Promenader är ofta bra tillfällen att tala med Gud och Jesus. Under en sådan idag "damp" det ner en fråga i mitt sinne, som jag undrat över ett tag. Liksom den förra frågan jag nämnde om, den om helvetet, så gick mina tankar nu till himlen. Även om vi tror på den, och på Guds ord, så räcker ju inte det för att himlen skall bli verkligt levandegjord för oss. Det krävs också uppenbarelse. Och jag tror jag har haft några sådana också, beträffande himlen, liksom en och annan dröm. Men det finns också ett annat område, där vi behöver insikt - det står också om att komma fram till en full förståndsvisshet (Kol. 2:2). Dvs vi behöver FÖRSTÅ, med vårt sinne, det vi med vår ande "vet" (om vi nu vet det). Och som de jordiska varelser vi är, är evigheten svår att förstå.

Så jag frågade Jesus om just det: Hur kan jag förstå evigheten? Och precis som förra gången kom svaret direkt. Och jag har varit frälst i 27 år och givetvis både frågat och läst och fått insikter, många gånger tidigare. Men tack och lov, det finns mer att få, fortfarande. Och detta var så enkelt, att det egentligen är förvånande att man inte "kommit på" det tidigare, eller att man hört någon förkunna om det.

För så här är det, och så här kom det till mig:

Det finns inte bara EN evighet, utan MÅNGA! Amen. Det talas om evigheters evigheter, eller hur? Så evigheten består av cykler - av tider. Och då blir den, i alla fall för mig, mera begriplig. Den är alltså inte bara en enda lång, stillastående tillvaro, utan den kommer att bestå av långa, långa perioder [eoner], med början och slut, för att sedan övergå i nästa, och så nästa och nästa. Det innebär att det finns en utvecklingsplan, hos Gud, som sträcker sig långt fram, och att det kommer att hända saker, med universum, som vi bara kan drömma om.

Men, och nu övergår jag till vad som kommer till mig här, och nu: Gud är naturens Gud. Vad vi ser i naturen, är Guds väsen. Paulus säger det. Så, sådan som Gud uppenbarat sig genom naturen här på jorden, sådan är han också i himlen, i sitt stora universum. Så dessa evigheters evigheter, de är inget annat än väldigt långa och långt sig sträckande årstider [säsonger], i ett jättelikt kosmiskt biologiskt system. [Därav galaxerna].

Gud är livets Gud. Se på all mångfalden bara här på jorden. Se potentialen, vad hade kunnat ske om inte syndafallet satt stopp för utvecklingen (den gudomliga, inte den påhittade darwinska). Planeter, världar, i det oändliga, finns det där ute, i Guds himlar, boningar, som Jesus kallade dem, i hans Faders hus. Naturligtvis är de tänkta att hysa liv, de också, så många som är lämpade till det.

Så, från att ha tett sig som en ganska stillastående, meningslös tillvaro i salighet, tycks för mig nu evigheten vara en fortsättning, men i ett högre kosmos, på precis det liv vi har en liten glimt av här på jorden. Gud är densamme, hans verk här skiljer sig inte, på det viset, från hans större verk i stjärnhimlen, och i evigheternas evigheter. Det kommer mer, och det kommer mer. Det kommer aldrig att ta slut, och det kommer aldrig att stanna av. Vi har bara börjat, på vår evighetslånga färd genom universum. Och vi skall tillbringa den med Jesus, människosonen, Gudasonen, och tillsammans med honom breda ut det förhärligade jordelivet, både här på denna jord, när den föds på nytt, och på andra jordar, när denna brunnit upp.
___



BIBELSTUDIUM

Uttrycken "evigheter", "evigheternas evigheter" och "evigheters evigheter" finns på många ställen i Bibeln, de flesta i NT:

Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte. (Ps. 145:13)

Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet." (Dan. 7:18)

honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (Rom. 16:27)

Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Gal. 1:5)

honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet, amen. (Ef. 3:21)

Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Fil. 4:20)

Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen. (1 Tim. 1:17)

Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (2 Tim. 4:18)

han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Hebr. 13:21)

Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (1 Petr. 4:11)

Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen. (1 Petr. 5:11)

honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt, såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen. (Jud. 1:25)

och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (Upp. 1:6)

och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp. 1:18)

Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, (Upp. 4:9)

då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, och lägga sina kransar ned inför tronen och säga; (Upp. 4:10)

Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: "Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter." (Upp. 5:13)

och sade: "Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. Amen." (Upp. 7:12)

och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas, (Upp. 10:6)

Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter." (Upp. 11:15)

Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter, och de hava ingen ro, varken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med dess namn. (Upp. 14:11)

Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas evigheter. (Upp. 15:7)

Och åter sade de: "Halleluja!" Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter! (Upp. 19:3)

Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter. (Upp. 20:10)

Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skola regera i evigheternas evigheter. (Upp. 22:5)
_______


Engelska King James Bible använder ordet "ever", inte eternity som man kunde tro, på samma ställen som citeras ovan ("ever and ever"). Strongs' lexikon uttyder grundtextorden så här:

HEBREW, 5769: "EVER"
owlam, or lolam {o-lawm'}; properly, concealed, i.e. the vanishing point; generally, time out of mind (past or future), i.e. (practically) eternity; frequentatively, adverbial (especially with prepositional prefix) always: - alway(-s), ancient (time), any more, continuance, eternal, (for, (n-))ever(-lasting, -more, of old), lasting, long (time), (of) old (time), perpetual, at any time, (beginning of the) world (+ without end).

HEBREW, 5957: "EVER"
alam, (Aramaic) corresponding to 5769; remote time, i.e. the future or past indefinitely; often adverb, forever: - for ((n-))ever (lasting), old.

GREEK, 165: "EVER"
aion, from the same as 104; properly, an age; by extension, perpetuity (also past); by implication, the world; specially (Jewish) a Messianic period (present or future): - age, course, eternal, (for) ever(-more), (n-)ever, (beginning of the, while the) world (began, without end).

GREEK, 104: "EVER"
aei, from an obsolete primary noun (apparently meaning continued duration); "ever", by qualification regularly; by implication, earnestly; always, ever.
___

"Hur länge skall ni tala förgripliga ord mot mina tjänare? Hur länge skall ni låta främmande herdar leda er vilse? Hur länge skall ni vara motsträviga mot min helige Ande? Vänd åter till mig, så skall jag vända åter till er, säger Herren, och er sista tid skall bli som er första. Det är mina tjänares lott och arvedel."
___

Kristne vän, vet du om att du är världens mest betydelsefulla person? Det finns ingen annan, med undtag av dina medsyskon, som är så viktig för världen, som du. Och det finns ingen som har så mycket makt, både i himlen och på jorden, som du. Dina ord förändrar världen, dina gärningar avgör framtid och evighet för världens barn. Du är världens ljus, på dig beror det om världen skall se sin väg och vända om. Du är jordens salt, på dig beror det om världen skall ruttna ihop fullständigt eller överleva ännu en tid. Om du tiger, då mörknar det i världen, då breder mörkret ut sig med ljusets hastighet. Om du inte ställer dig i vägen för ondskans framfart, då väller den fram som en flod och drar alla med sig.

"Stå upp och var ljus."
___

Härom dagen frågade jag Jesus varför det måste finnas ett helvete. Ibland är tanken på det nästan omöjlig att begripa, acceptera. Vi vet att det står i Bibeln, och att det är "tillrett" åt djävulen och hans tjänare, men man kan inte bara blint tro på en sådan sak. För det är den alltför hemsk, alltför fruktansvärd. Man behöver också förstå. Så jag frågade Jesus, och genast började följande tankar "tala" till mig. En del av det hade jag redan tidigare fått klart för mig, men nu kom det som i en sammanfattning, och det kan vara värt att dela med sig av.

För det första: Gud skall vedergälla var och en efter hans gärningar, säger Bibeln (Job 34:11, Ps. 62:13, Ords. 24:12, Rom. 2:6, m.fl). Men när det gäller det goda, så är Gud inte bunden till denna regel. Han kommer att löna det goda som gjorts, i och genom Kristus, rättvist. Men han kan också om han vill, ge oss mer än så. Han har rätt att vara hur god han vill. Han kan ge den som bara tjänat Jesus en dag lika mycket i lön som den som tjänat honom ett helt liv.

Men den andra sidan av saken är inte likadan. Gud kommer att straffa den som tjänat djävulen, efter samma rättvisa som han lönar dem som tjänat Jesus. Men Gud kan inte vara hur "ond" han vill. Han kan inte ge den som bara syndat lite lika mycket straff som den som syndat mycket. Och dessutom, han kan inte ge någon mer straff än vad denne förtjänat.

Så hur går det då med de eviga straffen i helvetet? Om Gud skall vara rättvis, så måste ju de straffen ta slut någon gång. För den som begått ett visst mått av synd, kan ju inte straffas för mer än det. Så då skulle, om detta hade varit den enda aspekten av det här, helvetesstraffen faktiskt ta slut någon gång. Kanske ett liv i synd bara hade krävt ett lika långt mått av tid i helvetet. För mördare hade det krävts mer, kanske livstid för livstid. För massmördare lika mycket som alla de liv de tagit.

Många skulle nog vilja stanna där och pusta ut. Då verkar helvetet faktiskt inte så outhärdligt ändå. Men bedra dig inte. Det finns fler aspekter av detta, och det var det Jesus gjorde så klart för mig nu. Syndandet upphör ju inte när en person kommer till helvetet. För varje ny synd som begås, måste straffet förlängas. Jämför med hur det är i ett jordiskt fängelse. Om en intagen begår nya brott i fängelset, så kommer han inte undan straff bara för att han redan sitter i fängelse. Det blir påbackning på straffet. Var tiden tidigare bestämd till t.ex 4 år, så kan den förlängas till 5, 6, 10 år. I princip kan en fånge genom upprepade brott i fängelset "låsa" in sig själv för resten av livet.

Och på samma sätt måste det vara i helvetet. Kunde en person som är där bara låta bli att synda, så skulle han/hon troligen kunna få komma därifrån, när syndastraffet för jordlivets synder är avtjänat. Men hur skall något sådant gå till? Det är bara genom Jesus vi kan bli fria från syndanaturen. En människa som kommit till helvetet har förkastat den möjligheten. Vi föds alla med syndanaturen, och vi bedöms av Gud efter hur vi reagerat mot den. Trivs vi med den, så kommer inte Gud att ta den ifrån oss. Vi får som vi vill, även om han kommer att ge oss tillfällen att vakna upp och komma till insikt. Om vi däremot inte trivs med syndanaturen, utan känner ånger, skam, och önskar att det gick att vara en bättre människa, så ser Gud det och ger oss tillfällen att komma till Jesus. Steg för steg leder han oss, om vi är följsamma, fram till frälsningen. Och när vi blir frälsta, så börjar ett nytt liv, där syndens natur inte längre har övertaget. Vi märker att vi fått en ny "håg", vi vill inte längre synda, och vi kan också stå emot, med en helt annan kraft än tidigare, då vi var syndens trälar. Vi kommer ändå att fortsätta att falla, för den syndens kropp vi lever i är fortfarande av denna världen, även om vår inre människa är av en annan värld från och med frälsningens dag. Men det kommer att vara en påtaglig skillnad, och för varje felsteg lär vi oss något nytt om den fördärvliga adamsnaturen, och hur vi skall bekämpa den i den Helige Andes kraft.

