om att Herren skulle vara med dig, i nattens fasor eller när pilen flyger om dagen (se hela psalmen). Löftet gäller dem som sätter sin tillit ENBART till Herren, som vågar gå ut, i tro, på Guds trofasthet, hans underkraft, hans gudomliga, övernaturliga omsorg.
___

NÄR MAN LÄSER profetiorna om Jesu andra tillkommelse, får man inte läsa dem som om de vore självständiga enheter, för då hamnar man i motsättningar eftersom de tar upp olika aspekter av en och samma serie händelser. De bibliska profetiorna kan heller inte läsas som om de presenterade en rak linje av händelser. Ofta kan det vara många hundra år och t.o.m tusentals år mellan olika delar av profetian. Gud är evig och hans Ande ger oss ord utifrån evighetens synvinkel och inte utifrån tidens. Profetian uppfylls heller inte bara i en dimension, utan i hela spektrat av mänskligt och jordiskt liv. Guds ord är flerdimensionellt, gäller för oss på alla plan av vårt liv. Det som skall ske om tusentals år enligt profetian kan ändå uppfyllas delvis redan nu, i andra aspekter. (Guds ord är en sådan [universell] kraft, att det gäller för allt.) Om du studerar hur Gamla Testamentets profetior uppfylldes i Nya Testamentet, så kommer du att börja förstå detta.

Med detta sagt så kan man börja studera t.ex Matteus 24. Det som sägs där fick först sin uppfyllelse i apostlatiden, då Jerusalem intogs och förstördes av romarna. Men skulle man ta det som hela uppfyllelsen av profetian (historisk tolkning) hamnade man direkt i motsättningar med det skrivna. Det Jesus säger uppfylls delvis och parallellt, för att slutligen, i den yttersta tiden, bli komplett uppfyllt med hans tillkommelse. (För profetians Ande var det som en händelse, men för oss blev det i princip hela vår historia. - För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.)

Försöker man, å andra sidan, tolka Matteus 24 som bara ändetidshändelser (futuristisk tolkning), blir man tvungen att förneka de uppenbara uppfyllelser som skedde i apostlatiden. Båda de endimensionella synsätten leder alltså till orimliga tolkningar. Man måste alltså inse hur profetior skall tolkas, och då är som sagt de gammaltestamentliga profetiornas uppfyllelse i NT vår vägledning. Till det behövs givetvis också Guds Andes tolkningsgåva. Utan den kan man inte förstå någonting, för Guds hemligheter ges bara åt dem som ödmjukar sig och underordnar sig honom och hans vilja.
___



SÅLEDES: Matteus 24 läst utifrån den linjära, endimensionella tolkningen är tillräckligt motsägelsefullt för att man skall förstå att det måste röra sig om mer än ett upptagande.

Ex: "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skall då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." (Matt. 24:30-31)

Hur överensstämmer det med detta:

"Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skall två män vara tillsammans ute på marken; en skall bli upptagen, och en skall lämnas kvar." (Matt. 24:38-39)

I det ena exemplet vet alla att något fruktansvärt väntar jorden, i det andra lever alla sitt dagliga liv utan att vänta sig något ovanligt alls. Endast om man läser in två upptaganden blir texten logisk.

Ytterligare:

"Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo; ty i en stund då ni icke väntar det skall Människosonen komma." (v. 43-44)

Jesus säger alltså att upptagandet av bruden, den trogna kristna församlingen, kommer att ske plötsligt, utan förvarning, i en hemlig räddningsoperation. Detta därför att djävulen annars skulle samla sina styrkor och ställa till problem just vid den stunden.

En liknelse från modern tid: Före andra världskriget var det många judar som flydde från Tyskland, därför att de insåg att det inte gick att leva längre i det landet. Dessa blev alltså räddade utan att behöva gå genom den vedermödan. De var redo att fly, och gjorde det i rätt ögonblick, de förstod när det var dags. Men de flesta judar stannade kvar i Tyskland och blev tvungna att genomgå vedermödan. De flesta dog, men några blev räddade. Ingen av dem hade insett tidens allvar, alla blev "kvarlämnade", men några få klarade sig, genom stora svårigheter, igenom kriget.

Så kommer det att vara vid Människosonens tillkommelse.

Det kommer en räddningsstyrka och hämtar dem som är redo, som är märkta med Andens sigill på sina pannor. De övriga, som inte var redo, som var kristna utan att ha Guds Andes liv, som bara var religiösa eller ljumma eller avfälliga, som inte hörde Herren till, de blir kvarlämnade och får genomgå den antikristliga tiden då mörkret sänker sig över jorden och "djävulen kommer ned i stor vrede". Några av dem kommer att ge sina liv för Jesus, i nyuppväckt tro, och kommer så med bland vedermödans martyrer, medan de övriga antingen dör i sin avfällighet, genom vilddjuret, eller dör i katastroferna under vedermödan. Möjligen kommer en liten liten grupp att kunna, tillsammans med nyfrälsta Jesustroende judar, genomgå hela vedermödan och klara sig ända fram till slutet, när sista upptagandet sker.
...


Som ett bevis för att den tolkningsmodell jag föreslår är riktig, kolla i Luk. 17 och Luk. 21: Där är samma händelser som Jesus talar om i Matt. 24 uppdelade i två olika tal. Matteus är alltså en sammanfattning av två skilda profetiska utsagor, och kan alltså inte förstås som en enda linjär profetia. När Jesus framförde sin sammanfattning i Matteus 24 kände lärjungarna igen det han talat med dem om tidigare, i Lukas 17, och förstod därför de olika delarnas förhållande till varandra. Det kan vi göra också om vi lägger märke till evangeliernas olikheter.
...


VI VÄNTAR ALLTSÅ på en plötslig, osynlig ankomst, då brudeskaran skall snabbevakueras bort från jorden. Inga definitiva tecken skall föregå denna händelse - inget som avslöjar för fienden att räddningen kommer - men det är troligt att de utvalda ändå kommer att se, och förstå, i sina hjärtan, när tiden är inne.
___

Den svenskamerikanske predikanten John Torell har länge varit en "salt" röst gentemot avfallet och ljumheten bland kristna i Sverige. På 80-talet spreds hans kassetter flitigt, och man lyssnade intresserat på hans utläggningar om sovjetiskt spioneri och infiltration bland kyrkor och annat mystifikt han grävt fram. Men efter ett tag började det hela bli lite för salt, ja mer beskt än salt, och hans röst på kassetterna blev bara grövre och grövre och grövre. Som alla som upplevt Andens dop vet, så är raspig röst ett symptom på en bitter ande. Torell hade uppenbarligen förbittrat Guds Ande genom sina alltför hårda domar mot svensk kristenhet. Vad det bottnade i var troligen att han avvisades från vissa väckelsekristna håll, och därför blev avog mot allt vad frikyrklighet heter.

Naturligtvis kan man inte gå fram på det sättet, utan att ha verklig urskiljning, utan att söka Herren i varje detalj och beträffande varje person man bedömer. Att bara döma ut hela rörelser med ett pennstreck visar på en ovilja att verkligen ta sig an de problem man ser.

Idag, mer än 20 år senare, ger ett kort besök på EAEC:s webbplats en skrämmande men bekräftande bild av vart bitterheten kan leda en kristen människa. Jag visste inte att det hade gått SÅ långt.

Webbplatsen är idag öppet antijudisk och har medverkan av åtminstone en person som är medlem i nationaldemokraterna i Sverige. (Denna person fick nyligen in en insändare i Världen Idag, som togs bort så fort det uppdagades vem och vad han var. Jag undrar om det är känt att han också medverkar på EAEC:s webbplats?) (Senast kollad 29/9 2008)

På EAEC hävdas bl.a att den gamla antijudiska ryska skriften "Sions Vises protokoll" inte är en förfalskning. Man vänder sig också emot staten Israel och det judiska folkets särställning som mottagare av Guds löften. Rubrikerna på webbplatsen kunde lika gärna vara hämtade från Radio Islam.

I olika kristna forum på nätet förekommer ibland hänvisningar till EAEC. Antagligen är det oftast bara aningslösa kristna som råkat hamna där genom sökningar på Google, men det är illa nog att de inte kollar upp lite bättre vart de hänvisar.

