Gud blev människa, brukar vi säga. Men sällan att han fortfarande är människa. Gud är en människa. Han inte bara bor i en människa, eller i en människokropp. Han har själv tagit denna kropp till sig, och är född i den. Förenad med den personligen. Han är lika mycket människa som vi är det, och han kommer för alltid att vara det.

MEN han är också MER än en människa. Han är Gudamänniskan, Jesus Kristus.
___

För många kristna är frågan rentav oförskämd. Så högmodig kan man inte vara, så att man tror sig om något sådant. Tro är tro, menar de, och någon visshet om något här nere får vi aldrig. Vi får studera Skriften och sedan hoppas att vi tolkat den rätt och så får vi hanka oss fram med det och vara glada om Gud någon gång kommer och besöker oss.

En sådan uppfattning är givetvis inte biblisk. Vi kan få lära känna Guds vilja, för varje situation och tid, och det är givetvis också detta som är meningen med att vi fått den Helige Ande som hjälpare.

Men för att komma in i detta finns det ändå vissa förutsättningar, vissa villkor. Det krävs att man VILL det, av hela sitt hjärta. Och då har man inga av de förbehåll som man annars så lätt sätter upp när Gud vill leda oss. Vi släpper in Gud och Jesus en liten bit i våra liv, tillräckligt för att bli frälsta, men att låta honom få herraväldet över hela vår livssituation, det går vi inte gärna med på, oavsett hur ärliga kristna vi är.

Men det är detta som är korsets väg. Att ge upp sin egenvilja, för att bli fylld av Guds vilja, och just få lära känna denna hans vilja.

Så när vi ställs inför olika situationer och vägval, så behöver vi sedan inte gissa oss fram och chansa, utan vi kan gå till Jesus och söka och få klarhet i hans vilja. Vi kan pröva ting vi möter inför honom och få hans svar på om det är vällovligt, gott och nyttigt för oss, eller om vi bör undvika, sky och t.o.m angripa det.

När vi blir sådana kristna, kommer vi förstås att bli ansedda som överandliga. När vi påstår att Gud har talat till oss och att vi vet vad han vill eller önskar, kommer givetvis detta att väcka förtryt bland dem som ännu svävar runt i "sina egna hjärtans ingivelser".

Att få reda på vad Gud vill är alltså något som vårt kött inte alltid, eller kanske väldigt sällan, vill vara med på. Och även vårt sinne, vårt förstånd, kan komma att göra starkt motstånd. Det är så bekvämt att "veta" att man inte vet något. När man inget vet, har man heller inget ansvar. Man kan lägga svåra saker åt sidan och ursäkta sig med att man saknar kunskapen. Andra får sköta sådant. Men den som fått veta mycket, av honom utkrävs också mycket. Men han får också uträtta mycket.

När man har kommit in i detta, en bit, då upptäcker man att det finns egentligen väldigt lite som är självklart. Gud är så dynamisk och suverän, att hans uppenbarade vilja i våra liv kan och kommer att förvåna oss. Och han kommer att utsätta oss för prövningar, då han sätter vår lyhördhet och önskan att lyda, på prov.

Ett klassiskt exempel från Bibeln är när Abraham befalldes att offra sin son på Moria berg. Hade Abraham varit fast i en förnuftstro då, så hade han tolkat rösten han hörde som kommen från avgrunden. Offra min son, som jag fått av Gud? Gå bort, satan. Men Abraham var i korsets skola och var Gud lyhörd och lydig. Gud skulle aldrig gett en sådan befallning åt någon som hade svårt att höra och förstå Guds vilja. Abraham var mogen denna prövning, och provet var egentligen en examen.

Så fastän han inte visste hur det skulle gå, så litade han på Guds goda vilja, och kraft, och gjorde som han blivit tillsagd. Och saken löste sig och följden blev att Abraham och hans son och familj kom ytterligare ett steg på välsignelsens väg, ytterligare en nivå upp i det andliga livets skola.

Svaret på frågan ovan är alltså ett jättestort JA! Vi kan få veta hur vi skall ställa oss till andliga rörelser och fenomen i tiden, vi kan få visshet om vad som är vår kallelse och roll, som enskilda kristna och som församlingar, i denna tid. Vi kan få veta hur vi bör förbereda oss för kommande ting, hur vi skall förstå Skriften, hur mycket vi skall säga och hur lite. Vi kan få veta hur vi kommer in i väckelse och förnyelse, hur vi bryter andliga dödlägen, rensar bort proppar för det andliga flödet, och öppnar upp för andlig vårflod i våra liv och gemenskaper.

Allt detta VILL Jesus ge oss, och han GÖR det, om vi förutsättningslöst också VILL det, och GÖR efter hur vi hör.


Så - är det inte dags för dig nu att lämna ovisshetens dimland, och stiga upp på ett plan där du VET saker och ting, därför att du känner Guds vilja och har ett så intimt förhållande med Jesus i den Helige Ande, att du inte längre behöver fråga andra, utan själv har och besitter svaren, därför att du har SVARET självt inom dig.
___

Har du mött dem? Och de finns för all del i en ickekristen variant också. Det är de av våra motståndare, som är så fascinerade av oss, att de bara inte kan låta bli att ständigt hålla sig i närheten, vara på våra hemsidor, läsa våra tidningar, smyga in på våra möten, och suga åt sig kraften och välsignelsen där, men aldrig erkänna att det är därför de är där. Utåt kommer de för att kritisera, anklaga, angripa, t.o.m håna. Men under detta vet deras hjärtan om den välsignelse vi har och sprider, och suger i sin hunger åt sig så mycket de kan, och får genom det lindring i sitt avfall eller bortfall.

