LÄRJUNGASKAP & URKRISTENDOM

VI SKALL BLI SOM GUD

2012-01-15T03:39:00.005+01:00

En sak som har irriterat mig ganska länge, är när vissa, ja många kristna sk "newage-debunkers"/avslöjare pratar om hur ormen i lustgården bedrog Eva med orden Ni skall bli som Gud. Och så gör dessa debunkers kopplingen över till de inom new age idag som tror att människan i sig är Gud, eller har en gnutta av det gudomliga ljuset inom sig, och sedan gör de dessutom den fula kopplingen över till kristna som tar Bibelns ord på allvar, dvs vi som tror att människan ÄR skapad till Guds avbild - [vad gör det henne till i så fall om inte till något som måste likna Gud?]

Och därmed är det alltså inte alls så att dessa debunkers har avslöjat något förutom det uppenbara som alla ändå förstår dvs att new age-rörelsen är ockult - ungefär som att säga att påven är katolik - utan i stället har de lurat sig själva och även lurat många oanande men mindre vetande kristna som lyssnat på dem och så berövat dem den härliga och underbara sanningen att visst skall vi bli som Gud!

Det var liksom det som var hela meningen med evangeliet, om du inte förstått det. Vi blev inte frälsta, och Jesus lämnade inte himlen för att vi skulle fortsätta vara ena ömkliga små obetydliga människokryp som kravlar omkring här på jorden och ackar och vear oss över livets vedermödor.

Nej, han kom till oss för att vi skulle komma till honom, han blev som oss för att vi skulle bli som honom. Han kom för att återställa Guds avbild till dess ursprungliga form och likhet. Så, som någon sagt, vill du se hur Gud ser ut, så titta i spegeln. Där har du en kopia, särskilt om du är frälst.

Vi skall inte förminska frälsningen och det stora Gud gjort för oss och ämnar för oss, för då gör vi honom missnöjd och bedrövad. Han dog inte för att vi skulle hanka oss fram hand i hand med den fallna mänskligheten, på samma villkor och underlagda samma elände som dem.

Jag säger inte att vi kommer att uppnå paradisstatus i denna tidsålder, men vi kan komma näranog. Som Paulus sade, han sökte att komma till Kristi fullhet. Det skall vara vårt mål, om vi än kanske aldrig når det till fullo. Ju högre du siktar, desto högre kommer du. Sätter du målen för lågt drar du aldrig fram de resurser som Gud lagt i dig till andliga bragdgärningar. Det är i prövningen, och under den gudomliga pressen - tänk på hur Jesus satte lärjungarna på prov hela tiden, till att göra saker de inte kunde - som vi når över oss själva, och som den gudomliga kraften träder in.

Åter till lustgården. Vad var det ormen egentligen sade? Sade han att vi skulle bli Gud om vi åt av trädet? Nej, vi skulle bli såsom Gud (och de lägre gudarna*), dvs få förmåga att skilja på gott och ont. Var detta något ont? Nej, det var ju Gud som skapat trädet. Och allt i lustgården var gott. Det var inte kunskapen som var ond, utan olydnadshandlingen. Gud hade satt en gräns, för hur länge vet vi inte, men i det stadiet var kunskapens träd förbjudet för dem, och det var alltså när de avvek från vad Gud hade sagt till dem, som fallet skedde. Det kunde lika gärna ha handlat om något annat bud eller något annat som Gud talat till dem om.

Och då förstår vi att samma fall kan ske med oss, precis när som helst. Det kristna livet, det sanna kristna livet handlar egentligen bara om en enda sak, och det är att hörsamma Guds röst. Att vara lyhörd för hans stämma, och följa hans råd och anvisningar, maningar, förmaningar, upplysningar, varningar, osv. Att ta emot vad han ger.

Så länge vi gör detta, leder han oss så att vi allt mer återfår hans likhet. Vi lär oss, vi får ödmjuka oss, låta oss ledas av hans Ande, maningar och impulser. Är det ett äppleträd han varnar oss för idag, så skall vi undvika det, även om vi inte förstår varför. Det räcker att hans stämma talat. Och det räcker att gå förbi vad han sagt, för att vi skall komma ur hans vilja och s.a.s löpa faran att hamna utanför lustgården.

Och frestaren vet detta. Han bevakar oss och vet vad Gud sagt till oss, åtminstone om vi återupprepat det offentligt. (Och det är ingen anledning att tiga om det, för i bekännelsen ligger oftast uppfyllelsen). Frestaren vill få oss bort ifrån lydnadens välsignade väg, så att vi blir ofruktsamma, så att Guds Ande förlorar greppet om oss, och så att våra människotankar träder fram, och in, igen. Som när Petrus talade människotankar till Jesus och Jesus förstod att det var satan som ingivit honom dem. Det var Petrus fall i lustgården, ett av dem.

För oss finns nåden att vi kan få komma tillbaka in i trons lustgård, även om vi vikit av. Även Adam och Eva fick detta, Gud övergav dem inte. Men de förlorade det där stora, härliga, förgyllda, underbara livet som man har när man vandrar i Guds välbehagliga vilja. När andelivet flödar, små och stora tecken och under sker, och man verkligen KÄNNER att Jesus är med, man HÖR hans röst, man VET vad hans vilja är, för stunden och för framtiden.

Så visst skall vi bli såsom Gud. Om du inte tror på det så förnekar du hans vilja. Vad new age och andra sysslar med för att återfå det som de också känner är förlorat, bekommer inte oss**. De gör det på fel väg, vi gör det på rätt väg. Vi gör det enligt de kommandon Gud ger oss, låter han oss äta av trädet så gör vi det, låter han oss vänta eller låta bli, så gör vi det, om vi är lydiga. Det finns en mognadsprocess, och när den är fullbordad, så kan Gud ge oss sådant vi tidigare inte klarade av att få.
...

Vidare: När du äter därav (dvs inte hörsammar vad Gud sagt) skall du döden dö. Detta är en process alla kristna som har någon aning om vad ett andligt liv är, kan känna igen. För det är när vi inte gör som Gud sagt, som det andliga livet avtar, och i värsta fall slocknar ut. Och det är det som är dödens död. När du dör denna död, så förlorar du något som är värt mer än hela världen. Det är värre än att dö fysiskt. Och är du inte medveten om det, så löper du risken att verkligen göra det. Det andliga livet måste vårdas, och bevaras som den dyrbaraste skatt. Det är mer värt än allt annat.

Det finns de som säger att man kan ha det andliga livet även om man inte känner ett dyft. Det är lögn, och djävulskt struntprat. Du kan ha det så för korta stunder, kanske en liten tid, under vilken du nästan desperat ber och söker Gud om att få komma in i hans vilja igen, men är det så att du aldrig KÄNNER Jesu närhet och hans Andes smörjelse, då ÄR du andligt död. När något är dött, då är det dött. Om du ser en växt som ligger på marken, helt torr och inte kan hitta en gnutta liv i den, så är det mycket troligen så att den är död. Den har inget liv i sig, för då hade den rest sig, börjat skjuta skott, få blad, blommor, eller frukt, och frön. Sådant är livet i den naturliga världen, så varför tror du att det andliga livet skall vara annorlunda? Bedra inte er själva, skrev Paulus. Om någon inte vet med sig att Kristus är i honom, så bedrar han sig själv.

Liv syns. Liv känns. Så den andliga döden inträffar inte när någon lämnar tron och blir en sk avfälling. Det finns många med den stämpeln som fortfarande har ett andligt liv, därför att de vet med sig sitt tillstånd och är, under ytan, ödmjuka i sina hjärtan och bekänner sina synder. De är inte helt bortkomna från livet i Gud, och behöver ofta bara lite uppmuntran för att börja blomma igen.

Men den andlige fariseen, eller självbedragaren, som vet så mycket men känner så lite, som har så mycket i huvudet men så lite i hjärtat, och som menar att bokstaven räcker, den lurar sig själv, och lurar andra. Har du inte de andliga manifestationerna, så har du inte heller livet. Då är du död, fastän din kropp ännu lever.

Jag tolkar förbudet att äta av kunskapens träd som att det var för tidigt för Adam och Eva att äta av det i det stadium de då befann sig i. Jesus, för det var ju han som var där, i lustgården, förbjöd dem inte för all evighet att äta av det. Han sade inte så. Han sade bara att om de åt, så skulle de dö döden, dvs dö andligt. För varför skapade han annars trädet? Gud skapar väl inte ett träd helt i onödan, eller bara som en frestelse eller skådebröd?

Träden var till för människan, att ge föda och annat nyttigt. Men alla träd hade sin roll, och alla behövdes inte samtidigt. Gud vill ge oss kunskap, ge oss gåvan att skilja på gott och ont, och det var ju knappast trädet i sig självt som gav den kunskapen, utan en dag skulle de introduceras för detta träd, och då, när Gud gav tillåtelsen, genom sitt levande ord, då skulle de få äta och börja växa också på det området.

Mycket kunskap medför mycket ansvar, har någon sagt. Jag tror det var jag själv. Så det är väl ganska uppenbart att de inte kunde få äta av ett sådant träd, eller få en sådan tillgång, på dag 6. Adam var bara några timmar gammal när han fick budet. Man kanske behöver lite mer tid på sig för att mogna?

Träd själva klarar inte att bära frukt förrän de är några år gamla, så den insikten finns redan där.

Det finns många fler bibelord man kunde nämna som bekräftar detta att Gud vill att vi skall bli som honom, men jag tror du kan börja tänka själv nu, och inse hur befängd idén är att man skall rygga tillbaka inför prospektet att kunna bli lik Gud. Det är det som är MENINGEN, människa! Men allt i sin tid, som sagt, och det är där, i den lilla detaljen, och nyansen, vi kan gå vilse, eller komma rätt. När GUD vill, och inte när vi, eller frestaren, vill det. Så är det.
___

* I hebreiskan står det som gudarna, dvs som änglarna. Men de är också Guds avbilder och Guds söner, så vi är tillbaka hos Gud ändå där. Det är honom vi alla skall vara lika, och är man barn till någon, och son, eller dotter, då är man LIK sin förälder, eller? Och vi är inte bara adopterade eller inackorderade, vi är FÖDDA av Gud, och vad gör det oss då till? Står det inte att varje skapelse gav liv efter sin art? Och om skapelsen gör det, hur mycket mer gör Gud det? Så jag vågar, på denna grund, säga Vi är gudar. Vi är inte Gud, men vi är gudar, vi är Elohim.
___

** De är sökare, och det hedrar dem. Många av oss var precis sådana sökare förut. Det var Gud som sökte oss, och vi letade i olika sammanhang, och så gör dessa också, väldigt många av dem. Det är ett friskhetstecken att en människa fortfarande är en sökare. Det betyder att de inte gett upp, hoppet om att återfå Guds härlighet, och guldets glans, i sin ande. Den vanlige Svensson som är nöjd med villa fru och barn, hund och Volvo, är det värre med, oftast i alla fall. Men alla kan bli frälsta. Alla behöver det.
___

Inte så ytliga ändå

2011-12-11T19:55:00.002+01:00

Det är ganska vanligt bland kristna så kallade apologeter, och vissa är t.o.m så förmätna att de kallar sig eller låter sig kallas profeter, att med förakt vända sig emot de "feel-good" budskap som förkunnas av andra kristna. Man menar att fokus på att må bra, vara frisk, ha ordnad ekonomi och liknande är en självupptagen livsstil, och att kristna i stället borde fokusera på problemen i samhället, ockultismen, new age och även där detta börjat krypa in i församlingar.

Tja, men har de någon lösning på problemen då? För ju mer du rotar i det, desto värre blir det väl?

Kanske det i stället är så att det är feelgoodbudskapet som verkligen är lösningen på hela problemet? För varför söker sig människor till ockultism och annat liknande? För att de inte mår bra (feelgood). De saknar friden, hälsan, tryggheten, stabiliteten osv. Och det är just detta dessa föraktade feelgoodförkunnare erbjuder. De fokuserar inte på problemen utan på lösningarna.

Så tänk dig för innan du uttalar domar över "ytliga" förkunnare. Kanske har de tänkt och förstått djupare än du, och fått uppdrag och gåvor av Gud som befriar och håller människor borta ifrån de där problemen du bara ser.
___

Spänningsfält i Guds rike

2011-11-29T04:38:00.003+01:00

EN AV DE ANDLIGA NATURLAGARNA är, att om du har lite av den Helige Ande, så kommer du att reagera med motstånd mot dem som har mycket av den Helige Ande. Du kommer inte att förstå dem, de kommer att verka som dårar i dina ögon. För det är liksom inte så att de spänningsfält vi befinner oss i eller utanför, är kraftlösa. Du vet själv vad som händer om man kommer vid starkström, det blir reaktion. På samma sätt med våra själar, där är vi inte herrar över våra reaktioner, alltid, utan där är det de signaler vi mottager som avgör vad vi känner och sedan tänker. Före syndafallet umgicks Adam och Eva fritt med Gud, utan fruktan för honom och varandra. Men efter fallet reagerade de negativt på Guds röst. Gud var densamme, men bara när de hade full frid med honom upplevde de honom på ett positivt sätt. När relationen, den nära, var bruten, var de rädda för Gud. Deras nerver kom i dallring, de upplevde ett obehag. Så gör du också, när du inte har full frid med Gud, då upplever du ett obehag när Gud talar till dig eller när du möter eller hör kristna som har full frid med Gud.

Ogillar du vissa kristna? Särskilt sådana där som ropar och tjoar? Eller som talar i tungor mycket? Det kan bero på att du mist din nära relation med Gud. Normalt skulle du fröjdas och glädja dig, när andra fröjdas och gläder sig. Gläds med dem som är glada, och gråt med dem som gråter, säger Bibeln. Kan vi inte dela våra syskons känslor, när de är från Gud, då kan vi inte dela Guds gåvor heller.

Ok, det finns sådant som inte är äkta, men när en andlig människa möter sådant, då reagerar de inte med hån, eller förakt. De blir inte spydiga eller arga, utan de tänker på hur de skulle kunna hjälpa den personen, så att det äkta andelivet bryter fram. Men när de som har lite av den Helige Ande möter sådant som inte är äkta, om de nu kan känna igen det, då bemöter de det på ett köttsligt sätt. Är de intellektuella blir det långa utläggningar, är de mindre intellektuella blir det hånflabb eller spydigheter.
___

Religiösa entreprenörer

2011-10-12T23:22:00.005+02:00

Gud har få tjänare, men många anhängare, och många entreprenörer.

Vad är en religiös entreprenör? Det är en kristen som tjänar Gud på eget bevåg. Dvs han eller hon hittar på företag själv, startar projekt, kläcker visioner, idéer, och anlitar medarbetare helt utan att vare sig fråga Gud först eller be honom om råd. Entreprenören bygger med egna medel, utvecklar sina egna förmågor, gör stora ting, kan det synas, men bär lite frukt, eller ingen alls. Kanske t.o.m vildfrukt, och i värsta fall främmande frukt. För det finns makter som gärna vill vara med i sådana fall, ta över, för att föra det in under sin fålla, för att få segern i slutändan.

En entreprenör kan t.o.m ha en Guds kallelse i botten, och vara utrustad med andliga gåvor. Sådant är ingen garanti för att inte köttets ansträngningar kan träda in igen och komma främst. Du kan ha dolda ambitioner, saker du drömt om att få göra, eller bli sedd som eller sedd med, som hägrar, och så i något svagt ögonblick, träder dessa drömvisioner in i bilden och du dras iväg på din egen färd, ditt eget äventyr, och Gud har inte fått leda, initiera, välsigna och förbereda.

Det är många Guds verk, som slutat så. De började i Anden men slutade i köttet. Människoanden tog över, återtog sin position, klev upp på hjärtats tron igen, och flödade i sitt självförhärligande.

Resultatet: Stora byggnader, vackra palats, centrerade gudstjänster, enmansshower, församlingen blir publik och offrare och fyller därmed sin roll.

Därmed är inte sagt att allt som är stort, vackert, och mycket, är fel. Men det beror på vem som initierat det, om det var Herren, vår Gud, eller om det var människan, tjänaren, som tog sig herrerollen.

Men nu är det också så med detta, och med andliga verk, att det ofta kan vara lätt att se felen, eller felet, men desto svårare att göra något åt det, att reparera det. Det är inget för de två "gubbarna på läktaren" (som i Mupparna), att syssla med. Vill du göra något för ett lutande Guds verk, så måste du först bli en del av det, träda in i det, och bära det på dina skuldror. Som en verklig Jesu tjänare, under hans entreprenörskap, dagligen stundligen lyssnande till hans Ande, så att det andliga flödet får återinträda, breda ut sig, bära frukt, bygga sig nya banor, och bereda nya mattråg, där man kan få äta och få leva, och i sin tur bära frukt och bära den vidare.

Nu kanske någon tänker att jag med detta vänder mig mot någon viss rörelse, som gjort sig känd för att ha stora visioner och vara väldigt företagsamma, även i ordets bokstavliga bemärkelse. Nej, detta gäller oss alla. Även i små (eller stillsamma eller blygsamma) sammanhang kan man börja bygga sina egna lyckoriken. Människonaturen är likadan överallt, och det kvittar egentligen om du har mycket eller lite av tillgångar, materiella eller av folk att låta din själviskhet gå ut över. Utan det är som det står skrivet, att det som är stort i människors ögon, det är en styggelse i Guds ögon. Jesus hade stora åhörarskaror, han följdes av tusentals människor, och likaså apostlarna. Så det är inte felet, om så vore fallet. Och i många väckelserörelser har man byggt upp stora välsignade apparater kring väckelsen, därför att de behövdes, och för att Gud sade till dem att göra det. Det är som sagt inte det det handlar om, utan om vem som tar initiativet, vems vision det är som driver på. Och om det som en gång var Guds verk, har tagits över av människor - och, som sagt, vem som verkligen i så fall är ämnad att reparera, återföra, hela, läka och på nytt låta Guds Ande bli drivkraften.
___

BLYGS DU FÖR MÄNNISKOSONEN?

2011-09-11T21:10:00.003+02:00

Varför är nästan alla kristna så rädda av sig? Sådant är inget som försvinner av sig självt, utan det måste man bryta med, i Jesu namn. Fruktan är en andemakt, uppdelad i en mängd olika småmakter, som binder kristna på alla upptänkliga sätt. Jag säger inte att jag är fri ifrån sådant heller, men jag är i alla fall inte det minsta rädd för att framträda med mitt namn eller bli utsatt för smälek. Jo lite (det känns ju), men jag backar inte ändå, för jag har bestämt mig från första början för att stå för Jesus, vad som än händer mig. Och det vet han om, och det vet fienderna. Om du är rädd om ditt namn, så är det i själva verket Jesus du skäms för.

"Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna." (Mark. 8:38)
___

DEN LEVANDE GUDEN

2011-08-08T19:49:00.026+02:00

Om Gud är en levande gud, så bör vi också bete oss därefter. Dvs, vi kan inte hålla på och hitta på saker själva, för att "tjäna honom" med det. Gud är en levande person, och med personer har vi förhållanden. En gemenskap med någon är inte en envägskommunikation. Det är inte bara vi som pratar och beter oss och den andre sitter tyst och bara tiger. Men det är så, vågar jag påstå, som de flesta kristna gör. De "talar" med Gud, tror de, men de talar bara till honom, och förhoppningsvis hör han dem. De vet inte, men de hoppas att bönen når fram någonstans i det blå.

På samma sätt menar de att de kan tjäna honom. Det här verkar bra, det vill jag göra, och så väljer de ut något som passar dem, något de tycker de kan avvara någon timma eller några minuter med. Det är deras gudstjänst. Vissa går lite längre och utväljer en vidare syssla. De kan t.o.m bli predikanter och ta sig andra titlar och ges (titlar) av människor. Men de tjänar bara sig själva eller varandra därmed. Gud har inte fått säga sin mening, för honom frågade de öht inte. (Och även om de frågade väntade de inte på hans svar).

Med detta är dessa kristna inte alls olika de forna avgudamakarna. Var och en gjorde sig sin gudsbild, de karvade eller snidade eller göt sig sin egen gud, och så ställde de sig framför det stumma belätet och menade sig hylla det genom några fraser, och/eller gav några offergåvor.

Den slags gudstjänst är alltså tom, meningslös och fruktlös inför den levande guden. Den tjänar inget till, ger ingen verklig lön i himlen, ger ingen frukt på jorden. Den är lika död som de stumma avgudarnas tjänst.

Med den levande guden är det han som tar initiativen. Gud talar, och vi hör. Han befaller, och vi går. Eller stannar kvar. Gud ger oss ord, och vi talar, eller skriver. Och om han tiger, då tiger vi.

Det här är något som få kristna ens har förstått är en verklighet. Kan man verkligen ha det på det viset? Ja, med den levande guden kan man det, och måste man väl kunna det? Om han är levande? En levande person du umgås med kan du väl inte bara prata till, utan han/hon pratar väl också med dig? Den personen, om den vet mer än dig och kan mer än dig, förväntar du dig väl också mer av än stumhet och overksamhet?

När Jesus fyller oss med sin helige Ande, så är det för att denna Helige Ande skall ta den plats Jesus hade bland och med sina första lärjungar. Dvs han vandrade med dem, dagligen stundligen, undervisade dem, ledde dem, förmanade dem, tillrättavisade dem, utrustade dem, sände dem, kallade dem att gå dit eller dit, eller att stanna där eller där. De sprang inte före och bad honom komma efter. Han gick före och de följde efter. De väntade tills han sade kom, och så gick de. Precis för övrigt som med molnstoden i öknen. När molnstoden lyfte, då bröt israelerna upp och följde den. När den lägrade sig, då lägrade de sig på den platsen.