Att ett och annat på EAEC:s webbplats är sant förnekar jag inte. Det har en gång funnits en sund bedömningsförmåga hos Torell, och alla som läser Bibeln kan avfärda saker som inte överensstämmer med den. Men det räcker inte för att vara en trogen Jesu tjänare. Vi har också fått Guds Ande, för att vi skall kunna hantera sanningen så som Gud vill, så att den inte gör oss till okänsliga brutala, självpåtagna kritiker, utan förmåga att bygga upp, samtidigt som vi bryter ned avfallstrukturer.

Att mannen blivit andligt halvblind och okänslig visas av att han även vänder sig mot de väckelsekristna i USA numera, och via sina medskribenter dömer ut så gott som alla välsignade själavinnare, som vinner miljoner för Jesus ute på missionsfälten. I stället tar han in alster t.ex från personer som är anhängare av sjundedagsadventisternas falska profetissa Ellen G. White. Så har ljuset bytts mot mörker.

Om du har varit inne på EAEC eller någon liknande webbplats och märker att din böneröst blivit raspig, och att dina böner blivit tröga och du upplever att du fått aggressioner, särskilt mot väckelsekristna, så är det ett klart tecken på andlig besmittelse och fariseismens ande. Där Gud är verksam blir din ande smord med den fina rena, varma och klara oljan, och du får kärlek till de kristna, oavsett om du ser att de lever i avfall eller inte. Guds Ande vill väcka, och hjälpa, och hela, och upphör aldrig att ge oss ord av tröst och uppbyggelse tillsammans med förmaning och undervisning.

En annan webbplats som är inne i ungefär samma förödelse är svenska Sola Scriptura. De ger sig ut för att vara "bibeltrogna" men sprider huggormsgift som tar död på svaga andliga kristna och släcker ut Guds Ande i dem.

Tag dig till vara för sådana, och håll dig till verklig väckelsekristendom, som visserligen också kan vara "salt" och skarp ibland, men som också bygger upp, ger liv åt din ande, och har kraften att styrka det som är svagt, kraften att ge det ljus som skingrar mörkret, den läkedom som driver ut det sjuka, och den glädje som lockar till efterföljelse.

Andens liv skall vara vår värdemätare. Inte bara ord, inte bara lära. Gud stadfäster sitt ord, och gör han inte det, så är ordet i din mun bara förhävelse. Då är det dags att gå till bönekammaren* och inte komma ut därifrån förrän du är på "bättringsvägen" igen.
___

* (Med bönekammare menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan en position, en fas eller inställning i vårt andliga liv - böneläge, i kontrast till förkunnarläge, ageraläge.)
___

Jag älskar karismatiska upplevelser. Att bli uppfylld av den Helige Ande, känna Jesu närhet, få uppleva att han vill använda mig genom sina nådegåvor - det finns inget bättre i världen. För utan dessa upplevelser, dessa andliga fenomen, är vår kristendom bara tomhet, bara filantropi, bara egna verk. Du får inte ett "öre" i lön av Gud, om dina verk inte är framfödda, och drivna, av den Helige Ande, genom hans nådegåvor.

Därför uppmanar jag: Sök av allt hjärta efter dem. Om du inte hittar någon här i Sverige som kan hjälpa dig att uppleva dem, så låt inte gränser hindra dig. Åk dit där det finns kristna som överflödar i gåvorna, och se och ta emot. Var ivrig att undfå de största nådegåvorna, profetia, helande, visdom, men förakta ingen gåva, allt är givet med orsak, och med förväntan att de skall bära frukt i oss.

Så finns det mycket av andliga gåvor verksamma i Amerika, så åk dit om du kan. Finns de här i Sverige, i överflöd någonstans, så åk dit. Kan du be ner dem över dig själv, i din kammare, så gå dit, till din kammare. Men går du till din kammare och inget händer, så må du inse att du behöver hjälp, och att oljan saknas dig, och kan sökas hos andra. Köp ögonsalva, där den erbjuds. Lev inte i religiös inbillning, inbilla dig inte att allt är bra, bara för att du vet allt om allt, eller är med i en församlingsverksamhet. Lyssna till hjärtats rop, låt dess inre hunger och törst först bli tillfredställd, så att kraften i ditt liv inte är din egen, radikaliteten inte är din egen, offrandet inte är ditt eget, om du så bränner dig på bål - utan att allt du gör, är Guds Andes verk, ett flöde av liv, som tar sig verksamma uttryck, inte för att du tvingar fram det, utan för att det är en frukt, ett liv som reproducerar sig självt.
___

En kommentar om "Lakelandväckelsen". Det är väldigt lätt att döma ut en hel rörelse, när någon förkunnare i den rörelsen förgått sig. Men så dömer aldrig Gud. Det finns välsignade och av Gud kallade vittnen i den amerikansk/kanadensiska profetväckelsen, och så även i den närstående torontoväckelsen. Två stycken förkunnare som jag upplevt har Andens vittnesbörd, är Patricia King, och John Arnott. Även John Paul Jackson. Det finns säkert fler, men just dessa "strålar", upplever jag det, mer än andra. Och så finns det andra som inte strålar alls, trots stora bekännelser och massor av anhängare. Antagligen är det många kristna som bara följer tecknen och undren, i stället för att följa Andens vittnesbörd. Kanske har de aldrig lärt sig att tyda herderösten, och så hamnar de i sällskap där saker kan gå riktigt snett, och så blir de, och betraktare, besvikna. Bättre då att först gå i Herrens skola, lära känna hans stilla herderöst, och sedan lita till detta vittnesbörd, vad människor, "bordsgäster" och mediarubriker än säger.

Det finns också sammanhang på nätet, och givetvis också i verkliga livet, där förtalets och kritiklustans ande härskar. Håll dig ifrån sådana, om du vill ha det gott med Gud.
___

I ett allharmoniskt universum får (och kan) ingen synd existera. För det skulle omedelbart bryta allharmonin, och tillvaron skulle inte längre vara helgod, helharmonisk. Så hur löser Gud den frågan, när han samtidigt måste tillåta varelsers fria vilja? Vissa väljer ju att göra "ont" dvs att begå handlingar och hysa önskningar som inte är i harmoni med det helgoda. Vi människor vet redan om ett sådant sätt, ett sätt att förpassa vissa ting in i mörkrets och ickevarandets vrå. Vi har hört om svarta hål, hur tiden där förvrängs till icketillstånd, hur tillvaron där, om det vore möjligt för levande varelser och väsen att där finnas, drar dem ur vårt universum och de förs till tider bortom vår, och därmed, i praktiken, inte längre är en del av vårt universum, av vår tillvaro, och av den harmoni, som skulle kunna finnas här, vore det möjligt att skilja på tingen på sådant sätt.

Så när vi nu redan vet om en sådan tillvaro, och ett sådant sätt, hur enkelt då för Gud, som råder över alltet, att bereda just en sådan avskild tillvaro, för de två väljarskarorna i tiden.

Så "helvetet" är alltså inte bara oss åtskilt i rummet, utan också i tiden? Ja, mycket troligt är det så. Jesus talar om "svalg" (om än bara i ett förstadium till det slutliga) som gör det omöjligt för den ene att nå den andre, och tid är som vi vet, ett oöverstigligt svalg, som ger förutsättningar för just en sådan åtskiljelse av gott och ont, som Ordet oss utlovar.

Därför behöver vi inte sväva i ovisshet, eller i ett slags godvilligt trostillstånd i denna fråga. Vi kan övergå i en förståndsvisshet här, då vi redan i vår egen realm kan se lösningen på ett sådant problem. För Gud blir det då ännu enklare, att, när tiden och tingen är utklarade, och all skapelse fått sin väljarerfarenhet, att placera var och en, och vart och ett, där det hör hemma, och där det inte finns någon enda koppling dem emellan.
___

Hur tolkar man profetior? Skall de tolkas bokstavligt, eller är tolkningen en gåva i sig, som i vissa fall kan sträcka sig längre, eller djupare, än det profetian talade om? Petrus skriver att ingen profetia av någon människas egen kraft kan utläggas. Lika lite som den kan uttalas, alltså. För båda företeelserna krävs alltså andliga nådegåvor. Så hur kan du då döma ut en profetia, bara för att du tycker si eller så om den? Det tillkommer inte oss att tycka alls, det är den Helige Andes jobb.

