Tänk om vi alla förstod, hur allvarligt det är att vara kristen.

T. ex: Vi håller ju faktiskt himmelrikets nycklar i våra händer. Det är vi som öppnar och stänger himlen för människorna i denna världen. Inte bara på det apostoliska sättet, utan helt enkelt genom hur vi beter oss inför världen. Beter vi oss som dem vi är, eller beter vi oss som om vi inte har förstått vilka vi är? Det är detta världen ser på. Världens barn vet mycket mer om oss än vad de visar. Finns det en kristen någonstans, så bevakar alla denne för att se hur han/hon beter sig i olika situationer. De vet vilka vi är, det talar de onda andarna om för dem om inte annat. Men även deras egna samveten känner och förstår vad vi är. Och de verkar veta precis hur en kristen skall vara, så länge de inte själva behöver ta konsekvenserna av det. Det är aldrig fel när de svär eller röker eller ljuger, men ser de en kristen göra så så reagerar de direkt, för de VET.

Och när de ser detta, då tar de det också som en ursäkt att själva inte behöva omvända sig. Kan man vara kristen och göra så, leva så, varför skall vi då behöva omvända oss, tänker de. Och på ett sätt har de rätt. Handlar det om kristna som utan fruktan för Guds dom lever så, så drar de inte bara ner sig själva i fördärvet, utan också dem som ser dem och som de var satta att vara ljus för.

Så allvarligt är det att vara kristen. Du blir ansvarig inte bara för dig själv om du lever ett köttlsligt kristet liv, utan också för alla dem som såg dig. Bibeln säger ju "Bli inte för någon till en stötesten" (1 Kor. 10:32).

Så det kan vi alltså bli, vi kan bli stötestenar för världens barn. Stenar som de snubblar på och som fäller dem till fördärvet.

Käre Jesus, så allvarligt.

Lösningen på detta då? Ja, det är inte att man "rycker upp sig" och tänker att nu skall jag minsann bli en "bättre" kristen och tygla mig riktigt ordentligt. Då kommer du bara att falla ännu djupare i sörjan. Lösningen är att inse problemet: Du saknar den Helige Andes förvandlande kraft i ditt liv. Du behöver komma i kontakt med andefyllda kristna, ta in och lära av dem, få del av härligheten från Gud och bli upprättad, införsatt i det himmelska, och så utsänd som ett heligt sändebud med gudomlig auktoritet. Det låter stort men är vad en sann kristen är, och det finns många många sådana, som kämpar sin kamp här i mörkret och är sanna ljus.

Då blir man en levande sten i Guds tempel, som folk inte snubblar på utan finner stöd i, som bär upp, står fast, håller provet, och som får sin lön efter fullbordat värv.

Och allt detta är ett verk av Gud och inget någon kan berömma sig av. Det sker av nåd, och av nåd och av nåd. Och felar vi, så helar han. Faller vi, så fyller han, igen och igen, tills vi kan stå och börja gå, framåt, i tillväxt, och med välsignade förgreningar.

Så upptäcker vi också att detta allvaret är ett mycket glädjefyllt allvar. Det kan verka motsägelsefullt men i Gud har vi tillgång till fler egenskaper än i oss själva. Det står om Jesus att han älskade rättfärdighet och hatade orättfärdighet (Hebr. 1:9). Det låter för ett köttsligt öra som ett mycket tråkigt liv, men samma bibelord säger att Jesus var fylld med glädjens olja mer än sina medbröder. Och han var ju vår förebild, kommen för att visa vad vi kan uppleva, vad vi skall uppleva, när vi följer honom, som Gud, men också som en lärjunges förebild.
___

I andliga väckelsetider har det varit så att Guds folk börjat mer att gå till rätta med sig själva, än med andra. Det är ju väldigt bra att vi kan kritisera så mycket: Världen, kyrkan, regeringen, religionen. Men tänk om Gud har något emot OSS? Han agar ju sina egna barn i första hand, och vingårdsmannen rensar sina träd för att de skall bära mera frukt. Så tänk om det är VI som står i vägen för väckelsen, och inte de andra? Den som har fått mycket betrott, av honom skall ju utkrävas desto mer. Att du ligger på en högre nivå än andra gör ingen väckelse. Det är först när du kommer över din EGEN nivå, som vi kan tala om väckelse.

"Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda" (1 Kor. 11:31), skrev Paulus. Så det börjar alltid med en själv, och oss själva.

Må Gud utgjuta sin Ande, till självkännedom och förkrosselse, och må vi inte inbilla oss ha kommit någonstans, förrän vi ser himlen öppen och det sanna särlaregnet faller.
___

- Har du den?