Den levande guden är det vi som följer, och vi har inte våra egna meningar om vart vi skall gå eller var vi skall vara, vad vi skall säga, etc.

Jamen jag har aldrig hört Gud tala på det sättet! Det är för att du aldrig förväntat dig det, aldrig stillat dig, aldrig tagit det lilla du hört hittills på allvar. Om du gör det, dvs börjar i det lilla och är trogen fullt ut där, så kommer hans röst att träda fram mer och mer för dig, och ju mer du lyder den Helige Ande, desto mer börjar han visa sig levande för dig och med dig. Är du olydig, så tystnar rösten, och du får besinna dig och omvända dig och göra vad han sade, och rösten och ledningen kommer åter.

När vi följer Jesus på det sättet, så leder han oss efter sin vilja. Det kan innebära att vi kommer in på områden vi inte trodde vi skulle vara på. Lärjungarna hade ofta fel uppfattning om olika personer de mötte. Jesus tillrättavisade dem. Du kan ha olika uppfattningar om personer, rörelser, sammanhang, men det kan hända att Jesus, om du lyssnar till hans Ande, vill korrigera dig, och ge dig en sannare bild, ja den sanna, och du får lägga bort dina egna meningar. Eller andras meningar som de tryckt i dig.
___

Bibelstudium om den levande guden

Bibelsammanhang från texten i inlägget:

Jes. 40:18-31. Jes. 44:9-26. Jer. 10:3-16. Ps. 135:15-18. (Här talas om stumma avgudar. Men hur många kristna är det inte som gjort Gud till en stum avgud? Och sådan gudsbild man har, sådan blir man själv). 4 Mos. 9:15-23 (Molnskyn). Apg. 5:32.

Bibelversar där "den levande guden" ingår:

5 Mos. 5:26. Jos. 3:10. 1 Sam. 17:26. 1 Sam. 17:36. 2 Kon. 19:4. 2 Kon. 19:16. Ps. 42:3. Jes. 37:4. Jes. 37:17. Jer. 10:10. Jer. 23:36. Dan. 6:20. Dan. 6:26. Hos. 1:10. Matt. 16:16. Matt. 26:63. Apg. 14:15. Rom. 9:26. 2 Kor. 3:3. 2 Kor. 6:16. 1 Tim. 3:15. 1 Tim. 4:10. Hebr. 3:12. Hebr. 9:14. Hebr. 10:31. Hebr. 12:22. Upp. 7:2.
___

Liknöjdheten

2011-06-12T19:50:00.003+02:00

Många kristna är nöjda med ett liv bara så där härligt och lite småvälsignat. Det räcker att de får en dos Helig Ande någon gång i veckan, så känner de sig nöjda och "med på vägen". Ja, de kanske är med på vägen, men de går inte precis i täten, och de bidrar inte till att takten ökas. Snarare drar de ner tempot, vilket givetvis får sina följder för hela gruppen. Vem vill vara en som bidrar till att andra får det sämre? Vill du? Då gäller det också att överträffa sig själv, ständigt söka ökad ledning från Gud, ständigt förkovra sig, ta nya trossteg, uppnå nya nivåer, komma dit Guds Ande vill leda dig, och som han lagt ned visioner i dig för.

Jamen jag går ju på möten! Ja men har du något med dig till mötet? Eller kom du bara för att få? Det är ok att få när man bara är en novis, en nybörjare på trons väg. Men väldigt många kristna fortsätter att vara nybörjare hela livet. Och det är bra att vara nollställd och inte mätt, men inte på det viset att det aldrig sker något framåt i ditt liv. Alla frälsta skall komma in i välsignade tjänster, alla har gåvor nedlagda i sig eller kan i alla fall få det. Normalt skall det ske vid dopet, men döptes du till någon annan än Jesus, så kan det vara si och så med gåvornas infinnande. Du kanske döptes till pastorns storhet, eller för att du kände dig tvungen. Dopet gäller ändå, men man skall också tillägna sig det dopet vill ge oss - livet och lärjungaskapet.

Många tror också att verksamhet är livet och lärjungaskapet. Jag fyller min uppgift, jag är med i kören. Jaha, men föll Anden när ni sjöng? Varför sjunger ni annars? För att ni skall få lysa? Det ljuset är i så fall ett mörker i Guds ögon.

Allt vi gör som kristna, skall vi göra i den Helige Ande, och genom gåvornas verksamhet. När vi gör det, så bär det också frukt. Annars kan det kvitta. Du får ingen lön för det, och ingen blir välsignad av det. Du kanske får tack av människor, men inte av Gud. Bara det han gjort genom oss, är värdefullt, är evigt bestående.

"Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud."
___

Vägen till väckelsen är vägen till väckelsen

2011-05-23T02:18:00.007+02:00

För att kunna vara med i det andliga skeendet i tiden, så behöver vi förstå vissa saker. Som enskild individ, eller som grupp eller församling, så innebär det att ingen lever för sig själv. Alla Guds barn är förenade i Anden med varandra, oavsett bakgrund, tradition, ålder, inriktning och plats. Och vi är befallda att älska varandra. Och den man älskar, den motarbetar man inte, talar man inte illa om, tar man inte avstånd ifrån, bygger man inte barriärer mot. Alla Guds barn upplever Andens gemenskap med varandra, och arbetar för att närma sig varandra, oavsett vilka hinder som finns.

DÄREMOT, skall vi självklart inte förenas med död kristendom, med dem som stängt sig för den Helige Ande och som är nöjda med religiös verksamhet. DÄR går gränsen.

Det här kan innebära väldiga förändringar i ditt liv eller i en bönegrupp eller församling, men det är absolut nödvändigt, för att inte gå miste om vad Gud gör idag. Guds verk flyttar sig nämligen, från plats till plats. Det kan ske med en generations mellanrum, eller oftare, lokalt och i mindre sammanhang. Det är som när Jesus var ute på vandring. Han hade inget "center", ingen särskild stad där han byggde upp ett samfund. Han vandrade från plats till plats, och där han var, där var väckelsen.

Så gör han också idag, genom den Helige Ande. Och vi kan inget annat göra än att följa honom. Där väckelsens eld brinner, där skall vi vara med honom, för där pågår skördearbetet, och utrustningen.

Kan man inte åka dit där elden brinner, så kan man ändå sätta sig i förbindelse med de syskon som är där, och ta emot livsflödet den vägen.

Du kan tycka detta är simpelt, och osjälvständigt. I så fall var pingstväckelsens begynnelse i Los Angeles ett simpelt och osjälvständigt verk också, för de tog emot väckelsens eld ifrån Wales. Och så har det varit i alla tider, för som sagt, den Helige Ande går fram från plats till plats än idag, precis som Jesus gjorde när han var här fysiskt.

Det är alltså inte simpelt att åka till (eller söka kontakt med) platser där det är väckelse och liv. Det är ett tecken på sant lärjungaskap, och de som talar emot sådant är inte särskilt öppna, kanske helt stängda, för Guds Andes maningar.

Och vad väckelse är behöver man väl inte säga. Det är inte vackra föredrag, diskussioner, avslöjande av avfall, eller social verksamhet. Väckelse är liv, människor som blir frälsta, blir helade, blir befriade, blir upplysta, blir utrustade, blir sända.

I en sådan väckelse kan alla vara med. Även de som är äldre eller tillhör äldre rörelser. Det är bara att haka på, ta emot, inte hänga upp sig på detaljer. Guds Ande leder, öppnar där det skall öppnas och stänger för det som skall stängas. Vi behöver ingen som försöker styra Guds ark, utan vi behöver sådana som följer arken, även när den tillfälligt går i diket (2 Sam. 6). Den kommer upp igen, om vi litar på Herren. Det är strömmen som avgör, välsignelsen, och inte temporära urspårningar. Arken spårade ur, och David och hans folk miste välsignelsen, men välsignelsen upphörde inte utan fortsatte i en annan mans hus, till dess att David förstod hur det låg till, gick till det nya huset och tog till sig arken igen. Och han dansade av glädje hela vägen hem.

Jag tror inte jag behöver skriva så mycket mer. Detta är vägen, och den är inte svår. Alla kan gå den. Vägen till väckelsen.
___

Vad är katolicism?

2011-04-07T20:24:00.006+02:00

Det är ganska många som idag förfasar sig över katolicismens återintåg i svensk och internationell kristenhet. Kanhända i vissa fall med rätta, men i många fall är det bara skrymteri. För vad är katolicism? Började den i Rom, eller började den i Jerusalem? Den började förvisso i Jerusalem, mitt i den urkristna församlingen. För överallt där enskilda troende eller grupper av troende börjar förlita sig mer på former, traditioner och mänskliga påfund, i stället för på Guds Andes omedelbara inspiration, där finns katolicismen, i dess embryo. Så du kan vara lika mycket katolik som påven i Rom, om du inte följer den Helige Ande. Skillnaden är bara en tidsfråga, inte en väsensfråga.

Vad är vunnet med att sätta upp gränser i köttet, markera skillnader i lära, om livet saknas på båda sidor?

Om Gud ger dig ett ord, till förmaning, eller tillrättavisning, eller profetisk insikt och vägledning, då skall vi tala, skriva, göra. För då är det förordnat ovanifrån, och änglastyrkor beredda att bana väg, öppna, slå ned och slå ut. Annars fäktas det bara i vädret.
___

Vad baserar du din frälsning på?

2011-03-22T20:01:00.003+01:00

De flesta kristna skulle säga: På Guds ord. På Guds löfte att var och en som tror på Jesus, skall ha evigt liv.

Ok, bra, men det finns faktiskt vissa bibelord som visar på undantag ifrån detta. Jesus säger t.ex att många som säger Herre, Herre till honom ändå inte tillhör honom eftersom de inte gör hans Faders vilja (Matt. 7:21). Och han talar om de fem oförståndiga jungfrurna, som helt klart trodde på brudgummen eftersom de gick ut att möta honom, men som ändå inte var redo att möta honom (Matt. 25:1-13). Paulus talar om många som vandrar som fiender till Kristi kors, och han syftar helt klart på kristna (Fil. 3:17-21). Jag kunde nämna många fler exempel, som visar att inte alla som kallar sig kristna eller som tror att de är kristna, är det.

Så om vi då inte kan basera vår frälsningsvisshet enbart på Guds ord och löften, vad skall då mer till? Goda gärningar och ett exemplariskt liv? Nej, det vet du själv bara leder till fariseism. Goda gärningar och exemplariskhet är bra (om det kommer ur rätt källa), men inte frälsningsgrundande.

Så vad skall till? Ja, Jesus ger oss själv svaret: Mina får hör min röst (Joh. 10:27, Joh. 10:1-28). Paulus skriver Rannsaka er själva huruvida Kristus är i er (2 Kor. 13:5). Johannes skriver av Andens vittnesbörd vet ni att ni är hans barn (1 Joh. 4:13. Se även Rom. 8:16).

Det är alltså Andens vittnesbörd, som gör att vi VET om vår frälsning är äkta, godkänd och stadfäst av Gud, eller inte. Har du inte Andens vittnesbörd, som yttrar sig i frid, frälsningsglädje, frälsningsvisshet, och en levande tro, så är du i fara. Din tro kan vara falsk, inbillad, inbilsk, du kan leva i självbedrägeri som slutar i katastrof.

Utan Andens vittnesbörd kommer du aldrig att få den frimodighet som ger kraft att vittna och stå rak i motstånd.

Guds ord är grunden, men Gud verkar alltid allt genom sin Ande. Andens vittnesbörd åtföljer alltså allt Gud gör. När han frälser, då låter han också sin Ande ta sin boning i våra hjärtan, och detta kan givetvis inte ske utan att man märker det. Jesus kunde känna att kraft gick ut ifrån honom, och dem han vidrörde kunde känna kraften gå in i dem (Luk. 8:43-48). Gud verkar inte utan att vi upplever det på något sätt, genom någon av Andens yttringar.

Ett kristet liv utan känslor av salighet, frid, härlighet, glädje, är dött.
___

Känns det som om Gud har övergivit dig?

2010-11-10T21:09:00.005+01:00

Känns det som om Gud har övergivit dig? I så fall har jag dåliga nyheter. Det har han.

Men vänta nu, skall man inte trösta och uppmuntra en sådan person i stället för att bryta ner dem totalt?

Nej varför skall man leda dem in i självbedrägeri? Har Gud övergivit någon så har han det, och då måste man inse det. Annars kan man aldrig komma till rätta med problemet. För ett problem finns det, om du upplever det som att Gud har övergivit dig. När vi vandrar i Herrens gemenskap, så känner vi också hans närhet. Vi har frid, och vi har glädje, och vi har smörjelse och inspiration. Om detta inte finns hos dig, så inse läget och gör något åt det, i stället för att förtränga det och inbilla dig att allt är bra.

Bilden: Samuel förkunnar Herrens dom över Saul

Det är inte alls bra att inte känna och uppleva Guds närhet. Det är katastrof och du är i största fara. Dör du i det läget eller om Jesus kommer då, så är risken väldigt stor att du inte är redo för mötet.

SÅ VAD SKALL MAN GÖRA DÅ? Jo, fråga Jesus vad som är fel. Pröva dig, rannsaka dig, dina vägar, dina ord, dina ställningstaganden, ditt umgänge, din brist på umgänge, osv. Använd det som finns kvar av dina andliga känselspröt för att leta dig fram till sanningen om dig själv.

Vi vill gärna tänka att Gud är en snäll farbror som alltid förlåter oss vad vi än gör. Så är det inte. I så fall skulle det inte finnas ett helvete. Människor kommer att hamna i helvetet och de kommer att hamna där för att de inte levde i sann gemenskap med Gud. Det gäller även kristna. Det kristna namnet hjälper dig inte, det är LIVET du måste ha, bevarat, levande, flödande, verkande, i dig, den dagen.

Jag hade det igår! Det räcker inte. Du behöver det idag. Fienden vet ditt läge, han är inte sen att sända fram sina redskap, eller skicka sina pilar, för att få dig ännu längre på vilsenhetens väg. Han lägger nya snaror i din väg, för att du skall snärja in dig, steg för steg, tills det blir omöjligt att ta sig ur hela nystanet.

I det läget finns det bara en som kan hjälpa dig. I det läget är du hjälplös. Och förhoppningsvis märker du det, och så har fienden lurat sig själv. Han drog dig ett steg för långt, och du blev varse din situation. Då går det att be, utifrån rätt läge. Herre hjälp mig, jag sjunker. Herre hjälp mig, jag går under.

Och då kommer handen, från Jesus, dig till hjälp, och du blir åter lyft upp, och kan kliva i fiskebåten igen, med Jesus, och möta hans lärjungar, som en av dem.

Det exakta svaret (på ditt problem) vet inte jag. Det vet bara du, någonstans i ditt inre finns det gömt, steget du tog som förde på avvägar. Synd, eller olydnad, eller otro, eller ohörsamhet. Bara den som av hela sitt hjärta vill komma till rätta, kommer till rätta. Ger du upp har du förlorat slaget om din själ. Nöjer du dig med religiositet, död, lam och kall, är du förlorad. Djävulen är också religiös. Han har många religiösa änglafurstar under sig, och de driver många kyrkor och rörelser.

Men inte alla, långt ifrån alla. Vi skall söka oss till dem och ha gemenskap med dem som har liv och ger liv. Inte bara ord, inte bara läror, men liv som lär oss, liv som för oss framåt, liv som producerar liv.

Om du har blivit lärd att inte bry dig om känslor har du blivit grundlurad. De känslor vi känner eller inte känner är oerhört viktiga. Den Helige Ande är verksam genom vårt känsloliv. Det är så vi lär känna honom, och Jesus. Anden ingiver känslor, av frid, eller av ofrid, av värme, eller av frånvaro av värme. Av andligt flöde, eller brist på samma flöde. Visst, det finns lägen då man måste ta trossteg, innan känslorna kommer. Tron kommer först, men följer inte känslan på tron, då skall du inte bedra dig själv, då har du fortfarande inte fått uppfyllelsen av löftet.

Att säga att känslor är betydelselösa är absurdt. Det vore samma sak som att säga att känslor i ett äktenskap är betydelselösa. Vi lär känna Gud genom våra känslor, och Anden manifesterar sig i känslolivet, på mångahanda sätt. Det är bara döda människor som inte har några känslor.

När jag inte har seger i mitt andliga liv, då är jag den olyckligaste människan på jorden. Jag känner mig totalt knäckt, helt frustrerad, helt under isen. Det finns bara en sak jag vill i det läget, och det är att hitta tillbaka till friden, fullheten och flödet, från himlen. Jag ber och tjatar på Jesus och frågar vad jag skall göra. Jag ifrågasätter hans beslut och pläderar för min sak. Jag vill ju bara en sak och det är att tjäna honom, och jag måste ha kraften, annars blir det meningslöst och verkningslöst. Men jag har gått fel på någon punkt, och han måste lära mig, tukta mig, så att jag tar mig till vara i fortsättningen, och då gör det ont.

Så låter han mig finna svaret, och så är jag i båten igen, när jag kommit till punkten då han kan sända sin ljusglimt åter och tända upp andelivet igen. Det är nästan som att få igång en dator efter ett sammanbrott.

För utan den Helige Ande, vet du väl, kan vi inget göra i hans verk. All din strävan är värdelös om den inte är ingiven av den Helige Ande. Du bara trampar vatten, du tar bara upp plats, du kämpar dig trött och får ingen lön och ingen frukt av din möda. Dina ord faller platt till marken, du kan få beröm av människor, men inte av Gud.

Vad är det för mening med att inskärpa läror om Läraren inte är med dig? Vi kan inte lära människor något om Gud. Inte så att det blir fruktbärande, livgivande. Det bara leder till förhärdelse att få höra en massa religiösa ord. Bättre att vara tyst än att bära fram död föda. Gud har andra redskap än dig.

Många gånger kan den största gudstjänsten vara att bara hålla mun. Andra gånger kan det vara att tala. Det vet bara Gud. Saul ville tjäna Gud men begick sitt livs största misstag. Där var början på hans fall. Att han talade när han skulle tigit. Det räckte för att Gud skulle se sig om efter en ny tjänare.

"Utan mig kan ni inget göra". Jesus sade inte utan kunskap om mig kan ni inget göra. Han sade inte utan Guds ord kan ni inget göra. Utan MIG, dvs utan hans personliga närvaro, manifesterad genom den Helige Ande, kan vi inget göra som bär evighetsfrukt, bestående frukt.

Åter till Bibeln? Nej, åter till MIG, säger Skriften (Mal. 3:7). Vänd åter till MIG, så skall skriften bli levande och du med den. Åter till den varma, levande kärleksfulla gemenskapen med Jesus, i förtrolighet, ödmjukhet, vänskap, förkrosselse, och det där totala beroendet som bara ett barn kan känna.
___

Hjärtats Förvillelse

2010-09-07T21:04:00.006+02:00

När de renläriga blir hårdhjärtade, då väljer Gud att verka genom heretiker.

Eller man kan säga det så här: Om en flod blir igenslammad, så tar flodfåran en ny väg, och den vägen kan till en början bli ganska krokig.

Och inte bara kan, den MÅSTE till en början bli ganska krokig. Det är så, när det goda står i vägen för något som är ännu bättre, då måste det som är ännu bättre först ställa sig i opposition till det något mindre goda, för att sedan, när det något mindre goda mist sin kraft i konfrontationen, det ännu bättre goda kan erövra också det goda som fanns hos det mindre goda.

Vi kan läsa om detta i Bibeln. Som när David gick över till filisteerna i kampen mot kung Saul, som i sin gudagivna tjänst och roll ändå stod emot Guds närvarande vilja. Ja, just så kan det bli med oss, att vi trots vår utkorelse, vår kallelse, våra gåvor, våra erövringar, allt det goda vi uppnått och kämpat för, ändå står emot Guds uppenbarade vilja för oss IDAG, och NU, HÄR.

Och då går, ve och fasa, kallelsen snabbt över till någon annan. Gud har inte tid att vänta på oss, trilskas med oss, om vi inte vill lyssna, och lyda, och lysa. Vi får våra chanser, tar vi dem inte går Jesus vidare på sin vandring, och lämnar oss där vi satt oss. Så hamnar vi i andra rummet, medan andra får gästabud. Och är det så att vi lagt beslag på sanningen, den vi med rätta fick ifrån Gud, men betraktar den som vår, och som omutlig egendom, i stället för att med vishet och dynamik dela den med andra, då går den så småningom ifrån oss. Men inte förrän efter att den först måst läggas i träda, i vårt allt mer döda, förlamade, och övergivna sammanhang. Så får den ligga där så länge, medan Jesus gästar med "heretiker" och drar folk, tills att vi är döda och borta och sanningen kan återföras dit där den hör hemma, bland Guds smorda vittnen.

Vi kan läsa om det i Romarbrevet och Hebreerbrevet, där det citeras från Guds folks historia:

"Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk." (Rom. 10:19-21) "Men de ville icke veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila." (Hebr. 3:7-11)

Vilka var dessa? De var Guds eget folk! De var inte newagarna, katolikerna, satanisterna, araberna eller homofilerna. De var Guds utvalda. De hade sett undren, de hade vunnit de lysande segrarna. De bar med sig historien. Men när de erbjöds det förlovade landet, då sade de nej.