Men som sagt, de som kommer till helvetet, de har frånsagt sig denna möjlighet. Lika mycket syndens trälar som de var under jordelivet, lika mycket kommer de att vara det i helvetet. Det kommer dock inte att finnas lika mycket möjlighet till synda-förströelser i helvetet, som på jorden. Men det kommer att gå att svära, förbanna, häda, och möjligen också att plåga varandra. Det är fruktansvärt bara att tänka på, och må ingen som läser detta hamna där, utan komma till tro på Jesus och förbli hos honom till slutet av sitt liv och få dö i frid.

Den som kommer till helvetet kommer alltså att fortsätta synda, fortfarande lika bunden av syndanaturen. Och liksom all annan synd måste få sin rättvisa dom, måste också denna få det. Helvetet blir till en evighetsmaskin, en "perpeteum mobile".

Så, utifrån detta kan vi förstå, att det inte är Gud som håller kvar människor i helvetet för evigt, utan det gör de själva. För evigt bunden i din syndanatur - DET är det värsta straffet. Och du valde det själv, du gillade synden, du ville inte upphöra med den, du sökte inte befrielse, bad inte om förlåtelse, kom inte till Frälsaren, han som kan förlåta, befria och ge nytt liv.
...

På samma sätt kommer livet i himlen att bli en evighetsmaskin. Genom Jesus har vi fått nytt liv, och vi gör vad gott han leder oss till, och detta fortsätter givetvis desto mer i himlen. Så det blir påbackning där också. Löneutbetalningarna kommer att fortsätta, i den mån vi gör allt det goda han vill, även där. Kan vi då göra mindre där, än vad han vill? Ja troligen, det kommer säkert att finnas ett spektrum av gott, man kan göra mycket gott, eller så kan man göra väldigt mycket gott. Rättfärdighetsnaturen är ju på liknande sätt som syndanaturen ett "tvång" - man kan inte låta bli att följa sin natur, och är naturen god, fullkomnad av Jesus i himlen, så kommer det bara att fortsätta, och bli bättre och bättre.

Så hade himlen också varit begränsad i tid, om inte för det ovan beskrivna? Nej, jag började ju med att säga att Gud kan vara hur god han vill. Han kunde gett oss hela evigheten i himlen bara på grund av Kristi förtjänst. Sedan kunde vi bara suttit och rullat tummarna, men hur kul är det i längden? Nej, vi måste ut och göra något bra också. Det komer att bli så lätt, när vi fått nya kroppar med änglakraft i, och det finns ett helt universum där ute, som väntar på oss. Det och denna jorden.

Må ingen gå miste om detta. Det är värt att kämpa för, lida för och bli hånad för. För det blir man om man följer Jesus i denna världen. Men det gör inget, när en sådan framtid väntar. Man får ha perspektiv på saken. Evighetsperspektiv, åt båda hållen - himlen och helvetet. Då är det inte svårt att välja.
___

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Men hur är det nu? Är Ordet Gud och hos Gud för dig nu? Eller har ditt eget förnuft övertagit Guds roll i ditt inre liv? Är det på Andens tilltal du går, och verkar, och talar nu, eller går du på rutin, lagrad kunskap, andras tryck, religiös korrekthet?

I begynnelsen var Ordet, men det var inte en bokstavstro du hade då. Ordet var ju hos Gud, och inte bara i Bibeln. Guds ord är nedtecknat i Bibeln, men Bibeln är inte Guds ord, lika lite som ett fotografi är den person det avbildar. Ordet är hos Gud. När det kommer till dig, då ger det det skrivna liv, annars är det bara en död bokstav.

Men det kan också komma till dig utan att komma via Bibeln. Ordet fanns före Bibeln. Bibeln kom till genom att människor upplevde att det levande Ordet kom till dem, och sedan skrev de ned sina uppenbarelser och upplevelser, fortfarande besjälade av detta levande Guds tilltal. Men sedan slocknade de, och det de skrivit slocknade för dem också. De förstod inte själva vad de en gång fått skriva om. Det blev förborgat för dem, ända tills de återvände till ingången, till den första kärleken. Och så vaknade Ordet, och kom till dem i deras inre, och så återfick de den andliga insikt som fanns förborgad i det de skrivit, och sagt.

Jakob och Sakarias är bra exempel på detta. De mottog båda löften från Gud, men kom av olika anledningar i tvivel om det. Och så länge de stod kvar i sina tvivel, låg löftena döda för dem, och deras ande hade inget liv. Gud verkade dock, men dem oberoende, och de hade aldrig fått se resultaten därav, om de inte återvänt till ingången, börjat tro igen, på det Gudsord de en gång mottagit.

Ordet, det är hos Gud, och är Gud. Allt som är skrivet i Bibeln är Guds ord, men du måste ha Ordet i ditt hjärta, först, för att kunna läsa och förstå, och föra det vidare, i liv. Bokstaven dödar. Du vill väl inte vara en andlig mördare? Det är du om du bara talar eller förkunnar i en död ande, utan att ha ett levande Ord i ditt inre. Du ger stenar i stället för bröd, du sprider huggormsgift i stället för levande vatten. Så allvarligt är det, och så nära är det mellan välsignelsen och förbannelsen, i Guds verk. Förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd. Om någon icke har Herren Jesus kär, så vare han förbannad. Den jord som indricker regnet utan att alstra levande växter, är förbannelsen nära. Skyar utan vatten, träd dubbelt döda. Det handlar inte om världens barn, utan om "kristna" som inte är de bärare av välsignelsen som de skall vara. Skyar som utlovar vatten, men som inte har något vatten att ge. Träd som lovar frukt, men som aldrig bär någon. Grenar, blad, blommor, men aldrig någon livgivande frukt.

Lösningen: I begynnelsen var Ordet. Inte bokstäverna, inte teologin, inte de fina förklaringarna. Utan det levande Ordet, som kommer till dig, som överraskar dig, upplyser dig, skapar omvälvningar i ditt liv, förmår upplysa, ännu när du börjat bli till åren, som alltid är nytt, som visar dig nya dimensioner i Guds verk, i hans visdom, i hans oerhörda universum.
___

Ingen skapelse har liv i sig själv. Vi kan ingenting tillföra till skapelsen, oavsett vilka ambitioner vi har. Vi har helt enkelt inte förmågan att tillföra något, vi kan bara röra om lite i det skapade. Inget blir bättre sett till helheten. Vi bara rör om. Men har vi GUDS kraft med och i oss, kan vi tillföra gudomligt liv, gudomlig energi, till det skapade, och verka för den återställelse som vi genom Kristi verk nu är involverade i, som en förberedelse för den fullbordan som sker när Jesus själv kommer.
___

Det finns också vissa kristna som är rädda för "övertro". De borde vara mer rädda för otro, och ingen tro. Övertro är bättre än ingen tro alls. Det är bättre att grytan kokar över, än att den inte kokar alls, brukade väckelsens folk säga. De sade också att det är bättre att tro för mycket, än för lite. Övertro är ett hälsotecken, den första kärleken är alltid fanatisk, översvämmande, svärmisk. Människan är inte fullkomlig, så något fel gör vi alltid. Och då är det bättre att vi "går för långt", än att vi inte går alls. Jesus ser den goda viljan, han tar inte illa upp om vi uttrycker vår kärlek till honom på ett obalanserat sätt. Det gläder honom bara, då ser han att det finns ett brinnande hjärta där bakom. Fel kommer vi alltid att begå. Men de fel som kommer ur ett brinnande, hängivet hjärta, är man bara glad över i himlen. De kan sållas bort genom Kristi försoningsblod. Men kalla, döda gärningar, födda ur köttet och förnuftet, människans eget verk, är avskydda i himlen. De bär ingen frukt, har ingen andlig substans, är döda.
___

Många kristna går först, efter att ha upplevt väckelsen, ut med starka proklamationer och vittnesbörd, och sedan efter några år när de inte längre kan leva upp till dem, så ändrar de sin teologi. De ändrar den så att den skall passa deras nuvarande tillstånd. (Ofta på ett väldigt sofistikerat och kunnigt sätt.)

Men detta är givetvis fel. Vem är det som skall ändra sig? Det är DU! Om du inte längre kan leva upp till den bekännelse du hade som nyfrälst, eller nykallad, så är det du som skall ändra dig. Du hade inte fel, för frimodiga proklamationer kommer inte ur köttet. Det var trons Ande som verkade, medan nu, när du börjat avlägsna dig från "det som var från begynnelsen", är det fruktans ande och missmodets ande, som präglar dina tankar och därmed också ditt vittnesbörd.

Alltså - hellre än att underkänna Guds ord, och Guds Andes gåvor och kallelse, som du en gång ägde och mottog, så underkänn ditt nuvarande läge, och sök att återvända, och återupprätta, din jungfruliga och första kärlek till Jesus. Då kommer också den första, naiva frimodigheten tillbaka, och Andens vittnesbörd övertrumfar det begränsade förståndet, förnuftet, som inte ser de eviga verkligheterna, de verkligheter som övervinner världen och allt som är däri.
___

Vad är synd? Synd är inte gärning i första hand, utan natur. Synd uppfattad som gärning lägger tunga ok på människan, synd uppfattad som natur korsfäst genom Kristus löser oss, inte bara från skuld och ok, utan också från själva syndanaturen, alltså den andliga drivkraften.

Så bra, att man kan bli en NY människa, genom tron på Jesus. Det är undret vi upplevt, vi som förut levde i mörker, som stal, svor, förbannade och bedrog varandra (sagt i största allmänhet, själv var jag ganska snäll), men som nu avskyr allt detta och av hjärtat vill, och t.o.m många gånger faktiskt KAN, avstå från att följa den gamla naturen.

Syndbegreppet är svårt att förstå, för den utomstående, och har så ofta missbrukats av de egna, att insikten om att synden är besegrad, nästan gått förlorad.