Så kallade pietisterna gåvan att bedöma om ett budskap är andligt eller inte. De gick alltså inte bara efter Ordet, utan de gick, så som man skall, efter både Ordets och Andens vittnesbörd. De båda skall säga ett och detsamma, annars är budskapet inte från Gud.

Det behöver inte vara ifrån fienden eftersom även en god förkunnare, med mycken kunskap lagrad i sitt sinne, ibland kan sjunka något i sitt andliga liv och därför inte få bära fram helt genomsmord undervisning. I sådana fall får vi inte förkasta honom utan man bör då be för honom, så att Anden kommer till fullt välde igen i hans liv. Sådana böner vill Gud gärna besvara.

Men om budskapet bärs fram med en hård, kall och sträv eftersmak, om det är än så "bibliskt", så är det inte från Gud, (och då skall man heller inte be för det, för då blir man delaktig - 1 Joh. 5:16).

Guds budskap kommer med frid och god sanktion i den Helige Ande (1 Tess. 1:5). Följa en viss lära kan vem som helst göra, och avfällighet kan smyga sig in i de mest bibeltrogna sammanhang. Sann Bibeltrohet bärs upp av den Helige Ande endast, och utan Andens drivkraft är dina ståndpunkter bara ditt eget verk, din nitälskan eller din tjurskallighet (1 Kor. 2:13).

Därför behöver vi alltså "pröfwogåfwan", att kunna känna i sin ande vad som är fött av den Helige Ande och vad som är fött av köttet. Särskilt här på internet är det viktigt eftersom det alltid är lättare att bedöma tal, än skrift. I talet kan vi uppfatta mycket mer av det andliga, men du kan ändå bli så övad att du även känner det när du läser.

I denna prövning är tungotalets gåva oumbärlig. Det är mycket lätt att bedra sig på "Andens sanktion", men på sant tungotal kan man aldrig bedra sig. Ett budskap kan vara uppmuntrande, men ändå inte uppbyggligt. Det kan vara sant, men ändå inte smort. Det som avgör är om den Helige Ande är verksam med budskapet, och är han det, då kommer han också att låta ditt tungotal flöda när du hör eller läser det.

Och eftersom sant tungotal inte är något en människa kan åstadkomma eller efterlikna av sig själv, så vet vi, när vi upplever det, att det vi har hört eller läst, är av Gud.

Man kan också pröva mot friden i sitt hjärta, och jag antar att de som inte har tungotalets gåva är hänvisade till det prövningssättet. Den prövningen har också de som talar i tungor, så då är bevisningen än starkare (Ef. 5:10).
...

Andliga gåvor skall vårdas (1 Tim. 4:14). Det innebär alltså att de är känsliga, de kan falla i "träda" om man inte är mån och ivrig att ha och använda dem (2 Tim. 1:6).

Gåvor som tilldelats är också ett förvaltarskap (1 Kor. 4:1). Ju mer man får av Gud, desto mer ansvar att använda det, att låta det vara till den välsignelse det är avsett för. (Annars blir man Gud skyldig. Matt. 25:14-30)

När du blir uppbyggd kan du uppbygga andra, och tungotalet har den förmågan, att det uppbygger den troende (1 Kor. 14:4, Jud. 1:20). Något så enormt. Det är ett pågående litet underverk, som vi dagligen och stundligen kan få uppleva. Att tala "hemlighetsfulla ord", ord som alltså rymmer härliga hemligheter, som Gud låter vårt hjärta få veta, utan att vårt förstånd kommer emellan och ställer till det (1 Kor. 14:2).

Många goda och ärliga kristna tror att de har tungotalet, men lyssnar man på dem hör man att de antingen bara upprepar vad de hört andra säga, eller så upprepar de vad de hört sig själva säga tidigare. Gåvan har alltså fallit i träda, och man talar bara av gammal vana. Det kan bli till ett fromt självbedrägeri. Sant tungotal känns alltid nytt och fräscht (1 Kor. 12:10, 1 Kor. 12:28), och det för alltid med sig en inre uppbyggelse, så att man upplever glädje och närhet till Gud och Jesus. Om du inte har det så så behöver du justeras i din ande, så att strömmen öppnas för fullt igen. - 2 Kor. 13:5.

Det blir till att ödmjuka sig inför Gud och vara beredd att ompröva saker du kanske nyligen påbörjat, eller avslutat, som du inte borde ha gjort. Eller söka försoning med den där irriterande brodern du klagade på eller for ut emot (Matt. 5:25). Gud visar, eller leder, så att saken ordnas upp. Han är lika mån som du om att du skall vara i tjänst och sprida välsignelse, så ge inte upp, han kommer dig till hjälp.
___