(Så fick en helt okunnig generation kallelsen i stället, sådana som inte varit med förr och inte hade en hum om hur det går till.)
...

Men du tänker: Skall vi inte vara trogna Guds ord då? Skall vi godkänna heresi? Jo, vi skall vara trogna Guds ord. Men vem är Guds ord? Det är Jesus. Jesus är inte en bok, han är en person. Hans efterföljd är mycket mer dynamisk än att följa ett regelverk.

Fariseerna hade mycket att klandra både Jesus och hans lärjungar för. I deras ögon var de heretiska. Bibeln har inte upptecknat allt som de tolv apostlarna talade om och förkunnade. Vi kanske skall vara glada för det. Vi har bara fått det bästa, det som Anden kunde kanonisera. Det övriga fick lämnas. Känner vi Petrus rätt så har han varit ute och seglat ordentligt många gånger både läromässigt och känslomässigt, både före och efter Andedopet. Kanske mer efter än före, för när man flyger högt, då kan man också störta djupt. Men han var Jesu vän, han var i smörjelsen, och kallad, ändå. När han förkunnade, då föll Anden efter två meningar.

En människa skall inte bedömas efter hennes rättfärdighet enbart, utan efter hennes barmhärtighet. Barmhärtigheten kan träda frimodigt fram inför domen. Och då har den också den sanna rättfärdigheten med sig.

Om du kan sitta här på nätet, eller någon annanstans, och tala illa om dina bröder och systrar och sprida ut sådant om dem som sårar dem djupt, då har du ingen barmhärtighet i ditt hjärta. Då har du gått med i fariseklubben och är förgiftad av huggormsgiftet.

"Somliga finna det enklare att kritisera än att bedja", skrev Frank Bartleman mitt under att väckelsens eld brann i Los Angeles. När elden brinner i ditt liv, då är det inte andras fel som är i fokus, utan dina egna. Och den som själv är behäftad med svaghet, har också förbarmande med andra som har svagheter. Och då vill man hjälpa, och inte avstjälpa.

Du kritiserar andra kristna för att de ber på fel sätt. Bara ditt sätt är det rätta. Om du ber alls. Du finner det lustigt att smorda kristna får problem. Du tycker man kan skämta om dem, driva gäck med dem. Jag har läst om några som drev gäck med Jesus. Och jag har själv gjort det, inte med Jesus men med hans minsta, och det är samma sak. Men ju mer man vill ha den Helige Ande i sitt liv, desto mer rensas sådant bort. Man kan inte döma sina syskon när man själv hungrar och törstar efter mer av Gud. Det går bara när man är ljum och mätt och tror att man har allt.

För vart fåfängligt ord som vi talar skall vi dömas. Vid den yttersta domen, vid Kristi domstol - men också redan här, i denna tidsåldern. Vad du sår får du skörda. För vart fåfängligt ord vi kristna säger eller skriver, så driver vi väckelsens eld ifrån oss. Och då förstår vi att den måste vara långt ifrån oss här i Sverige. Det har sagts att det finns inga kristna som är så elaka mot varandra, som de kristna i Sverige. Jag vet inte om det är sant, det kanske bara är någon som är oikofob som sagt det. Men ändå, när man besöker kristna forum i andra länder t.ex, brukar det vara en mycket vänligare stämning.

Här kan vissa vara stolta över att ha fått 40.000 bloggkommentarer. Jaha, och vad består de kommentarerna av om inte till 90% gräl och elakheter? Jag har själv haft sådana forum och deltagit i sådana, men den Helige Ande arresterade mig en dag och sade åt mig att sluta med det. Ville jag ha mina andliga nådegåvor i bruk, fick jag lägga bort sådant. Och jag gjorde det, och fick vad jag ville ha, och vad jag behöver ha, för att kunna tjäna Jesus på ett sätt som behagar honom.

Den värsta av alla heresier, är hjärtats heresi. Hjärtats förvillelse. Och den kan du ha om du så är doktor i teologi, eller fullfjädrad väckelseexpert. Eller bedriver en sajt om avfallsfokus.
...

Allt har sin tid. Det är klart att man måste få reagera, få ur sig sin besvikelse över sådant som uppenbarligen är fel. Men man bör inte fastna i det. Det löser inga problem. Det kan vara en start, men då måste det leda vidare, till det som är lösningen på problemet. Och då måste det till något som är positivt, något som har kraft, från Gud, till helande, till insikt, sann hjärtats insikt, som kanske inte alls kommer genom klander och kritik, utan genom en Andens uppmuntran, eller genom profetiska tilltal, som med sig har värme, ihop med det sanna, och som visar på hoppet, så att man ser en väg ut ur det låsta, det trånga, det tillstängda.

Och då blir det inte avfallsfokus utan väckelsefokus, i ditt liv, och Guds kraft kommer att bistå, och strömmar av liv, och inte av död, kommer att utgå ifrån dig, och från ditt.

"När ni kommer samman då har var och en något särskilt att meddela, en psalm, en profetia, en uppenbarelse, något till undervisning." Det ordet gäller även här på nätet, liksom överallt där Jesu lärjungar kommer samman. Det finns inga frizoner där den Helige Ande inte behövs. Det är SÅDANA saker vi skall dela med oss av till varandra och till världen. Punkt. Finito.

Har du inget sådant att ge, så tig. Sluta fingra på tangenterna. Sök Andens vittnesbörd, och få ett Herrens ord, och låt oss få del av det. Allt vad en kristen säger gör eller är, skall komma genom de andliga nådegåvorna. Nådegåvorna är de medel Guds Ande uppenbarar sig genom. Och Guds verk skall verkas av den Helige Ande. Han är inte beroende av oss, vår vältalighet, våra åsikter, vårt tyckande, våra teorier. Vi är beroende av hans vishet, hans kunskap, hans ljus, hans ord, hans vägledning. Hans initiativ.

Utan det är allt ditt verkande bara pladder, som blåser bort i vinden och försvinner. Men bär du fram levande ord, kan det hända att de orden består i evighet. Vem vet vad som skrivs i framtidens Biblar och vad de kan hitta bevarat på nätet?

Ibland händer det att någon ringer mig och tackar mig för något jag skrev i någon traktat för över 20 år sedan. Och jag förstår ingenting, blir nästan arg. Jag vill bli lyssnad på idag. Men ändå, tänk.

På den tiden var jag hyperradikal. Jag gick fram som en ångvält och körde över alla. Ibland även den Helige Ande. Det fick givetvis inte fortsätta, så Jesus lät mig gå i väggen några gånger, så att jag lärde mig lyssna bättre på hans stämma. Hyperradikaliteten finns kvar, men den har förhoppningsvis fått lite sällskap av vishet, jag vet inte. Vissa får svåra uppgifter.

Jag såg en syn en gång, jag och en broder satt vid ett bord och åt. När vi tog upp maten med våra gafflar började maten brinna, men vi åt och elden brändes inte.

Det betyder att vi bara skall äta levande, brinnande föda. Vi skall INTE lyssna på död förkunnelse, ta del av träldomsandar, utan söka oss dit där elden brinner eller se till att tända elden själva. Vår andliga föda måste ha liv och ge liv, annars slösar vi bort våra kristna liv.
...

Framför allt som må bevaras, må du bevara din lära.
Nej, så står det inte. "Må du bevara ditt hjärta", står det. För därifrån utgår livet. (Ords. 4:23)
___

Allt du inte ville veta om Montanismen

2010-08-19T20:22:00.005+02:00

Vilken intressant läsning om montanisterna. Här har någon plockat fram allt han hittat om den montanistiska väckelsen, för att visa sina läsare hur fel och urspårade de var, för att riktigt övertyga dem om att man inte bör anse den rörelsen som en sann kristen rörelse - och så när jag läser den så upplever jag det precis tvärtom - den bar alla kännetecken på en sann väckelse. Klassad som heretisk av den etablerade kyrkan, misstänkliggjord, nedgjord, men bringande glädje och upprymdhet åt de "förvillade". Precis som det varit med alla väckelser. Visst har de varit heretiska, för vad skall Gud göra när de renläriga blivit hårdhjärtade, om inte sända en heretisk väckelse för att reta dem till vansinne, så att de slutligen förpassar sig själva ut i periferin och upphör att röra sig inom hans område med sin avfälliga renlärighet, och så lämnar plats åt de "villfarna" att mer och mer ockupera sanningen och ta den till sig som sin.

Oj, det var nog lite av Montanus ande över mig där.

Ancient References to Montanism
___

Det är ok att ha en fantasigud

2010-07-01T14:12:00.002+02:00

Med religionen är det så här, att det är ok att du ber, så länge du inte får några bönesvar. Det är ok att du talar med Herren, så länge du inte påstår att han svarar dig. Det är ok att be för sjuka, så länge de inte blir friska. Allt sådant är acceptabelt, så länge det bara inte framstår som något verkligt. Vi får gärna ägna oss åt ritualer, och traditioner, men börjar någon tala om Gud som om han vore närvarande, och verklig, då blir de religiösa och gudlösa rädda. Då ser de hjärnspöken och plockar fram anklagelseakterna.
___

Vad skulle hända om alla frälsta kristna skulle försvinna från jorden i ett ögonblick?

2010-05-17T18:35:00.007+02:00

Bibeln säger att just detta skall ske en gång, och det kan vara mycket snart.

● Jesus säger att vi är jordens salt och världens ljus. Vi är alltså det andliga ljus, som finns i världen, och vi är det salt, som förhindrar dess förruttnelse. Ta bort detta, och vad händer? Ljuset slocknar, förruttnelsen får fart.

● Bibeln säger också att Guds församling är sanningens fäste och grundpelare på jorden. Ta bort sanningens fäste och grundpelare, och vad händer? Lögnen får fritt spelrum, och ingen kommer längre att förmå genomskåda den.

● Jesus säger också att vi, de kristna, har fått makten att förtrampa all ovännens härsmakt. Detta omfattar således all ovännens härsmakt, inte bara en del av den. Det är alltså vi som håller den i schack, vår närvaro här på jorden förhindrar ovännens härsmakt att fullständigt segra, fullständigt ta kontrollen över människosläktet.

● I Lots dagar, när änglarna skulle förstöra Sodom och Gomorra, innan de kunde gå till verket och släppa lös naturkrafterna över städerna, så måste de rättfärdiga tas ut ur städerna. Så länge det fanns några rättfärdiga närvarande, i det syndiga nästet, hade det trots allt kvar Guds beskydd. Men när Lot och hans familj lämnat staden, då regnade eld och svavel ned över den.

● Och inte förrän Noa och arken hade fyllts med sina passagerare, lät Gud regnet och djupets källor helt öppna sig över världen, så att den dränktes.

NU HAR DU FÅTT en hel mängd (fem) exempel på vad som skulle ske, om alla rättfärdiga, alla pånyttfödda kristna, togs bort ifrån jorden i ett ögonblick.

Det skulle bli andligt nattsvart. Världen skulle ruttna ihop totalt. Lögnen skulle välla fram som en flod. All ovännens härsmakt skulle få fritt spelrum. Naturens våldsammaste krafter skulle släppas lösa över världen, då inga änglar längre skyddar den.

Summerar man allt detta, då får vi något som påminner väldigt mycket om det som står i Uppenbarelseboken.

Och då förstår vi samtidigt, att det som står i Uppenbarelseboken inte kan ske förrän den kristna församlingen, med allt sitt goda, gudomliga inflytande, är borta ifrån jorden.

Vi är garanten för att de händelserna inte kan ske.
...

UNDER DE SENASTE ÅREN har det susat förbi en hel del kometer i närheten av jorden. Det har varit så många att jag tappat räkningen på alla nyhetsnotiser om detta. Med astronomiska mått har vi gång på gång undgått att träffas bara med någon hårsmån. Förr eller senare kommer det en som träffar. Eller flera stycken. Vi lever under Gudomligt beskydd, trots all synden här på jorden. Gud är långmodig, och ger oss respit, så länge det finns människor som vill omvända sig, och så länge som missionens tidsålder pågår.

Katastroferna i Uppenbarelseboken inleds med vad som troligen är ett par kometnedslag, som enligt vad Johannes såg kommer att ta död på flera miljarder människor (om vi utgår ifrån dagens folkmängd). Dessa händelser sker inte i slutet, utan i början av vedermödan alltså. Om inte Gud har låtit någon sådan komet slå ned på jorden under hela dess tidigare historia, när det mycket väl kunde ha skett, då tydligen sådana himlakroppar susar förbi här ofta, och på mycket nära håll, varför skulle han då låta det ske nu, så länge hans församling finns kvar på jorden? Det är uppenbarligen för vår skull han hindrat det hittills. För oss, och för dem som ännu skall bli frälsta.

Men det kommer en dag, då missionens tid är över, och då skaran som skulle insamlas har blivit fulltalig, och då kommer han att hämta hem dem som ännu lever här på jorden. Därefter, då allt det goda, tidigare nämnda, inflytandet, är borta ifrån jorden, då finns det säkert heller ingen anledning att styra undan inkommande kometer. Kanhända de t.o.m kommer att riktas mot jorden, för att den skall få den dom dess kvarvarande invånare faktiskt har bett om, genom sitt öppna trots mot Skaparens lagar och ordningar.
...

DÄRFÖR ÄR DET SÅ HÄR, att så länge vi lever här på jorden, så länge är missionens dörrar öppna. Det kan vi lita på, och det skall vi lita på. Gud håller tillbaka världsalltets krafter, och håller makter både under jorden och i himlarymden bundna, så att de inte skall kunna hindra oss att utföra vårt värv, vårt skördearbete. Jorden, skall vi veta, tumlar inte runt i rymden av sig själv och håller sig i bana och i harmoni med andra himlakroppar, av egen kraft. Genom människans synd har också jorden drabbats, och dess öde beror av oss.

Det som sker med jorden under vedermödan, är inga alldagliga händelser. Det är helt klart sådant som sker när en planet lämnats åt sitt öde, då inga Herrens änglaväktare längre tar vård om den.

Du vill inte vara med där. Och du behöver inte vara med där. Vi har ett löfte, vi har ett hopp. Låt oss ta vara på det.
___

SKAPARINSTRUMENTET

2010-04-20T13:52:00.002+02:00

Vilket verktyg använde Gud när han skapade världen? Var det en skruvmejsel, en hammare, en såg? Var det en vinkelhake, en passare, en linjal? Eller var det en målarpensel, en projektor, eller en sändare? Nej, det var något mycket mera personligt. Han använde sin mun. Har Gud en mun? Uppenbarligen har han det, av något slag, eftersom han kan tala. Det står att han sade, och det vart. Han bjöd, och det stod där. Så Gud har en mun, av något slag, och han talar, och saker blir till. Självklart på ett helt annat plan än vad vi som människor ens kan föreställa oss, men ändå, i princip finns det likheter.

Detta blir ju särskilt intressant när det börjar gå upp för oss, att vi också har en mun. Och kan tala. Och är Guds avbilder. Har vi månne fått "ärva" något av samma egenskaper som Gud har? Kan vi använda vår mun, och våra ord, på ett liknande sätt?

Det är just vad vi kan. Vi gör det hela tiden, men oftast på ett bakvänt sätt. Vilket visar vilken makt vi egentligen står under. Vi talar som vi är lärda, i världens ande, som är fördärvets ande, den nedbrytande, korrupta anden. Vi har väldigt lätt för att säga negativa saker, och inser inte att vår mun är vårt skaparinstrument, och att vi med våra negativa ord kallar fram negativa ting. En negativ människa påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Och det omvända är lika sant. Vår mun är ett skaparinstrument. Men det är mycket lättare att tala det negativa, för vi befinner oss i en värld där den negativa kraften, och inflytandet, har fått herraväldet. En människa behöver i princip bara öppna sin mun, för att det skall välla ut en massa negativt och fördärvligt tal ur den. "Fy vilket dåligt väder" brukar vara det första människor säger till varandra när de möts. Eller något annat klagomål på tillvaron. Det är liksom det naturliga, för att skapa kontakt, att man klagar på något. Inte att man säger något gott eller uppmuntrande, utan det skall vara något man kan klandra eller kritisera eller beklaga sig över. Eller rent av förbanna. Helst skall det komma någon svordom också, då är man helt accepterad och på "god" fot med varandra.

Säger någon något gott i en sådan stämning framstår de som idioter. Det är djävulens ande som råder då, och de ger honom sin hyllning, öppet, eller bara med sin attityd.

Att tala gott är mycket svårare, i denna värld. Då möter man motstånd, från sitt eget sinne, sitt eget kött, och från själva atmosfären, och från människorna. Men visst går det, och den som gör det till en vana kan bli en glädjespridare, även utan att vara en troende. En sådan människa har lärt sig att följa en andlig lag, utan att egentligen vara andlig. Det går att finna fram de lagarna även för dem som inte har tron. Det leder aldrig någon till frälsning givetvis, men det finns något gott i det.

Den som är frälst och befinner sig under Guds Andes inflytande, och som också lever i och följer dessa andliga lagar, kan förändra hela världen. Jesus gjorde det, och han var Guds Son. Han är Guds Son. Petrus gjorde det, Paulus gjorde det, och de var bara vanliga människor. Men de var lemmar i Jesu andliga kropp. Och det är vi också. Elias gjorde det, Johannes gjorde det. Alla kristna gör det, i någon mån. Utan oss hade det varit nattsvart här. Står det inte så här i Bibeln: Låt inget ohöviskt tal utgå ur er mun? (Ef. 4:29) Vilket ju visar vilken kroppsdel vi verkligen skall vara noggranna med hur vi använder.

Munnen och tungan har liv och död i sitt våld (Ords. 18:21). Man kan bokstavligen ta död på en människa med sin tunga. Och man kan ge dem liv. En tunga kan släcka en hel väckelse, men den kan också sätta en hel församling i brand. Lägg märke till vad det är du sprider omkring dig. Sprider du eldsgnistor, eller släcker du Andens eld i människor?

När människor pratar negativt, bemöter du det med Guds ord, eller faller du bara in i dödsnacket? Det går inte, jag kan inte, det är meningslöst, jag orkar inte. Jo det går, du kan, det är meningsfullt, och du orkar. I Kristus förmår vi allt, har allt, vet allt. Tror du inte det, då betvivlar du hans allmakt. Och all den makten, den har han vidarebefordrat till oss, hans lemmar, hans kropp. Vi skall leva ut Kristuslivet, tala det goda, göra det goda, och få se det goda.

Vi skapar med vår mun, vårt tal, goda ting. Vi befaller fram hälsa, välgång, och tro. Det goda talet öppnar för Jesus, för den Helige Ande, att flöda och verka. Tänk, en kedjereaktion av godhet.

Men kan man inte bara be om allt detta i stället? Jo, men då får du be ständigt. För munnen är i nästan ständig verksamhet, och dess skaparförmåga är i kraft hela tiden. Öppnar du din mun och säger något, så är dess skaparkraft verksam. Gud skall hålla räkenskap med oss för hur vi använt den kraften. Intill minsta ord.

Vem är då i stånd att tygla sin tunga? Ingen, i sin egen kraft. Men i Guds kraft kan vi det, gör vi det. Guds Ande föder i oss goda tankar, övervinnartankar, insikt, upplysning, genomskådning, rätt och sanning. Vi säger vad Skriften säger, vad den Helige Ande viskar och manar oss till. Vi har tro och tillit till Gud, viker inte ner oss, släpper inte efter för ondskan, fördärvets tal, fåfängan, eller något annat som bryter ned. Vår Gud är stor, har all makt, förväntar stora ting av oss. Vi är den levande Gudens församling, en skara av konungslig ätt, och med konungslig självbild.
___

TRIAL AND ERROR

2010-03-26T18:33:00.007+01:00

När man lär känna naturlagarna använder man sig som oftast av ovanstående metod - trial and error - försök och misstag. Dvs man prövar sig fram. Släpper man en sten på sin fot, så gör det ont. Man prövar igen, och samma sak sker igen. Man har nu lärt sig hur gravitationen fungerar, och att den kan göra ont. Och så slutar man släppa stenar på sin fot.

Bränt barn skyr elden är en annan lärdom. Sätter man sitt finger i eldslågan, så bränner man sig. Där behöver man oftast bara ett försök för att lära sig.

I den andliga världen är det egentligen likadant, likväl är det väldigt få kristna som förstått detta och som lärt sig något av det. De flesta sticker gång på gång sina fingrar i elden, släpper gång på gång stenar på sina fötter, och skadar sig följaktligen hela tiden.

Vilken naturlag talar jag om då? Jo, Andens naturlag. Vi har fått Guds Ande som ett instrument, som en indikator, på hur vi har det i vårt förhållande till Gud. Anden är ett prövoinstrument. Pröva huruvuda ni är i Herren, skriver Paulus (2 Kor. 13:5). Men likväl struntar kristna oftast i detta. De bedrövar villigt och obekymrat detta finkalibrerade instrument, och fördriver Andens välbehag och släcker Guds eld. De går hellre efter traditioner, idéer, påhitt, än att lyssna till Anden och stämma sitt liv och sin vandring efter hans indikationer.
...

Man skulle kunna säga att det också finns några grader på det här instrumentet. Jag vet och tror helt och fullt att Guds Ande är en person, så läsaren får förstå att detta bara är en liknelse på hur det fungerar. Det kunde lika gärna uttryckts med mera personliga termer, men även i skriften har vi exempel på att Guds Ande liknas vid opersonliga ting, som t.ex vin, som vi alla vet.