Ett söndagsbesök hos en präst för att få förlåtelse, med bibehållen syndanatur resten av veckan, är inte kristendom. Det är religion. Frälsningen gör fri, frälsningen förvandlar, så att det blir söndag hela veckan, och prästen inte behövs mer, då vi har vår Store Herde med oss alla dagar, intill tidens ände.

Förkunnarnas uppgift är att förkunna just detta - frihetens budskap, att man kan bli LÖST från synden, bli FRI, och uppleva SEGER över de laster och begär man förut var slav under.

Men varför skall man bli fri ifrån allt det roliga, frågar kanske någon. Svaret är att du kanske tycker du har roligt just nu, men syndens natur är sådan, att den snabbt förbrukar sina värddjur. Det är inte så roligt att få lungcancer, könssjukdomar, aids, alkoholskador i lever och på hjärnan, med mycket mera. Kraschade äktenskap, barn som blir avbilder av dina värsta sidor.

Det kommer inte heller att bli så roligt att vakna upp ur döden inför en stor vit tron där Gud Allsmäktig sitter och skall dra dig till doms för allt vad du mot ditt samvete gjort. För på ena sidan skranket kommer en skara att stå, i vita kläder, renade genom Jesus Kristus från allt det som du, genom din förkastelse av honom fortfarande kommer att vara bunden och nedsölad av, i din evighetssjäl, trots att din kropp var död och lagd i graven.

Och så där värst roligt är det inte i syndlivet heller. I brist på annat kanske, men kände du Jesus och den härlighet som finns i frälsningen, kan jag garantera dig att allt det andra bleknar, ja mörknar till nattsvartaste nyans, i jämförelse med det LJUS och det LIV, LIV från Universums urlivskälla, som strömmar till oss som fått den Helige Ande i vårt inre.
___

Usage of the Cognate Verb afisthmi

According to Liddell and Scott evidence exists for afisthmi to mean 'remove' transitively or 'depart from' in an intransitive sense. One of the most intriguing usages comes from online correspondence from Carl Conrad, a classical Greek scholar.
It may be used of a group leaving a homeland to establish a new colony somewhere; that’s the way Peisetairos and Euelpides use the verb in Aristophanes’ Birds, where they leave Athens to establish a 'trouble-free' colony in the sky between heaven and earth.
The departure of a group of people to a 'trouble-free' colony in the sky between heaven and earth could be the best secular description of the rapture of the church that is available.
In addition, the writer is Aristophanes (5th/4th Century B.C.) one of the principal authors from the Grecian Golden Age. His plays were widely performed for several hundred years in the Grecian world by the time the Apostle Paul reached Thessalonica. Therefore, the idea of a departure of a group of citizens to a colony in the sky must have been a widely known concept in the Greek world.

Referens: http://www.inthebeginning.org/kingdom/sweigart/rebellion.pdf

(Huruvida webbplatsen är att rekommendera i övrigt har jag inte undersökt, men kunskaperna i grekiska verkar vara tillräckliga för att uppgiften skall vara tillförlitlig.)

Wikipedia om Aristofanes och Fåglarna
___


Verbet av apostasia, afisthmi, eller aphistemi, har alltså bevisligen använts i antikens Grekland, just för att beteckna ett slags uppryckande eller uppfarande i skyn. Dessutom var pjäsen det talas om här välkänd och klassisk redan då i den grekiska världen, vilket ju innebär att när Paulus skrev om detta till de grekiska tessalonikerna, så verkar det troligt att det var i den meningen de skulle förstå ordet.

Paulus själv var ju uppvuxen i Tarsus, en stad i Mindre Asien som tillhörde den grekiska kulturkretsen och där språket var grekiska. Så han kände troligen till pjäsen, vilket styrks av att han kände till andra grekiska diktverk, som visas i hans brev till Titus.

Hade han nu velat tala om ett avfall, så verkar det, med detta i åtanke, troligare att han skulle använt ett annat begrepp, som greker inte skulle missförstå eller miss-associera. Om han menade övergivande av tron, varför sade han inte det rakt ut? Genom att bara säga apostasia bäddade han ju i så fall för missförstånd. Varför skulle den Helige Ande göra det? Om ordet däremot var känt från den tidens populärkultur, just från en resa till himlen, så verkar det ju väldigt troligt att Paulus inte behövde precisera sig mer än så. Han visste vad de skulle associera till, när han sade apostasia. "Jaha, som i Fåglarna menar du!"
...

Så var står vi då? Detta bevisar fortfarande inte att det är uppryckelsen eller ett åtskiljande Paulus syftar på i 2 Tess. 2:3, men det bevisar att ordet har använts precis så, och att om man då väger alternativen mot varandra, så tycks det väga över till fördel för uppryckande/åtskiljande. Det kan fortfarande invändas att ordet också kan syfta på avfall, liksom på uppror, eftersom det finns exempel på också det i grekiskan. I en modern grekisk översättning av GT används t.ex ordet apostasia för "gensträvighet", (rebellion heter det i engelskan där), så ordet kan, också bevisligen, ges andra betydelser beroende på sammanhanget.

En sak innebär detta dock: Det förminskar "avfalls"-tolkningens starkaste argument, för just detta bibelstället tas nästan alltid som den självklara utgångspunkten för den tolkningen. Och då bör man tänka på att den andra tolkningens företrädare, de som tror på "pretrib" (uppryckelse före vedermödan), oftast inte ens använder detta ord som argument. Texten i 2 Tess 2 kan förstås enligt deras tolkningsmodell ändå, bara man inser att uttrycket Herrens dag inte syftar på uppryckelsen, utan på de händelser som sker i samband med Harmageddon och Jesu nedstigande på Oljeberget. Annars vore ju t.ex detta bibelord obegripligt:

"Ve eder som åstunden HERRENS dag! Vad viljen I med HERRENS dag? Den är mörker och icke ljus." (Amos 5:18)

Vi uppmanas ju att ständigt åstunda Jesu tillkommelse, och apostlarna själva gjorde det, som Johannes i slutet av Uppenbarelseboken: Kom Herre Jesus (Upp. 22:20), och Paulus i 1 Kor 16:22: Marana ta, Vår Herre, kom. De kan ju inte ha varit okunniga om vad Amos skrev. Därför visar detta att uppryckandet och nedstigandet är två skilda händelser. Vi skall åstunda uppryckandet, men inte Herrens dag.

Att uttryck som Jesu tillkommelse och Herrens dag skulle handla om bara en enda händelse är alltså att frångå den bibliska innebörden av de profetiska begreppen.
...

Att reda ut hela händelseförloppet i Jesu tillkommelse är inte min sak, det har andra gjort tidigare, och det finns gott om litteratur om det. Mängden litteratur och de andliga sammanhang den har kommit ur visar att detta inte är några uttänkta fabler av förtorkade teologer eller perifera motvallstanter. Det är Herrens eget väckta folks förkunnelse.
___




VÄCKELSERÖRELSER OCH FÖRKUNNARE SOM TROTT PÅ JESU SNARA TILLKOMMELSE:

Väckelserörelser:

Radikalpietisterna i Sverige
Plymouthbröderna ("Darbyismen")
Baptisterna
Helgelserörelsen
Pingstväckelsen
Helandeväckelsen
Förnyelseväckelsen i Sverige
Maranataväckelsen
Trosväckelsen

Personer (i ingen speciell ordningsföljd):

Aimee Semple McPherson
John Nelson Darby
Baxter
EW Bullinger
Scofield
TB Barratt
Fredrik Fransson
J. F. Dake (Dakes Bible)
D. L. Moody
Hudson Taylor
Watchman Nee
Billy Sunday
A A Allen
Aage Samuelsen
Arne Imsen
Donald Bergagård
Målle Lindberg
Erik-Gunnar Eriksson
Curt Johansson (Trosgnistan)
Thoralf Gilbrandt
Ludvig Karlsen
Emanuel Minos
Hal Lindsey
Billy Graham
Benny Hinn
Kenneth Copeland
Grant Jeffrey
Tim LaHaye
Jerry Falwell
John Hagee

(Hjälp gärna till att fylla på listan om du vet någon mer känd förkunnare)
_________



TIDIGA BIBELÖVERSÄTTNINGAR

Exempel på tidiga engelska översättningar där apostasia översattes med ordet "departing" (åtskiljande, avfärd), till skillnad från senare översättningar där "falling away" (avfallet) införts. Även den latinska Vulgataöversättningens text från 400-talet är medtagen:

The Geneva Bible (1587) - Book of 2 Thessalonians
1 Nowe we beseech you, brethren, by the comming of our Lord Iesus Christ, and by our assembling vnto him, 2 That ye be not suddenly mooued from your minde, nor troubled neither by spirit, nor by worde, nor by letter, as it were from vs, as though the day of Christ were at hand. 3 Let no man deceiue you by any meanes: for that day shall not come, except there come a departing first, and that that man of sinne be disclosed, euen the sonne of perdition, 4 Which is an aduersarie, and exalteth him selfe against all that is called God, or that is worshipped: so that he doeth sit as God in the Temple of God, shewing him selfe that he is God. 5 Remember ye not, that when I was yet with you, I tolde you these things? 6 And nowe ye knowe what withholdeth that he might be reueiled in his time.

Miles Coverdale Bible (1535) - Book of 2 Thessalonians
1 We beseke you brethren by the commynge of or LORDE Iesus Christ, and in that we shal assemble vnto him, 2 that ye be not sodenly moued fro youre mynde, and be not troubled, nether by sprete, nether by wordes, ner yet by letter, which shulde seme to be sent from vs, as though ye daye of Christ were at hande.
3 Let noman disceaue you by eny meanes. For the LORDE commeth not, excepte the departynge come first, and that that Man of synne be opened, euen the sonne of perdicion, 4 which is an aduersary, and is exalted aboue all yt is called God or Gods seruyce, so that he sytteth as God in the temple of God, and boasteth himselfe to be God. 5 Remembre ye not, that whan I was yet with you, I tolde you these thinges? 6 And now ye knowe what witholdeth it, eue that it mighte be vttered at his tyme.

Tyndale New Testament (1526) - Book of 2 Thessalonians
1 We beseche you brethren by the commynge of oure lorde Iesu Christ and in that we shall assemble vnto him 2 that ye be not sodely moved from youre mynde and be not troubled nether by sprete nether by wordes nor yet by letter which shuld seme to come from vs as though the daye of Christ were at honde.
3 Let no ma deceave you by eny meanes for the lorde commeth not excepte ther come a departynge fyrst and that that synfnll man be opened ye sonne of perdicion 4 which is an adversarie and is exalted above all that is called god or that is worshipped: so that he shall sitt as God in temple of god and shew him silfe as god. 5 Remember ye not that when I was yet with you I tolde you these thynges? 6 And nowe ye knowe what with holdeth: even that he myght be vttered at his tyme.