Apostlarna är våra läromästare i profetietolkning. Tittar man nu på hur de tolkade de gammaltestamentliga profetiorna, så kommer man att bli verkligt förvånad. För de ser ut att inte ta GT på särskilt stort allvar alls, om man går efter bokstaven. Det är detta som föranlett judarna att förakta så mycket av Nya Testamentet, då det gör, enligt dem, tolkningar tagna helt ur luften, av det gamla testamentets profetior. Men den som tolkade var den Helige Ande, och han må tolka hur han vill.

Det vi kan lära oss av detta, är att profetietolkning inte är något för teologiskt sinnade sinnen. För det teologiskt sinnade sinnet, är NTs tolkning av GT horribel. Profetiorna om Jesus gick inte alls i uppfyllelse på det viset som profeterna hade sagt. Bara delvis, och ofta med helt annan innebörd, än den som texterna gav intryck av.

Om NTs gudomliga och högre kunskap alltså tolkar profetior på det sättet, då inser vi att tolkning i sanning är ett ämbete, det också. Och att tolken, den Helige Ande, äger rätt att fördjupa och förlänga, det som hade sagts i ett tidigare skede.

Vi skall alltså inte förvänta oss att profetior uttalade i vår tid, av kristna, måste uppfyllas precis så som de tycks säga. Det kan vara precis som när det gällde GT, att Gud bara lade in några strofer, i ett längre profetiskt tal, som skulle uppfyllas. Och vissa delar av det kan uppfyllas på ett annat sätt än vad profeten tycktes mena. Profeten förstår inte alltid själv vad han säger, eller varför. Han får, liksom i GT, själv rannsaka, och forska, för att förstå vad som avsågs. Och svaret kommer när Anden vill det, och också uppfyllelsen.

Vad innebär detta? Tja, det innebär att vi är en del av ett dynamiskt, pågående, profetiskt skede, där bokstäver och siffror spelar liten roll, men hörsamma hjärtan, och smorda ögon, desto mer. En resa på okänt hav om man vill, men bara för dem som är bokstavs- och sifferberoende för sin trygghet. Det stilla barnahjärtat har annan kunskap, känner sin Fader, följer sin Bror, och leds av Guds Ande.

Flum, svärmeri och svammel kan någon tycka, men då påminner jag igen om våra apostlars profetietolkning, kortfattat beskriven ovan. Studera den själv, så kommer övertygelsen. Var fick de allt ifrån, som de skrev? Jo, ifrån GT. Men de hämtade fram det på ett sätt som inte liknar någonting, annat än om vi inser att det var en självständig, av Gud själv tillämpad och dirigerad, tolkning, och utläggning. En gudomlig disposition av det profetiska ordet.

Jag behöver inte ge några exempel, den som känner sin Bibel vet direkt vad jag menar, även om du kanske aldrig förut hört någon säga det så här.


Summan av kardemumman: Ha aldrig några förutfattade meningar om vad Gud kan, och skall, göra.
___

Det finns kristna som tror att Nya Testamentets profeter kan dömas efter Gamla Testamentets måttstock. Men det går inte, det är två helt olika ämbeten, även om de bär samma namn. (Hade Gamla Testamentets ämbeten överförts till Nya Testamentet, skulle vi haft domare och kungar också i församlingen.) Den form av profetia GT hade, handlade på sätt och vis om ett slags "besättelse". Gud utvalde någon till sitt språkrör, och när den profetiska Anden kom över dem, talade eller skrev profeten under verbalinspiration, eller näranog. Sådant är inte det nytestamentliga profetämbetet, även om vissa kristna i nutiden tror det (både de som är motståndare till mycket av det Gud gör idag, och de som är ivrare för det).

Vi tar de senare först. Tror man alltså att en profet, eller snarare en kristen med profetisk gåva idag, kan verka under verbalinspiration, så kan mycket bli fel. NT lär inte så, utan det lär att profetens ande är profeten underdånig (1 Kor. 14:29-32). Och det lär oss också att pröva det profetiska talet (v. 29). Detta innebär, att i NT har vi fått ett mycket större ansvar, som Guds språkrör, än vad GTs heliga hade. De hade inte Guds Ande boende i sig på det sätt vi har genom Andens dop. De hade möjligen Anden på det sätt vi har genom pånyttfödelsen, och däremellan kunde Guds Ande ta dem i besittning, ungefär som när Hesekiel skrev att "Herrens hand kom över mig". En nytestamentlig kristen, med profetisk gåva, har större frihet, och större ansvar. När vi får budskap att frambära, så sker det inte genom verbalinspiration (även om det i sällsynta fall kan förekomma även nu), utan det sker genom en inneboende andlig gåva, som är oss underdånig - dvs vi kan välja att bära fram budskapet direkt, eller "spara" det till ett annat tillfälle, om Gud leder det så. Och när det frambärs, så kan det formas i mycket som vi själva väljer att forma det - det primära är bara att Guds Ande får flöda med, så att det han ville ha sagt, blir sagt, hur det än förs fram.

Men det är förstås också här som det ökade ansvaret kommer in. Vi är liksom lite mer än bara brevbärare åt Gud nu, vi är hans sändebud, vi är bemyndigade, att tala, ur vår egen ande, vad Gud har lagt däri. Vi är alltså mer än tjänare, vi är Söner, med söners rätt och söners förmågor. Vi är nästan som Kristus själv, när vi talar i hans namn. Vi har begåvats med mångt fler nådegåvor, än GTs heliga och dess profeter. I och för sig hade det varit enklare om vi hade haft det som dem, men vad har vi NT till i så fall? GT var ju ett sämre förbund, med sämre löften, sämre insikter i Guds rike, och - bara ett förstadium (Hebr. 8:6-13).

NT sänder ut mer än tjänare, NT sänder oss ut som Guds söner, som bemyndigade representanter för kungariket Himlen. Så - större ansvar, men också större frihet - och därmed också större risker. Vi kan nämligen ta fel, även om vi är hans bemedlade ombud. Provet för en gammaltestamentlig profet var att han alltid profeterade rätt. Profeterade han fel, var han en falsk profet och man behövde inte lyssna på honom (5 Mos. 18:21-22). I NT kan en budbärare få lov att begå misstag, och ändå vara en Herrens budbärare (1 Kor. 13:9, Jak. 3:2). Denna felmarginal uppvägs av att det en nytestamentlig budbärare bär fram är så mycket större, så mycket rikare, så mycket mer andligt, än vad livet för de troende var i GT. Vi har alltså vår frihet för att vi skall kunna utvecklas dessmer.

En enkel jämförelse: Vem kräver kungen mest av, sina tjänare, eller sina barn? Gör tjänaren fel får han sparken, gör barnen fel får de möjligen en korrektion, men de kastas inte ut ur kungaborgen för det. Och när de växer, får de alltmer av kungens bemyndigande, till att utföra hans rikes angelägenheter, på ett helt annat sätt, med långt större insikt, än vad tjänarna någonsin kunde åstadkomma.

Men om en NT-tjänare alltså tror att han, eller hon, i denna tid och detta förbund, äger verbalinspirationens gåva, så kan enormt mycket gå snett. Det är väldigt vanligt att NT-profeter lägger till några meningar på slutet, efter att den andliga gåvan avklingat i budskapet. Är budbäraren i övrigt uppfylld av Herrens visdom och äger förmåga att även tala visdomens ord, är detta inget problem. Men saknas den förmågan, kan riktiga grodor hoppa över läpparna. Och i riktigt dåliga fall kan det leda till verkligt falska profetior, som i de klassiska fall när människor sänts ut i missionen utan att vara utsända, eller äktenskap ingåtts som inte skulle ingåtts. Etc.