Sålunda: De graderingar vi har att gå efter är följande:

1. Anden kan bedrövas. (Jes. 63:10, Ef. 4:30)
2. Anden kan förbittras. (Hebr. 3:7-19)
3. Anden kan utsläckas. (3 Mos. 6:13, 1 Tess. 5:19)

Vad kännetecknar de här graderna, hur lär vi oss känna igen dem, så att vi kan ta lärdom av signalerna?

En bedrövad Ande är just det. Man upplever bedrövelse i sin ande, där Guds Ande residerar. Det har i stället för Andens glädje kommit en bedrövelse, en känsla av hopplöshet, instängdhet, man upplever sig oinspirerad, tom, och kan inte tjäna Jesus på normalt sätt med de andliga gåvorna.

En förbittrad Ande är också just det. Man upplever en förbittring i sin ande. Det blir bittert, surt, vrångt, vresigt. Man mister tålamodet lätt, vill ta i med köttet för att få sin vilja fram, och börjar se med missnöjda ögon på dem man har i sin närhet. Man kan inte längre uppfatta det Gud gör i dem, utan ser bara fel och brister.

En utsläckt Ande är också just det. Guds Ande har blivit helt utsläckt i en. Man känner sig död, bedövad, stum. Man har ingen lust att prisa Gud längre, eller syssla med hans verk. Man gör det av pliktkänsla, men har större glädje i att göra något helt annat. Man går på möte men är gladare när man får gå hem igen.

De här indikationerna upplever vi alla som är Andedöpta, mer eller mindre. (Är du en av hela hjärtat hängiven Jesu lärjunge, så upplever du det mindre och mindre.) Det är nämligen, som sagt, så man lär känna Guds Ande, och så man lär sig att vandra i gemenskap med Jesus, i hans Ande.
...

Nu har du fått exempel på de indikationer Guds Ande ger oss. Det finns fler och det finns nyanser, men detta är saker jag lärt känna under 30 år av vandring med Jesus. Vi vill inte ha en bedrövad ande, ännu mindre en förbittrad, och allra minst en utsläckt. Vi vill ha en visdomens ande, en saktmodets ande, en hoppets och glädjens ande, vi vill ha Smörjelsen, så att vi kan tjäna Jesus med de gåvor han gett oss, för utan de gåvorna är vårt verk bara ett människoverk och vi har ingen lön och bär ingen frukt för evigheten. Allt vi gör utan dem är värdelöst, som mest filantropiskt men som fnöske i Guds ögon. Allt sådant kommer att brinna, men det Anden gör i och genom oss, det kommer att bestå för evigt och bära stor frukt.

Vi vill inte slösa vår tid med religiositet, därför lär vi oss att lyssna till Guds Andes indikationer, vi tar lärdom, vi böjer oss, vi frigör oss från det och dem som står honom emot, och sällar oss till det och dem som följer honom, i Smörjelsen. Så får vi vingar och hastar framåt som örnar (Jes. 40:30-31).
___

Den Helige Andes fiender

2010-03-16T00:03:00.015+01:00

Den absolut värsta fiende den Helige Ande har i våra liv som kristna, är vi själva. Jag syftar alltså på kampen mellan köttet och anden. Men, man bör också ha väldigt klart för sig, som kristen, att det inte alltid beror på oss själva, om Anden skall kunna vara verksam i våra liv. Det kan nämligen vara som det var för Jesus själv, i Nasaret. Det står om honom, att han där inte kunde göra många under. Guds kraft var alltså bunden, så att t.o.m Guds Son själv inte kunde verka med Andens gåvor på normalt sätt.

Det här är mycket vanligare än vad vi föreställer oss. Ingen vill ju erkänna att det kan vara DET det beror på, att Andens liv är så lågt, utslocknat och dött, bland kristna. Nej, det är Gud som inte "sänt väckelsen" ännu, minsann. Ånej, väckelsen är sänd för två tusen år sedan, och nu skall du bara ta emot den, med öppet hjärta, Guds församling, i endräkt, och Herren kommer att ta gestalt i dig. Men stå honom emot, och han kommer att stå dig emot. Var kritisk, knorrisk, gensträvig, egensinnig, och du blir ett Nasaret, där få underverk kommer att ske. Få frälsningsunder, få helandeunder, få befrielseunder, och få undervisningsunder.

Guds folks historia visar oss, att det kan vara så lite som en enda person, som skiljer oss ifrån väckelse och seger över fienden. Akans nedgrävda skatter orsakade Israel nederlag i striden. Så länge Akans skatt låg nedgrävd, kunde de inte segra, inte uppleva Herrens kraft i striden. Vad mer då, om hela menigheten hade varit med Akan. Då kan de glömma väckelse och börja förbereda sig på ökenliv i minst en generation framåt.

Men Akan avslöjades, genom profetiska ageranden, och segern blev deras igen.

EN person alltså, stod den gången i vägen för Guds folks framgång. Så ha akt på dig själv. Strömmar inte Guds Ande genom dig, så strömmar Anden ej heller vidare till de syskon du har omkring dig. Du gör dem delaktiga i dina hemligheter, genom din närvaro.

Jag har varit med om detta på möten flera gånger. En gång som ganska nyfrälst. Vi var vana att Guds Ande flödade fritt då, en tid, men en kväll var det stängt i bönen. Religiöst betraktat kunde detta ha setts som normalt. Man ber och inget händer. Som vanligt alltså, på de flesta håll. Men vi var vana vid en verklig väckelseatmosfär, där Andens gåvor var verksamma nästan i varje möte. Och nu var det stängt, i bönen efter förkunnelsen.

Jag kände att det fanns ett motstånd, och att det var någonstans i närheten av där jag satt. Så jag bad intensivt, inte högt men hörbart, att motståndet skulle brytas. Några andra hakade på, så att pressen ökade mot personen som inte hade det rätt ställt och som inte ville ha det rätt ställt, uppenbarligen. Efter en stund fick en person nog och reste på sig och lämnade mötet. Och segern bröt loss. Inte för att någon gick, för det gick och kom folk hela tiden. Men för att motståndet lämnade lokalen.

Det går kanske an när det bara är en enda person. Jag har varit med om när en hel liten skara fått gå på samma sätt också, innan segern kommit. Men tänk om nästan hela församlingen lever i ett andligt motstånd mot det Gud vill göra. Då har man det inte lätt som väckelselängtande, och som bedjande person. Då kanske man måste lämna den skaran själv, och gå någon annanstans där det är mera öppet.

Jesus stannade inte i Nasaret. Han uttalade skarpa varningsord mot församlingen där. Och han har inte ändrat sig. Guds helige Ande är verksam idag på samma sätt som Jesus var då. Så detta är saker vi bör ha klart för oss, och vara beredda på.

Jag tror inte att detta med att känna och lokalisera motståndet mot den Helige Ande är något som bara vissa kan göra. Det kan alla kristna göra, bara de vill det och är öppna för det och vågar göra det.

Varför händer det inget i mötena? Varför är det så dött? Om du upplever det så, så gör något åt det! Du kan det. Be att motståndet skall brytas, känn var det sitter, och intensifiera din bön, så att akansynden blir avslöjad. Och nu avses inte broder LP som sitter fast i någon drog ännu. Det här är djupare, allvarligare saker. Det handlar om trots, mot Guds uppenbarade vilja. Akansynden handlade om en person som hade andligt inflytande, men som använde det på fel sätt, som var upprorisk mot något som Gud hade sagt. Som nonchalerade det profeten talat, i speciellt avgörande situationer.

En person som kämpar med sina svagheter är aldrig en fiende till Gud, och aldrig något hinder för Andens flöde. Men en som döljer dem, vare sig det handlar om ting eller tankar, en sådan person kan fälla ett helt folk. En som hycklar, skrymtar, gör sig till något han/hon inte är, spelar dubbelspel. Du märker det genom att det inte finns något av Anden i eller runt honom. Orden kan vara fina, men det finns inget flöde bakom dem.

Alla har inte samma förmåga att flöda med i det andliga, men de är i alla fall inte motståndare till det. Anden kan flöda fritt omkring dem. Men kring den gensträvige eller egenmäktige eller skrymtaren kan Anden inte flöda. Guds Ande drar sig ifrån sådana personer, hur religiösa de än är. Och han drar sig långt ifrån dem. De måste antingen avslöjas, eller drivas ut. Får de vara kvar så drar de död över en andlig gemenskap, och orsakar att de människor som skulle fått del av alla välsignelserna och rikedomarna från Gud, blir utan och förgås. Så allvarligt är det när det finns motstånd mot Guds verk bland Guds eget folk. Vi får aldrig gjort det vi kunde ha gjort. Väckelsen går förbi, utanför huset, och går till någon annan. För att du inte vågade konfrontera motståndet, hindret, propparna. För att du fruktade människor mer än Gud, du ville inte bedröva en människa men du bedrövade den Helige Ande. Och förhöll andra den välsignelse de skulle haft för att överleva som Guds barn.
___

Var ort som er fot beträder har jag gett er

2010-03-09T21:45:00.009+01:00

"Var ort som eder fot beträder har jag givit eder..." (Jos. 1:3)

Det här betyder just vad det säger. Men, verkställigheten sker inte automatiskt. Vi behöver proklamera det också, säga det, inför andevärlden. Här kommer vi! Och det är vi som bestämmer! Inför de icketroende bör man vara vis, dock. Så kan man inte säga till dem. Där får man låta dem upptäcka det själva, så småningom. Men inför de fallna makterna skall vi uppträda som de överherrar vi är.

Gör vi det kommer vi att upptäcka att det skapas en helt annan atmosfär på den plats där vi är. Om vi ber för människorna i huset där vi bor, så kommer den förändringen att märkas. Samma sak på arbetsplatser, i skolor och överallt där vi befinner oss.

Vi ber, så som Anden leder oss, lyssnar och gör som han visar.

Det är lätt att glömma detta. Att ha "missionsfältet" där ute någonstans, men glömma det som finns nära.

För Paulus var missionsfältet där han var. Var han på en båt, så var det där. Han lyckades befinna sig i det andliga centrum var han än gick fram. Han tog kommandot, inte över människorna men i den andliga världen. Och han brydde sig. Han ville inte att någon som var i hans närhet skulle råka illa ut. Kanske han upplevde att han ansvarade för dem.

Vi har nog försummat detta väldigt mycket. Jag har det. Men det finns tid till bättring. Och insikt. Och kläm på hur det skall gå till.
___

HJÄLPAREN

2010-02-22T23:59:00.006+01:00

När Jesus skulle lämna jorden, så meddelade han sina lärjungar, att han skulle sända dem en annan hjälpare, den Helige Ande, som skulle leda dem fram till hela sanningen.

Det här är väldigt intressant. För det första - en annan hjälpare. Dvs Jesus hade dittills varit deras hjälpare. Och vägledare. När lärjungarna vandrade med Jesus, så var det för dem ett nära umgänge med honom. De kunde tala med honom, fråga honom om allt, vad det än var, och han gav dem de svar de behövde.

Så när han sedan sade att de skulle få en annan hjälpare, så avsåg han givetvis att denna hjälpare skulle vara med dem på samma sätt. De skulle nu kunna vandra i nära gemenskap med Hjälparen, och söka svar på sina frågor på samma sätt som tidigare. Jesus sände dem inte en Bibel. Han avsåg alltså inte att de enbart skulle söka sina svar i Skrifterna. Dem skulle de läsa, men den som skulle leda dem, in i skrifterna och till den fulla sanningen, och i övrigt vara med dem och ge dem svar på allt de behövde veta - var den Helige Ande.

Det här innebär för oss att vi är anvisade att utveckla en likadan relation till Jesus, i den Helige Ande, som den lärjungarna hade med honom när han var här. Så när du behöver veta något, då går du inte till Skriften enbart. Du går till Jesus.
___

ÄR HAN VÅR HJÄLPARE - I ALLT?

2010-02-12T13:21:00.001+01:00

En kristen förkunnare skall inte förkunna sina egna läror eller uppfattningar. Inte ens om de är aldrig så välgrundade i Skriften, Guds ord. Det är Guds Ande som är Skriftens tolk, Skriftens utläggare, såväl som dess inspiratör och författare. Vi talar de ord som Anden lär oss, säger Paulus, t.ex. Det är också Guds Ande som skall lära oss var gränserna går mellan Kristi rike och världens rike. Vi behöver inte överdriva, bli nitiska, utan skall bevara vår frihet. Vi behöver inte bli asketer, bosätta oss i öknen. Så länge som Guds Ande går med oss, i våra utflykter i världen, så länge har han godkänt de utflykterna. Vi behöver känna till den värld vi skall vinna för Jesus, vi kan inte komma som fullständiga främlingar till den, och tro att den skall lyssna till oss. Vi skall givetvis heller inte komma i dess anda och fyllda av dess begärelser, för då får vi dess öra på fel sätt. Men det är Guds Ande som drar gränserna, som indikerar, och balanserar, vår vandring i världen.

"Det får du icke röra vid, icke taga i", sade fariseismen. Men fariseismen var utan kraft, och därför svag när den mötte världen och dess ande. Den retirerade därför, liksom "ökenfäder" i senare tid. Men med oss är Herren, vi kan därför gå ut och möta världen, och bli övervinnare. Vi kan sprida Kristi härlighet, och dess sken, i mörkret.

Här kan man börja teoretisera om hur långt och hur kort man kan gå, men det är ju som sagt inte vi som skall avgöra det. Vi skall i stället göra som aposteln uppmanar oss, att pröva vad som är välbehagligt för Gud. Prövoinstrumentet måste vara igång, väloljat, så att vi är uppmärksamma på hur den Helige Ande reagerar på det vi möter och det vi gör, i världen.
___

ANDENS VITTNESBÖRD

2010-02-02T03:47:00.011+01:00

Andens vittnesbörd är något underbart, men det är också något nödvändigt. Som kristen skall man inte öppna sin mun, eller skriva eller göra något över huvud taget, utan att det har Andens vittnesbörd. För egentligen är det ju inte så att vi har ett budskap att överlämna, utan vi ÄR budskapet. Med allt vad vi är, vad vi gör, säger och förmedlar.

Nu är ju detta det himmelska idealet, men att alltid nå upp till det är kanske inte helt realistiskt. Men det är som sagt det ideal vi skall ha. Att alltid vara i välsignelsen, alltid i Smörjelsen, alltid vara ett utflöde av Guds härlighet och hans goda väsen. Alltid ha hans närvaro runt sig, den överbevisande närvaron, den närvaro som förmedlar tro, som gör tron självklar, där den förut syntes omöjlig, som öppnar, där det förut var stängt.

Vad är Andens vittnesbörd? Jo det är den där Gudsindikatorn jag skrev om i en annan artikel. Vi har inte fått världens ande utan den ande som är av Gud, för att vi skall veta vad som har skänkts oss av Gud. Andens vittnesbörd indikerar när du talar i Anden, eller agerar i Anden. Andens bärare känner då detta, och ger det till känna. Som i ett möte då åhörare säger Amen, amen. Inte av partisinne eller för att de håller med i köttet, utan för att Anden indikerar, och sanktionerar.

Jag märkte att jag hade Andens vittnesbörd när jag var alldeles nyfrälst (i pingströrelsen). Någon berättade om att de vittnat för Jehovas vittnen, och Jehovas vittnen hade sagt att vi pingstvänner svävar i det blå. När jag hörde det där, svarade jag: Bättre att sväva i det blå, än att gräva i jorden. Och de som hörde det började prisa Gud och säga halleluja.

Det handlar inte om kvicktänkthet eller om att hitta på smarta formuleringar. Det är impulser bara, tankar som kommer ned ovanifrån, som man bara säger ut. Det kan ju behövas ett hjärta som brinner där inne också. Annars dimper det nog inte ner så mycket.

Ett sådant hjärta får man när man kommer som en spillra till Jesus, och förblir hos honom i evig tacksamhet för hans kärlek, godhet, nåd, och himmelska vänskap.
___

KVALIFIKATIONER I GUDS RIKE

2010-01-20T23:36:00.002+01:00

Det är viktigt, anser åtminstone många kristna, att förkunnarna är fyllda av Anden. Men i den nytestamentliga församlingen var det lika viktigt att de som serverade maten var Andefyllda. För annars blev det ju ingen välsignelse med den maten. I en Guds gemenskap skall ALLT vara ett utflöde av härligheten. Därför kan man inte utse vem som helst ens till den ringaste syssla bland de heliga. Vi är en kropp, och om du så bara skall vattna blommorna, så skall du göra det i den Helige Ande. Och då kommer de blommorna att bli välsignade och utstråla välsignelse. Vi förstår att vi lever i ett rike, där atmosfären är den Helige Ande, och att när människor kommer i närheten av oss, och våra områden, så skall de möta och känna den atmosfären, oavsett om det är i ett möte eller före eller efter ett möte, var helst vi befinner oss, och vad helst vi gör.

Nu kommer dock inte den här atmosfären att strömma genom oss, om vi inte öppnar våra andliga andningsorgan och först insuper den, och sedan utandas den. Det går att befinna sig i Guds rike, dvs inom dess fysiska gränser, och ändå inte vara en del av Guds rike. Du kan vara så tillproppad, med ditt eget, eller andras, och inte Guds, att du är stängd som med kopparportar. Och då är det också stängt runt omkring dig. Och kommer du till en andlig sammankomst i det tillståndet, så är du ett hinder för vad Gud vill göra där. Det räcker att du sitter i mötet, men än värre givetvis om du tar dig till att förkunna. Eller skriva, som i detta fallet, på en webbsida. Lika illa. Jag har kastat hundratals artiklar, som jag skrivit, men som jag sedan märkt inte har Andens vittnesbörd. Sådant är inget att spara på, släng det bara. Och som sagt tidigare, detta gäller inte bara i våra vittnesbörd och för dem som frambär Guds ord. Det gäller ALLT vad vi gör, som kristna. Det är lika viktigt vad du än gör, för annars tillför du bara en massa själ och kött, död och träldom, till atmosfären, och det kommer att påverka dem som inte vet att ta sig till vara.

Därför är det så här, att allt som står oss i vägen, för det andliga tillflödet, det måste vi göra oss av med. Hur kärt det än är, hur invant det än är, hur fromt det än är. Vilka uppfattningar det än är. Vilka ståndpunkter det än är. Om dina ståndpunkter inte är dig till välsignelse, så inse att de inte är av Herren. Det Jesus gör i en människas själ, det åtföljs också av Andens välsignelse, och av Smörjelsen. Det har liv i sig, och glädje, och inspiration. Det upplyser, inger hopp, tro, vision, och sätter oss i rörelse. Har vi inte detta skall vi inte nöja oss förrän vi fått det, erövrat det, tillägnat oss det. Detta är det primära, och allt annat betydelselöst. Om inte Herren går med oss, vill vi inte gå alls. Spirar det inte av liv i oss, då har vi inte liv i oss. Du behöver inte vara död om så är, men du är sannerligen nära.

Det är alltså ett ansvar man har, som kristen. Ingen lever för sig själv, ingen dör för sig själv. I en kropp - och kroppen är förenad även om den inte är det fysiskt alltid - är alla beroende av alla, och samma livsflöde strömmar genom alla. Och tänk dig då själv om du är en propp, en blodpropp. Vad sker då med dina närmsta leder och lemmar? De får inget blod!

Vem vill vara en sådan lem i Kristi kropp? En som är till förbannelse för andra, som bara bringar död och torka? Därför så skall man veta med sig, när det är tid att tala och när det är tid att tiga. Eller avstå från att knappa på tangenterna. Om jag inget har att komma med, som ger livet vidare åt andra, då skall jag bara tiga. Det är min skyldighet i det läget. Och att uppsöka bönekammaren, den inre, och inte komma ut därifrån förrän Herrens Ande uppfyllt själen på nytt och försett den med levande ord.

Det finns de som struntar i sådant här. Kung Saul var en av dem. Kung Saul var inte en oandlig person. Med GT-mått var han andedöpt. Han hade upplevt mäktiga ting med Herren. Men när profeten dröjde, då profeten teg, när Saul ville han skulle tala, då tog sig Saul för att själv tala, och göra, vad bara profeten skulle. Och förde förbannelse och nederlag över sitt folk, och sig själv.

Men vi skall ju ha möte nu! Vem säger det? Har Jesus sagt det? Jamen allt folket då? Någon måste ju säga något! Vem säger det? Har Jesus sagt det?

Jag hörde om en predikant som kom till ett stort, och då menar jag STORT, väckelsemöte, för att predika. Men när han skulle börja, sade Herren åt honom att tiga. Han bara stod där och teg. Folk började gå därifrån, men några stannade. Det slutade med ett fantastiskt väckelsemöte, med syner och uppenbarelser och de tog stora steg framåt i Guds rike.

Om vi verkligen vill uppleva Jesus, på riktigt, så måste vi vara lyhörda, och öppna för det oväntade, aldrig ta något för givet, aldrig vara pressade av program och tider, när vi tjänar den Evige Guden. Det finns inget som är så belamrande för det andliga livet, som former. Så fort en form blivit etablerad, så att den går av sig själv, så börjar den bli ett hinder för Andens frihet och flöde. Bort med former, och fram med Anden. Fråga Herren vad han vill göra, och glöm programmet. Säger han inget så följ det, men fråga först, och lyd om han talar. Och är detta med att fråga Herren helt okänt för dig, så står du inför många fördolda skatter att upptäcka.
...