The Wycliffe Bible (1395) - Book of 2 Thessalonians
1 But, britheren, we preien you bi the comyng of oure Lord Jhesu Crist, and of oure congregacioun in to the same comyng, 2 that ye be not mouyd soone fro youre witt, nether be aferd, nether bi spirit, nether bi word, nether bi epistle as sent bi vs, as if the dai of the Lord be nyy.
3 No man disseyue you in ony manere. For but dissencioun come first, and the man of synne be schewid, the sonne of perdicioun, 4 that is aduersarie, and is enhaunsid ouer `al thing that is seid God, or that is worschipid, so that he sitte in the temple of God, and schewe hym silf as if he were God. 5 Whether ye holden not, that yit whanne Y was at you, Y seide these thingis to you? 6 And now what withholdith, ye witen, that he be schewid in his tyme.

The Latin Vulgate (425) - Book of 2 Thessalonians
1 rogamus autem vos fratres per adventum Domini nostri Iesu Christi et nostrae congregationis in ipsum 2 ut non cito moveamini a sensu neque terreamini neque per spiritum neque per sermonem neque per epistulam tamquam per nos quasi instet dies Domini
3 ne quis vos seducat ullo modo quoniam nisi venerit discessio primum et revelatus fuerit homo peccati filius perditionis 4 qui adversatur et extollitur supra omne quod dicitur Deus aut quod colitur ita ut in templo Dei sedeat ostendens se quia sit Deus 5 non retinetis quod cum adhuc essem apud vos haec dicebam vobis 6 et nunc quid detineat scitis ut reveletur in suo tempore
___

ÄR DU REDO FÖR
DEN STORA
SKILSMÄSSAN?

Om ordet APOSTASIA i 2 Tess. 2

För några år sedan skrev jag ett inlägg här om ordet apostasia, efter att ha läst någonstans att ordet inte alls betyder "avfall", som det översätts i våra översättningar, utan "övergivande, skilsmässa, avfärd, försvinnande", (eng. departure.). Betydelsen kan då helt förändra innebörden av vad Paulus säger om Jesu tillkommelse, och jag nämnde också något om det i inlägget. Dock har jag inte reflekterat så mycket mer över detta sedan dess, utan det var, trots att det var ganska långt, mest skrivet i förbigående. Andra saker upptog antagligen uppmärksamheten mera då.

Men för några dagar sedan upplevde jag starkt att den Helige Ande påminde mig om det där. Rösten var omisskännlig. Jag trodde saken var lagd till handlingarna, men den varma strömmen från ovan rådde mig att kolla upp detta igen, och nu med inställningen att komma till en full trosvisshet i saken. Dvs att gå från huvudtro till hjärtetro, om Gud så ville.

Så jag gjorde det, och började leta på nätet, och hittade efter att ha tittat runt lite, en nyskriven anrtikel (den fanns iaf inte på nätet förra gången) skriven av en inte helt okänd person, Thomas Ice, som samarbetat med Tim LaHaye, han som skrev manusen till "Left Behind"-filmerna om Jesu tillkommelse (har ej sett dem). I sin artikel visar Ice, som är en framstående bibellärare, att tolkningen "avfallet" för ordet apostasia, eng apostacy, inte har något egentligt fog för sig. Vi har matats med den tolkningen i alla översättningar sedan 1600-talet, medan ordet tidigare alltid översattes med det mer korrekta (han talar om engelska översättningar) departure, dvs övergivande, skilsmässa, eller rentav avgång eller avfärd. Ordet finns bara på ett ställe till i Bibeln, och det är i Apg. 21:21 när Paulus blir anklagad för att lära judarna att överge Moses. I svensk översättning heter det också där avfalla (från Moses), vilket inte är vad grundtexten säger, utan överge. Visserligen kan man säga avfalla i stället för överge, men det är inte korrekt som översättning i så fall, utan då är det tolkning. Ordet apostasion, som är en annan form av samma begrepp, visar än mer att det handlar om övergivande, skilsmässa. Det används nämligen om just skilsmässa i Matt. 5:31. Ordet apostasia betyder alltså helt enkelt att skiljas från något.

Om man nu tar det aktuella bibelordet och läser det i t.ex 1917 års översättning och i sitt sammanhang, så kommer två helt olika bibeltolkningar angående Jesu tillkommelse att framträda:

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste skilsmässan hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)
...

I den första versionen får man bilden av att ett avfall skall äga rum före Herrens dag (Herrens dag vanligen tolkad som Jesu tillkommelse), och före antikrists framträdande.

I den andra versionen får man bilden av att en skilsmässa skall äga rum före Herrens dag och antikrists framträdande.

Två helt skilda betydelser alltså, med stora konsekvenser för hur man betraktar saker och ting.

Angående avfallet, så preciseras inte vad slags avfall det är fråga om. Eller skilsmässa om man nu tar den versionen. Paulus förutsätter att tessalonikerna vet vad han syftar på. Finns det då några andra sammanhang i NT som talar om "avfallet"? Nej inte så direkt. Ordet apostasia används som sagt bara där och på ett ställe till för att, lite oriktigt, beteckna avfall. I övrigt finns ingen specifik lära i Bibeln om något "stort avfall" som skall komma just i slutet av ändens tid. Avfall från tron har förekommit i alla tider, och av sådan omfattning att det knappast kan komma något som skulle uppfattas som stort i förhållande till tidigare, i ändetiden.

Om man däremot tar den andra versionen och letar efter något som kan karaktäriseras som en skilsmässa, omtalad tidigare i NT eller av apostlarna, så finns det ju faktiskt något sådant. Jesus själv talar ju om att "en skall bli upptagen, en skall lämnas kvar" (Matt. 24:40-41, Luk. 17:34-35). Han talar om får som skall skiljas från getter, om trogna tjänare som skall skiljas från otrogna. Han talar om förståndiga jungfrur som skall skiljas från oförståndiga (Matt. 25). Han talar även om god säd som skiljs från ogräs i ändetiden (Matt. 13), och Johannes döparen talar om vete som skall skiljas från agnar (Matt. 3:12, Luk. 3:17). Temat återkommer på många ställen i NT.

Att Paulus då när han refererar till detta, kan ha kallat det för skilsmässan, åtskiljandet, verkar väldigt troligt. Och ordet har som sagt den betydelsen, om man låter bli att göra en omtolkning av det. Först måste åtskiljandet ha skett, först måste skilsmässan ha skett, Jesus måste alltså först ha hämtat sin brud, de förståndiga jungfrurna, de trogna tjänarna, det goda vetet, bort från jorden, hem till sig i himlen, innan det övriga kan ske.

I Thomas Ices artikel påpekas också att Paulus några versar senare, i samma textavsnitt, repeterar förloppet, med andra begrepp. Han säger där att "allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. Sedan skall 'den Laglöse' träda fram..." Den som håller tillbaka, dvs församlingen (vissa sägerden Helige Ande), måste först vara ur vägen, först vara räddad (precis som Noa och Lot i de analoga liknelserna Jesus framställer), och sedan kan den laglöse träda fram. Därmed får hela denna citerade text en klarare mening, och det hela blir logiskt. Man förstår varför Paulus tar upp detta, då några av tessalonikerna tror att Herrens dag redan står för dörren, dvs då Jesus skall återkomma till jorden och upprätta 1000-årsriket (hans tillkommelses uppenbarelse). Nejnejnej, säger han, först skall de heliga hämtas, de som har rena kläder, som varit trogna, som skall skiljas från det falska skikt av kristenhet som redan i hans tid plågade församlingarna. Och därefter skall den laglöse träda fram, då han ju först då kan verka helt fritt, när församlingen är borta och Andens utgjutelses tid är avslutad.
...

Så vi som tror på och funnit både vila och väckelse i tron att Jesus skall komma snart och hämta sin brud, sin församling, före vedermöda och antikrist och vredsskålar och jordens sista domar för denna tidsålder, vi kan, och vi kommer, att lugnt fortsätta med detta. Och några mer spekulationer kring detta är inte nödvändiga. Har man vila över en sak behöver man inte spekulera, dividera och plåga varandra med oändliga ändetidstolkningar som ändå aldrig kan bli fullständiga.

Tonvikten när Jesus talar om sin tillkommelse är inte tiden, utan troheten. Du kan bli kvarlämanad även om du skulle veta mer än Människosonen själv om de tider och stunder det inte tillkommer dödliga att få veta. Men du kan aldrig bli kvarlämnad om du förvaltar din tid med det väsentliga, att ha olja i din lampa och vara fullt upptagen med att ge Herrens husfolk deras mat i rätt tid, när Jesus kommer. Då får du gå in med glädje i din Faders rike, men något annat kan vänta dem som slösat sin tid med plotter och brödrastrider. Jag hoppas det går väl för oss alla, men för min del tar jag den påminnelse jag upplevde från den Helige Ande som en bekräftelse. Det gav mig ytterligare insikt om något jag bara som hastigast hade satt mig in i tidigare.

Så - är du redo för den stora skilsmässan?

Använd ett bibelprogram och slå upp alla ställen där det står om avfall, så får du se vilka ord som används och inte används. Kolla själv, jämför med grundtexten, bedöm vad som är det rimliga och bilda dig din uppfattning.
...

Alltså, sammanfattningsvis: Ordet avfall finns inte i grekiskan. De använder ordet apostasia och verbet aphistemi för att beteckna inte bara en utan flera saker, som skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande, etc. Man kan använda det för att också beteckna avfall när man översätter, men det är inte nödvändigt och det blir då som sagt inte en direkt översättning. Vi har andra ord som bättre passar och som förklarar grundtextens mening bättre. Dvs de ord jag nämnde här nu senast: skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande.

Begreppet är alltså inte ens bibliskt. När människor lämnar tron kallas det i Bibeln något annat: de lämnar, de överger, de avviker, de skiljer sig ifrån, etc. Det är innebörden av apostasia.
___


Läs också artikeln, den innehåller mycket mer:
http://www.pre-trib.org/article-view.php?id=165
___




2. DE HELIGAS
ÅTERHÅLLANDE KRAFT

1) Ty först måste 'apostasia' hava skett
2) och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram

1) Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka,
2) så att han först när hans tid är inne kan träda fram.

1) allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
2) Sedan skall "den Laglöse" träda fram,

Man ser här att apostasia är förutsättningen för att den laglöse, antikrist, skall kunna framträda. Att påstå att ett avfall (stort avfall sägs det trots att ordet stort inte finns med i sammanhanget), skulle orsaka detta, verkar ologiskt. Visserligen ligger det något i tanken, eftersom avfall från tro givetvis medger ökad laglöshet. Men det är ju något som pågår mer eller mindre hela tiden. Man kan undra varför det plötsligt skulle bli ett jättelikt avfall från tron i den yttersta tiden. Om allt det avfall som förekommit hittills skall framstå som obetydligt i jämförelse med det som tros komma, vad skulle då kunna orsaka detta senare stora avfall? De vanliga fluktuationer mellan avfall och väckelse vi sett genom historien kan ju inte plötsligt ändra natur och förlora sin givna balansgång. Vad är det som skall förändras i skapelsens grundvalar så våldsamt, att ett stort avfall påbörjas, och det helt plötsligt? Det stämmer inte. Som om hela mänskligheten i ett givet ögonblick bestämmer sig för att sluta tro på Gud och Jesus.

Och observera att "avfallsteorin" förutsätter att denna plötsliga förändring skall ske INNAN antikrist träder fram och tvingar alla att tillbe honom och vilddjuret. Ytterligare en inkonsistens alltså, för det hade möjligen varit logiskt att tänka sig att det stora avfallet skulle ske vid det tillfället i så fall, när mänskligheten får välja mellan att tillbe honom eller dö. Men då har alltså detta stora avfall redan skett, nästan av sig självt, och vad spelar det då för roll vem de sedan tillber?

Och vart tog de heligas kraft vägen? För det kan vi ju vara överens om, att det är de kristna som i nuvarande läge är den återhållande kraften, som förhindrar laglöshet. Vart skall den kraften helt plötsligt ta vägen? Skall vi bara bestämma oss för att sluta tro en vacker dag, före antikrist och vedermöda? För det är ju så texten tolkas. Det finns idag hundratals miljoner väckelsekristna på jorden, och det ser inte ut som om antalet minskar. Allt som kallas kristet är det inte, men tillräckligt mycket är det för att Gud skall hålla sin hand tillbaka. Det finns ingen logik i att de kristna på jorden plötsligt skulle avfalla, som i ett handslag. Men det finns logik i att om de plötsligt försvann ifrån jorden, så skulle de heligas återhållande kraft i ett handslag vara borta, och den laglöse kunna träda fram och få massorna att tillbe sig.

Och det ligger också logik i att bland de många kristna som inte var redo att följa Jesus i den stunden, så kommer det att finnas en skara som i stundens allvar väcks och vägrar att ta märket och därför blir "vedermödans martyrer". Och vem vet om inte den skaran kan bli riktigt stor, trots allt. För när de ser att deras kristna syskon är borta, och att det nu träder fram en världsledare som verkligen har antikrists kännetecken och som vill införa ett märke, då kommer de att bli absolut klarvakna, och bittert ångra att de inte var redo när uppryckelsen skedde. Hur underligt det än låter, så kan detta alltså, i stället för ett stort avfall, utvecklas till världshistoriens största och märkligaste väckelse. En martyrväckelse som världen aldrig sett.
___




3. Grundtextstudie framtagen med
BibelnOnline:


apostasia

feminine of apostasion; defection from truth (properly, the state) ("apostasy"): falling away, forsake. (Strong gör här det traditionella men oriktiga tolkningstillägget "from truth". Det hade räckt med defection, ett ord vi också känner igen som avhopp, avhoppare, hoppa av, etc. Apostasia innebär alltså inte nödvändigtvis något avfall eller avhopp från tron, det kan innebära avfall eller avhopp eller avlägsnande från annat också. Det är ett neutralt, obestämt ord som kan användas i många sammanhang.

Ordet finns på två ställen i NT:

"And they are informed of thee, that thou teachest all the Jews which are among the Gentiles to forsake Moses, saying that they ought not to circumcise their children, neither to walk after the customs." (Apg. 21:21)

kathchqhsan de peri sou oti apostasian didaskeiV apo mwsewV touV kata ta eqnh pantaV ioudaiouV legwn mh peritemnein autouV ta tekna mhde toiV eqesin peripatein

"Let no man deceive you by any means: for that day shall not come , except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition;" (2 Tess. 2:3)

- mh tiV umaV exapathsh kata mhdena tropon oti ean mh elqh h apostasia prwton kai apokalufqh o anqrwpoV thV amartiaV o uioV thV apwleiaV


apostasion

neuter of a (presumed) adjective from a derivative of aphistemi; properly, something separative, i.e. (specially) divorce: (writing of) divorcement.

Finns på ett ställe i NT:

"Whosoever shall put away his wife, let him give her a writing of divorcement:" (Matt. 5:31)

- erreqh de oti oV an apolush thn gunaika autou dotw auth apostasion


aphistemi

to remove, i.e. (actively) instigate to revolt; usually (reflexively) to desist, desert, etc: depart, draw (fall) away, refrain, withdraw self.

Former av verbet aphistemi förekommande i NT:

afistantai, aposthsontai, aposthnai, aposthtw, afistaso, aposth, apesth
___

Gud blev människa, brukar vi säga. Men sällan att han fortfarande är människa. Gud är en människa. Han inte bara bor i en människa, eller i en människokropp. Han har själv tagit denna kropp till sig, och är född i den. Förenad med den personligen. Han är lika mycket människa som vi är det, och han kommer för alltid att vara det.

MEN han är också MER än en människa. Han är Gudamänniskan, Jesus Kristus.
___

För många kristna är frågan rentav oförskämd. Så högmodig kan man inte vara, så att man tror sig om något sådant. Tro är tro, menar de, och någon visshet om något här nere får vi aldrig. Vi får studera Skriften och sedan hoppas att vi tolkat den rätt och så får vi hanka oss fram med det och vara glada om Gud någon gång kommer och besöker oss.

En sådan uppfattning är givetvis inte biblisk. Vi kan få lära känna Guds vilja, för varje situation och tid, och det är givetvis också detta som är meningen med att vi fått den Helige Ande som hjälpare.

Men för att komma in i detta finns det ändå vissa förutsättningar, vissa villkor. Det krävs att man VILL det, av hela sitt hjärta. Och då har man inga av de förbehåll som man annars så lätt sätter upp när Gud vill leda oss. Vi släpper in Gud och Jesus en liten bit i våra liv, tillräckligt för att bli frälsta, men att låta honom få herraväldet över hela vår livssituation, det går vi inte gärna med på, oavsett hur ärliga kristna vi är.

Men det är detta som är korsets väg. Att ge upp sin egenvilja, för att bli fylld av Guds vilja, och just få lära känna denna hans vilja.

Så när vi ställs inför olika situationer och vägval, så behöver vi sedan inte gissa oss fram och chansa, utan vi kan gå till Jesus och söka och få klarhet i hans vilja. Vi kan pröva ting vi möter inför honom och få hans svar på om det är vällovligt, gott och nyttigt för oss, eller om vi bör undvika, sky och t.o.m angripa det.

När vi blir sådana kristna, kommer vi förstås att bli ansedda som överandliga. När vi påstår att Gud har talat till oss och att vi vet vad han vill eller önskar, kommer givetvis detta att väcka förtryt bland dem som ännu svävar runt i "sina egna hjärtans ingivelser".

Att få reda på vad Gud vill är alltså något som vårt kött inte alltid, eller kanske väldigt sällan, vill vara med på. Och även vårt sinne, vårt förstånd, kan komma att göra starkt motstånd. Det är så bekvämt att "veta" att man inte vet något. När man inget vet, har man heller inget ansvar. Man kan lägga svåra saker åt sidan och ursäkta sig med att man saknar kunskapen. Andra får sköta sådant. Men den som fått veta mycket, av honom utkrävs också mycket. Men han får också uträtta mycket.

När man har kommit in i detta, en bit, då upptäcker man att det finns egentligen väldigt lite som är självklart. Gud är så dynamisk och suverän, att hans uppenbarade vilja i våra liv kan och kommer att förvåna oss. Och han kommer att utsätta oss för prövningar, då han sätter vår lyhördhet och önskan att lyda, på prov.

Ett klassiskt exempel från Bibeln är när Abraham befalldes att offra sin son på Moria berg. Hade Abraham varit fast i en förnuftstro då, så hade han tolkat rösten han hörde som kommen från avgrunden. Offra min son, som jag fått av Gud? Gå bort, satan. Men Abraham var i korsets skola och var Gud lyhörd och lydig. Gud skulle aldrig gett en sådan befallning åt någon som hade svårt att höra och förstå Guds vilja. Abraham var mogen denna prövning, och provet var egentligen en examen.

Så fastän han inte visste hur det skulle gå, så litade han på Guds goda vilja, och kraft, och gjorde som han blivit tillsagd. Och saken löste sig och följden blev att Abraham och hans son och familj kom ytterligare ett steg på välsignelsens väg, ytterligare en nivå upp i det andliga livets skola.

Svaret på frågan ovan är alltså ett jättestort JA! Vi kan få veta hur vi skall ställa oss till andliga rörelser och fenomen i tiden, vi kan få visshet om vad som är vår kallelse och roll, som enskilda kristna och som församlingar, i denna tid. Vi kan få veta hur vi bör förbereda oss för kommande ting, hur vi skall förstå Skriften, hur mycket vi skall säga och hur lite. Vi kan få veta hur vi kommer in i väckelse och förnyelse, hur vi bryter andliga dödlägen, rensar bort proppar för det andliga flödet, och öppnar upp för andlig vårflod i våra liv och gemenskaper.

Allt detta VILL Jesus ge oss, och han GÖR det, om vi förutsättningslöst också VILL det, och GÖR efter hur vi hör.


Så - är det inte dags för dig nu att lämna ovisshetens dimland, och stiga upp på ett plan där du VET saker och ting, därför att du känner Guds vilja och har ett så intimt förhållande med Jesus i den Helige Ande, att du inte längre behöver fråga andra, utan själv har och besitter svaren, därför att du har SVARET självt inom dig.
___

Har du mött dem? Och de finns för all del i en ickekristen variant också. Det är de av våra motståndare, som är så fascinerade av oss, att de bara inte kan låta bli att ständigt hålla sig i närheten, vara på våra hemsidor, läsa våra tidningar, smyga in på våra möten, och suga åt sig kraften och välsignelsen där, men aldrig erkänna att det är därför de är där. Utåt kommer de för att kritisera, anklaga, angripa, t.o.m håna. Men under detta vet deras hjärtan om den välsignelse vi har och sprider, och suger i sin hunger åt sig så mycket de kan, och får genom det lindring i sitt avfall eller bortfall.

Kung Saul var en sådan vampyrtroende. Han, som en gång varit smord av Gud, men genom sin olydnad och själviskhet förlorat allt, var inte mer fjärran från Gud, än att han kände igen Anden när Anden var verksam genom någon. Så när David spelade i Anden på sin harpa, då ville Saul lyssna, och så fann han lindring i sin själs vånda. Men så fort sången var slut, for han ut i smädelser och attacker mot den som fött hans själ.