Det gäller alltså att börja där Herren börjar, och sluta där Herren slutar. Det må vara kortfattat eller långt, och framburet under vilka former som helst, men Gud uppfyller bara det som kom ifrån honom själv. Det övriga får åhörarna bedöma, och sålla bort, vilket oftast sker utan problem. Vilket egentligen inte är konstigare än när någon predikar, och håller på en kvart för mycket. Eller bedjaren som bad lite mer än han behövde och var ledd till.

Den som har ett andligt öra och åhör sådant vet detta och blir inte hysterisk över det. Så är det i den nytestamentliga församlingen. Den som däremot har något agg till denna församling, vare sig utanför eller innanför den kristna sfären, kommer givetvis att tycka sig hitta utmärkta angreppspunkter här. Det får vi leva med, vi vet ändå när och att Gud är verksam, och har alltför många härliga och goda erfarenheter av de andliga nådegåvorna, för att låta oss intas av missmod eller uppgivenhet. Blir alla som det beds för helade? Blir alla som det predikas för frälsta? Nähä, men varför måste då allt som uttalats i samband med profetior slå in?

Vi tar vara på guldkornen, vi kastar inte bort dem för att de omges av grus, det vore dårskap. Öva i stället ditt öra, och ditt öga, till att se och höra guldets glans, och dess klang, där det visar sig. Då kommer du att bli rik, i tron, och en verklig magnat i Guds rike.
___

Det är väldigt bekvämt att inte veta något. Då behöver man inte ta ansvar, behöver inte ta ställning, behöver inte stå emot, stå på de andliga barrikaderna. Skall en kristen göra si eller så? Vad har vi för åsikt om det och det? Tja jag vet inte riktigt.

Men du, det finns någon som vet, och du har sagt att han är din Herre. Tänk om han vill ge dig visshet, och vishet - i allt? Förvisso vill han det. Han har rikedomar att ge åt alla som åkallar hans namn. Inte bara det, han förväntar sig att du skall veta hans vilja, känna hans vilja, för då blir du frimodig, och då får du kraft, att stå för honom. Då håller din tro, om det än blåser motvind. Varför? För att du VET på vem du tror, och du KÄNNER hans vilja.

Nej, det är skönare att bara sväva omkring i sin egen okunnighet, låtsas som om man inget vet. Vi frågar varandra, och så diskuterar vi, tills ingen vet någonting längre. Alla lägger fram sin teori, och så behöver fienden inte frukta för oss längre. Vi har ju inget svärd att svinga då, mot synden, ondskan, lögnen, fördärvet. Vad är synd, vad är rättfärdighet? Vad våra fäder sade kan vi ju inte tro på, och vad Bibeln säger vet ingen. Det enda vi egentligen vet är att vi inte vet någonting numera, men det står vi för!

Hurra vad bra. Ni har därmed gjort er odugliga i Guds rike, odugliga till tjänst, till strid, till hjältedåd. Ni har begynt er färd ut i periferin. (Men där finns det många.)

Nya Förbundets folk är ett folk som har enorma löften. Vi är inte kallade att stå vid vägskälen och ställa frågor. Vi skall vara vägskyltarna, som visar i vilken riktning folk skall gå. Vi skall ge svaren, inte ställa frågorna. Vi skall uppenbara Guds vilja, inte hölja in den i dimma.
___

Det finns många lärofrågor i Bibeln, som av olika kristna tolkas olika. Man kan undra varför Gud låtit det bli så, men naturligtvis finns det någon vishet i det. Kanske använder Gud dessa tolkningsmöjligheter till att locka inbitna religiösa syndare i fällor, så att de förs bort från Kristi församling därmed. Men om vi nu tillhör dem som vill vara äkta, sanna, ödmjuka och lydiga lärjungar till Jesus, hur kan vi då få klarhet när det gäller olika tolkningsmodeller av vissa bibelsammanhang? Genom Anden. Gud, heter det, stadfäster sitt ord med åtföljande tecken och under. Så om vi har två olika tolkningar, så är den tolkning rätt, som åtföljs av tecken och under, som sanktioneras genom de andliga nådegåvornas upplivande. Guds ord är nämligen levande, och kraftigt, så att det åtskiljer. Det livar upp, ger glädje, insikt, insyn, och leder oss vidare, till nya upptäckter, härliga sanningar och befriande frukter.

Tillämpa detta på de olika tolkningar du möter, så kommer du en bra bit på väg. Tillämpa därtill Andens egen prövning, utifrån ditt eget andliga liv, och du är nära fulländningen. Du är då på väg in i Nya förbundets härliga ställning, och verklighet, då, som det står, "Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste." (Hebr. 8:11). Johannes säger det så här: "Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt eder." (1 Joh. 2:27)

Prövningen kan också göras utifrån väckelsehistorien, både den tidigare och den nuvarande. Vi kan se var Guds ord har verkat som kraftigast, i vilka sammanhang det skett flest omvändelser, flest helanden, flest befrielser från ondskans makter.

Paulus talar på ett ställe om en apostels kännetecken. Han förkunnar ett sant bibliskt budskap. Men inte bara det. Om det bara vore det, så vore det inget sant bibliskt budskap, om det så vore bokstavligen efter Guds ord. En apostel, och självklart alla Kristi tjänare, upplever också att Gud stadfäster Ordet med tecken och under. Så när du predikar, eller vittnar, kommer det att ske saker och ting. I ett väckelsemöte kommer människor att spontant börja prisa Gud, och det kan komma tungotal, uttydning och profetior, mitt under det du talar, eller efteråt. Så skedde när Petrus talade i Kornelii hus. De som samlats där började plötsligt bli andedöpta, utan att Petrus ens gjort en inbjudan. Guds Ande bara föll, och Petrus hade inte ens hunnit igenom sin inledning.

Men har vi det inte riktigt så där härligt, så måste vi inte nödvändigtvis bli förtvivlade. Det finns nog många sanna ärliga och ödmjuka Jesu lärjungar, som vittnar och förkunnar rent och klart, som egentligen bara behöver lite korrigering, för att också tecknen skall börja visa sig. De har dem alltid i någon liten grad, men kan genom förfining av sin andes inställning, och lyhördhet, öka graden av Andens sanktion.

Den andra sidan av saken, när vi befinner oss bland bibeltroende kristna, är när den kalla, hårda renlärigheten framträder. Den må vara bokstavligen rätt, och vara framburen av ett äkta nit, men saknar likväl en äkta kärlek till Jesus. På någon punkt har du bedrövat, eller kanske t.o.m förbittrat den Helige ande, så att du utsläckt, eller omöjliggjort, hans eld i ditt liv. Du har dömt andra för hårt, varit för bokstavstrogen och för lite ordtrogen, dvs du har nitälskat för lagen, men glömt lagens givare, glömt att vara honom underdånig och låta honom ge dig de ord du skall bära fram.

Vi är nämligen inte våra egna, det är inte brevbäraren som bestämmer vilka brev som skall bäras ut. Du kan inte bara ta en text du tycker borde predikas, och så bära ut den. Just en sådan handling kan stänga en hel församling, en hel kristen gemenskap. Det är Gud som bestämmer vad som skall förkunnas, för bara han har översikten, bara han vet vad som behövs.

Så från att bara vara en Ordets tjänare, måste man också gå till att vara en Andens tjänare. Och man måste inse att den Helige Ande är Ordets tolk. Av mitt skall han taga, sade Jesus, och ge åt er. Det innebär att det vi skall vittna om, förkunna, skriva, frambära, det skall vi få ifrån den Helige Ande. Och det här handlar inte om en gissningslek. I lärjungaskapet får man lära sig att bara för att det kan dyka upp bra idéer eller uppslag, så behöver inte det vara sådant som Anden ger oss. Pröva det, se om det flödar ihop med ditt tungotal, eller om det stänger. Gud stadfäster sitt ord, även när du är i din bönekammare. Herrens ord är levande och kraftigt, och tränger igenom. Det är inte dött, tråkigt och förlamande.

