Härom dagen frågade jag Jesus varför det måste finnas ett helvete. Ibland är tanken på det nästan omöjlig att begripa, acceptera. Vi vet att det står i Bibeln, och att det är "tillrett" åt djävulen och hans tjänare, men man kan inte bara blint tro på en sådan sak. För det är den alltför hemsk, alltför fruktansvärd. Man behöver också förstå. Så jag frågade Jesus, och genast började följande tankar "tala" till mig. En del av det hade jag redan tidigare fått klart för mig, men nu kom det som i en sammanfattning, och det kan vara värt att dela med sig av.

För det första: Gud skall vedergälla var och en efter hans gärningar, säger Bibeln (Job 34:11, Ps. 62:13, Ords. 24:12, Rom. 2:6, m.fl). Men när det gäller det goda, så är Gud inte bunden till denna regel. Han kommer att löna det goda som gjorts, i och genom Kristus, rättvist. Men han kan också om han vill, ge oss mer än så. Han har rätt att vara hur god han vill. Han kan ge den som bara tjänat Jesus en dag lika mycket i lön som den som tjänat honom ett helt liv.

Men den andra sidan av saken är inte likadan. Gud kommer att straffa den som tjänat djävulen, efter samma rättvisa som han lönar dem som tjänat Jesus. Men Gud kan inte vara hur "ond" han vill. Han kan inte ge den som bara syndat lite lika mycket straff som den som syndat mycket. Och dessutom, han kan inte ge någon mer straff än vad denne förtjänat.

Så hur går det då med de eviga straffen i helvetet? Om Gud skall vara rättvis, så måste ju de straffen ta slut någon gång. För den som begått ett visst mått av synd, kan ju inte straffas för mer än det. Så då skulle, om detta hade varit den enda aspekten av det här, helvetesstraffen faktiskt ta slut någon gång. Kanske ett liv i synd bara hade krävt ett lika långt mått av tid i helvetet. För mördare hade det krävts mer, kanske livstid för livstid. För massmördare lika mycket som alla de liv de tagit.

Många skulle nog vilja stanna där och pusta ut. Då verkar helvetet faktiskt inte så outhärdligt ändå. Men bedra dig inte. Det finns fler aspekter av detta, och det var det Jesus gjorde så klart för mig nu. Syndandet upphör ju inte när en person kommer till helvetet. För varje ny synd som begås, måste straffet förlängas. Jämför med hur det är i ett jordiskt fängelse. Om en intagen begår nya brott i fängelset, så kommer han inte undan straff bara för att han redan sitter i fängelse. Det blir påbackning på straffet. Var tiden tidigare bestämd till t.ex 4 år, så kan den förlängas till 5, 6, 10 år. I princip kan en fånge genom upprepade brott i fängelset "låsa" in sig själv för resten av livet.

Och på samma sätt måste det vara i helvetet. Kunde en person som är där bara låta bli att synda, så skulle han/hon troligen kunna få komma därifrån, när syndastraffet för jordlivets synder är avtjänat. Men hur skall något sådant gå till? Det är bara genom Jesus vi kan bli fria från syndanaturen. En människa som kommit till helvetet har förkastat den möjligheten. Vi föds alla med syndanaturen, och vi bedöms av Gud efter hur vi reagerat mot den. Trivs vi med den, så kommer inte Gud att ta den ifrån oss. Vi får som vi vill, även om han kommer att ge oss tillfällen att vakna upp och komma till insikt. Om vi däremot inte trivs med syndanaturen, utan känner ånger, skam, och önskar att det gick att vara en bättre människa, så ser Gud det och ger oss tillfällen att komma till Jesus. Steg för steg leder han oss, om vi är följsamma, fram till frälsningen. Och när vi blir frälsta, så börjar ett nytt liv, där syndens natur inte längre har övertaget. Vi märker att vi fått en ny "håg", vi vill inte längre synda, och vi kan också stå emot, med en helt annan kraft än tidigare, då vi var syndens trälar. Vi kommer ändå att fortsätta att falla, för den syndens kropp vi lever i är fortfarande av denna världen, även om vår inre människa är av en annan värld från och med frälsningens dag. Men det kommer att vara en påtaglig skillnad, och för varje felsteg lär vi oss något nytt om den fördärvliga adamsnaturen, och hur vi skall bekämpa den i den Helige Andes kraft.