Och när Saul kom till Samuel och hans profetsällskap, kom också Saul i anden och hängav sig åt samma extatiska dans som de. Men när han åkte hem igen hade han inget av välsignelsen med sig. Hans hjärta var oförbätterligt. Han kunde uppleva förnyelse, men inte behålla den. Och i stället för att stanna hos dem som hade välsignelsen och stå i god förbindelse med dem, ville han bara utnyttja dem för sina egna maktsyften.

Andra vampyrkristna vi möter i Ordet, är fariseerna och deras utsända. De kom för att spionera på Jesus, men blev sittande och lyssnade. Men deras uppdragsgivare måste åtlydas, så när de kom hem rapporterade de i enlighet med vad som förväntades. Reportagen blev negativa, fördomsfulla och lögnaktiga. Men någon av dem hade blivit helad, någon annan löst från något bekymmer. Kraften från Gud har inte anseende till person, alla som kommer i närheten kan, i ett ögonblick av nåd, öppna sig och få del av härligheten. Men den vampyrkristne kommer inte tillbaka och tackar. Han behåller välsignelsen, men glömmer välsignaren.
___

"Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder." (Apg. 13:41)

Förakt är en avskyvärd synd, men nog så vanlig. Akta dig för att få in förakt i ditt hjärta. För föraktet kommer att utestänga dig från Guds välsignelser.

"Ja men jag föraktar inte Guds gärning, även om jag kanske kan förakta någon avfällig kristen eller syndig människa ibland!"

Ja, det räcker. Det är vad detta bibelordet säger. Det står inte "se här ni föraktare av Guds verk", utan bara "ni föraktare". Alltså, föraktet I SIG är en sådan synd att den gör dig blind för Guds verk.

Det finns en mängd bibelord som varnar för förakt. Här är några:

"Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra." (Luk. 18:9)

Den historien känner vi. Fariseen i templet som "tackade Gud" för att han inte var som andra. Och så var han värre än dem, just därför att han föraktade dem.

"Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom," (Rom. 14:3)

Denna är en varning för att förakta olikheter i en och samma tro. Kristna behöver inte ha samma sedvänjor i allt, och vi får inte förakta dem som ser eller upplever perifera saker annorlunda än vi. Som om vi vore bättre. Gud ser detta, och utkräver dom över oss i sådana fall.

"Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. (Rom. 14:10)

"Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud - ja, det som ingenting var - för att han skulle göra det till intet, som någonting var. (1 Kor. 1:28)

"Förakten icke profetiskt tal," (1 Tess. 5:20)

Detta ord är förknippat med det första. Förakt för bröder kommer att få dig att förakta även äkta profetiskt tal, och du kommer att förakta Guds gärning i dina dagar, de dagar du skulle fått upplevt stora välsignelser. Nu hade du förakt i ditt hjärta och kunde inte tro Guds gärning. Vilka förluster.

"Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?" (Sak. 4:10)

Samma sak där, föraktaren kan inte se ett gott Guds verk i sin ringa begynnelse. Föraktaren ser bara bristerna, avsaknaden av fulländning, och när fulländningen kommer, är föraktaren så blind att han inte kan se och ta emot någonting. Utestängd, från nåden och välsignelserna.

Föraktaren kännetecknas av hånfullhet, som ju ligger nära föraktet. Föraktaren sörjer inte över de brister han ser, han hånar dem. För föraktaren är bristerna inte en gemensam brist, utan i sitt högmod tror han att han kan distansera sig och bara skratta åt sin broders fattigdom. Men om min broder är fattig, är inte jag också fattig då? Är man lemmar i samma kropp är det i alla fall så, och hur kan man skratta åt att ens egna kroppsdelar förtvinar?
...

Hur undviker man föraktet? Antagligen just genom att se på andra som lemmar i samma kropp, som delaktiga i samma öde. Sina egna familjemedlemmar föraktar man inte, man hjälper dem i stället.

(Och vad gäller icketroende människor, så är vi ändå del av samma mänsklighet, även om vi troende på sätt och vis tillhör en ny skapelse.)


"Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla." (Ords. 11:12)

"Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning." (Ords. 13:13)

"Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar." (Ords. 14:2)

"Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta." (Ords. 14:21)

"Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!" (Ords. 5:12)

"Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte." (Matt. 18:10)
...


Använd ett bibelprogram och slå upp alla versar där ordet förakt ingår, så kommer Skriften själv att fortsätta predika.
___

Att det förekommer avfall bland kristna är de flesta kristna överens om. Men knappast någon erkänner avfall om det förekommer inom ens egen krets eller hos sig själv. Avfallet är nämligen så finurligt konstruerat, att det för varje steg neråt på sin väg, behåller sin jämvikt med en teologi som rättfärdigar tillbakagången. Den religiösa människan är ofta bibelsprängd, och beskriver för sig själv sitt beteende med religiösa, bibliska termer och förebilder. Och Bibeln är en rik bok med många företeelser man kan urskulda sig med, och bakom. Det finns dock en person i sammanhanget som inte låter lura sig, och det är denna människas egen själ, hennes inre, andliga människa. Den kan visserligen tystas, dess protester förträngas, baddas med fromma försäkringar, ofta utvalda bibelord, men dess inre klagan tystnar aldrig. Den är ju av evighet, och dess ursprung är Guds egen hand, och minns när den kom därur och de stunder av Faderns närhet den upplevt sedan dess. Stunder, och tider.

Men den har inte så mycket att säga till om. Människans yttre är starkare, och vill detta yttre inte stanna upp, bli förkrossat, avklätt, och erkänna sitt tillstånd, kommer det inre att fortsätta vara en svag, dock aldrig helt tystad röst därinne.

För många kan denna inre röst upplevas som en fiende, t.o.m som fienden själv. Den beter sig som ett tvivel och klassas därför som sådant, men detta tvivel riktar sig inte mot Guds ord, utan mot den falska förtröstan på bibelord som bara används som fromma mantran. I stället för att stanna upp och lyssna till vad den inre människan vill säga, så överöses den med inlärda bibelord, löften ryckta ur sina sammanhang där villkoren inte uppfyllts. Den religiösa människan tar sig friheter den inte har, tillägnar sig andliga ting den aldrig upplevt, eller slutat uppleva. Den bygger upp, ja, men inte ett Guds verk, utan ett uppblåst falsarium byggt på sand, som när stormarna kommer rasar ihop.

"Ord till tröst", dagliga "andakter", uppbyggelsepredikningar, allt bara tjänande till att själen skall fortsätta sova, på vägen mot fördärvet. Invaggad i en falsk säkerhet, förtröstande på gamla erfarenheter, rutin, uppmuntrande vänner, tillkämpat glad men dock, denna ständiga inre visshet om att allt inte är så bra som det sägs, som det intalas, som det framställs.
...

Detta tillstånd kan avhjälpas, om det inte får fortsätta för länge. Men det kan kosta väldigt mycket. Det kan innebära förödande förändringar i människans liv, i förhållande till hennes andliga omgivning, bekantskapskrets, och familj. Det kan bli till en ny omvändelseprocess, med all den turbulens det medför. Man bör vara medveten om det, även om det inte måste eftersträvas. Man får lägga allt på offeraltaret, och vara tacksam för det man får tillbaka, det som inte behövde offras och brännas, för att själen åter skulle få liv och herravälde, över det fromma köttet i den religiösa människan.
...

Det kostar något att efterfölja Jesus. Inte bara vid omvändelsen, utan egentligen hela vägen hem till himlen. Jesu tolv apostlars kamp och svårigheter var inte slut i och med att de upplevde Andens dop på övre salen, eller iom att den första urkristna församlingen etablerats. Det var bara början på de livsförändringar, förnyelseprocesser, omflyttningar och omställningar de måste genomgå, när de fortsättningsvis efterföljde Mästaren på hans väg. Han vandrade vidare, genom sin närvarande Ande, och de måste följa, om de fortsatt ville vara hans lärjungar och sändebud.

Väckelsen stannade aldrig länge på en plats. Dess låga brann så länge det fanns hunger och törst, men när barnen var mättade, vandrade Jesus vidare, till nästa plats. Det mönstret kan vi se både i evangelierna och apostlagärningarna. Det började i Galileen, förflyttade sig sedan genom Israels städer till Jerusalem, stannade där ett tag, och gick sedan till Antiokia i Syrien, sedan över till Mindre Asien. Det var som om Jesus fortfarande var ute på vandring, och hans lärjungar fick följa honom dit där han gick. Efter sig lämnade de på varje plats föramlingar, där elden brann tills det som kunde brinna var förtärt.

Vad är församlingen? En institution, ett monument? Nej, en skapelseverkstad, där nya själar, nya lärjungar och efterföljare föds fram. För att vad? Stanna där och långsamt förvandlas till museiföremål, religiösa robotar? Nej, meningen är att vi skall följa Mästaren Jesus dit han går. Det var därför de första församlingarna var så glada över att få besök av apostlar som Paulus, Barnabas och Silas, som kom och berättade om vad Gud gjorde ute på missionsfälten, ute i det romerska rikets alla provinser. Och de ville vara med och stödja dessa kringresande Jesu efterföljare, och själva följa med, när de fick kallelsen.

Dessa första församlingar hade bara sitt berättigande, så länge de var med i utsändandet av apostlar till de jordens ändar som ännu inte hört om Jesus. Och genom detta behöll de livet, för livet expanderar, tar emot livskraft från alla sina lemmar, och grenar. I ett träd deltar alla de äldre grenarna med att förse de yngre med livssaven. Gjorde de inte det skulle de yngre dö, och de själva också. Livet måste fram, och det måste överföras till nya grenar.
...

Vad är då liv? Var ser vi detta liv? Hur igenkänns liv? Är andligt liv stagnation, "rätta" läror, torra och trista möten? Nej, liv brukar föra väsen, särskilt nya liv, och särskilt bra på rätta läran brukar det inte heller vara. Men det har rätta gnistan, och rätta hungern. Det växer, och väcker uppmärksamhet. Det lockar.

Liv kan alltså igenkännas på sina yttre former, även om man skulle vara död för dess andliga verkningar. Det finns en ledtråd även för den blinde. Liv är inte död och stagnation. Liv växer, liv spränger sig igenom det döda, förstör former, traditioner, och börjar från början. Livet är alltid nytt, fräscht, klart och rent.

Liv har också höga förväntningar. Det vet inte sina gränser, har inte lärt sig vad som är "omöjligt". Det tror allt, hoppas allt, som kärleken. Det vet inte hur man skall föra sig, men för sig framåt. Och det var det som var meningen.