Ett levande budskap, mottaget från Gud, kan ofta vara helt motsatt det vi skulle önskat få frambära. Ett levande budskap kan, trots att du känner Andens sanktion över det, ge dig sådana bryderier, att du hamnar i en brottningskamp med Gud. Människan i dig inser vilka konsekvenser det kan få för henne, medan din ande är villig. "Anden är villig men köttet svagt". Men du känner att du börjar torka, och inser att det är bättre att lyda och följa Jesus, än något annat i denna världen. Är han med, så tar han ansvar för det han ber dig frambära. Och då går det till seger, även om det först, kanske, måste gå genom eld.

Ibland kan man dock hamna i verkliga bryderier. Man kan anta att Gud vill pröva vår lydnad på det sättet. Abraham fick ju uppleva det. Han fick en tillsägelse att göra något som var emot allt vad kärlek och gudsfruktan heter. Han skulle offra sin egen son på Moria berg. Detta var inte ett vittnesbörd, men det var ett uppdrag. Vi får ju sådana också. Men Abraham bevisade sig vara en tillitsfull Guds tjänare. Han hade tro, och han vågade lyda denna märkliga maning. Han tog den inte för att komma ifrån fienden, såpass hade han lärt känna Jesu (ja, Jesu) röst. Han visste att det var ifrån Gud, men han visste också att Gud är god. Tron föll inte ihop, när Gud till synes lockade lärjungen ut på djupa vatten. Han bestod provet, och blev mer välsignad än han varit tidigare.

Har du börjat uppleva sådana examensprov, så har du hamnat i en speciell Andens skolklass. Där blir man hårt tuktad om man inte följer det ökade ljus man nu har fått. Där får man uppleva Herrens bestraffningar för små misstag som andra fritt kan göra utan att Jesus bryr sig. Av den som fått mycket skall mer utkrävas. Men också mer frukt frambäras.

Det som sker därefter kommer att vara av större betydelse än det som skedde dessförinnan. Dina ord får större verkan, hörs högre upp i himlarymderna. Makterna reagerar, och änglarna regerar. Det sker förändringar, när du ber stängs och öppnas himlarna. Du blir klasskamrat med profeten Daniel m.fl.

Men där får jag sluta, för där är jag ännu bara nybörjare. T.o.m det känns förmätet att säga. Jag ser det bara i fjärran kanske är mera realistiskt. Men jag ser det i alla fall.
___

Mot varje väckelserörelse som Gud sänt, har också djävulen väckt upp ett motstånd, inte bara ifrån de icketroende, utan också ifrån avfälliga religiösa sammanhang. Och precis som vi finner att de gjorde på Jesu tid och apostlarnas tid, så delar detta religiösa motstånd upp sig i två skilda grupperingar, sinsemellan som hund och katt, men dock, till respektives förvåning, enade i sitt motstånd och sin kritik, mot Guds verk.

Det är dels de liberala, och dels de konservativa. Nu syftar jag inte på politik här, utan på religiösa förhållningssätt. De liberala ogillar väckelse därför att väckelsen kommer med kraft och upprättar bibeltron på det övernaturliga, och på Guds ord. De konservativa gillar inte väckelsen av samma skäl, men när det gäller synen på Guds ord har deras avfall tagit sig annat uttryck än de liberala. De liberala s.a.s undertolkar Ordet, de förhåller sig så fritt till Guds ord, att de tror sig kunna strunta i dess bokstavliga mening, och ge det tolkningar utifrån sin tids sociala värderingar, etc.

De konservativa övertolkar i stället ordet, de tar det så bokstavligt, att dess verkliga mening och avsikt sätts åt sidan, och de blir bokstavstroende, i stället för ordtroende. Och när väckelsen sedan kommer och de upptäcker att den inte beter sig efter deras tolkningar av Skriften, avfärdar de väckelsen som ett verk av djävulen. Trots att de ser allt det goda Gud gör, människor blir frälsta, får sina liv förvandlade, blir helade, befriade, glada, börjar vittna om Jesus och förändrar sin omgivning, så dömer de ut alltsammans och gräver ner sig i sin egen lilla värld av inbillad skrifttrohet.

Och Gud gör dem till viljes, han tränger sig inte på, ber de honom fara tillbaka till andra stranden, så gör han det. De får leva som de vill, utan väckelse, utan under och tecken, utan frälsningsupplevelser, förvandlingar, etc.

Men åt dem som är öppna och tar emot, ger han desto mer. Det blir ju välsignelser över nu, åt dem som vill ha. "Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." (Matt. 13:12). Du kommer att märka, när du vänder dig emot ett Guds verk, att du blir inte rikare i din tro, utan fattigare. De gåvor du tidigare eventuellt hade fått, av nåd, kommer att falla i träda, tas ur tjänst, och du faller ned i ett fattigare tillstånd, där du får träla i din egen religiösa kraft, i stället för i Guds härliga lyftkraft.

Välj själv var du vill höra hemma. Men se till att pröva noga först, döm inte, och låt inte andra döma åt dig, utan pröva noggrannt, om inte Gud välsignar och lyfter din själ, i just de sammanhang där du fått höra om allsköns ont. Kanhända har fienden förvridit din syn, eller dem du lyssnade på? Av 10 spejare som rapporterade om landet, hade 8 negativa rapporter. Bara två såg Gud och hans möjligheter, och de fick också uppleva landets frukt. De andra dog, så småningom, i den öken de valt att vända åter till.
...

Vi har att lyssna till den Helige Ande, när det gäller att bedöma Guds verk. Människors vittnesbörd kan vi inte lita på. "Mina får hör min röst", säger Jesus, och han ger dem inte sten när de ber om bröd.

Vi skall heller inte gissa, och sedan döma eller ta ställning utifrån gissningar. Det vore ren dårskap. Om du har fullständig andlig visshet om en sak, om Guds Ande vittnar med din ande, då kan du ta ställning, och gå fram i kraft, och visa människor vad som är Guds verk och inte Guds verk. Men den som gissar och sedan går ut och dömer, beter sig vettlöst. Så gjorde de skriftlärde på Jesu tid. De dömde efter sina egna tolkningars mått, men nonchalerade Andens vittnesbörd. De hade inte visshet, men fällde ändå domen över sin tids väckelse. Och kom under förbannelse och förlorade tillträde till Guds löftsland.

De kunde gått till de äldre, till syskon som Hanna, och Simeon, och lyssnat till deras efterlämnade vittnesbörd. De visste, de hade hört Guds röst, om att det andliga verk som nu gick fram med kraft i landet, var förberett sedan lång tid. De kunde lyssnat till lärjungarna, som upplevt alla välsignelserna på nära håll. Men de lyssnade i stället på negativa rapporter. Verket följde inte Guds ord, sade man. "De håller inte sabbatsbudet", de "följer inte de skriftlärdes stadgar". Nej tack och lov, för de stadgarna var människobud, byggda på egna tolkningar av Guds skrivna ord, och hade ingen som helst koppling till Guds levande ord, som talar till oss i våra hjärtan och förklarar skrifterna för oss.
...

Håll dig ifrån de skriftlärdes kretsar. Om Bibeln verkligen är kär för dig, så inse att det faktiskt går att bli blind för ett andligt Guds verk. De "bibeltroende" på Jesu tid hade honom själv mitt framför sig, Gud uppenbarad i köttet, ja född i köttet, och allt de såg var en obildad lekmannapredikant, besatt av Belsebul! Så FRUKTANSVÄRT fel kan man komma, trots att man nitälskar för Guds ord och Guds verk. Ta det som en varning ifrån Guds eget ord. Du kan bli så förblindad, att du inte ser Guds gärning i din tid, att du går miste om alla hans välsignelser för dig, och allt det goda du skulle utfört för honom, för dem som nu går förlorade.

Lämna nu över åt Gud, låt Jesus och hans gode Helige Ande bli din skrifttolkare, din ledsagare, din vägvisare, i Guds stora rike. Döm icke efter köttet, utan efter Anden, lär känna Herdens röst, så att du verkligen HÖR den, och inte behöver gissa dig fram, och hoppas på att du möjligen tolkat rätt. Den som har Andens vittnesbörd VET om något är ifrån Gud eller inte, den som hör hans röst SER också, vart herden vill leda, och har frimodighet och upplever trygghet, i att följa honom.

