Att det förekommer avfall bland kristna är de flesta kristna överens om. Men knappast någon erkänner avfall om det förekommer inom ens egen krets eller hos sig själv. Avfallet är nämligen så finurligt konstruerat, att det för varje steg neråt på sin väg, behåller sin jämvikt med en teologi som rättfärdigar tillbakagången. Den religiösa människan är ofta bibelsprängd, och beskriver för sig själv sitt beteende med religiösa, bibliska termer och förebilder. Och Bibeln är en rik bok med många företeelser man kan urskulda sig med, och bakom. Det finns dock en person i sammanhanget som inte låter lura sig, och det är denna människas egen själ, hennes inre, andliga människa. Den kan visserligen tystas, dess protester förträngas, baddas med fromma försäkringar, ofta utvalda bibelord, men dess inre klagan tystnar aldrig. Den är ju av evighet, och dess ursprung är Guds egen hand, och minns när den kom därur och de stunder av Faderns närhet den upplevt sedan dess. Stunder, och tider.

Men den har inte så mycket att säga till om. Människans yttre är starkare, och vill detta yttre inte stanna upp, bli förkrossat, avklätt, och erkänna sitt tillstånd, kommer det inre att fortsätta vara en svag, dock aldrig helt tystad röst därinne.

För många kan denna inre röst upplevas som en fiende, t.o.m som fienden själv. Den beter sig som ett tvivel och klassas därför som sådant, men detta tvivel riktar sig inte mot Guds ord, utan mot den falska förtröstan på bibelord som bara används som fromma mantran. I stället för att stanna upp och lyssna till vad den inre människan vill säga, så överöses den med inlärda bibelord, löften ryckta ur sina sammanhang där villkoren inte uppfyllts. Den religiösa människan tar sig friheter den inte har, tillägnar sig andliga ting den aldrig upplevt, eller slutat uppleva. Den bygger upp, ja, men inte ett Guds verk, utan ett uppblåst falsarium byggt på sand, som när stormarna kommer rasar ihop.

"Ord till tröst", dagliga "andakter", uppbyggelsepredikningar, allt bara tjänande till att själen skall fortsätta sova, på vägen mot fördärvet. Invaggad i en falsk säkerhet, förtröstande på gamla erfarenheter, rutin, uppmuntrande vänner, tillkämpat glad men dock, denna ständiga inre visshet om att allt inte är så bra som det sägs, som det intalas, som det framställs.
...

Detta tillstånd kan avhjälpas, om det inte får fortsätta för länge. Men det kan kosta väldigt mycket. Det kan innebära förödande förändringar i människans liv, i förhållande till hennes andliga omgivning, bekantskapskrets, och familj. Det kan bli till en ny omvändelseprocess, med all den turbulens det medför. Man bör vara medveten om det, även om det inte måste eftersträvas. Man får lägga allt på offeraltaret, och vara tacksam för det man får tillbaka, det som inte behövde offras och brännas, för att själen åter skulle få liv och herravälde, över det fromma köttet i den religiösa människan.
...

Det kostar något att efterfölja Jesus. Inte bara vid omvändelsen, utan egentligen hela vägen hem till himlen. Jesu tolv apostlars kamp och svårigheter var inte slut i och med att de upplevde Andens dop på övre salen, eller iom att den första urkristna församlingen etablerats. Det var bara början på de livsförändringar, förnyelseprocesser, omflyttningar och omställningar de måste genomgå, när de fortsättningsvis efterföljde Mästaren på hans väg. Han vandrade vidare, genom sin närvarande Ande, och de måste följa, om de fortsatt ville vara hans lärjungar och sändebud.

Väckelsen stannade aldrig länge på en plats. Dess låga brann så länge det fanns hunger och törst, men när barnen var mättade, vandrade Jesus vidare, till nästa plats. Det mönstret kan vi se både i evangelierna och apostlagärningarna. Det började i Galileen, förflyttade sig sedan genom Israels städer till Jerusalem, stannade där ett tag, och gick sedan till Antiokia i Syrien, sedan över till Mindre Asien. Det var som om Jesus fortfarande var ute på vandring, och hans lärjungar fick följa honom dit där han gick. Efter sig lämnade de på varje plats föramlingar, där elden brann tills det som kunde brinna var förtärt.