Jesus sade ju Om ni inte kan tro mina ord, så tro mina gärningar. Men dem han talade till trodde inte ändå. De bara klagade. Kom Johannes med sitt försakelsebudskap, så var det fel. Kom Jesus med sin frigörelse, så var det fel. Allt var fel utom den egna gruppens pedantiskt utformade trossystem.

Dock vann Jesus också ur den gruppen sanna efterföljare, som när de förnyats blev till stor, stor välsignelse. Apollos var väl en av dem, Paulus en annan. De var ingalunda en hopplös skara, men de behövde ödmjuka sig och av hela hjärtat söka förnyelsen, och förvandlingen, till vad Gud gjorde idag, inte för 1500 år sedan eller 50 år sedan.

De förenade gammalt och nytt och blev så välsignade bryggor, förbindelselänkar för livets kraft, där hoppet nästan hade dött ut. Och det ledde till att inte bara städer som Korint tog emot väckelsen, utan också Berea. Skriftlärda fick liv, tillsammans med olärda, och båda fick lära av varandra, och vara ödmjuka inför varandra. De hade ju smakat LIVET och börjat lära sig att följa det, leva det, igen eller för första gången. Och då framstod det yttre, det gamla, det man tidigare förtröstat på, berömt sig av, som så betydelselöst. Följde de inte Jesus nu? Skulle inte hans Ande veta vad som vore värt att ta vara på? Skulle inte han ta det, förbränna slagget och sedan ge det åter, nytt och fräscht, med en kraft och smörjelse ämnad, inriktad, och vässad, för den tid de NU levde i? Jo, det trodde de honom om, och därför vågade de också följa honom, och åter ge sig ut på "vandringen", efterföljelsen, utan förlitande på annat än hans uppenbarelse, hans talande stämma, hans förnyande lärdom.

Så överlevde de, dessa äldre, då de delade de nyare generationernas möten med Jesus, och vi finner i Bibelns sista böcker en 90 år gammal profet, som skriver till barn, ynglingar och äldre, och alla lyssnar de till honom, finner levande föda i hans ord.

Maranata! Herren kommer.

Johannesevangeliet och hans tre brev är ju något av det fräschaste som finns i Bibeln. De är helt klart skrivna med en underbar förnyelseande, och med ett tonläge som slog an bland de greker det var riktat till, trots att författaren var en gammal judisk man.
___

Har du mött en fridtjuv någon gång? Det har du säkert, men kanske inte riktigt förstått vad det var du mötte. Du hade i alla fall Guds frid när du mötte personen, men du gick därifrån med friden berövad. Något sades, eller gjordes, som bedrövade Guds Ande. Och den kraft du tidigare kände, glädjen, inspirationen, är plötsligt borta, och det känns i stället trist, dött och tomt. Du börjar rannsaka dig själv, kanske anklaga dig själv, och det blir ännu mörkare. Du prövar att rätta till, det ena efter det andra, men inget hjälper, och Herren tiger bara, verkar inte vilja hjälpa dig till rätta.

Vad har hänt egentligen? Jo, du har mött en fridtjuv. Det finns personer, kristna, iaf till namnet, som vet hur de skall beröva dig friden. Själva har de ingen frid, och de irriteras över att möta andra kristna som har friden, och kraften. Därför har de utvecklat en list för att dra dig ner på sin nivå, för att de inte skall känna sig så underlägsna, trots all deras inbillade erfarenhet.

Och hur går det till, när de stjäl din frid? Jo, ofta handlar det om förtal. Förtal är en djävulsk synd, men den kan förklädas i många fromma dräkter. Det börjar kanske med: "Vad tycker du om den och den predikanten, har du hört vad han har sagt?" Och så bjuds du på förtalets läckerbitar, nyheter och saker du inte visste, som verkar så intressanta, så viktiga att få veta, men som är så giftiga att de kan ta död på ditt andliga liv, om du tror dem och tar in dem i din ande.

Fridtjuvarna har mycket kunskap, de verkar veta allt om det mesta. De talar till synes Kanaans tungomål, verkar vilja värna om Guds rike, men deras inre är bittert och vrångt, och deras väg är kantad av slagna, bundna, immuniserade kristna som de stulit friden av och sedan trampat under fötterna.

De lurade dig att tala illa om landet, förtala dina bröder och systrar, att bedröva den Helige Ande, och sedan lämnade de dig, ensam att bära denna vånda, detta mörker, tills du i djupaste nöd ropade till Jesus om hjälp, och han antingen sände dig en sann andlig vän, eller själv kom till dig med ljus och uppenbarelse, så att du kunde lokalisera vart huggormsgiftet trängt in i din själ och så suga det ut därifrån, och lära dig att akta dina steg för vidare beröring med dessa som stjäl din frid.
___

Med pröfwogåfwan, som jag skrev om tidigare, menas inte specifikt gåvan att skilja mellan andar, även om den gåvan kan ingå i prövningens gåva. Prövogåvan är en sammanfattad bedömning som varje troende kan göra, utifrån de gåvor han/hon har. Var och en kommer fram till detta på sitt sätt, om hjärtat är ärligt och lyhördheten tillräcklig. Saknar du det ena kan Gud ersätta det med något annat, så att du når upp på den nivå där du kan vandra i Anden som ett redskap åt honom.

Huruvida man nått den nivån blir ju förstås en personlig bedömningsfråga det också. Man kan lura sig själv och tro att man tjänar Gud, när man egentligen bara tjänar en annan människa, ett samfund, sin egen ambition eller fåfänga.
...

Paulus talar faktiskt om just detta, i ett bibelsammanhang man sällan hör någon predika om. Han skriver:

"Vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren." (Ef. 5:10)

Varför (och hur) skall vi pröva vad som är välbehagligt för Gud? Har vi inte Ordet att gå efter, i ren lydnad? Nej, tydligen så räcker det inte med det. Det finns många situationer när vi behöver få en direkt indikation ifrån Gud, om vad som är hans vilja. Och hur menar Paulus att vi får det? Sker det genom skrift på väggen, genom att lägga ut ull över natten, lottkastning, mannakorn, fråga profeten, eller vad? Nej, han talar ju om vad som är välbehagligt för Herren. Det handlar alltså om något man upplever i sitt inre, i det "rum" där den Helige Ande är situerad, och där vi kan känna, ja KÄNNA, om vi har Andens välbehag över våra handlingar, vägval, ord, idéer, tankar och vår vandring.

Där friden i vårt inre inte störs, där kraften inte förminskas, där härligheten från Gud inte avtar, där är vår vandring inför honom välbehaglig. Genom denna prövning lär vi oss, inte några regler eller fyrkantiga budord, utan att lyssna, känna efter, och vara lydiga Andens stilla inre röst, och genom detta undgår vi många vilsna steg, trubbel och syndafall, och får i stället vandra i Herrens förutberedda gärningar, och uppleva att han går före.

Och det är också detta som är att varje dag ta sitt kors på sig. För det kommer att bryta ned din egenvilja, och göra dig överlåten till Guds vilja, och det är vad korsfästelsen av köttet innebär. Det handlar inte om att späka sig, göra sig skenhelig, betvinga den gamla naturen. Det handlar om att ledas och drivas av denna Herrens Ande, på HANS initiativ, när HAN säger gå, eller stopp, eller tala, eller tig. När HAN säger lägg bort det, eller ta upp detta, gör så och gör så. Då finns också kraften därtill, given med impulsen (som i en kropp), och du finner att du förmår göra vad du hört, och det sker med glädje och tillför något, och lämnar ingen saknad.

Herrens Andes verk är det, att vi är i honom, och förblir i honom, när vi vandrar på denna prövningens väg, och inte gör våra egna verk, hur fromma de än synes vara. För: En enda gärning gjord av Gud, genom oss, är mer värd än ett helt liv av fromma övningar gjorda i köttet.
...

Det finns mer att lära om prövningens gåva i Bibeln. Här är några bibelord som du kan studera, insupa, och låta dig förvandlas av:


Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger HERREN Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse. (Mal. 3:10)

Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. (1 Kor. 11:28)

Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där frambära eder kärleksgåva. (1 Kor. 16:3)

Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. (2 Kor. 13:5)

Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren. (Ef. 5:10)

Utsläcken icke Anden, förakten icke profetiskt tal, men pröven allt, behållen vad gott är, (1 Tess. 5:19-21)

Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. (1 Joh. 4:1)

Jag har satt dig till en proberare i mitt folk - såväl som till ett fäste - på det att du må lära känna och pröva deras väg. (Jer. 6:27)

Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt. (Rom. 12:2)

Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt. (Rom. 14:22)

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. (Gal. 6:4)

Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. (Upp. 2:2)

Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan deras kraft. (1 Kor. 4:19)
...


Så du som tror att Skriften ensam kan leda dig till himlen, eller in i ett Kristi tjänande - glöm det. Det är en bra och nödvändig start, att lägga Guds ord som grund för sitt liv. Men till det kommer Andens nya väsende, där inte bokstaven utan Herren själv, just genom ovan beskrivna och citerade prövning, gör Ordet verksamt och fruktbärande.

Situationen kanske kan jämföras med att antingen ha en bild av en maträtt, eller att ha maträtten stående på bordet framför sig. Att ha Skriften men inte Andens smörjelse är som det första - du kan läsa om Guds verk däri, men aldrig uppleva det, aldrig få känna Guds kraft, hans välbehagliga, ljuvliga frid, och aldrig bli styrkt av måltiden till att utföra hans verk, med de resultat och verkningar det för med sig och är avsett för.
___

Tänk om vi alla förstod, hur allvarligt det är att vara kristen.

T. ex: Vi håller ju faktiskt himmelrikets nycklar i våra händer. Det är vi som öppnar och stänger himlen för människorna i denna världen. Inte bara på det apostoliska sättet, utan helt enkelt genom hur vi beter oss inför världen. Beter vi oss som dem vi är, eller beter vi oss som om vi inte har förstått vilka vi är? Det är detta världen ser på. Världens barn vet mycket mer om oss än vad de visar. Finns det en kristen någonstans, så bevakar alla denne för att se hur han/hon beter sig i olika situationer. De vet vilka vi är, det talar de onda andarna om för dem om inte annat. Men även deras egna samveten känner och förstår vad vi är. Och de verkar veta precis hur en kristen skall vara, så länge de inte själva behöver ta konsekvenserna av det. Det är aldrig fel när de svär eller röker eller ljuger, men ser de en kristen göra så så reagerar de direkt, för de VET.