Det är så det andliga livet fungerar, och skall fungera. Vi har en Herde, och honom följer vi, och han leder oss, dit där vi får föda, och får släcka vår törst, i ymniga källor, och får finna friskt bete, så att vi får växa starka, och blir en fårahjord, till ära för fårahuset.
___

"Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna." (Ef. 6:12)

Ja, inte är det samma sak som onda andar, om du trodde det. Onda andar är en sak, och ondskans andemakter i himlarymderna en annan. De onda andarna är här på jorden, men makterna är i himlarymderna. Det är en skillnad i dignitet, alltså. Och i själva verket, så är de som är på jorden de himmelskas barn. Det låter ju väldigt underligt, tycker du, men det är vad Guds ord lär oss. Återigen är det 1 Mos. 6 som avslöjar detta, och det är bara att läsa som det står och låta det sjunka in, för att det skall bli uppenbart. Men det kan du göra på egen hand, detta skall handla om de som är i himlen, dvs i himlarymderna.

Dessa makter, och varför de kallas makter är för att de opererar på en så hög nivå, att trots att de är personer, så är de också makter, deras inflytande är så kraftigt, att de kallas makter. En människas inflytande på sin omgivning kan vara stort, och kraftfullt. En människas ande, beroende på vad den är fylld med, kan förändra sin omgivning. Det beror inte bara på hennes ord, eller hennes önskningar eller förmåga att övertala. Det beror på vad slags kraft som finns i henne, vad slags andligt inflytande som omger och utgår ifrån henne. En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och detta påverkar andra människor i hennes omgivning. Det lyser upp deras sinnen, ger dem impulser, klarhet. På samma sätt är det med en ond människa, dvs en människa i vilken ondska bor. Den strålar ut ur henne, påverkar andra, drar dem ned i fördärv, lockar dem in på onda vägar.

Detta är förhållandena på jorden, men om vi kommer högre upp, i himlarymderna, kan vi påverka desto mer, både ifråga om godhet och ondska. Vi är inte där ännu, men vi kommer att få se det, om eller när vi lyfts dit, av Jesus, när han kommer. Men änglarna är där, upplyfta en gång för länge sedan. De opererar i den himmelska världen, i himlarymderna, som inte är samma sak som Guds himmel, tredje himlen, utan det handlar om de lägre rymderna, om lufthimlen och om jordens omgivning i rymden. Vi människor har lyckats skapa något som nästan är en avbild av detta - radio och tv. Via de kraftfält som sänds ut och som sträcker sig runt jordklotet, och dessa fanns ju där innan vi lärde oss att sända ljud och bilder genom dem, påverkar vi, i vår ringhet, hela länder och världsdelar, genom bilder av oss själva. Detta har en djupare verklig förebild, i himlarymderna. Där finns de kosmiska makterna. Vi kan läsa om några av dem i Daniels bok. Furstar, som kämpar för Gud, och mot Gud. När Daniel bad, satte han dessa makter i rörelse. Dvs han bad, och Gud satte dem i rörelse. Fursten över Persien stod Guds ängel emot, står det. Vad handlade det om, vad skedde genom Daniels bön, och hur hade tillståndet varit dessförinnan? Det visar sig då, att tidigare hade det profetiska ordet varit stängt, folket försatt i fångenskap, och ingen lysande framtid var uppenbarad för dem. Mörkret som utgick ur den onda ängeln låg kompakt över det fångna folket, och dess härskare. Men så började en Guds tjänare att be, och fasta, och önska, i sin ande. Andemakten började ge vika, mörkret skingrades, genom att ett par av Guds änglar, furstar, kom dit och med sitt inflytande drev undan mörkrets makt.

Men hur verkade egentligen denna mörkrets makt? Det var bara en enda, alltså? En enda andefurste som behärskade ett helt världsrike? Hur, med vilka medel, vad hade han till sitt förfogande? Skedde det genom tusentals små emissarier, små sändebud, som flög fram och tillbaka till honom och inhämtade order, eller skedde det genom ett andligt inflytande av liknande slag som det en människa här på jorden kan operara i, fast på ett mycket högre plan?

Så måste det ha varit. Änglafurstar kan genom sin andlighet sända ut kraft, som dominerar, inspirerar, influerar, och attraherar, människor på jorden. Människor, och onda andar. De onda andarna behöver alltså inte lämna jorden för att få veta vad de skall göra, de tar emot överänglarnas signaler direkt in i sitt inre. Och det är de troligen helt medvetna om, eftersom de inte har något kött som hindrar deras uppfattningsförmåga. Med människor är det annorlunda, människan är inte lika lättstyrd. På samma sätt som många kristna är ohörsamma mot Guds röst, är många ickekristna ohörsamma mot sina herrars röster. De lyder dem oftast, men inte helhjärtat, och inte fullkomligt. De påverkas, deras tankar styrs, deras idévärld influeras, men aldrig på ett så genomtänkt och öppet sataniskt sätt, så att det blir uppenbart. Därför avslöjas heller sällan källorna. Människan tar emot av både gott och ont, ifrån ovan. Hon är medial, och i sitt ofrälsta tillstånd inte så noga med vad för influens hon bär. Oftast är det den onda makten, men det händer att hon också tänker goda tankar, när hon då och då trampar in i det godas kraftfält.

Vi behöver kanhända, som kristna, förstå detta, för att förstå det motstånd vi har, här, emot evangelium, emot sanningen i Guds ord, emot vårt vittnesbörd. Annars bleve det egentligen oförklarligt, att människor skulle vara så motsträviga till att ta emot frälsningen. Det borde ha varit så mycket mer uppenbart för dem, vilken härlighet det finns i evangelium, hos Gud, i Jesus, och i den Helige Ande. Men makterna, de fallna änglafurstarna, dem som bjöds in när Adam föll och sålde jorden till Satan, de har sina troner, sina positioner, och de är inte stulna, direkt, även om de inte hör hemma där ursprungligen. Annars hade Gud tagit dem därifrån. Men de är där, för att människosläktet valt att ha det så.

Hur skall vi då bekämpa dem, dessa ondskans makter? Hur skall vi bryta deras maktfält, så att människor, precis som i Babel efter Daniels böner, kan få se Guds ord och profetior börja bli levande, så att de ser att det finns en väg, tillbaka, till ett härligare tillstånd av liv, där Gud finns med, där Jesus är Herre, och där man vill börja bygga heliga tempel, bereda boningar, i hjärtan och gemenskaper, åt den Allsmäktige igen?

Daniel bad inte bara utifrån påhittade premisser. Han hade hittat ett Guds ord, ett löfte, en profetia, och han hade också insett att tiden var inne för profetians uppfyllelse. Sedan bad han, bekände sina och sitt folks synder, och så höll han ut, i tro. Detta gjorde han inte som metod, han hade inte blivit inspirerad till det genom någon predikan, eller något allmänt böneupprop. Det han drevs av var verklig nöd, för sitt folk. Det var nöden i hans hjärta, som drev honom till att söka, läsa, upptäcka, och börja kämpa, i bön. Det var en naturlig andlig process, ett inre verk, av Gud, i ett villigt hjärta.

Man kan inte komma någonstans på annat sätt, idag heller. Detta som du läser nu kan egentligen inte hjälpa dig, kicka igång dig. Det kan möjligen ge en antydan om vad som är möjligt, men skall det ske något, så skall det ske genom att Gud samverkar här, och tänder något, en eld, en sann andlig längtan, en ljusglimt, en uppenbarelse, i dig.

Att det må ske behöver jag inte be om. Om detta var ett bud från Gud, så har det redan skett i dig. Då kommer det att växa och bära frukt.
___

Jag vill hedra några av mina "andliga fäder och mödrar" här:

Eftersom jag blev frälst på ett husmöte där Christer Thyr förkunnade och ledde mig till frälsningen (18 mars 1980), måste jag givetvis nämna hans namn först. Han var också den som döpte mig, bara några dagar senare, i Kungälvs pingstförsamling, liksom att han var föreståndare (och en mycket inspirerande bibellärare) i samma församlings bibelskola.