Vad är församlingen? En institution, ett monument? Nej, en skapelseverkstad, där nya själar, nya lärjungar och efterföljare föds fram. För att vad? Stanna där och långsamt förvandlas till museiföremål, religiösa robotar? Nej, meningen är att vi skall följa Mästaren Jesus dit han går. Det var därför de första församlingarna var så glada över att få besök av apostlar som Paulus, Barnabas och Silas, som kom och berättade om vad Gud gjorde ute på missionsfälten, ute i det romerska rikets alla provinser. Och de ville vara med och stödja dessa kringresande Jesu efterföljare, och själva följa med, när de fick kallelsen.

Dessa första församlingar hade bara sitt berättigande, så länge de var med i utsändandet av apostlar till de jordens ändar som ännu inte hört om Jesus. Och genom detta behöll de livet, för livet expanderar, tar emot livskraft från alla sina lemmar, och grenar. I ett träd deltar alla de äldre grenarna med att förse de yngre med livssaven. Gjorde de inte det skulle de yngre dö, och de själva också. Livet måste fram, och det måste överföras till nya grenar.
...

Vad är då liv? Var ser vi detta liv? Hur igenkänns liv? Är andligt liv stagnation, "rätta" läror, torra och trista möten? Nej, liv brukar föra väsen, särskilt nya liv, och särskilt bra på rätta läran brukar det inte heller vara. Men det har rätta gnistan, och rätta hungern. Det växer, och väcker uppmärksamhet. Det lockar.

Liv kan alltså igenkännas på sina yttre former, även om man skulle vara död för dess andliga verkningar. Det finns en ledtråd även för den blinde. Liv är inte död och stagnation. Liv växer, liv spränger sig igenom det döda, förstör former, traditioner, och börjar från början. Livet är alltid nytt, fräscht, klart och rent.

Liv har också höga förväntningar. Det vet inte sina gränser, har inte lärt sig vad som är "omöjligt". Det tror allt, hoppas allt, som kärleken. Det vet inte hur man skall föra sig, men för sig framåt. Och det var det som var meningen.

Jesus sade ju Om ni inte kan tro mina ord, så tro mina gärningar. Men dem han talade till trodde inte ändå. De bara klagade. Kom Johannes med sitt försakelsebudskap, så var det fel. Kom Jesus med sin frigörelse, så var det fel. Allt var fel utom den egna gruppens pedantiskt utformade trossystem.

Dock vann Jesus också ur den gruppen sanna efterföljare, som när de förnyats blev till stor, stor välsignelse. Apollos var väl en av dem, Paulus en annan. De var ingalunda en hopplös skara, men de behövde ödmjuka sig och av hela hjärtat söka förnyelsen, och förvandlingen, till vad Gud gjorde idag, inte för 1500 år sedan eller 50 år sedan.

De förenade gammalt och nytt och blev så välsignade bryggor, förbindelselänkar för livets kraft, där hoppet nästan hade dött ut. Och det ledde till att inte bara städer som Korint tog emot väckelsen, utan också Berea. Skriftlärda fick liv, tillsammans med olärda, och båda fick lära av varandra, och vara ödmjuka inför varandra. De hade ju smakat LIVET och börjat lära sig att följa det, leva det, igen eller för första gången. Och då framstod det yttre, det gamla, det man tidigare förtröstat på, berömt sig av, som så betydelselöst. Följde de inte Jesus nu? Skulle inte hans Ande veta vad som vore värt att ta vara på? Skulle inte han ta det, förbränna slagget och sedan ge det åter, nytt och fräscht, med en kraft och smörjelse ämnad, inriktad, och vässad, för den tid de NU levde i? Jo, det trodde de honom om, och därför vågade de också följa honom, och åter ge sig ut på "vandringen", efterföljelsen, utan förlitande på annat än hans uppenbarelse, hans talande stämma, hans förnyande lärdom.