Och när de ser detta, då tar de det också som en ursäkt att själva inte behöva omvända sig. Kan man vara kristen och göra så, leva så, varför skall vi då behöva omvända oss, tänker de. Och på ett sätt har de rätt. Handlar det om kristna som utan fruktan för Guds dom lever så, så drar de inte bara ner sig själva i fördärvet, utan också dem som ser dem och som de var satta att vara ljus för.

Så allvarligt är det att vara kristen. Du blir ansvarig inte bara för dig själv om du lever ett köttlsligt kristet liv, utan också för alla dem som såg dig. Bibeln säger ju "Bli inte för någon till en stötesten" (1 Kor. 10:32).

Så det kan vi alltså bli, vi kan bli stötestenar för världens barn. Stenar som de snubblar på och som fäller dem till fördärvet.

Käre Jesus, så allvarligt.

Lösningen på detta då? Ja, det är inte att man "rycker upp sig" och tänker att nu skall jag minsann bli en "bättre" kristen och tygla mig riktigt ordentligt. Då kommer du bara att falla ännu djupare i sörjan. Lösningen är att inse problemet: Du saknar den Helige Andes förvandlande kraft i ditt liv. Du behöver komma i kontakt med andefyllda kristna, ta in och lära av dem, få del av härligheten från Gud och bli upprättad, införsatt i det himmelska, och så utsänd som ett heligt sändebud med gudomlig auktoritet. Det låter stort men är vad en sann kristen är, och det finns många många sådana, som kämpar sin kamp här i mörkret och är sanna ljus.

Då blir man en levande sten i Guds tempel, som folk inte snubblar på utan finner stöd i, som bär upp, står fast, håller provet, och som får sin lön efter fullbordat värv.

Och allt detta är ett verk av Gud och inget någon kan berömma sig av. Det sker av nåd, och av nåd och av nåd. Och felar vi, så helar han. Faller vi, så fyller han, igen och igen, tills vi kan stå och börja gå, framåt, i tillväxt, och med välsignade förgreningar.

Så upptäcker vi också att detta allvaret är ett mycket glädjefyllt allvar. Det kan verka motsägelsefullt men i Gud har vi tillgång till fler egenskaper än i oss själva. Det står om Jesus att han älskade rättfärdighet och hatade orättfärdighet (Hebr. 1:9). Det låter för ett köttsligt öra som ett mycket tråkigt liv, men samma bibelord säger att Jesus var fylld med glädjens olja mer än sina medbröder. Och han var ju vår förebild, kommen för att visa vad vi kan uppleva, vad vi skall uppleva, när vi följer honom, som Gud, men också som en lärjunges förebild.
___

I andliga väckelsetider har det varit så att Guds folk börjat mer att gå till rätta med sig själva, än med andra. Det är ju väldigt bra att vi kan kritisera så mycket: Världen, kyrkan, regeringen, religionen. Men tänk om Gud har något emot OSS? Han agar ju sina egna barn i första hand, och vingårdsmannen rensar sina träd för att de skall bära mera frukt. Så tänk om det är VI som står i vägen för väckelsen, och inte de andra? Den som har fått mycket betrott, av honom skall ju utkrävas desto mer. Att du ligger på en högre nivå än andra gör ingen väckelse. Det är först när du kommer över din EGEN nivå, som vi kan tala om väckelse.

"Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda" (1 Kor. 11:31), skrev Paulus. Så det börjar alltid med en själv, och oss själva.

Må Gud utgjuta sin Ande, till självkännedom och förkrosselse, och må vi inte inbilla oss ha kommit någonstans, förrän vi ser himlen öppen och det sanna särlaregnet faller.
___

- Har du den?

Så kallade pietisterna gåvan att bedöma om ett budskap är andligt eller inte. De gick alltså inte bara efter Ordet, utan de gick, så som man skall, efter både Ordets och Andens vittnesbörd. De båda skall säga ett och detsamma, annars är budskapet inte från Gud.

Det behöver inte vara ifrån fienden eftersom även en god förkunnare, med mycken kunskap lagrad i sitt sinne, ibland kan sjunka något i sitt andliga liv och därför inte få bära fram helt genomsmord undervisning. I sådana fall får vi inte förkasta honom utan man bör då be för honom, så att Anden kommer till fullt välde igen i hans liv. Sådana böner vill Gud gärna besvara.

Men om budskapet bärs fram med en hård, kall och sträv eftersmak, om det är än så "bibliskt", så är det inte från Gud, (och då skall man heller inte be för det, för då blir man delaktig - 1 Joh. 5:16).

Guds budskap kommer med frid och god sanktion i den Helige Ande (1 Tess. 1:5). Följa en viss lära kan vem som helst göra, och avfällighet kan smyga sig in i de mest bibeltrogna sammanhang. Sann Bibeltrohet bärs upp av den Helige Ande endast, och utan Andens drivkraft är dina ståndpunkter bara ditt eget verk, din nitälskan eller din tjurskallighet (1 Kor. 2:13).

Därför behöver vi alltså "pröfwogåfwan", att kunna känna i sin ande vad som är fött av den Helige Ande och vad som är fött av köttet. Särskilt här på internet är det viktigt eftersom det alltid är lättare att bedöma tal, än skrift. I talet kan vi uppfatta mycket mer av det andliga, men du kan ändå bli så övad att du även känner det när du läser.

I denna prövning är tungotalets gåva oumbärlig. Det är mycket lätt att bedra sig på "Andens sanktion", men på sant tungotal kan man aldrig bedra sig. Ett budskap kan vara uppmuntrande, men ändå inte uppbyggligt. Det kan vara sant, men ändå inte smort. Det som avgör är om den Helige Ande är verksam med budskapet, och är han det, då kommer han också att låta ditt tungotal flöda när du hör eller läser det.

Och eftersom sant tungotal inte är något en människa kan åstadkomma eller efterlikna av sig själv, så vet vi, när vi upplever det, att det vi har hört eller läst, är av Gud.

Man kan också pröva mot friden i sitt hjärta, och jag antar att de som inte har tungotalets gåva är hänvisade till det prövningssättet. Den prövningen har också de som talar i tungor, så då är bevisningen än starkare (Ef. 5:10).
...

Andliga gåvor skall vårdas (1 Tim. 4:14). Det innebär alltså att de är känsliga, de kan falla i "träda" om man inte är mån och ivrig att ha och använda dem (2 Tim. 1:6).

Gåvor som tilldelats är också ett förvaltarskap (1 Kor. 4:1). Ju mer man får av Gud, desto mer ansvar att använda det, att låta det vara till den välsignelse det är avsett för. (Annars blir man Gud skyldig. Matt. 25:14-30)

När du blir uppbyggd kan du uppbygga andra, och tungotalet har den förmågan, att det uppbygger den troende (1 Kor. 14:4, Jud. 1:20). Något så enormt. Det är ett pågående litet underverk, som vi dagligen och stundligen kan få uppleva. Att tala "hemlighetsfulla ord", ord som alltså rymmer härliga hemligheter, som Gud låter vårt hjärta få veta, utan att vårt förstånd kommer emellan och ställer till det (1 Kor. 14:2).

Många goda och ärliga kristna tror att de har tungotalet, men lyssnar man på dem hör man att de antingen bara upprepar vad de hört andra säga, eller så upprepar de vad de hört sig själva säga tidigare. Gåvan har alltså fallit i träda, och man talar bara av gammal vana. Det kan bli till ett fromt självbedrägeri. Sant tungotal känns alltid nytt och fräscht (1 Kor. 12:10, 1 Kor. 12:28), och det för alltid med sig en inre uppbyggelse, så att man upplever glädje och närhet till Gud och Jesus. Om du inte har det så så behöver du justeras i din ande, så att strömmen öppnas för fullt igen. - 2 Kor. 13:5.

Det blir till att ödmjuka sig inför Gud och vara beredd att ompröva saker du kanske nyligen påbörjat, eller avslutat, som du inte borde ha gjort. Eller söka försoning med den där irriterande brodern du klagade på eller for ut emot (Matt. 5:25). Gud visar, eller leder, så att saken ordnas upp. Han är lika mån som du om att du skall vara i tjänst och sprida välsignelse, så ge inte upp, han kommer dig till hjälp.
___

Än mer: Om det nu hade varit så galet, att den lilla kakan varit det frälsningsmedel Gud använder för att bevara den kristnes andliga liv, då hade ju det skapat ett väldigt osunt beroende av dem som står för serveringen. Så utan "officianter" i skrud kan du alltså inte bevaras i ditt kristna liv? Vilket läge för dem som vill skaffa sig oförtjänt makt över själar, vilket också historien visar har skett, i skrämmande omfattning. Så, en liten lära, med stora konsekvenser, smygs in där den inte borde stå, av vilka syften? De är ju bröder de som sysslar med detta.

Må Gud, Jesus, väcka dem som flörtar med kvinnan med den berusande kalken i handen (så träffande profetiskt beskriven för Johannes), hon som tronar över stora vatten, men föraktar det levande vatten Herren ger fritt och för intet, till var och en som av hjärtat tror och kommer till honom, och honom allena, för att få, och få, och få, ALLT det som leder till liv och gudsfruktan.
___

Sakramentalismen har börjat få insteg i vissa kristna sammanhang, sammanhang där den egentligen inte borde haft en chans att göra sig gällande, men som nu, genom tjänare som sprider förvirring, får och ges fotfäste, medan det täckelse som förut var och borde förblivit avtäckt, nu höjs igen, bit för bit, och inte kommer att stanna förrän det nått den höjd och uppnått den förblindelse det är avsett för, för att för de utomstående fördölja Guds verkligheter.

Synd då på spilld möda, kristligt blod och mäktig andeutgjutelse, om allt det skall ha varit bara en temporär ögonöppnare, som visserligen under sin tid fått uträtta mycket gott och ännu gör det, men som låter allt det goda löpa risken att inlemmas i en annan fålla, känd, ökänd t.o.m, genom den kristna väckelsens historia, som en mindre ärbar kvinnas hus, till vilket hon sluter alla dem som gått genom dörren till hennes kamrar, och vars trappsteg leder inte uppåt och hemåt, utan nedåt, till dödsriket, till de själar hennes barn dyrkar och står i förbund med, genom de falska nådamedel hon förblindar dem och skänker falsk tröst genom.

Sakrament, nådamedel, vad är det? Vi har bara ett sakrament, ett enda giltigt nådamedel inför Gud, och det är JESUS! Något annat finns inte, någon annan nåd ges ej, än den som ges genom Kristus, när Kristus är Herre på hjärtats tron, levande, sann, mottagen som den Frälsare han är, ensam, allena i sin uppgift, utan konkurrens, som själens Herde och vårdare, vår "allt i allo" - allgod, allvis, allsann, allren, allhärlig, allkunnig, allrådande, allfader, allbroder, allvän.
___