Och vem är jag att säga, och skriva detta? Ingen, givetvis. Men om Herren sade det, så må du lyssna, och göra.
___

JAG TAR BEFÄLET

2010-01-12T22:34:00.009+01:00

När jag skrev om att vi är gudavarelser ¹, så lade jag en grund, för mångfaldig fortsatt framryckning, i Guds verk, för ett Guds folk.* Men jag beskrev långt ifrån allt av detta. Jag tror det gavs mig för att vi inte skall förlora det stora som finns i sanningen om detta. Överdrifterna kan vi glömma, om de nu verkligen var överdrifter. Ordet i sig självt visar detta, lovar detta, möjliggör detta. Trons verk börjar med att frön sås, sedan börjar det gro, och så föds tankar och visioner fram, och på detta kommer handling, bekännelse och handling, som skall bära frukt.

Hur skall man som Guds folk betrakta sig själva? Som "arma fattiga syndare"? Tja, visst, men bara om vi betraktar oss sådana som vi är i oss själva. Men vi är inte bara i oss själva. Vi är i Kristus. Och var finns han? I krubban i Betlehem? I Galileen? På Golgata? (Må ingen missförstå mig). Nej. Han är på tronen. På Guds tron, och han har all makt i himmel och på jord. DÄR har du din identitet, du som är en kristen.

Detta har vi alltså rätt att tillägna oss. Vi har rätt att bädda ned detta i våra hjärtan, bli medvetandegjorda om det, tacka Gud för det. Med kungamedvetande kommer kungavärdighet. Vi reser oss ur stoftet och ikläder oss vår skrud, vår kungamantel, inte som enskilda individer, men som Kristi brudeskara.

Vi är här för att manifestera Kristi kungamakt, som är en andlig makt, i denna världen. Det betyder inte att vi, eller han, skall bli kungar här, efter denna världens sätt. Vårt regentskap ligger på ett annat plan. Vår makt är större, godare, viktigare, mer fruktbärande. Vi förändrar, men inte med kulor och krut, utan med ord och med insikt.

Vi har fått makt, Kristi makt, att trampa på fiendens hela härskara, och denna skall inte kunna göra oss någon skada. Ligger nu denna makt i mänskliga prestationer, i mänskliga egenskaper? Nej, den ligger i hjärtats tro och munnens bekännelse. Precis som allt annat i Guds verk i oss, och med oss. Att få detta manifesterat i världen handlar alltså inte om något annat än det du gjorde när du blev frälst, eller andedöpt, eller vad helst du fått från Gud. Det börjar med att man läser Skriftens löften, tar emot dem i hjärtat, sedan förkunnar, bekänner, vittnar, står för det, håller fast vid det, även om det inte syns, och så kommer man sedan att kunna handla på det, när växten kommer.

SÅ NÄR DU GÅR UT I VÄRLDEN, så är det inte längre "arm fattig syndare" som kommer. Det kommer en kungason, en kungadotter, som med Kristi andliga auktoritet är den som har övertaget. Men det sker inte utan att du vet om detta, tänker på det, ber utifrån detta, och tar den makt i kraft som du har.

Det betyder att vi i varje rum vi beträder, i vår ande med frimodighet kan säga "Jag tar befälet". Så som de gör i militären, när befäl avlöser (eller avväpnar) andra befäl. Vi är ställda högre i den andliga rangskalan, än de onda andarna. Vi är ställda högre än de fallna änglarna. Vi är ställda högre än makterna och krafterna. Vi kan ta befälet, och med oss är Guds änglar för att verkställa. Detta låter stort, och är stort. Man får börja i liten skala, efter måttet av sin tro, och sedan låta det växa, efter hand som det får stabila rötter.
___

* Det låter pretentiöst, men likväl - så tror jag det var. Du får pröva det och se om det stämmer.
___

TRONS TILLÄGNANDE

2010-01-02T03:07:00.002+01:00

Vi vill gärna verka ödmjuka. Vi vill inte säga för mycket om oss själva, ha för stora utfästelser, sikta för högt. En sådan inställning kan vara riktig, om den kommer i Anden. Men den kan också vara vansinnigt fel och en skymf mot Kristi stora försoningsverk, om den kommer ifrån köttet. För Guds löften till oss är av en oerhörd dignitet, och dimension. Man baxnar vid tanken på vissa saker som Jesus utlovat.

Så hur skall vi kunna tillägna oss dessa stora och härliga löften? Genom att tro oss vara värdiga dem? Genom att tro oss vara dem vuxna? Genom att mäta våra tillgångar med löftenas mått?

Nej, det sker som allt annat i trons värld, det sker genom tro och bekännelse. Genom hjärtats tro, som Gud ger oss som gåva, om vi öppnar för den, och sedan genom att bekänna ut detta, som vi fått tro för. Detta trons frö, som spirar upp ur hjärtat, är inte en åskådningens tro, en tro som kan baseras på, som ovan sagts, våra egna tillgångar. Går vi efter dem kommer vi aldrig att våga bekänna det som spirar därinne. Det där inne är nämligen mångdubbelt dimensionerat jämfört med vad du är och vad du klarar av. Trons verk är Guds verk, och med kallet kommer kapaciteten och utrustningen. Men du kommer aldrig därhän utan att du vågar ta steget i tro, över trons landgång, där otrons och misslyckandets avgrund hotar på båda sidor.

Så att bekänna visioner, födda av Gud, kan te sig som otrolig storvulenhet för dem som inte själva känner Gud. Det kan te sig som vansinnesteorier, som köttsligt storhetsvansinne, som övermod, övertro, ogrundad optimism, osv. Men är det fött av Gud, så har det också bärkraft, och växtkraft. När du då börjar bekänna det du tror, trots att det kan verka omöjligt, hopplöst, så kommer Guds kraft att börja verka, och det andliga maskineriet att börja ticka. Vi kan inte ta oss detta, men vi kan sannerligen få det. "Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ja..." (2 Kor. 1:20) Är man sålunda öppen för det, och vågar tro det, trots sina egna ringa tillgångar, och inte baserar sin tro, sina visioner, på det vi har, utan på det Gud har och det Gud kan ge, och på hur han kan förvandla, och förändra, t.o.m verkligheten själv, så sker det.
...

NU KAN VI ju rikta in oss på olika områden. Guds verk är stort, och det finns många kallelser, och många pund att dela ut. Åt var och en efter hans förmåga, dvs efter hans eller hennes grundförutsättningar. Inte efter vårt nuvarande kunnande, men efter vad vårt kunnande kan bli när det överlåts i Guds händer, och till den kraft som skapade universum genom ett ord (genom en bekännelse sålunda). När detta har klickat igång, i ditt liv, så kommer alla dina förmågor och talanger att komma till rätta och bli verksamma i Herrens tjänst. Det börjar så smått och så växer det, du kommer att kunna kanalisera Guds helige Andes kraft och gåvor ut genom det du är bra på, det du har kunnande om, det du tycker om att göra. Och när andra andliga kristna märker detta, kommer de att ge dig erkännande för det, och uppmuntra dig att fortsätta. Medan de som är oandliga kommer att resa sig till motstånd, men det kommer bara att bekräfta för dig att det börjat hända något i ditt liv, när du plötsligt möter oresonligt motstånd för sådant du gör för Jesus, utifrån ditt hjärtas visioner.
...

DET KOMMER OCKSÅ att bli uppenbart för dig, att allt Guds verk har ett enda huvudsyfte, till vilket alla gåvor och manifestationer samverkar, och det är det stora missionsuppdraget. Viker du av ifrån det, så kommer också det andliga livet att vika av ifrån dig, i samma mån. Det finns inte en andlig gåva, eller tjänst, som inte är given med detta enda syfte. Församlingens uppbyggelse är inget självändamål, utan det sker för att den skall kunna vara ett moderssköte åt dem som Herren kallar. Samma sak med din personliga uppbyggelse, och allt vad du är och gör. Att du får det bra här i världen är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du är frisk och har hälsan är helt perifert, om det inte sker för detta syftes skull. Om du har pengar, familj, vänner, är helt perifert. Bara om det har en roll i det stora hela, är det till välsignelse, annars blir det din förbannelse, din snara.
___

Tillägg till "Gudsindikatorn"

2009-11-13T01:25:00.017+01:00

MAN KAN också säga det på detta sätt: När man har vind i seglen, då rör man sig framåt. Om man inte rör sig framåt, då har man inte vind i seglen. Det är typ sådana indikationer man skall gå efter. Vi har vind i seglen fast vi inte rör oss. Vem tror på det? Du kan ju ha glömt lätta ankar förstås. Lätta på ankaret då så får vi se. Ligger du fortfarande lika stilla, så sluta ljug. Sluta spela kristen. Lägg ner all inbillad gudstjänst, och invänta vinden, och följ sedan denna, och styr ingen annanstans än vart vinden leder.
___

GUDSINDIKATORN

2009-11-10T22:19:00.006+01:00

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Jag fick mer ljus över detta bibelord. Hur skall vi kunna veta vad som är av Gud, i våra liv och i våra andliga gemenskaper? Är det skrifttroheten som avgör? Stämmer allt med Guds ord, då är vi rätt. Inte så säkert. Hur vet du att allt är i enlighet med Guds ord? Är du domare nog att bedöma det? Nej, men om allt flyter perfekt och professionellt, då är Gud med oss. Nej, då vore världens store Guds bästa barn. Men om vi har många tillhängare, om folk flockas runt oss, som flugor runt sockerskålen? Nej, bara sötsaker leder till fördärv i slutändan.

Så vad avgör då? Jo, det som bibelordet ovan säger. Vi har fått Guds Ande, för att han skall visa oss, och avgöra, vad som skänks oss av Gud. Anden är instrumentet, indikatorn, signallampan, och basunen, som visar att nu är Gud med oss. Annars bedrar vi oss själva. Och vad är det Anden uppenbarar sig genom? Jo, genom de andliga nådegåvorna: "de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig..." (1 Kor. 12:7). Inte heller där skall vi bedra oss. Utan gåvornas medverkan är Guds Ande inte verksam. Nej, så allvarligt är det. Anden kan inte uppenbara sig genom något annat än sina gåvor. Dessa gåvor kan dock vara mångahanda, liksom tjänsterna. Variationsrikedomen är stor. Men allt indikeras genom att de vanligaste gåvorna bekräftar hans närvaro. Gåvorna kommer inte ensamma, utan i en kaskad*. Tungotalet flyter, profetians ande tränger igenom. Sedan bär detta som en brygga över till övriga gåvornas manifestation. Levande överbevisande förkunnelse, förkunnelse som ledsagas, stadfästs, av tecken och under; och hjärtan som öppnas.

Vi har så fin gemenskap. Ja, det har föreningar också. Vi är så trevliga. Ja, men det är inte tecknet. Tecknet är Guds närvaro. Jesu närvaro, hans rike, hans liv, hans missionsbefallning, när den sätter oss i stånd att verka, frambära, levande ord, förvandlande ord, befriande ord, illuminerande ord. Ord som sätter fart på oss, som får oss att lämna förlamningen, stillasittandet, och ger oss inspiration, att börja göra de saker Gud vill vi skall göra, inte för att vi känner oss tvungna utan för att det är så roligt att man kan inte låta bli.

Var inte nöjd med mindre än att du har det så här, och helst ännu bättre. Vägen dit är att inse sin fattigdom, om man inte har det. Inte dölja det, förneka det, blunda för det, vara nöjd med religiositet, om än med vilket fint namn som helst.
___

* Är således en gåva verksam, så kan alla gåvorna vara verksamma, bara det finns redskap till hands, öppna och redo till tjänst. Förvänta inget mindre, Gud kommer inte i stycken till oss.

När Gud är närvarande, då kan allting ske, då är inget omöjligt.
___

OM VÄRLDENS ANDE

2009-10-29T00:11:00.004+01:00

"Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud." (1 Kor. 2:12)

Världens ande, vad är det? Jo det är den där anden som får dig att upprepa precis vad alla andra säger, och tala precis som dem. Och tycka att vissa saker är lika självklara som de tycker. Fast de inte är det. Fast att alltsammans är lögner från helvetet. Men världens ande är så tjockt utgjuten över världen, att människor aningslöst följer den, tänker som den vill, handlar och beter sig som den vill. Och det kommer du också att göra, om du inte har den andliga rustningen på dig. Det krävs en motkraft, något större, NÅGON större, inombords, för att kunna stå emot detta. Den som bara flyter med, flyter med. Faller in i, och följer efter. Som medier, du blir som ett medium, åt världens ande. När du öppnar din mun, bubblar det ut ifrån den källan. Du behöver inte ens anstränga dig. Men för att motstå det måste du anstränga dig. Vi lever på främmande mark, här råder världens furste. Så skall vi komma under en annans lydnad, och inflytande, då krävs det en omorientering, ett aktivt sökande, och lyssnande, och mottagande. En viljeyttring, av hela hjärtat, uppåt, ovan molnen, hem till Gud, vår Fader.

Och det är namnet Jesus som öppnar hans hjärta.
___

UPPENBARELSE

2009-09-26T23:12:00.000+02:00

UPPENBARELSE
för den ene, trams för den andre

Josef drömmer när hans bröder arbetar. Men vad drömmer han?

VAD ÄR UPPENBARELSE? Är det att uppenbara sådant som för oss är helt okänt, eller är det att uppenbara vad som är sant av allt det som är känt av oss? Det kan säkert vara båda slagen, men det senare är något som kan vara av intresse att belysa.

Ofta när Gud uppenbarar något för oss, så handlar det om att han ger klarhet över vilken bibeltolkning, t.ex, som är den rätta. Man får, som Paulus sade till Timoteus, visshet. Osäkerheten övergår till visshet, och vissheten ger frimodighet. Man vågar stå för vad man fått, man t.o.m utsätter sig själv för faror för visshetens skull, därför att man vet nu att den är värdefull och att den är given för ett syfte.

Men det Gud uppenbarat för den ene, kan för den andre te sig som hur harmlöst som helst och föga gudomligt. Kristna strider om olika läror, och den som har uppenbarelsen framstår för de andra som vilken annan som helst. Utan uppenbarelse, utan kunskap, går man vilse, och börjar gå i cirklar. Från den ena läran till den andra, utan att någonsin få klarhet. Och ej heller någon frimodighet att vittna om det. En hopplös situation, så länge man befinner sig i den. Du frågar den ene efter den andre om vägen, men får inga svar. Du frågar nämligen fel person. Gud är det du skall vända dig till, i tro, på att han VILL uppenbara, KAN uppenbara, och KOMMER att uppenbara, den sanning du eftersträvar och behöver för att ta dig ur det religiösa träsket. Att komma dithän, att du faktiskt VET på vem du tror, och vad han vill, med ditt liv, och den kallelse du är utvald till.

Guds kunskap är alltså så konstruerad, att den är fullt uppenbar för den ene, och helt osynlig för den andre.

Och så är det också med Guds vittnen. Smorda härliga Jesu Kristi vittnen framstår som totalt ointressanta personer för dem som saknar uppenbarelse. Undren, miraklen, härligheten och hela den kaskad av gudomliga gåvor och läror som dessa framför, är för de andligt blinda ingenting. Det går dem fullständigt förbi. På samma sätt som fariseerna bara såg en olärd snickarson från landet, medan de hungrande såg Messias, Israels helige, nedstigen i mänsklig gestalt. För dem hade väckelsen kommit, medan de andra fortfarande "väntade" på den.

Det gudomliga vi har, behöver alltså inte vara av så väldigt stort slag, till det yttre, för att kunna vara verksamt och fruktbärande i det eviga. Det räcker att vi tror på det vi har, står för det, för fram det, så kommer det att bära samma övernaturliga frukt, i andras liv, som vi själva fick uppleva när vi såg det, kände och upplevde det. Så går Guds verk fram, och bara vissa ser det, medan andra tror att Guds lampa slocknat ut.

"Edert liv är fördolt i Gud". Men det är inte fördolt för oss.
___

EN GULDGRÄVARSÅNG

2009-09-26T18:15:00.002+02:00

Det finns de som talar om Guds ord, som om det vore papper, eller bokstäver. Men Guds ord är ju en ande. Och en ande kan du aldrig fånga in, vare sig på papper eller något annat. Vinden blåser vart den vill, säger Jesus, och du hör dess sus men du vet inte vart den far. Så är det också med var och en, som är född, av denna Ande. Vi är som han, alltså. Obegripliga, omöjliga att katalogisera, placera i ett fack, i en mall.

Men Guds ord är alltså en ande. De ord jag talat till er är ande och liv. Ordet är Jesus själv - "det namn han har fått är Guds ord": Logos. Detta ord, dess utsagor, har, när och där det uppenbarats i forna tider, blivit nedtecknat, i heliga skrifter. Men den som tror att det ordet därmed begränsas till det skrivna, är som en som vill fånga vinden. Det går inte, kan du väl förstå. Men Ordet är dig nära, i ditt hjärta och din mun. Vilket ord? Jo, om Gud ger oss av sitt skrivna, och återupplivar det, så kan vi frambära det, men det slutar inte där.

Radikalpietisterna, på sin tid, menade att de kunde skriva likadana skrifter som dem i Bibeln, därför att de fått samma Ande som utandades skriftens ord. Och det är helt sant, om än uttryckt på ett något annat sätt än vad vi är vana vid. Vi kallar det profetia, kunskapens, visdomens, uppenbarelsens ord.

Men det är så - icke utöver vad skrivet är, men i enlighet därmed. Gärna djupare, större, vidare, för så lovade Jesus: Större ting än dessa skall ni göra, för jag är med er.

Kan vi då begränsa Gud, genom att tro oss om mindre ting än de han lovat? Nej, vi får tro på stora ting, behöver inte göra Skriften till en tvångströja, på det viset att allt vi gör eller säger måste vara absolut föreskrivet, eller beskrivet, i Bibeln. Det räcker med att det är i enlighet med Bibeln, och det ger frihet, och där Anden är, där är frihet.

Och överdrifterna, de får vi leva med. Det gjorde apostlarna, de visste att i många stycken felar vi alla, men vi föraktar inte, utan prövar och behåller det goda, det välsignade, det som gav mat, styrka, liv, härlighet.

Vi är som guldgrävaren, som tar upp hinkar med grovsand, och sedan silar fram guldklimparna därur. Så blir vi rika, i tron, och får så att vi kan dela med oss, till dem som hungrar och värderar de gyllne skatter vi fått. Amen!
___

DÖM INTE EFTER SKENET

2009-06-13T04:49:00.011+02:00

Tänk dig att du hade levat på Jesu tid, och kommit in i en av de synagogor han besökte under sina predikovandringar. Du som en bibeltrogen radikal troende, besviken över avfallet i din samtid, kommer nu att ställas i en svår situation. Hur skall du se på denna synagoga, där Jesus är inne och förkunnar, helar sjuka, och delar ut Guds nådegåvor? Går du efter synagogans teologi, som i lång tid avfallit ifrån det bibliska ursprunget, måste du döma ut den som obiblisk, avfällig, och ej att rekommendera. Men dömer du efter det som pågår där just nu, när Jesus gästar och tas emot, måste du döma med andra ögon. Då ser du ett begynnande, pågående Guds verk, en väckelse, och nästa gång du kommer dit finner du att andligheten framskridit, och en återerövring av det forna arvet börjat.

Så kan det vara idag också. Vi kan inte bara döma utifrån teologi, eller utifrån vad vi tidigare vetat om olika rörelser och församlingar. Det kan vara så att Jesus gästar i en församling, idag, och har påbörjat ett verk där, som tas emot av folket, så att mitt i det du betraktar som avfälliga former och traditioner är Guds Ande ändå kraftigt verksam.

Och så kan den märkliga situationen uppstå, att det kan vara mera liv och rörelse där, i det sammanhanget, än i rörelser som kommit mycket längre på trons väg, men som inte lever i den andliga förnyelsen idag.

Med detta vill jag bara säga att man inte bör döma efter skenet eller efter några självklara måttstockar. Det går inte ens att döma efter "Ordet", utan man måste döma efter det levande Ordet. Är det verksamt, då är allt det övriga under nåden och blodet, därför att då pågår det något där, som kommer att leda fram till förändringar också i strukturerna och läran.
___

Tidtjuvar

2009-06-13T04:17:00.003+02:00

Var vaksam med de som vill stjäla vår dyrbara tid. Pratmakare som kan stå i timmar på talarstolen och säga ingenting, i möten där Guds Ande skulle ha verkat livsviktiga ting genom enkla vittnen som kan säga dig hela ditt liv med tre stapplande ord.
___

Vådan av att inte alltid söka Herrens vilja och råd

2009-06-13T03:58:00.006+02:00

"Då tog männen av deras reskost, men rådfrågade inte HERRENS mun." (Jos. 9:14)
___

FÖRSAKELSE OCH FRAMGÅNG

2009-06-13T02:19:00.006+02:00

Jag tror på både framgångsteologi och försakelseteologi. I Bibeln finns ingen motsättning mellan dessa två förhållningssätt. "Med vilken ställning och vilka förhållanden som helst är jag förtrogen", skriver Paulus. "Jag kan hava överflöd, och jag kan lida brist." (Fil. 4:12-13)

En sann försakelseteologi kan inte leda till annat än en välsignad framgångsteologi. Varför det? Därför att den som ger, han får. Det sade Jesus själv (Luk. 6:38). Han sade inte att den som ger, skall bli utan. Nej, försakar du livets goda, för evangelii skull, kommer Gud att ge dig av sitt livets goda, och det dessutom i överflödande mått. "Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd", skrev David (Ps. 37:25). Han sätter alltså rättfärdighet i samband med mat på bordet. Det ena leder till det andra, är en förutsättning för det andra.