Så överlevde de, dessa äldre, då de delade de nyare generationernas möten med Jesus, och vi finner i Bibelns sista böcker en 90 år gammal profet, som skriver till barn, ynglingar och äldre, och alla lyssnar de till honom, finner levande föda i hans ord.

Maranata! Herren kommer.

Johannesevangeliet och hans tre brev är ju något av det fräschaste som finns i Bibeln. De är helt klart skrivna med en underbar förnyelseande, och med ett tonläge som slog an bland de greker det var riktat till, trots att författaren var en gammal judisk man.
___

Har du mött en fridtjuv någon gång? Det har du säkert, men kanske inte riktigt förstått vad det var du mötte. Du hade i alla fall Guds frid när du mötte personen, men du gick därifrån med friden berövad. Något sades, eller gjordes, som bedrövade Guds Ande. Och den kraft du tidigare kände, glädjen, inspirationen, är plötsligt borta, och det känns i stället trist, dött och tomt. Du börjar rannsaka dig själv, kanske anklaga dig själv, och det blir ännu mörkare. Du prövar att rätta till, det ena efter det andra, men inget hjälper, och Herren tiger bara, verkar inte vilja hjälpa dig till rätta.

Vad har hänt egentligen? Jo, du har mött en fridtjuv. Det finns personer, kristna, iaf till namnet, som vet hur de skall beröva dig friden. Själva har de ingen frid, och de irriteras över att möta andra kristna som har friden, och kraften. Därför har de utvecklat en list för att dra dig ner på sin nivå, för att de inte skall känna sig så underlägsna, trots all deras inbillade erfarenhet.

Och hur går det till, när de stjäl din frid? Jo, ofta handlar det om förtal. Förtal är en djävulsk synd, men den kan förklädas i många fromma dräkter. Det börjar kanske med: "Vad tycker du om den och den predikanten, har du hört vad han har sagt?" Och så bjuds du på förtalets läckerbitar, nyheter och saker du inte visste, som verkar så intressanta, så viktiga att få veta, men som är så giftiga att de kan ta död på ditt andliga liv, om du tror dem och tar in dem i din ande.

Fridtjuvarna har mycket kunskap, de verkar veta allt om det mesta. De talar till synes Kanaans tungomål, verkar vilja värna om Guds rike, men deras inre är bittert och vrångt, och deras väg är kantad av slagna, bundna, immuniserade kristna som de stulit friden av och sedan trampat under fötterna.

De lurade dig att tala illa om landet, förtala dina bröder och systrar, att bedröva den Helige Ande, och sedan lämnade de dig, ensam att bära denna vånda, detta mörker, tills du i djupaste nöd ropade till Jesus om hjälp, och han antingen sände dig en sann andlig vän, eller själv kom till dig med ljus och uppenbarelse, så att du kunde lokalisera vart huggormsgiftet trängt in i din själ och så suga det ut därifrån, och lära dig att akta dina steg för vidare beröring med dessa som stjäl din frid.
___

Med pröfwogåfwan, som jag skrev om tidigare, menas inte specifikt gåvan att skilja mellan andar, även om den gåvan kan ingå i prövningens gåva. Prövogåvan är en sammanfattad bedömning som varje troende kan göra, utifrån de gåvor han/hon har. Var och en kommer fram till detta på sitt sätt, om hjärtat är ärligt och lyhördheten tillräcklig. Saknar du det ena kan Gud ersätta det med något annat, så att du når upp på den nivå där du kan vandra i Anden som ett redskap åt honom.

Huruvida man nått den nivån blir ju förstås en personlig bedömningsfråga det också. Man kan lura sig själv och tro att man tjänar Gud, när man egentligen bara tjänar en annan människa, ett samfund, sin egen ambition eller fåfänga.
...