Kung Saul var en sådan vampyrtroende. Han, som en gång varit smord av Gud, men genom sin olydnad och själviskhet förlorat allt, var inte mer fjärran från Gud, än att han kände igen Anden när Anden var verksam genom någon. Så när David spelade i Anden på sin harpa, då ville Saul lyssna, och så fann han lindring i sin själs vånda. Men så fort sången var slut, for han ut i smädelser och attacker mot den som fött hans själ.

Och när Saul kom till Samuel och hans profetsällskap, kom också Saul i anden och hängav sig åt samma extatiska dans som de. Men när han åkte hem igen hade han inget av välsignelsen med sig. Hans hjärta var oförbätterligt. Han kunde uppleva förnyelse, men inte behålla den. Och i stället för att stanna hos dem som hade välsignelsen och stå i god förbindelse med dem, ville han bara utnyttja dem för sina egna maktsyften.

Andra vampyrkristna vi möter i Ordet, är fariseerna och deras utsända. De kom för att spionera på Jesus, men blev sittande och lyssnade. Men deras uppdragsgivare måste åtlydas, så när de kom hem rapporterade de i enlighet med vad som förväntades. Reportagen blev negativa, fördomsfulla och lögnaktiga. Men någon av dem hade blivit helad, någon annan löst från något bekymmer. Kraften från Gud har inte anseende till person, alla som kommer i närheten kan, i ett ögonblick av nåd, öppna sig och få del av härligheten. Men den vampyrkristne kommer inte tillbaka och tackar. Han behåller välsignelsen, men glömmer välsignaren.
___

"Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder." (Apg. 13:41)

Förakt är en avskyvärd synd, men nog så vanlig. Akta dig för att få in förakt i ditt hjärta. För föraktet kommer att utestänga dig från Guds välsignelser.

"Ja men jag föraktar inte Guds gärning, även om jag kanske kan förakta någon avfällig kristen eller syndig människa ibland!"

Ja, det räcker. Det är vad detta bibelordet säger. Det står inte "se här ni föraktare av Guds verk", utan bara "ni föraktare". Alltså, föraktet I SIG är en sådan synd att den gör dig blind för Guds verk.

Det finns en mängd bibelord som varnar för förakt. Här är några:

"Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra." (Luk. 18:9)

Den historien känner vi. Fariseen i templet som "tackade Gud" för att han inte var som andra. Och så var han värre än dem, just därför att han föraktade dem.

"Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom," (Rom. 14:3)

Denna är en varning för att förakta olikheter i en och samma tro. Kristna behöver inte ha samma sedvänjor i allt, och vi får inte förakta dem som ser eller upplever perifera saker annorlunda än vi. Som om vi vore bättre. Gud ser detta, och utkräver dom över oss i sådana fall.

"Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. (Rom. 14:10)

"Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud - ja, det som ingenting var - för att han skulle göra det till intet, som någonting var. (1 Kor. 1:28)

"Förakten icke profetiskt tal," (1 Tess. 5:20)

Detta ord är förknippat med det första. Förakt för bröder kommer att få dig att förakta även äkta profetiskt tal, och du kommer att förakta Guds gärning i dina dagar, de dagar du skulle fått upplevt stora välsignelser. Nu hade du förakt i ditt hjärta och kunde inte tro Guds gärning. Vilka förluster.

"Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?" (Sak. 4:10)

Samma sak där, föraktaren kan inte se ett gott Guds verk i sin ringa begynnelse. Föraktaren ser bara bristerna, avsaknaden av fulländning, och när fulländningen kommer, är föraktaren så blind att han inte kan se och ta emot någonting. Utestängd, från nåden och välsignelserna.

Föraktaren kännetecknas av hånfullhet, som ju ligger nära föraktet. Föraktaren sörjer inte över de brister han ser, han hånar dem. För föraktaren är bristerna inte en gemensam brist, utan i sitt högmod tror han att han kan distansera sig och bara skratta åt sin broders fattigdom. Men om min broder är fattig, är inte jag också fattig då? Är man lemmar i samma kropp är det i alla fall så, och hur kan man skratta åt att ens egna kroppsdelar förtvinar?
...

Hur undviker man föraktet? Antagligen just genom att se på andra som lemmar i samma kropp, som delaktiga i samma öde. Sina egna familjemedlemmar föraktar man inte, man hjälper dem i stället.

(Och vad gäller icketroende människor, så är vi ändå del av samma mänsklighet, även om vi troende på sätt och vis tillhör en ny skapelse.)


"Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla." (Ords. 11:12)

"Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning." (Ords. 13:13)

"Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar." (Ords. 14:2)

"Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta." (Ords. 14:21)

"Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!" (Ords. 5:12)

"Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte." (Matt. 18:10)
...


Använd ett bibelprogram och slå upp alla versar där ordet förakt ingår, så kommer Skriften själv att fortsätta predika.
___