I Bibeln möter vi människor i olika ekonomiska situationer. Vissa var rika, andra var inte lika rika. Men ingen var utfattig, ingen svalt ihjäl, eller gick i trasiga kläder. Det fanns alltid en utväg, för de rättfärdiga. Vissa tider led de brist, andra tider var de så rika så de kunde låna och ge åt andra. Det finns inget fattigdomsideal i Bibeln, men det finns faktiskt ett rikedomsideal. Jag talar inte om orättfärdigt överflöd, om lyx, om att samla skatter på hög, åt sig själv, utan om sådana rikedomar som är överlåtna åt Gud, och som han kan använda för att välsigna andra.

Mycket mer kunde sägas om detta, de flesta kristna är tillräckligt väl förtrogna med Guds ord, för att inse att det jag skrivit här är sant. Det finns alltså ingen anledning att driva kilar mellan kristna för dessa sakers skull. Vi bör kunna vara förtrogna med båda förhållandena och med kristna bröder och systrar som har det på ena eller andra sättet. Det som har betydelse i Guds ögon är om vi är själavinnare, om vi använder det vi har i evangeliets tjänst, eller om vi låter oss upptas av andra saker, som stjäl den tid och de resurser de som inget alls har, skulle haft.

Jag tror att när Gud tittar ner på oss ifrån sin himmel, så tittar han väldigt lite egentligen på hur vi lever och hur vi har det med de jordiska tingen. Han ser bara efter en sak: Är de själavinnare, följer de min missionsbefallning, vinner de de förlorade för himmelriket? Tjänar de mig med sina ägodelar? I så fall, välsigna dem sjufalt, i allt vad de gör. Änglar, träd in under deras smörjelse, tjäna med dem, bistå dem i allt.

Men ta ifrån dem smörjelsen, som mäter påvens skägg, som är mer intresserade av teologi, än av himlens logi.
___

Varför inga kommentarer?

2009-06-13T01:28:00.003+02:00

Föregående inlägg alltså som förklaring till varför jag inte öppnar för kommentarer i denna blogg. Man bör pröva noga inför Gud innan man låter motståndare till evangelium få utrymme och tillgång till etern. Vi har inga som helst bibliska bevis för att sådant användes som missionsmetod av apostlarna. Men om Gud ger klartecken, med tydligt Andens vittnesbörd, då må vi gå åstad.
___

Samtal i helvetet/himlarymderna

2009-06-13T01:20:00.003+02:00

- Vänner, de kristna är väldigt starka på mission just nu. Vi förlorar mängder med folk. Vad skall vi göra åt det?

- En förföljelse?

- Nä då blir de bara ännu fler vet du väl. Lär du dig aldrig något, Ondgren?

- En förvillelse?

- Tja, men då får den vara bra, Plågberg. De går inte på vad som helst nu för tiden. Vi har prövat det mesta nu, så nej, kom med något bättre.

- Jag vet! Vi lurar dem att starta en massa diskussionsforum och bloggar på internet! DET kommer att stoppa missionen och hålla dem upptagna med meningslösa diskussioner i åratal!

- Bra idé, Demonsson, du får en guldskyffel för det. Börja!
___

DE SJU DOMSBASUNERNA

2009-03-25T20:24:00.010+01:00

Detta bibelstudiet förutsätter att du är ganska väl insatt i de olika uppfattningar som finns angående Jesu tillkommelse.

DET BRUKAR HÄVDAS bland vissa profetietolkare, att de sju basunerna i Uppenbarelseboken har något att göra med de basuner som Paulus omnämner i sina brev.

Låt oss se om det stämmer.

Hos Paulus kommer den sista basunen plötsligt, utan förvarning för jordens folk. "Bäst de säga 'allt står väl till", osv. Detta är i överensstämmelse med det Jesus säger om uppryckelsen, "de visste av intet", osv. *

15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord. (1 Tess. 4)

Omedelbart efter vers 18 fortsätter samma text i nästa kapitel:

1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten.
3. Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde", då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.

* Stället där Paulus talar om den sista basunen är i 1 Kor.
"Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade." (1 Kor. 15:51-52)

De basuner som det talas om hos Johannes är däremot synliga, och hörbara, och inte minst kännbara, för jordens inbyggare. Att någon skulle få för sig att säga "allt står väl till, ingen fara på färde", eller "veta av intet", efter att de första sex domsbasunerna blåsts, med dess påföljande vredesdomar, förefaller otänkbart.

Läs själv:

6. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo att stöta i sina basuner.
7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. (Upp. 8)

En tredjedel av jorden bränns upp, och folk skall säga "ingen fara på färde"? Nu räcker det med att en isbjörn simmar i smältvatten för att folk skall bli hysteriska. Hur skall det bli då i så fall? När GRÄSET brinner? Det är ju mångdubbelt värre än världssvält och aborter i miljoner, har vi fått veta.
Dessutom: De kristna skall alltså "drabbas av vrede"? För hur skulle de kunna gömma sig i skogen för de här bränderna? Brinner inte en tredjedel av träden och ALLT gräset upp här? Inte en chans att eventuella kristna på jorden kan undgå detta, annat än genom en evakuering till himlen. Och detta var bara den första domsbasunen.

8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.
9. Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

Tja, behöver vi egentligen gå vidare? Saken är väl redan klar. "Visste av intet"? När sådant där sker kommer ALLA att veta att jordens sista tid är kommen. All handel kommer att påverkas, det kommer att bli massvält i alla världsdelar och en depression utan like. Det tar många decennier för hav och ekonomi att hämta sig ifrån detta, så den depression detta utlöser kommer att bestå genom hela vedermödan. Men det återstår ännu mycket mer.

10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Tre troliga kometnedslag på jorden alltså, och "de visste av intet"? Folk i mängder dör av vattenförgiftning eller vattenbrist, över hela världen.

12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

Från den stunden är jorden täckt av skymningsmörker dygnet runt, och ingen anar att något är på tok? Ingen enda kan påminna sig vad Biben och de kristna sagt? Tro det den som vill. Allt står väl till? Nej du, folk kommer att göra allt de kan för att undgå Lammets vrede, med gott eller ont uppsåt.

13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i himlarymden, ropa med hög röst: "Ve, ve, ve över jordens inbyggare, när de tre övriga änglar som skola stöta i basun låta sina basuner ljuda!"

Texten fortsätter så direkt i kap. 9:

1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.
2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen.
3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs samma makt som skorpionerna på jorden hava.
4. Och dem blev tillsagt att de icke skulle skada gräset på jorden eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.

Dessa med Guds insegel är inte församlingen, utan de 144.000 ur Israels återförsamlade stammar, som vaknat upp under de domar som nu gått över världen. Se Upp. 7:2 f.

5. Och åt dem blev givet, icke att döda dem, men att plåga dem i fem månader; och plågan som de vållade var såsom den plåga en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.
6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem.

Förutom allt annat elände, så drabbas nu hela mänskligheten av denna skorpionplåga, vad den nu kan vara för något. Men det bara fortsätter. Nu blir det krig också:

13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst från de fyra hornen på det gyllene altare som stod inför Guds ansikte
14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: "Lös de fyra änglar som hållas bundna invid den stora floden Eufrat."
15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo till att dräpa tredjedelen av människorna.
16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.
17. Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för mig i min syn på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel.
18. Av dessa tre plågor - av elden och röken och svavlet som gick ut ur deras gap - dödades tredjedelen av människorna.

Här dör alltså en tredjedel av mänskligheten (omkr. 2 miljarder människor) i krig och katastrofer, och "allt är som förut" och människor gifter sig och arbetar, bygger och planterar som vanligt, och allt går sin gilla gång? Tjoho, är du vaken?

5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen
6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas,
7. utan i de dagar då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna."

Innan den sjunde basunen blåses kommer de två vittnena, som troligen är ledare för de 144.000 väckta, kristustroende israeliterna. Texten fortsätter i nästa kapitel:

3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.

Jag hoppar över några versar av utrymmesskäl. Slå gärna upp bibeln och läs hela texten.

7. Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.
8. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst.
9. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav.
10. Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.
11. Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.
12. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: "Kommen hit upp." Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn.
13. Och i samma stund blev det en stor jordbävning, och tiondedelen av staden störtade samman, och genom jordbävningen omkommo sju tusen människor; och de övriga blevo förskräckta och gåvo ära åt Gud i himmelen.
14. Det andra ve har gått till ända; se, det tredje ve kommer snart.
15. Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter."

Strax före den sjunde basunen blir det alltså en stor jordbävning i Jerusalem, där sju tusen omkommer och de övriga blir förskräckta. Och därefter tycks striden vara över. Åtminstone ser man det så i himlen.
...

Det finns ingen möjlighet att detta skulle skildra samma händelse som uppryckelsen av församlingen:

37. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
38. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; (Matt. 24)

Lägg märke till vad Jesus säger: Allt flyter normalt i världen ÄNDA TILL DEN DAG då de frälsta räddas.

39. och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
40. Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
41. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
42. Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag eder Herre kommer.
43. Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.
44. Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

(Här märker vi dessutom något intressant. Om uppryckelsen av församlingen sker vid den sjunde basunen, då behöver "husbonden" bara räkna 1260 dagar från det att de två vittnena dödas, för att få veta under "vilken nattväkt" Jesus kommer, och så kan han, enligt Jesus, vaka och förhindra att änglarna får med sig alla frälsta hem. Det är vad Jesus säger, och det är orsaken till att tillkommelsen och stunden för uppryckandet måste vara fördold och inte får föregås av några tecken. Endast Gud Fader i himlen får veta den stunden.)

Vi läste tidigare hos Paulus, att Gud har icke bestämt oss, församlingen, till vrede. Om inte det är Guds vrede som skildras i orden om de sju domsbasunerna, och som otvivelaktligen kommer att drabba alla som befinner sig på jorden, vad är då Guds vrede?

Vidare: När den sjunde basunen blåsts, då är faran över för ett tag, och allt lugnar sig. Då har de första stora vredesdomarna gått över jorden. Nu är väldet (i himlen över världen) den smordes, säger texten. Helt tvärtemot vad som sker när församlingens uppryckelse sker, vid Paulus basun. Då BÖRJAR vredesdomarna över jorden och slutstriden inleds. Jesus liknar det vid syndaflodens början, och vid Sodoms förstörelse. Paulus skriver "DÅ kommer plötsligt fördärv över dem och de skall inte kunna undfly". Men här hos Johannes har stort fördärv redan övergått jorden, och striden är avgjord, när sjunde basunen blåses.

Detta visar väldigt klart, att det handlar om olika basuner, olika händelseförlopp, i ändens tid.

Alltså: När Paulus sista basun blåses, då BÖRJAR vredesdomarna. När Johannes sista basun blåses, då SLUTAR vredesdomarna.

Paulus: Basun > Vredesdomar
Johannes: Vredesdomar > Basun

Ser du skillnaden?

Och angående basuner, så är det inget konstigt om änglar blåser i basuner flera gånger. I krig blåser man till strid, till uppbrott, till vila, etc. Vad Paulus syftar på för basuner framgår inte i hans texter, men enligt judisk teologi har det med högtider att göra. Det kan vi kanske återkomma till, även om det inte behövs för att avgöra denna fråga. Skriften själv visar att det är en helt orimlig tolkning att sammankoppla Paulus basuner med Uppenbarelsens basuner. Änglar är flitiga med att blåsa i basuner, ser du.

Men visst måste det finnas en utväg för dem som vill utgå.
___

En sista fråga: Varför kallar då Paulus sin basun för den sista basunen? Det vet vi inte utifrån Skriften, men det troliga är att när änglarna kommer för att hämta församlingen, så samordnar de sina legioner med basunsignaler. En signal blåses när de ger sig iväg ifrån himlen, och en när de lägger sig i beredskap över jorden. Sedan, när den sista signalen blåses, då hämtar de upp de frälsta. Och anledningen till detta skulle givetvis vara att överraska fienden, så att han inte lägger sig i bakhåll med sina styrkor och försöker sabotera uppryckandet. Det hela måste ske hastigt, överraskande, "som en tjuv om natten".

Johannes domsbasuner är något helt annat.
___

Slutligen: När man försöker koppla samman Paulus basuner med Johannes basuner, för att förlägga dem alla till slutet eller efter vedermödan, antar man ju också att de basunljud Jesus talar om i Matteus 24 är identiska med den sjunde/sista basunen. Men förutom ovanstående olikheter, skiljer sig johannesbasunerna också ifrån Jesu basun. Änglar skall sändas ut med basunljud, säger Jesus, för att församla heliga. Sjunde basunen hos Johannes blåses däremot i himlen. Den markerar dessutom, som sagts tidigare, mitten av vedermödan och inte dess slut. Den markerar Gabriels seger i himlarymden över draken, då himlarymdens välde över jorden är den Smordes. Guds basuner används inte bara en gång, det vore infantilt att anta något sådant.

Sedan kan man ju också påpeka att det vid den sjunde basunen hos Johannes inte nämns något om något församlande av kristna. Och helt naturligt eftersom bara halva vedermödan då förflutit.
___

Ett sista tillägg: Vid Paulus sista basun skall "plötsligt fördärv" drabba dem som lämnas kvar, skriver han. Vadå plötsligt? Om det sker strax efter vedermödan, eller mitt i vedermödan som en del tror, så kan det inte bli något plötsligt fördärv. Då har fördärv pågått i 3½ eller sju år, och minst 2 miljarder människor har dödats. Plötsligt fördärv vid den tidpunkten? Sex domskatastrofer utan like i jordens historia, och så helt "plötsligt" kommer det fördärv över jorden?

Det finns ingen logik i det. Det finns inte en människa som kommer att vara överraskad om så månen trillar ner på jorden då, utan det är precis vad alla väntar sig efter en sådan domsperiod.
...

Idén att Paulus sista basun och Johannes sjunde basun hör samman är alltså helt otänkbar.
___

Är läran om "det stora avfallet" en falsk lära?

2009-03-25T20:13:00.023+01:00

"Jag allena är kvar"?

Läran om det stora avfallet har länge varit en del i ändetidsförkunnelsen. Man har menat, att ju närmre vi kommer ändens tid, desto mer kommer den kristna församlingen att avfalla, för att slutligen uppgå i, eller förvandlas till, den stora skökan, som rider på vilddjuret, det antikristliga världsriket.

Ordet avfall finns i den svenska 1917 års översättning 7 eller 8 gånger, och ingenstans föregås det av orden "det stora". Kanske har man blandat ihop det eller förknippat det med begreppet Jesus använder, "den stora vedermödan". I samma sammanhang talar ju Jesus om falsk profetism och förräderi bland bröder, så visst finns det bibliskt fog för att det kommer att vara avfall bland kristna i ändens tid. Men kristna avföll redan på apostlarnas tid. Och fram på 300-talet hade det avfallet nått en sådan koncentration, att en stor del av kristenheten lät sig förföras att bli statskyrka åt den romerske kejsaren. Var det "det stora avfallet"? Vissa tror så. Andra ser det som en stor seger för kristendomen.

Jag kan inte se att Bibeln utlovar något "stort" avfall ifrån tron, utan att det kommer att ske avfall hela tiden, överallt där kristendomen etablerats, blivit mätt och belåten och inte längre hungrar efter nya segrar och drivs av Andens eld. Jag har dessutom svårt att se varför detta skulle omfatta så gott som hela kristenheten i den sista tiden. I så fall kan vi inte leva särskilt nära den sista tiden nu, för den kristna tron är ingalunda utdöd i världen, eller på tillbakagång. Väckelser går fram i stora delar av världen, Östeuropa, Sydamerika, Afrika, Asien. Även här i Europa och i Nordamerika är väckelsekristendomen vital, med tanke på sin omgivning. (Det är mer väckelse nu i Sverige än vad det var på 1400-talet, tex.) Allt är inte så mörkt som vissa vill ha det till. I alla fall inte så mörkt som det måste vara för att idén om det stora avfallet skall te sig nära förestående.

Men Paulus skriver ju att först måste avfallet ha skett, och sedan skall dramatiska händelser i ändetiden komma? Ja, gör han det, eller är ordet avfall i det sammanhanget felöversatt? Ordet kan lika gärna, troligen ännu hellre, översättas skilsmässan, eller avgången, eller avfärden, eller åtskiljandet. I tidigare engelska bibelöversättningar översattes det "departure". Dvs departure som i när en båt avgår t.ex. Och då står vi där utan ett av nyckelorden i idén om det stora avfallet.

Jag undrar om det verkligen är nyttigt för vår tro, att ständigt gå och vänta på ett stort avfall bland kristna. Åstundar man ändens tid, så kommer man ju därmed att gärna vilja se detta avfall, för att bestyrka sin tro att vi är nära inpå det. Och risken är då överhängande, att man dömer ut sådant som kanhända inte alls är avfall i Guds ögon, utan bara "normala" fluktuationer i den kristna församlingens utveckling och årstider. För det går alltid upp och ner, framväxt och återväxt, vårsådd, sommarvärme, höstskörd, och sedan vinterkyla och frost, för att sedan återupprepas, i nya generationer.

Den kristna församlingen är, till skillnad från nationen Israel, som avföll nationellt, och den katolska kyrkan, som avföll globalt, så suveränt uppbyggd, att den kan på ett dynamiskt sätt kontra avfall. Den är inte monolitiskt byggd. Den kan dela sig, och börja om på nytt när en äldre generation fastnar i det förgångna. Den har aldrig fått några bibelinstruktioner om att byggas upp till en enhällig konstruktion, utan kan gå vidare i flera parallella strömmar, och överallt breda ut sig i återvunnen ny och frisk gestalt.

Och så kommer den också att göra i ändens tid. Vissa drömmer om en stor väckelse i ändens tid, och andra drömmer om ett stort avfall. Men Bibeln lär, menar jag, varken om det ena eller andra. Vi skall "verka medan dagen varar", vilket innebär att vi har de samma förhållanden och möjligheter att förkunna, ända fram till den dag då Herren själv blåser av missionsarbetet. Väckelse och avfall är alltså något som alltid kommer att finnas, varvat med vartannat.

Men går då inte världen allt mer mot fördärvet? Jo det gör den. Världen gör det. Men inte Kristi församling. Församlingen tågar fram, och kommer att så göra tills den hämtas hem till de himmelska boningarna. Därefter, däremot, kan de kvarvarande vänta sällsamma ting. När saltet och ljuset, och stödjepelaren och grundfästet, är borta, då vore väl scenen preparerad, om någonsin, för de ting som under en kort vedermödas natt föregår ljusets uppgång.

Vad som därefter sker, är skrämmande bara att tänka på, och vi har det beskrivet i Uppenbarelseboken. Hiskeliga monster och odjur skall härja på jorden, då satan stiger ned, vred, över att hans tid löper ut. En värld fri ifrån Guds församling är en värld där fallna änglar fritt vandrar, förför, manipulerar, och omskapar skapelsen, till sin egen avbild. Det är vad uppenbarelsen handlar om. Vill du vara med där vet jag inte hur du är konstruerad. Vill du lida för evangeliet saknas inte tillfällen idag. Stå för Guds ord bara, så skall du få lida för evangeliet. Och lider du inte den vedermödan nu, kommer du ej heller att kunna lida den kommande vedermödan, om du skulle få fritt pass in dit.

Vi har vår strid nu, här. Det är mot vilddjuren nu vi skall strida, vittna, lida, segra.

Bibeln säger att en stor sköka skall finnas i ändens tid, ridande på statsmakten, den gudsfientliga. Det är enkelt att se att en sådan institution varken är eller kan vara ny, vid den tiden. Den finns redan, i mer eller mindre utgestaltad form, och har så gjort, som redan nämnts, sedan 300-talet. Men inte ens i det "stora" avfallet är mörkret så kompakt, att det inte kan ske att Herren kallar ut åt sig ett folk.

Det finns, som jag ser det, bara en enda möjlighet för en sådan scen som Bibeln utmålar, då "alla jordens inbyggare skall tillbedja vilddjuret" - och det är att det vid den tiden inte finns några kristna kvar på jorden. Annars skulle inte världen ens kunna tillbe vilddjuret. Vårt inflytande här är sådant, att vi, var vi än går fram, är ljus och salt, så att vi avslöjar vilddjurstendenser, avguderi, och förhindrar samhällsförruttnelse. Annars vore det ingen mening med den kristna församlingen. Omvändelse är inte bara att få sin biljett till himlen, utan också att vara ljus i världen. Och med det följer, att så länge vi är i världen, är vi dess ljus, och något totalt mörker kan inte råda. Sålunda kan ingen Antikrist träda fram i fullt måtto, utan mask, med stämpel i hand, förrän vi är härifrån.

Och tillmäter man inte Kristi dyrköpta församling mer makt och inflytande, än att man tror den skall kunna besegras och bli dörrmatta åt fienden, då har man nog inte lärt känna dess huvud, och dess kraft.

Nog har det hänt att lokala vilddjursriken, stora i och för sig, trätt fram och förföljt de heliga, men de har långt ifrån täckt hela jorden, kommit "alla att tillbedja" dess symboler. Vi har sett Hitler, Stalin, påven och andra, men de har kommit och gått. Det närmaste vi har kommit det kommande, är väl Romarriket, som ju också är förebilden och det tecken vi skall se efter.