Paulus talar faktiskt om just detta, i ett bibelsammanhang man sällan hör någon predika om. Han skriver:

"Vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren." (Ef. 5:10)

Varför (och hur) skall vi pröva vad som är välbehagligt för Gud? Har vi inte Ordet att gå efter, i ren lydnad? Nej, tydligen så räcker det inte med det. Det finns många situationer när vi behöver få en direkt indikation ifrån Gud, om vad som är hans vilja. Och hur menar Paulus att vi får det? Sker det genom skrift på väggen, genom att lägga ut ull över natten, lottkastning, mannakorn, fråga profeten, eller vad? Nej, han talar ju om vad som är välbehagligt för Herren. Det handlar alltså om något man upplever i sitt inre, i det "rum" där den Helige Ande är situerad, och där vi kan känna, ja KÄNNA, om vi har Andens välbehag över våra handlingar, vägval, ord, idéer, tankar och vår vandring.

Där friden i vårt inre inte störs, där kraften inte förminskas, där härligheten från Gud inte avtar, där är vår vandring inför honom välbehaglig. Genom denna prövning lär vi oss, inte några regler eller fyrkantiga budord, utan att lyssna, känna efter, och vara lydiga Andens stilla inre röst, och genom detta undgår vi många vilsna steg, trubbel och syndafall, och får i stället vandra i Herrens förutberedda gärningar, och uppleva att han går före.

Och det är också detta som är att varje dag ta sitt kors på sig. För det kommer att bryta ned din egenvilja, och göra dig överlåten till Guds vilja, och det är vad korsfästelsen av köttet innebär. Det handlar inte om att späka sig, göra sig skenhelig, betvinga den gamla naturen. Det handlar om att ledas och drivas av denna Herrens Ande, på HANS initiativ, när HAN säger gå, eller stopp, eller tala, eller tig. När HAN säger lägg bort det, eller ta upp detta, gör så och gör så. Då finns också kraften därtill, given med impulsen (som i en kropp), och du finner att du förmår göra vad du hört, och det sker med glädje och tillför något, och lämnar ingen saknad.

Herrens Andes verk är det, att vi är i honom, och förblir i honom, när vi vandrar på denna prövningens väg, och inte gör våra egna verk, hur fromma de än synes vara. För: En enda gärning gjord av Gud, genom oss, är mer värd än ett helt liv av fromma övningar gjorda i köttet.
...

Det finns mer att lära om prövningens gåva i Bibeln. Här är några bibelord som du kan studera, insupa, och låta dig förvandlas av:


Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger HERREN Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse. (Mal. 3:10)

Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. (1 Kor. 11:28)

Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där frambära eder kärleksgåva. (1 Kor. 16:3)

Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. (2 Kor. 13:5)

Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren. (Ef. 5:10)

Utsläcken icke Anden, förakten icke profetiskt tal, men pröven allt, behållen vad gott är, (1 Tess. 5:19-21)

Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. (1 Joh. 4:1)

Jag har satt dig till en proberare i mitt folk - såväl som till ett fäste - på det att du må lära känna och pröva deras väg. (Jer. 6:27)

Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt. (Rom. 12:2)

Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt. (Rom. 14:22)

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. (Gal. 6:4)

Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. (Upp. 2:2)

Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan deras kraft. (1 Kor. 4:19)
...


Så du som tror att Skriften ensam kan leda dig till himlen, eller in i ett Kristi tjänande - glöm det. Det är en bra och nödvändig start, att lägga Guds ord som grund för sitt liv. Men till det kommer Andens nya väsende, där inte bokstaven utan Herren själv, just genom ovan beskrivna och citerade prövning, gör Ordet verksamt och fruktbärande.

Situationen kanske kan jämföras med att antingen ha en bild av en maträtt, eller att ha maträtten stående på bordet framför sig. Att ha Skriften men inte Andens smörjelse är som det första - du kan läsa om Guds verk däri, men aldrig uppleva det, aldrig få känna Guds kraft, hans välbehagliga, ljuvliga frid, och aldrig bli styrkt av måltiden till att utföra hans verk, med de resultat och verkningar det för med sig och är avsett för.
___