Sedan blev den gamle norrländske pingstevangelisten Evert Sundholm min och mina andliga syskons herde under några år, i Stenungsund. Han var rikt andligt utrustad och frambar ibland profetiska budskap med starka rop och tårar. Han berättade också gärna om väckelsen i Norrland under 1930-talet.

Under den tiden fick vi motta andliga intryck från många originella förkunnare, vissa vänner till broder Evert sedan gammalt. En var Gustav Söderholm, en RIKTIG pingstpionjär, som var med redan i början av 1900-talet. En annnan var indienmissionären Erik Andreasson, som höll sådana bibelstudier att man aldrig glömmer känslan av helighet och gudsnärvaro. Vi hörde några gånger Helge Lundberg från Göteborgs Smyrna, en av förnyelseväckelsens förkunnare. Det var väldigt välsignat och inspirerande. Vi hörde också någon enstaka gång Algot Nicklasson, Teofil Engström, Thure Bills (tror jag han hette), och Hilding Fagerberg.

I församlingen i Kungälv fanns ett äldre originellt brödrapar, Ludvig och Karl-Johan (minns ej efternamnet), som hade varit med från begynnelsen där, liksom några äldre systrar, som gav starka intryck. Dessa pingstsystrar hade drottninglika, helgade personligheter, man förstod att de hade varit Guds eldsvittnen.

I Ljungskile Smyrna fanns två äldre profetgestalter, "Ragnar och Rönnblom". Deras liv var ett liv i bön, och varje gång vi kom dit på deras bönemöten, mötte de mig direkt i ingången och lade händerna på mig och bad kraftfulla böner under långa stunder, i vestibulen. Man var som deg efteråt, välsignad deg. De förnam att mitt hjärta var öppet och längtande.

I Vekkelsesenteret Fredrikstad: Oddvar Linkas och hela församlingen där omkring 1985-87. Obeskrivligt härligt.

I Maranata från mitten av 80-talet: Tage Johansson, Arne Imsen, Per-Arne Imsen. Intrycken är outplånliga, ovärderliga. Andra som jag mest varit i kontakt med genom att höra deras förkunnelse och sång på kassetter, även om jag också hört och sett dem "live": Målle Lindberg, Donald Bergagård, Aage Samuelsen och många andra maranatavänner i Norden.

Under senare år har jag genom internet mottagit många intryck och välsignelser från amerikanska väckelsepredikanter som Benny Hinn, Kenneth Copeland, Kenneth Hagin (kan kräva en förklaring men får vara tills vidare), Joyce Meyer, Jesse Duplantis, Oral Roberts (han finns kvar ännu), Morris Cerullo (han också).

Sedan finns det givetvis också enskilda syskon som betytt mycket, vissa kanske minst lika mycket som förkunnarna. Men det blir för mycket att nämna alla.

Den som betytt allra mest, är min bäste vän JESUS.
...

I detta ligger inget beröm av människor. Bara ett tacksamt erkännande att Gud behagat använda dem som förmedlare av hans goda gåvor. Och vi förstår att varje Guds tjänare som fått bära fram hans gåvor, också fått betala ett pris därför, och att deras lön skall bli stor. Vad övrigt är att säga om dessa Herrens tjänare "kommer icke mig vid". Och inte dig heller.
___

Jag satt och skrev en artikel om pingstpionjären Frank Bartleman, och tänkte att det kanske finns någon ljudfil på nätet från den tidiga pingstväckelsen. Inte med Bartleman för det visste jag inte finns, men kanske med någon annan som var med på den tiden. Jag kom till en sida där i alla fall en av de tidiga fanns med, FF Bosworth. Bosworth var i Azusalokalen, så jag lyssnade på honom en stund. Men jag kände att det var inte det jag sökte. Sedan hörde jag på TL Osborn, han är av senare datum, men han var med under helandeväckelsen på 40-talet, och när jag lyssande på en upptagning från den tiden kunde man känna och märka kraften från Gud verka genom Osborn, mäktigt. Men så fanns det också några upptagningar med Kenneth Hagin, så jag tänkte de kan man väl lyssna på också. Att hitta några riktigt tidiga pingstupptagningar hade jag gett upp nu, men Hagin berättar en hel del från 1930-talet på en av ljudfilerna, och man blir helt tagen av att höra vad Gud gjorde då. Vilka mirakel.

Jag tror det var Guds vilja att jag kom till Hagin när jag sökte efter tidig pingstväckelse, för det finns något genuint, något av "gammal äkta pingstförkunnelse" hos honom, i den upptagning jag lyssnade på. Vad han sysslade med senare vet jag inte så mycket om, men detta var inspelat på 1970-talet, och det känns som heläkta vara, och han berättar alltså om gamla väckelsetider, ända tillbaka på 30-talet, och även dråpliga inslag om John Wesley och George Whitefield m.fl.

Vill du lyssna, så enjoy. Det är riktigt härligt, och roligt:

http://www.brothermel.net/Why_People_Fall_Under_the_Power.wma
...

Webbplatsen där upptagningarna finns är intressant och verkar ha varit det ställe jag letade efter trots allt. Det verkar som om det verkligen skall finnas ljudupptagningar från den tidiga pingsten, som har hållits dolda, i väntan på Guds tid. Märkligt, men det låter troligt, och fascinerande.

Vad predikanten säger för övrigt får stå för honom.

http://brothermel.com/azusastories.aspx
___

En kristen församling eller församlingsrörelse kan aldrig stå för sig själv i tiden. Ingen har ensam direktkoppling till Gud eller Guds kraft. Församlingen på jorden är en kropp, Kristi kropp, och dess lemmar hör samman och får styrka genom det "bistånd var led giver". Detta gäller enskilt i den lokala gruppen, men också mellan församlingar, lokalt, nationellt och internationellt. Begreppet Kristi kropp har givetvis utnyttjats, på så sätt att man velat införliva eller inräkna kroppsdelar som inte alls tillhör Kristus utan andra makter, men det tar inte bort sanningen och verkligheten av tillhörigheten till den riktiga Kristi kropp. Det här kan man inte nonchalera, eller låta falla i träda bara för missbrukens skull. Det här är en verklighet vi är beroende av, för att verkligen kunna vara en frisk del av Kristi kropp.

Guds verk har en historia, och denna historia kan följas genom tiden. Varje väckelserörelse har varit arvtagare till tidigare väckelser och skeenden i Guds verk. Jag tror aldrig det har funnits någon enda väckelserörelse, som har uppstått helt isolerad ifrån andra tidigare rörelser. Det finns en succession, det verkar som om Gud verkar genom sådan succession, hans verk överförs, från den ena förkunnaren till den andra, från den ena församlingen till den andra, från den ena väckelserörelsen till den andra. Luther sägs ha fått sin tändande gnista genom läsning om valdenser och liknande tidigare rörelser. Wesley fick gnistan till metodismen genom kontakter med pietismen och herrnhutismen. Det finns många fler exempel.
Det finns också exempel på att när enskilda kristna eller församlingar eller rörelser vänt sig ifrån dessa sina andliga rötter, så har de själva stängt sig ute ifrån det andliga livet och den delaktighet/succession, som Guds verk består i.

Man kan använda ett av budorden överfört på detta. "Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig." (2 Mos. 20:12) - "Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig." (5 Mos. 5:16)

Detta gäller också våra andliga fäder och mödrar. Om vi inte hedrar dem, så kommer det inte att gå oss väl, och vi kommer inte att få leva länge i det land Herren vill ge oss.

Men vi har ju kommit så mycket längre än våra fäder? Kanske någon tänker så, och att man därför inte kan erkänna dem längre eller ställa fram dem som föredömen. De hade ju inte alla de läror vi har, eller den helgelse vi har. Nej men de är fortfarande våra andliga föräldrar. Vi hade inte varit här om inte de hade tjänat Gud i sin tid. Guds verk hade varit utslocknat på jorden, om inte de funnits, om inte de kämpat, i sin generation, för evangelium förkroppsligat på jorden. Gud använde dem, han lät dem tjäna honom.