Det finns helt enkelt inget fog i Skriften för att ändetidsscenariot skall kunna inträffa, förrän allt vad ljus är, är borta ifrån jorden. Vi ser hur det går när världsmakterna i nuvarande läge försöker röja undan oss. De misslyckas, och får bita i gräset, gång på gång. I vissa länder går de fram hårt, men desto större är väckelserna där. Hur de än gör, kan de inte besegra den kristna församlingen. Inte förrän Gud säger: "Kom hit upp." -

"Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi." (Jes. 26:20)
___

FÖRSAMLINGEN UNDER TUSENÅRSRIKET

2008-12-12T04:17:00.004+01:00

Församlingen skall under tusenårsriket ha samma ställning som änglarna nu har. Vi skall ersätta de fallna änglar som skulle haft uppsikt över jorden, men som föll i synd och beblandade sig med människor.

Jesu 12 apostlar kommer att vara väktare över Israels städer, och de apostlar vi haft här i Norden kommer att bli väktare och furstar över Norden. Övriga blir som "lägre" änglar, som kan få vaka över enskilda människor i tusenårsriket.

Änglarna pendlar mellan det himmelska paradiset och jorden, och så kommer också den förhärligade församlingen att göra. Liksom änglarna kommer vi att kunna visa oss för människorna, men oftast är vi liksom dem dolda för deras syn.

Vi kommer att ha likadana härlighetskroppar som Guds änglar, och samma egenskaper, möjligen ännu fler. Änglavärlden väntar spänt på vår ankomst, de vill se fullblomningen av Kristi, Lammets, försoningsverk. Också de väntar på att bli fullkomnade, med oss. Det är därför också änglar faller ned och tillber Jesus som "det slaktade Lammet" i himlen.

Mer kunde sagts här, t.ex om deras farkoster, men det finns i andra artiklar. Men läs Efesierbrevet om församlingens oerhörda ställning i det himmelska:

"Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre." (Ef. 3:10-11)

Således hade Guds visdom före det, i det äldre förbundet, inte blivit kunnig för dessa furstar. Gud har alltså gjort något oerhört stort genom Kristi församling, något som tilldrar sig hela änglavärldens intresse. Jag tror det handlar om ett svar på Gudssönernas syndafall, något som kommer att hindra att det sker igen. Så stort är Jesu verk.
___

KAN MAN FÖRLORA UPPENBARELSER?

2008-12-02T06:27:00.000+01:00

"Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om." (2 Tim. 3:14)

Svaret på frågan är ett klart ja. Du kanske fick uppenbarelse av Gud som nyfrälst och nytänd, om många ting. Du var frimodig, du vågade påstå att så säger Bibeln, så säger Herren. Du vågade ta strid, ta ställning, mot avfall och villfarelser, mot synd och värld, därför att i dig brann uppenbarelsen - du SÅG det du sade och stod för, det var levande tecknat i din själ, uppenbarat av Fadern.

Men, du var inte trogen dessa uppenbarelser. Efter hand som tiden gick blev du insnärjd, i religionen, i samhället, i borgerligheten. Du började kompromissa, vika undan när du skulle stått fram, vara tyst när du skulle talat och bekänt, vände bort blicken när du skulle sett rakt fram, med frimodig blick - och plötsligt fanns inte uppenbarelsen där längre. Nu kände du dig osäker, i stället för så övertygad. Att påstå sådant du tidigare så frankt förklarat, kändes nu högmodigt, förmätet. Klangen var borta, och du kunde inte längre tala med samma auktoritet, med samma barnsliga tillit och tro. Synen var borta, du såg bara suddigt, bluddrigt, och bekännelsen sjönk. Du blev en "ödmjuk" kristen, som inget vet, inget kan, inget vågar, inget tror. Men du ersatte uppenbarelsen och det frimodiga vittnesbördet, som bar sådan frukt, med "goda gärningar". Det gav dig en viss ro, som du kunde vila i.

Med tiden började du fråga dig själv hur du kunde ha varit så "tokig" som nyfrälst. Slog Bibeln i huvudet på folk, skrämde dem med helvetet, talade om för dem att de var syndare, avfälliga, vilsefarna. Idag kan du inte längre "döma", för då skulle du också döma dig själv. Du har tvingats sänka din bekännelse, så att den överensstämmer med ditt andliga liv idag. Och du kan inte sätta dig "över" någon annan längre, därför att du befinner dig på samma nivå, eller under deras nivå.

Ljuset vi har fått, det har vi fått för att vi skall vandra i det, medan det varar. Endast om vi vandrar framåt i det ljus vi får, bevaras vi i det. Ljuset leder oss steg för steg, så långt vi klarar att ta emot. Framåt, hemåt. Ljuset ställer oss på tröskeln till nya områden, nya upptäckter, nya uppgifter, och när vi träder in där, går över tröskeln, fortsätter ljuset att leda oss, föra oss, värma oss, lysa för oss. Men står vi tvekande, mörknar ljuset snart, och drar sig bort ifrån oss. Följer vi det inte, så lämnar det oss, och vi har bara religion att ty oss till, och inbillad, självtagen frid. Sådan frid som världen ger.

Utan ljuset ser vi inte att gå i mörkret. Vi trampar på saker vi inte borde trampa på, stinger våra fötter, besudlar dem. Vi är religiösa, men inte kristna i sann mening. Kristen betyder smord, men när smörjelsen vikit bort, kan vi då med sann stämma bekänna oss till och berömma oss av det namnet?
___

VILDDJURETS HOLOGRAM

2008-11-15T03:47:00.009+01:00

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bildstod åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.
Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bildstod, så att vilddjurets bildstod till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bildstod." (Upp. 13:14-15)

Med ordet bild utbytt till bildstod tror jag man förstår bättre vad Johannes beskrev. De avgudar som tillbads på hans tid var oftast bildstoder, dvs statyer i hel eller halvformat (byster). Så gjorde hedningarna också tidigare, som t.ex skildras i Daniel där Nebukadnessar lät resa den berömda bildstoden som alla representanter för hans vidsträckta rike skulle tillbe. Så man kan nog säga att den rätta översättningen här skall vara bildstod, vilket ju styrks av att det är vad ordet också betyder i ursprunglig mening.

Den antika kulten av kejsare i Rom kan tjäna som belysning av vad Jesus, genom Johannes ville visa oss om ändetidens kejsarkult. Det vanliga i antiken var att "goda" kungar och kejsare blev gudaförklarade efter sin död och sedan dyrkade, men det hände även att vissa blev gudaförklarade redan medan de levde. Så skedde med Julius Caesar. Statyer restes på många platser, utanför eller i romerska tempel, där människor dyrkade honom. Kulten avtog snart, men återupplivades efter en speciell händelse:

"Worship of Caesar became prominent again, when a bright daylight-comet, the "Julian star", appeared in July 44 BC during the games in honor of Caesar's victories, which was interpreted as Caesar's soul in heaven."

Under en idrottsfest till åminnelse av den döde kejsaren visade sig alltså en komet på himlen, mitt på dagen. Detta måste givetvis ha övertygat de flesta om Julius Caesars "gudomlighet", och om fördelarna av att tillbe honom.

"Caesar's nephew and adopted son Octavian (Augustus) announced that he "had come into being" through the Julian star, and he later constructed the temple of Divus Iulius ("Divine Julius"), on the Forum Romanum. This was an act that consolidated Augustus' power, and since he was now the son of Divus Iulius, he called himself Divi filius ("God's son")."

Detta var alltså det vanliga i den romerska världen vid tiden för Jesu födelse, och därför väl känt även i både Israel och i Efesus där Johannes hade bott innan han blev förvisad till Patmos. Det var också i Efesus kulten av Caesar skall ha börjat.

Så det tycks som om orden hos Johannes väldigt väl återspeglar hur det kunde gå till då döda eller ännu levande kejsare blev gudaförklarade och då statyer, bildstoder, restes åt dem i eller vid templen och sedan dyrkades under högtidliga, statliga ceremonier.

Skillnaden mellan dessa och den bildstod Johannes fick se är att den kunde "tala", och även registrera sin omgivning. En sådan staty blir först i vår tid möjlig, om man inte räknar med övernaturliga fenomen, vilket iofs kan tas med i bilden. Men eftersom vi nu lever i en högteknologisk tid, så kan man säkert anta att vissa av de skildringar Johannes fick beskriva kan ha varit beskrivningar av elektronisk apparatur. Vilket man ju onekligen kommer att tänka på med denna beskrivning.

Vi har alltså fått vänta ända tills nu innan något som verkligen passar in på detta trätt fram. En talande, tredimensionell bildstod. Och förmågan att registrera omgivningen finns redan genom övervakningskameror och kan lätt användas ihop med en hologramfigur.

Går vi nu över till ett annat tekniskt underverk i vår tid, så kommer vi ändå närmare vad som kan vara uppfyllelsen av profetian. Tidigare har vi i våra kulturer sett stora bilder av ledare endast i kommunistvärlden och i avgudakulterna i Asien och islamvärlden. Numera ser vi dem även här, på storbildskärmar. Dessa är nu vanliga och används på sportarenor, vid politiska möten och konserter, och även i kristna möten. Statyerna av de antika "gudarna" kunde vara stora, det påstås t.ex att kejsar Nero lät göra en 37 meter hög staty av sig själv. Zeusstatyn i Olympia skall ha varit 12 m hög. Så Vilddjurets bildstod kan komma att bli något stort tekniskt underverk, en kombination av CNN-hologrammet och en storbildsskärm, som kan ses och hyllas av stora människomassor i jättearenor.

Till att börja med används dessa bildstoder av praktiska skäl, då det är svårt för en stor folkmassa att se ansiktsuttrycken på talaren annars, vilket är viktigt när det gäller att vinna deras förtroende - men när övergår hyllningar till att bli tillbedjan? Det är när föremålet tillmäts gudomliga egenskaper eller gudomligt ursprung. Eller himmelskt ursprung - angeliskt ursprung. Av samma slag som i de antika kulterna, där de härledde sitt ursprung till "gudarna", vilka var de fallna änglarna. Så gjorde också caesarerna, även om deras blod hade tunnats ut betydligt på den tiden. Att någon ledare idag skulle göra anspråk på sådant ursprung kan inte betyda särskilt mycket eller innebära något speciellt, även om det finns de som menar det. Däremot kan nytt angeliskt blod ha börjat blandas in i människosläktet, igen, och en bas för ny äkta avgudakult vara förberedd att sättas ned på jorden då församlingen lämnat och fältet är fritt.

Utan att veta särskilt mycket om tekniken bakom CNN-undret, så antar jag att det måste finnas något slags medium också, för att avbilden av en människa skall kunna träda fram tredimensionellt, inför omgivande åskådare. Jag gissar att detta kan lösas t.ex genom att man låter en rökplym stiga upp, som sedan belyses med den holografiska bilden. Det eller elektrifierad luft. Men med rök, som redan används ymnigt i liknande offentliga sammanhang, skulle effekten bli just den man vill uppnå. Tänk själv om de börjar med sådant först t.ex i rockkonserter, där avguderiet redan är intränat sedan länge. Sedan kommer det också i den politiska världen. 10, 20 meter höga levande, rykande bildstoder, sjungande, vrålande eller talande, inför hänförda folkmassor.

Tidstecknen talar sitt tydliga språk: Vi närmar oss ändetiden, och Jesus kommer snart.
_______

Om dyrkan av Kejsar Augustus:

http://www.hermitagemuseum.org/html_En/03/hm3_1_3c.html
___

VILDDJURETS BILD PÅ CNN

2008-11-10T18:21:00.002+01:00

DET TALAS mycket om vilddjurets märke bland kristna, men lite om vilddjurets bild. På CNN:s tvsända presidentvalvaka visades något som påminner om vad Johannes fick skriva om vildjurets bild.

CNN lät en kvinnlig reporter "stråla" in i tvstudion från en annan plats, i 3d. Reportern befann sig i Chicago, i ett rum där ett 30-tal kameror filmade henne från alla håll och sände en sammansatt tredimensionell bild till den andra tvstudion i New York, där publiken kunde se henne stå och prata med programledaren, livs levande framför dem.

Kameran svepte omkring henne så att man såg att det inte bara var en platt bild utan en verklig 3d-gestalt. Om hon kunde ses från alla håll också av publiken vet jag inte, men i tvrutan var gestalten synlig från alla håll.

Om denna teknik fortsätter att användas, och utvecklas, kommer du så småningom att kunna få besök i ditt vardagsrum av personer som befinner sig på andra sidan jordklotet, eller varför inte ute i rymden. Så även av den som Bibeln kallar Vilddjuret, om du är här då.

"Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att ge ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbad vilddjurets bild." (Upp. 13:14-15)

Ordet som översatts till "bild", eikon (samma som ikon vilket är en intressant parentes), betyder egentligen staty eller profil, vilket ju inte alls leder tankarna bort ifrån det ovannämnda CNN-undret.

Att denna innovation introducerades i den valvaka där den nye amerikanske presidenten hyllades, kan nog få en och annan profetienerv att dallra till något.

http://www.usatoday.com/tech/products/2008-10-29-election-presidential-technology-cnn_N.htm
___

TILLIT

2008-10-31T22:37:00.010+01:00

"Ty du har sagt: 'Du, HERRE, är mitt skygd', och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda." (Ps. 91:9-10)

Här finns en hemlighet till ett segrande kristet liv. Ett liv där Gud är mäktigt verksam. Texten säger inte du har gjort den Högste OCH läkarvetenskapen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH försäkringsbolagen till din tillflykt, eller du har gjort den Högste OCH samtidens avgudar till din tillflykt. Hade du gjort det, hade du inte haft något löfte om att Herren skulle vara med dig, i nattens fasor eller när pilen flyger om dagen (se hela psalmen). Löftet gäller dem som sätter sin tillit ENBART till Herren, som vågar gå ut, i tro, på Guds trofasthet, hans underkraft, hans gudomliga, övernaturliga omsorg.
___

TOLKNINGSPRINCIPER

2008-10-26T17:36:00.006+01:00

NÄR MAN LÄSER profetiorna om Jesu andra tillkommelse, får man inte läsa dem som om de vore självständiga enheter, för då hamnar man i motsättningar eftersom de tar upp olika aspekter av en och samma serie händelser. De bibliska profetiorna kan heller inte läsas som om de presenterade en rak linje av händelser. Ofta kan det vara många hundra år och t.o.m tusentals år mellan olika delar av profetian. Gud är evig och hans Ande ger oss ord utifrån evighetens synvinkel och inte utifrån tidens. Profetian uppfylls heller inte bara i en dimension, utan i hela spektrat av mänskligt och jordiskt liv. Guds ord är flerdimensionellt, gäller för oss på alla plan av vårt liv. Det som skall ske om tusentals år enligt profetian kan ändå uppfyllas delvis redan nu, i andra aspekter. (Guds ord är en sådan [universell] kraft, att det gäller för allt.) Om du studerar hur Gamla Testamentets profetior uppfylldes i Nya Testamentet, så kommer du att börja förstå detta.

Med detta sagt så kan man börja studera t.ex Matteus 24. Det som sägs där fick först sin uppfyllelse i apostlatiden, då Jerusalem intogs och förstördes av romarna. Men skulle man ta det som hela uppfyllelsen av profetian (historisk tolkning) hamnade man direkt i motsättningar med det skrivna. Det Jesus säger uppfylls delvis och parallellt, för att slutligen, i den yttersta tiden, bli komplett uppfyllt med hans tillkommelse. (För profetians Ande var det som en händelse, men för oss blev det i princip hela vår historia. - För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.)

Försöker man, å andra sidan, tolka Matteus 24 som bara ändetidshändelser (futuristisk tolkning), blir man tvungen att förneka de uppenbara uppfyllelser som skedde i apostlatiden. Båda de endimensionella synsätten leder alltså till orimliga tolkningar. Man måste alltså inse hur profetior skall tolkas, och då är som sagt de gammaltestamentliga profetiornas uppfyllelse i NT vår vägledning. Till det behövs givetvis också Guds Andes tolkningsgåva. Utan den kan man inte förstå någonting, för Guds hemligheter ges bara åt dem som ödmjukar sig och underordnar sig honom och hans vilja.
___

SÅLEDES: Matteus 24 läst utifrån den linjära, endimensionella tolkningen är tillräckligt motsägelsefullt för att man skall förstå att det måste röra sig om mer än ett upptagande.

Ex: "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skall då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." (Matt. 24:30-31)

Hur överensstämmer det med detta:

"Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åt och drack, män tog sig hustrur, och hustrur gavs åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort - så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Då skall två män vara tillsammans ute på marken; en skall bli upptagen, och en skall lämnas kvar." (Matt. 24:38-39)

I det ena exemplet vet alla att något fruktansvärt väntar jorden, i det andra lever alla sitt dagliga liv utan att vänta sig något ovanligt alls. Endast om man läser in två upptaganden blir texten logisk.

Ytterligare:

"Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo; ty i en stund då ni icke väntar det skall Människosonen komma." (v. 43-44)

Jesus säger alltså att upptagandet av bruden, den trogna kristna församlingen, kommer att ske plötsligt, utan förvarning, i en hemlig räddningsoperation. Detta därför att djävulen annars skulle samla sina styrkor och ställa till problem just vid den stunden.

En liknelse från modern tid: Före andra världskriget var det många judar som flydde från Tyskland, därför att de insåg att det inte gick att leva längre i det landet. Dessa blev alltså räddade utan att behöva gå genom den vedermödan. De var redo att fly, och gjorde det i rätt ögonblick, de förstod när det var dags. Men de flesta judar stannade kvar i Tyskland och blev tvungna att genomgå vedermödan. De flesta dog, men några blev räddade. Ingen av dem hade insett tidens allvar, alla blev "kvarlämnade", men några få klarade sig, genom stora svårigheter, igenom kriget.

Så kommer det att vara vid Människosonens tillkommelse.

Det kommer en räddningsstyrka och hämtar dem som är redo, som är märkta med Andens sigill på sina pannor. De övriga, som inte var redo, som var kristna utan att ha Guds Andes liv, som bara var religiösa eller ljumma eller avfälliga, som inte hörde Herren till, de blir kvarlämnade och får genomgå den antikristliga tiden då mörkret sänker sig över jorden och "djävulen kommer ned i stor vrede". Några av dem kommer att ge sina liv för Jesus, i nyuppväckt tro, och kommer så med bland vedermödans martyrer, medan de övriga antingen dör i sin avfällighet, genom vilddjuret, eller dör i katastroferna under vedermödan. Möjligen kommer en liten liten grupp att kunna, tillsammans med nyfrälsta Jesustroende judar, genomgå hela vedermödan och klara sig ända fram till slutet, när sista upptagandet sker.
...

Som ett bevis för att den tolkningsmodell jag föreslår är riktig, kolla i Luk. 17 och Luk. 21: Där är samma händelser som Jesus talar om i Matt. 24 uppdelade i två olika tal. Matteus är alltså en sammanfattning av två skilda profetiska utsagor, och kan alltså inte förstås som en enda linjär profetia. När Jesus framförde sin sammanfattning i Matteus 24 kände lärjungarna igen det han talat med dem om tidigare, i Lukas 17, och förstod därför de olika delarnas förhållande till varandra. Det kan vi göra också om vi lägger märke till evangeliernas olikheter.
...

VI VÄNTAR ALLTSÅ på en plötslig, osynlig ankomst, då brudeskaran skall snabbevakueras bort från jorden. Inga definitiva tecken skall föregå denna händelse - inget som avslöjar för fienden att räddningen kommer - men det är troligt att de utvalda ändå kommer att se, och förstå, i sina hjärtan, när tiden är inne.
___

Dags att varna för EAEC och John Torell

2008-09-29T23:12:00.001+02:00

Den svenskamerikanske predikanten John Torell har länge varit en "salt" röst gentemot avfallet och ljumheten bland kristna i Sverige. På 80-talet spreds hans kassetter flitigt, och man lyssnade intresserat på hans utläggningar om sovjetiskt spioneri och infiltration bland kyrkor och annat mystifikt han grävt fram. Men efter ett tag började det hela bli lite för salt, ja mer beskt än salt, och hans röst på kassetterna blev bara grövre och grövre och grövre. Som alla som upplevt Andens dop vet, så är raspig röst ett symptom på en bitter ande. Torell hade uppenbarligen förbittrat Guds Ande genom sina alltför hårda domar mot svensk kristenhet. Vad det bottnade i var troligen att han avvisades från vissa väckelsekristna håll, och därför blev avog mot allt vad frikyrklighet heter.

Naturligtvis kan man inte gå fram på det sättet, utan att ha verklig urskiljning, utan att söka Herren i varje detalj och beträffande varje person man bedömer. Att bara döma ut hela rörelser med ett pennstreck visar på en ovilja att verkligen ta sig an de problem man ser.

Idag, mer än 20 år senare, ger ett kort besök på EAEC:s webbplats en skrämmande men bekräftande bild av vart bitterheten kan leda en kristen människa. Jag visste inte att det hade gått SÅ långt.

Webbplatsen är idag öppet antijudisk och har medverkan av åtminstone en person som är medlem i nationaldemokraterna i Sverige. (Denna person fick nyligen in en insändare i Världen Idag, som togs bort så fort det uppdagades vem och vad han var. Jag undrar om det är känt att han också medverkar på EAEC:s webbplats?) (Senast kollad 29/9 2008)

På EAEC hävdas bl.a att den gamla antijudiska ryska skriften "Sions Vises protokoll" inte är en förfalskning. Man vänder sig också emot staten Israel och det judiska folkets särställning som mottagare av Guds löften. Rubrikerna på webbplatsen kunde lika gärna vara hämtade från Radio Islam.