Men som sagt, de som kommer till helvetet, de har frånsagt sig denna möjlighet. Lika mycket syndens trälar som de var under jordelivet, lika mycket kommer de att vara det i helvetet. Det kommer dock inte att finnas lika mycket möjlighet till synda-förströelser i helvetet, som på jorden. Men det kommer att gå att svära, förbanna, häda, och möjligen också att plåga varandra. Det är fruktansvärt bara att tänka på, och må ingen som läser detta hamna där, utan komma till tro på Jesus och förbli hos honom till slutet av sitt liv och få dö i frid.

Den som kommer till helvetet kommer alltså att fortsätta synda, fortfarande lika bunden av syndanaturen. Och liksom all annan synd måste få sin rättvisa dom, måste också denna få det. Helvetet blir till en evighetsmaskin, en "perpeteum mobile".

Så, utifrån detta kan vi förstå, att det inte är Gud som håller kvar människor i helvetet för evigt, utan det gör de själva. För evigt bunden i din syndanatur - DET är det värsta straffet. Och du valde det själv, du gillade synden, du ville inte upphöra med den, du sökte inte befrielse, bad inte om förlåtelse, kom inte till Frälsaren, han som kan förlåta, befria och ge nytt liv.
...

På samma sätt kommer livet i himlen att bli en evighetsmaskin. Genom Jesus har vi fått nytt liv, och vi gör vad gott han leder oss till, och detta fortsätter givetvis desto mer i himlen. Så det blir påbackning där också. Löneutbetalningarna kommer att fortsätta, i den mån vi gör allt det goda han vill, även där. Kan vi då göra mindre där, än vad han vill? Ja troligen, det kommer säkert att finnas ett spektrum av gott, man kan göra mycket gott, eller så kan man göra väldigt mycket gott. Rättfärdighetsnaturen är ju på liknande sätt som syndanaturen ett "tvång" - man kan inte låta bli att följa sin natur, och är naturen god, fullkomnad av Jesus i himlen, så kommer det bara att fortsätta, och bli bättre och bättre.

Så hade himlen också varit begränsad i tid, om inte för det ovan beskrivna? Nej, jag började ju med att säga att Gud kan vara hur god han vill. Han kunde gett oss hela evigheten i himlen bara på grund av Kristi förtjänst. Sedan kunde vi bara suttit och rullat tummarna, men hur kul är det i längden? Nej, vi måste ut och göra något bra också. Det komer att bli så lätt, när vi fått nya kroppar med änglakraft i, och det finns ett helt universum där ute, som väntar på oss. Det och denna jorden.

Må ingen gå miste om detta. Det är värt att kämpa för, lida för och bli hånad för. För det blir man om man följer Jesus i denna världen. Men det gör inget, när en sådan framtid väntar. Man får ha perspektiv på saken. Evighetsperspektiv, åt båda hållen - himlen och helvetet. Då är det inte svårt att välja.
___

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Men hur är det nu? Är Ordet Gud och hos Gud för dig nu? Eller har ditt eget förnuft övertagit Guds roll i ditt inre liv? Är det på Andens tilltal du går, och verkar, och talar nu, eller går du på rutin, lagrad kunskap, andras tryck, religiös korrekthet?

I begynnelsen var Ordet, men det var inte en bokstavstro du hade då. Ordet var ju hos Gud, och inte bara i Bibeln. Guds ord är nedtecknat i Bibeln, men Bibeln är inte Guds ord, lika lite som ett fotografi är den person det avbildar. Ordet är hos Gud. När det kommer till dig, då ger det det skrivna liv, annars är det bara en död bokstav.

Men det kan också komma till dig utan att komma via Bibeln. Ordet fanns före Bibeln. Bibeln kom till genom att människor upplevde att det levande Ordet kom till dem, och sedan skrev de ned sina uppenbarelser och upplevelser, fortfarande besjälade av detta levande Guds tilltal. Men sedan slocknade de, och det de skrivit slocknade för dem också. De förstod inte själva vad de en gång fått skriva om. Det blev förborgat för dem, ända tills de återvände till ingången, till den första kärleken. Och så vaknade Ordet, och kom till dem i deras inre, och så återfick de den andliga insikt som fanns förborgad i det de skrivit, och sagt.

Jakob och Sakarias är bra exempel på detta. De mottog båda löften från Gud, men kom av olika anledningar i tvivel om det. Och så länge de stod kvar i sina tvivel, låg löftena döda för dem, och deras ande hade inget liv. Gud verkade dock, men dem oberoende, och de hade aldrig fått se resultaten därav, om de inte återvänt till ingången, börjat tro igen, på det Gudsord de en gång mottagit.