Så, för att bli lite konkret: Pingstväckelsen, som är en av de största väckelser som ägt rum i historien, på vilket sätt är vi idag besläktade och relaterade till detta Guds verk? Det handlar givetvis inte om samfundstillhörighet, dvs bara någon är med i en pingstförsamling, så är han/hon relaterad till detta ursprunget. Nej, så går det inte till i Guds verk. Det handlar om andlig succession (dock inte "apostolisk" som är något helt annat). Finns det något av levande väckelsegnista, överfört från pionjärerna, i din församling, hos de som förkunnar? Detta kan slockna ut, som tidigare nämndes, genom att man stänger sig, för andliga skeenden i Guds verk.

Pingstväckelsen var egentligen inte bara en väckelse. Det kom nya väckelser under 1900-talet, som den tidens församlingar var dynamiska nog att ta emot och bli del utav. Efter 1907 kom det en väckelsevåg på 1930-talet, och sedan igen i slutet av 1940-talet, då den amerikanska helandeväckelsen fördes över och här kom att bli till förnyelseväckelsen. Därefter kom en ny våg i mitten av 1950-talet, genom förkunnare som A. A. Allen och Morris Cerullo, Jack Coe, Oral Roberts, R. W. Schambach, T. L. Osborn, m.fl. När denna våg i början av 60-talet nådde Norden gestaltade den sig som Maranataväckelsen här.

Vid den här tiden började Guds verk ta nya vägar. Det spreds dels ut i fria församlingar, men också i en annan ström som trängde in i de äldre kristna samfunden. Gud vill nå alla sina fångna barn i träldom.

Om nu Gud har verkat på detta sätt genom historien, då bör vi inse att det inte går att ställa sig vid sidan av dessa tidigare eller parallella verk, som om man vore ensam om att tjäna Gud. Det är inte så man åtskiljer sant ifrån falskt, Guds verk ifrån fiendens verk. Det hade varit för enkelt. Som om Guds Ande bara följde de gränser människor ställt upp. Gud kan verka var han vill, när han vill, om det bara finns öppna, längtande hjärtan där. Han kan verka genom enskilda, var de än befinner sig, om de ställer sig helhjärtat till hans förfogande, och han kan bryta igenom och väcka upp hela församlingar, som varit döda, och t.o.m grupper av församlingar, även om det är sällsynt. Han kan också verka genom nya församlingar, och självklart är det alltid Guds vilja att hans församling skall vara en gestaltning av mönsterbilden i NT, det är detta Guds Ande ständigt verkar till. Men Guds verk måste alltid börja någonstans, och "där den kommer till, elden brinna vill".

Andlig släktforskning
Människor i världen sysslar mycket med släktforskning. Detta kan vara lika intressant, och än mer, behövligt, för Guds barn. Vilka är våra andliga fäder och mödrar, vilka var de vittnen som förde över det vi nu förvaltar, det arv vi har? Några av dem är nämnda ovan, vissa av dem lever ännu, tjänar fortfarande Kristus i välsignade Guds verk. Kan det verkligen vara Guds vilja att vi skall vara andligt skilda ifrån dem, de budbärare som gav oss det vi nu har? Jag har svårt att tänka mig det. Guds kallelse och gåvor kan han aldrig ångra. Det är inte människorna vi dyrkar, följer, relaterar till, utan det Gud ville och gjorde och gör, genom dem. Vi känner dem genom Anden, vi är besläktade i Anden, deras kallelse och vår kallelse består, och hör ihop, är länkar i en och samma kedja av Guds stora verk på jorden.
___

Gud ger åt församlingen väktare - profeter, och lärare. Dessa är oumbärliga, utan dem kan inte Kristi brud bevaras, skyddas, från tidens fiender. Men väktarna kan också bli ett hinder för bruden. Väktarna i Höga Visan hade blivit det. De hjälpte inte bruden, när hon i natten sökte sin brudgum. De hindrade henne. Ena gången stod de i vägen för henne, så att hon först när hon hade kommit förbi dem, återfann brudgummen. Han var inte hos dem alltså, eller bland dem. Nästa gång hon mötte dem, så slog de bruden, de sårade henne och ryckte av henne manteln, väktarna på muren.

De tog alltså ifrån henne smörjelsen, och sårade henne djupt in i anden. De här väktarna, vid detta tillfället, hade kommit in i ett förvänt tillstånd. De vaktade MOT Herren, MOT brudgummen, och inte mot stadens yttre fiender. De var så misstänksamma, att de misstog brudens desperata nattliga sökande efter sin brudgum, som förvillelse, som överandlighet. De insåg inte att bruden hade ett stort behov av att uppleva brudgummen intimt, nära, och levande. När de såg henne springa runt i staden om natten, blev de upprörda. De blev förnärmade, de kände sig utpekade, som om de hade svikit på något sätt - på något sätt som de själva inte hade erkänt, och inte ville erkänna. De med sin skarpa blick, skulle de inte se? De med sina finkänsliga öron, skulle de inte höra? Deras reaktion blev hård, de slog bruden, den längtande oroliga bruden. De sårade henne, ja de t.o.m ryckte manteln av henne, så att hon skulle bli tyst och gå hem och lägga sig.

Men bruden kunde inte glömma sina stunder av sann samvaro med brudgummen. "Min vän är förmer än andra, härlig framför tio tusen." Menade hon tio tusen väktare, av den sort som inte var Herrens verkliga väktare? Hos dem hade hon inte återfunnit brudgummen. Men tillsammans med andra brudsjälar sökte hon honom, och fann honom i lustgården. Var annars, kan man tycka. Var, om inte i Herrens tempel? Han var där han skulle vara, fienderna hade inte intagit staden, Jesus fanns att finna, i dess centrum, när hjärtana var inriktade därpå, när de inte ägnade sig åt fel saker.
___

Det finns de som menar att vår tids kristenhet skulle vara sämre än apostlatidens. Det finns ingen logik i den tanken. Är inte Gud densamme? Är inte Jesus densamme? Är Jesus död? Nej, han lever och han har en kropp, och denna kropp verkar han igenom idag, som igår. Det finns ingen brist i den kroppen, är han huvudet så är kroppen frisk, levande, och undergörande. Han gör de gärningar idag, som han gjorde igår, men du ser det bara inte. Antingen vill du inte se det, eller så sker det på platser där du inte är. Men sker, det gör det. Hans sol har aldrig slutat lysa, hans kraft aldrig slutat verka. Gud kan aldrig bli mindre än vad han är, hans kraft är konstant verksam på jorden, men han går bara fram där han tas emot. Är det mörker på ena sidan jordklotet, så lyser solen desto mer på andra sidan. Lyser mindre gör den aldrig. Vill du uppleva samma kraft som apostlarna, så följ solens gång över himlavalvet, gå dit där Jesus gästar, där hans undergärningar sker.
___

Jag tackar Jesus för Benny Hinn. Han är en välsignad förkunnare med ett varmt hjärta som brinner för att vinna människor för himlen och ge dem helande. Det är inte konstigt alls att han är så föraktad, nedtalad, förtalad, och baktalad. Precis så förföljde man de äkta profeterna och de äkta evangelisterna i biblisk tid.

Må Gud vara med broder Benny och skydda och bevara honom, från inre och yttre fiender, och må alla hans belackare komma på skam och bli avslöjade för det avfall som råder i deras hjärtan, och som gör dem så blinda att de inte ser Herrens härliga gärningar i vår tid.

"Vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående." (Rom. 14:4)

Eller: kom igen när du har en bråkdel av den tjänst bröder som Benny Hinn har. Då är du möjligen trovärdig i din kritik.

Och om du inte förstår att det sanna budskapet åtföljs av Guds undergärningar, så har du förstått lite. Och upplevt desto mindre. Och har troligen ingen större längtan efter levande gudomliga realiteter i ditt liv. Du är nöjd med att kunna sitta och tycka dig vara bättre än andra. Men är det allt man har, då har man ingenting och kommer att gå mot en hemsk domens dag.

En man som Benny Hinn borde alla kristna i Sverige gå samman kring och ordna en kampanj med i Globen eller Skandinavium. Då skulle det ske stora ting och många knutar lösas upp som är i vägen för väckelse i det här landet.
___