Ordet, det är hos Gud, och är Gud. Allt som är skrivet i Bibeln är Guds ord, men du måste ha Ordet i ditt hjärta, först, för att kunna läsa och förstå, och föra det vidare, i liv. Bokstaven dödar. Du vill väl inte vara en andlig mördare? Det är du om du bara talar eller förkunnar i en död ande, utan att ha ett levande Ord i ditt inre. Du ger stenar i stället för bröd, du sprider huggormsgift i stället för levande vatten. Så allvarligt är det, och så nära är det mellan välsignelsen och förbannelsen, i Guds verk. Förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd. Om någon icke har Herren Jesus kär, så vare han förbannad. Den jord som indricker regnet utan att alstra levande växter, är förbannelsen nära. Skyar utan vatten, träd dubbelt döda. Det handlar inte om världens barn, utan om "kristna" som inte är de bärare av välsignelsen som de skall vara. Skyar som utlovar vatten, men som inte har något vatten att ge. Träd som lovar frukt, men som aldrig bär någon. Grenar, blad, blommor, men aldrig någon livgivande frukt.

Lösningen: I begynnelsen var Ordet. Inte bokstäverna, inte teologin, inte de fina förklaringarna. Utan det levande Ordet, som kommer till dig, som överraskar dig, upplyser dig, skapar omvälvningar i ditt liv, förmår upplysa, ännu när du börjat bli till åren, som alltid är nytt, som visar dig nya dimensioner i Guds verk, i hans visdom, i hans oerhörda universum.
___

Ingen skapelse har liv i sig själv. Vi kan ingenting tillföra till skapelsen, oavsett vilka ambitioner vi har. Vi har helt enkelt inte förmågan att tillföra något, vi kan bara röra om lite i det skapade. Inget blir bättre sett till helheten. Vi bara rör om. Men har vi GUDS kraft med och i oss, kan vi tillföra gudomligt liv, gudomlig energi, till det skapade, och verka för den återställelse som vi genom Kristi verk nu är involverade i, som en förberedelse för den fullbordan som sker när Jesus själv kommer.
___

Det finns också vissa kristna som är rädda för "övertro". De borde vara mer rädda för otro, och ingen tro. Övertro är bättre än ingen tro alls. Det är bättre att grytan kokar över, än att den inte kokar alls, brukade väckelsens folk säga. De sade också att det är bättre att tro för mycket, än för lite. Övertro är ett hälsotecken, den första kärleken är alltid fanatisk, översvämmande, svärmisk. Människan är inte fullkomlig, så något fel gör vi alltid. Och då är det bättre att vi "går för långt", än att vi inte går alls. Jesus ser den goda viljan, han tar inte illa upp om vi uttrycker vår kärlek till honom på ett obalanserat sätt. Det gläder honom bara, då ser han att det finns ett brinnande hjärta där bakom. Fel kommer vi alltid att begå. Men de fel som kommer ur ett brinnande, hängivet hjärta, är man bara glad över i himlen. De kan sållas bort genom Kristi försoningsblod. Men kalla, döda gärningar, födda ur köttet och förnuftet, människans eget verk, är avskydda i himlen. De bär ingen frukt, har ingen andlig substans, är döda.
___

Många kristna går först, efter att ha upplevt väckelsen, ut med starka proklamationer och vittnesbörd, och sedan efter några år när de inte längre kan leva upp till dem, så ändrar de sin teologi. De ändrar den så att den skall passa deras nuvarande tillstånd. (Ofta på ett väldigt sofistikerat och kunnigt sätt.)

Men detta är givetvis fel. Vem är det som skall ändra sig? Det är DU! Om du inte längre kan leva upp till den bekännelse du hade som nyfrälst, eller nykallad, så är det du som skall ändra dig. Du hade inte fel, för frimodiga proklamationer kommer inte ur köttet. Det var trons Ande som verkade, medan nu, när du börjat avlägsna dig från "det som var från begynnelsen", är det fruktans ande och missmodets ande, som präglar dina tankar och därmed också ditt vittnesbörd.

Alltså - hellre än att underkänna Guds ord, och Guds Andes gåvor och kallelse, som du en gång ägde och mottog, så underkänn ditt nuvarande läge, och sök att återvända, och återupprätta, din jungfruliga och första kärlek till Jesus. Då kommer också den första, naiva frimodigheten tillbaka, och Andens vittnesbörd övertrumfar det begränsade förståndet, förnuftet, som inte ser de eviga verkligheterna, de verkligheter som övervinner världen och allt som är däri.
___