I olika kristna forum på nätet förekommer ibland hänvisningar till EAEC. Antagligen är det oftast bara aningslösa kristna som råkat hamna där genom sökningar på Google, men det är illa nog att de inte kollar upp lite bättre vart de hänvisar.

Att ett och annat på EAEC:s webbplats är sant förnekar jag inte. Det har en gång funnits en sund bedömningsförmåga hos Torell, och alla som läser Bibeln kan avfärda saker som inte överensstämmer med den. Men det räcker inte för att vara en trogen Jesu tjänare. Vi har också fått Guds Ande, för att vi skall kunna hantera sanningen så som Gud vill, så att den inte gör oss till okänsliga brutala, självpåtagna kritiker, utan förmåga att bygga upp, samtidigt som vi bryter ned avfallstrukturer.

Att mannen blivit andligt halvblind och okänslig visas av att han även vänder sig mot de väckelsekristna i USA numera, och via sina medskribenter dömer ut så gott som alla välsignade själavinnare, som vinner miljoner för Jesus ute på missionsfälten. I stället tar han in alster t.ex från personer som är anhängare av sjundedagsadventisternas falska profetissa Ellen G. White. Så har ljuset bytts mot mörker.

Om du har varit inne på EAEC eller någon liknande webbplats och märker att din böneröst blivit raspig, och att dina böner blivit tröga och du upplever att du fått aggressioner, särskilt mot väckelsekristna, så är det ett klart tecken på andlig besmittelse och fariseismens ande. Där Gud är verksam blir din ande smord med den fina rena, varma och klara oljan, och du får kärlek till de kristna, oavsett om du ser att de lever i avfall eller inte. Guds Ande vill väcka, och hjälpa, och hela, och upphör aldrig att ge oss ord av tröst och uppbyggelse tillsammans med förmaning och undervisning.

En annan webbplats som är inne i ungefär samma förödelse är svenska Sola Scriptura. De ger sig ut för att vara "bibeltrogna" men sprider huggormsgift som tar död på svaga andliga kristna och släcker ut Guds Ande i dem.

Tag dig till vara för sådana, och håll dig till verklig väckelsekristendom, som visserligen också kan vara "salt" och skarp ibland, men som också bygger upp, ger liv åt din ande, och har kraften att styrka det som är svagt, kraften att ge det ljus som skingrar mörkret, den läkedom som driver ut det sjuka, och den glädje som lockar till efterföljelse.

Andens liv skall vara vår värdemätare. Inte bara ord, inte bara lära. Gud stadfäster sitt ord, och gör han inte det, så är ordet i din mun bara förhävelse. Då är det dags att gå till bönekammaren* och inte komma ut därifrån förrän du är på "bättringsvägen" igen.
___

* (Med bönekammare menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan en position, en fas eller inställning i vårt andliga liv - böneläge, i kontrast till förkunnarläge, ageraläge.)
___

TACK OCH LOV FÖR KARISMATISKA UPPLEVELSER

2008-09-29T02:48:00.000+02:00

Jag älskar karismatiska upplevelser. Att bli uppfylld av den Helige Ande, känna Jesu närhet, få uppleva att han vill använda mig genom sina nådegåvor - det finns inget bättre i världen. För utan dessa upplevelser, dessa andliga fenomen, är vår kristendom bara tomhet, bara filantropi, bara egna verk. Du får inte ett "öre" i lön av Gud, om dina verk inte är framfödda, och drivna, av den Helige Ande, genom hans nådegåvor.

Därför uppmanar jag: Sök av allt hjärta efter dem. Om du inte hittar någon här i Sverige som kan hjälpa dig att uppleva dem, så låt inte gränser hindra dig. Åk dit där det finns kristna som överflödar i gåvorna, och se och ta emot. Var ivrig att undfå de största nådegåvorna, profetia, helande, visdom, men förakta ingen gåva, allt är givet med orsak, och med förväntan att de skall bära frukt i oss.

Så finns det mycket av andliga gåvor verksamma i Amerika, så åk dit om du kan. Finns de här i Sverige, i överflöd någonstans, så åk dit. Kan du be ner dem över dig själv, i din kammare, så gå dit, till din kammare. Men går du till din kammare och inget händer, så må du inse att du behöver hjälp, och att oljan saknas dig, och kan sökas hos andra. Köp ögonsalva, där den erbjuds. Lev inte i religiös inbillning, inbilla dig inte att allt är bra, bara för att du vet allt om allt, eller är med i en församlingsverksamhet. Lyssna till hjärtats rop, låt dess inre hunger och törst först bli tillfredställd, så att kraften i ditt liv inte är din egen, radikaliteten inte är din egen, offrandet inte är ditt eget, om du så bränner dig på bål - utan att allt du gör, är Guds Andes verk, ett flöde av liv, som tar sig verksamma uttryck, inte för att du tvingar fram det, utan för att det är en frukt, ett liv som reproducerar sig självt.
___

SKILJ PÅ RÖRELSE OCH INDIVID

2008-09-20T22:31:00.000+02:00

En kommentar om "Lakelandväckelsen". Det är väldigt lätt att döma ut en hel rörelse, när någon förkunnare i den rörelsen förgått sig. Men så dömer aldrig Gud. Det finns välsignade och av Gud kallade vittnen i den amerikansk/kanadensiska profetväckelsen, och så även i den närstående torontoväckelsen. Två stycken förkunnare som jag upplevt har Andens vittnesbörd, är Patricia King, och John Arnott. Även John Paul Jackson. Det finns säkert fler, men just dessa "strålar", upplever jag det, mer än andra. Och så finns det andra som inte strålar alls, trots stora bekännelser och massor av anhängare. Antagligen är det många kristna som bara följer tecknen och undren, i stället för att följa Andens vittnesbörd. Kanske har de aldrig lärt sig att tyda herderösten, och så hamnar de i sällskap där saker kan gå riktigt snett, och så blir de, och betraktare, besvikna. Bättre då att först gå i Herrens skola, lära känna hans stilla herderöst, och sedan lita till detta vittnesbörd, vad människor, "bordsgäster" och mediarubriker än säger.

Det finns också sammanhang på nätet, och givetvis också i verkliga livet, där förtalets och kritiklustans ande härskar. Håll dig ifrån sådana, om du vill ha det gott med Gud.
___

UTPLÅNAD - OCH ÄNDÅ MEDVETEN

2008-07-31T04:46:00.000+02:00

I ett allharmoniskt universum får (och kan) ingen synd existera. För det skulle omedelbart bryta allharmonin, och tillvaron skulle inte längre vara helgod, helharmonisk. Så hur löser Gud den frågan, när han samtidigt måste tillåta varelsers fria vilja? Vissa väljer ju att göra "ont" dvs att begå handlingar och hysa önskningar som inte är i harmoni med det helgoda. Vi människor vet redan om ett sådant sätt, ett sätt att förpassa vissa ting in i mörkrets och ickevarandets vrå. Vi har hört om svarta hål, hur tiden där förvrängs till icketillstånd, hur tillvaron där, om det vore möjligt för levande varelser och väsen att där finnas, drar dem ur vårt universum och de förs till tider bortom vår, och därmed, i praktiken, inte längre är en del av vårt universum, av vår tillvaro, och av den harmoni, som skulle kunna finnas här, vore det möjligt att skilja på tingen på sådant sätt.

Så när vi nu redan vet om en sådan tillvaro, och ett sådant sätt, hur enkelt då för Gud, som råder över alltet, att bereda just en sådan avskild tillvaro, för de två väljarskarorna i tiden.

Så "helvetet" är alltså inte bara oss åtskilt i rummet, utan också i tiden? Ja, mycket troligt är det så. Jesus talar om "svalg" (om än bara i ett förstadium till det slutliga) som gör det omöjligt för den ene att nå den andre, och tid är som vi vet, ett oöverstigligt svalg, som ger förutsättningar för just en sådan åtskiljelse av gott och ont, som Ordet oss utlovar.

Därför behöver vi inte sväva i ovisshet, eller i ett slags godvilligt trostillstånd i denna fråga. Vi kan övergå i en förståndsvisshet här, då vi redan i vår egen realm kan se lösningen på ett sådant problem. För Gud blir det då ännu enklare, att, när tiden och tingen är utklarade, och all skapelse fått sin väljarerfarenhet, att placera var och en, och vart och ett, där det hör hemma, och där det inte finns någon enda koppling dem emellan.
___

PROFETISK PROFETIETOLKNING

2008-07-08T04:20:00.000+02:00

Hur tolkar man profetior? Skall de tolkas bokstavligt, eller är tolkningen en gåva i sig, som i vissa fall kan sträcka sig längre, eller djupare, än det profetian talade om? Petrus skriver att ingen profetia av någon människas egen kraft kan utläggas. Lika lite som den kan uttalas, alltså. För båda företeelserna krävs alltså andliga nådegåvor. Så hur kan du då döma ut en profetia, bara för att du tycker si eller så om den? Det tillkommer inte oss att tycka alls, det är den Helige Andes jobb.

Apostlarna är våra läromästare i profetietolkning. Tittar man nu på hur de tolkade de gammaltestamentliga profetiorna, så kommer man att bli verkligt förvånad. För de ser ut att inte ta GT på särskilt stort allvar alls, om man går efter bokstaven. Det är detta som föranlett judarna att förakta så mycket av Nya Testamentet, då det gör, enligt dem, tolkningar tagna helt ur luften, av det gamla testamentets profetior. Men den som tolkade var den Helige Ande, och han må tolka hur han vill.

Det vi kan lära oss av detta, är att profetietolkning inte är något för teologiskt sinnade sinnen. För det teologiskt sinnade sinnet, är NTs tolkning av GT horribel. Profetiorna om Jesus gick inte alls i uppfyllelse på det viset som profeterna hade sagt. Bara delvis, och ofta med helt annan innebörd, än den som texterna gav intryck av.

Om NTs gudomliga och högre kunskap alltså tolkar profetior på det sättet, då inser vi att tolkning i sanning är ett ämbete, det också. Och att tolken, den Helige Ande, äger rätt att fördjupa och förlänga, det som hade sagts i ett tidigare skede.

Vi skall alltså inte förvänta oss att profetior uttalade i vår tid, av kristna, måste uppfyllas precis så som de tycks säga. Det kan vara precis som när det gällde GT, att Gud bara lade in några strofer, i ett längre profetiskt tal, som skulle uppfyllas. Och vissa delar av det kan uppfyllas på ett annat sätt än vad profeten tycktes mena. Profeten förstår inte alltid själv vad han säger, eller varför. Han får, liksom i GT, själv rannsaka, och forska, för att förstå vad som avsågs. Och svaret kommer när Anden vill det, och också uppfyllelsen.

Vad innebär detta? Tja, det innebär att vi är en del av ett dynamiskt, pågående, profetiskt skede, där bokstäver och siffror spelar liten roll, men hörsamma hjärtan, och smorda ögon, desto mer. En resa på okänt hav om man vill, men bara för dem som är bokstavs- och sifferberoende för sin trygghet. Det stilla barnahjärtat har annan kunskap, känner sin Fader, följer sin Bror, och leds av Guds Ande.

Flum, svärmeri och svammel kan någon tycka, men då påminner jag igen om våra apostlars profetietolkning, kortfattat beskriven ovan. Studera den själv, så kommer övertygelsen. Var fick de allt ifrån, som de skrev? Jo, ifrån GT. Men de hämtade fram det på ett sätt som inte liknar någonting, annat än om vi inser att det var en självständig, av Gud själv tillämpad och dirigerad, tolkning, och utläggning. En gudomlig disposition av det profetiska ordet.

Jag behöver inte ge några exempel, den som känner sin Bibel vet direkt vad jag menar, även om du kanske aldrig förut hört någon säga det så här.

Summan av kardemumman: Ha aldrig några förutfattade meningar om vad Gud kan, och skall, göra.
___

Skillnaden mellan Gamla Testamentets och Nya Testamentets profeter

2008-05-31T03:36:00.003+02:00

Det finns kristna som tror att Nya Testamentets profeter kan dömas efter Gamla Testamentets måttstock. Men det går inte, det är två helt olika ämbeten, även om de bär samma namn. (Hade Gamla Testamentets ämbeten överförts till Nya Testamentet, skulle vi haft domare och kungar också i församlingen.) Den form av profetia GT hade, handlade på sätt och vis om ett slags "besättelse". Gud utvalde någon till sitt språkrör, och när den profetiska Anden kom över dem, talade eller skrev profeten under verbalinspiration, eller näranog. Sådant är inte det nytestamentliga profetämbetet, även om vissa kristna i nutiden tror det (både de som är motståndare till mycket av det Gud gör idag, och de som är ivrare för det).

Vi tar de senare först. Tror man alltså att en profet, eller snarare en kristen med profetisk gåva idag, kan verka under verbalinspiration, så kan mycket bli fel. NT lär inte så, utan det lär att profetens ande är profeten underdånig (1 Kor. 14:29-32). Och det lär oss också att pröva det profetiska talet (v. 29). Detta innebär, att i NT har vi fått ett mycket större ansvar, som Guds språkrör, än vad GTs heliga hade. De hade inte Guds Ande boende i sig på det sätt vi har genom Andens dop. De hade möjligen Anden på det sätt vi har genom pånyttfödelsen, och däremellan kunde Guds Ande ta dem i besittning, ungefär som när Hesekiel skrev att "Herrens hand kom över mig". En nytestamentlig kristen, med profetisk gåva, har större frihet, och större ansvar. När vi får budskap att frambära, så sker det inte genom verbalinspiration (även om det i sällsynta fall kan förekomma även nu), utan det sker genom en inneboende andlig gåva, som är oss underdånig - dvs vi kan välja att bära fram budskapet direkt, eller "spara" det till ett annat tillfälle, om Gud leder det så. Och när det frambärs, så kan det formas i mycket som vi själva väljer att forma det - det primära är bara att Guds Ande får flöda med, så att det han ville ha sagt, blir sagt, hur det än förs fram.

Men det är förstås också här som det ökade ansvaret kommer in. Vi är liksom lite mer än bara brevbärare åt Gud nu, vi är hans sändebud, vi är bemyndigade, att tala, ur vår egen ande, vad Gud har lagt däri. Vi är alltså mer än tjänare, vi är Söner, med söners rätt och söners förmågor. Vi är nästan som Kristus själv, när vi talar i hans namn. Vi har begåvats med mångt fler nådegåvor, än GTs heliga och dess profeter. I och för sig hade det varit enklare om vi hade haft det som dem, men vad har vi NT till i så fall? GT var ju ett sämre förbund, med sämre löften, sämre insikter i Guds rike, och - bara ett förstadium (Hebr. 8:6-13).

NT sänder ut mer än tjänare, NT sänder oss ut som Guds söner, som bemyndigade representanter för kungariket Himlen. Så - större ansvar, men också större frihet - och därmed också större risker. Vi kan nämligen ta fel, även om vi är hans bemedlade ombud. Provet för en gammaltestamentlig profet var att han alltid profeterade rätt. Profeterade han fel, var han en falsk profet och man behövde inte lyssna på honom (5 Mos. 18:21-22). I NT kan en budbärare få lov att begå misstag, och ändå vara en Herrens budbärare (1 Kor. 13:9, Jak. 3:2). Denna felmarginal uppvägs av att det en nytestamentlig budbärare bär fram är så mycket större, så mycket rikare, så mycket mer andligt, än vad livet för de troende var i GT. Vi har alltså vår frihet för att vi skall kunna utvecklas dessmer.

En enkel jämförelse: Vem kräver kungen mest av, sina tjänare, eller sina barn? Gör tjänaren fel får han sparken, gör barnen fel får de möjligen en korrektion, men de kastas inte ut ur kungaborgen för det. Och när de växer, får de alltmer av kungens bemyndigande, till att utföra hans rikes angelägenheter, på ett helt annat sätt, med långt större insikt, än vad tjänarna någonsin kunde åstadkomma.

Men om en NT-tjänare alltså tror att han, eller hon, i denna tid och detta förbund, äger verbalinspirationens gåva, så kan enormt mycket gå snett. Det är väldigt vanligt att NT-profeter lägger till några meningar på slutet, efter att den andliga gåvan avklingat i budskapet. Är budbäraren i övrigt uppfylld av Herrens visdom och äger förmåga att även tala visdomens ord, är detta inget problem. Men saknas den förmågan, kan riktiga grodor hoppa över läpparna. Och i riktigt dåliga fall kan det leda till verkligt falska profetior, som i de klassiska fall när människor sänts ut i missionen utan att vara utsända, eller äktenskap ingåtts som inte skulle ingåtts. Etc.

Det gäller alltså att börja där Herren börjar, och sluta där Herren slutar. Det må vara kortfattat eller långt, och framburet under vilka former som helst, men Gud uppfyller bara det som kom ifrån honom själv. Det övriga får åhörarna bedöma, och sålla bort, vilket oftast sker utan problem. Vilket egentligen inte är konstigare än när någon predikar, och håller på en kvart för mycket. Eller bedjaren som bad lite mer än han behövde och var ledd till.

Den som har ett andligt öra och åhör sådant vet detta och blir inte hysterisk över det. Så är det i den nytestamentliga församlingen. Den som däremot har något agg till denna församling, vare sig utanför eller innanför den kristna sfären, kommer givetvis att tycka sig hitta utmärkta angreppspunkter här. Det får vi leva med, vi vet ändå när och att Gud är verksam, och har alltför många härliga och goda erfarenheter av de andliga nådegåvorna, för att låta oss intas av missmod eller uppgivenhet. Blir alla som det beds för helade? Blir alla som det predikas för frälsta? Nähä, men varför måste då allt som uttalats i samband med profetior slå in?

Vi tar vara på guldkornen, vi kastar inte bort dem för att de omges av grus, det vore dårskap. Öva i stället ditt öra, och ditt öga, till att se och höra guldets glans, och dess klang, där det visar sig. Då kommer du att bli rik, i tron, och en verklig magnat i Guds rike.
___

OKUNNIGHETENS BEKVÄMLIGHET

2008-04-26T06:47:00.000+02:00

Det är väldigt bekvämt att inte veta något. Då behöver man inte ta ansvar, behöver inte ta ställning, behöver inte stå emot, stå på de andliga barrikaderna. Skall en kristen göra si eller så? Vad har vi för åsikt om det och det? Tja jag vet inte riktigt.

Men du, det finns någon som vet, och du har sagt att han är din Herre. Tänk om han vill ge dig visshet, och vishet - i allt? Förvisso vill han det. Han har rikedomar att ge åt alla som åkallar hans namn. Inte bara det, han förväntar sig att du skall veta hans vilja, känna hans vilja, för då blir du frimodig, och då får du kraft, att stå för honom. Då håller din tro, om det än blåser motvind. Varför? För att du VET på vem du tror, och du KÄNNER hans vilja.

Nej, det är skönare att bara sväva omkring i sin egen okunnighet, låtsas som om man inget vet. Vi frågar varandra, och så diskuterar vi, tills ingen vet någonting längre. Alla lägger fram sin teori, och så behöver fienden inte frukta för oss längre. Vi har ju inget svärd att svinga då, mot synden, ondskan, lögnen, fördärvet. Vad är synd, vad är rättfärdighet? Vad våra fäder sade kan vi ju inte tro på, och vad Bibeln säger vet ingen. Det enda vi egentligen vet är att vi inte vet någonting numera, men det står vi för!

Hurra vad bra. Ni har därmed gjort er odugliga i Guds rike, odugliga till tjänst, till strid, till hjältedåd. Ni har begynt er färd ut i periferin. (Men där finns det många.)

Nya Förbundets folk är ett folk som har enorma löften. Vi är inte kallade att stå vid vägskälen och ställa frågor. Vi skall vara vägskyltarna, som visar i vilken riktning folk skall gå. Vi skall ge svaren, inte ställa frågorna. Vi skall uppenbara Guds vilja, inte hölja in den i dimma.
___

HUR MAN BEDÖMER ANDLIGA LÄROR

2008-04-19T00:46:00.000+02:00

Det finns många lärofrågor i Bibeln, som av olika kristna tolkas olika. Man kan undra varför Gud låtit det bli så, men naturligtvis finns det någon vishet i det. Kanske använder Gud dessa tolkningsmöjligheter till att locka inbitna religiösa syndare i fällor, så att de förs bort från Kristi församling därmed. Men om vi nu tillhör dem som vill vara äkta, sanna, ödmjuka och lydiga lärjungar till Jesus, hur kan vi då få klarhet när det gäller olika tolkningsmodeller av vissa bibelsammanhang? Genom Anden. Gud, heter det, stadfäster sitt ord med åtföljande tecken och under. Så om vi har två olika tolkningar, så är den tolkning rätt, som åtföljs av tecken och under, som sanktioneras genom de andliga nådegåvornas upplivande. Guds ord är nämligen levande, och kraftigt, så att det åtskiljer. Det livar upp, ger glädje, insikt, insyn, och leder oss vidare, till nya upptäckter, härliga sanningar och befriande frukter.

Tillämpa detta på de olika tolkningar du möter, så kommer du en bra bit på väg. Tillämpa därtill Andens egen prövning, utifrån ditt eget andliga liv, och du är nära fulländningen. Du är då på väg in i Nya förbundets härliga ställning, och verklighet, då, som det står, "Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste." (Hebr. 8:11). Johannes säger det så här: "Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven undfått från honom, och det behöves icke att någon undervisar eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt eder." (1 Joh. 2:27)

Prövningen kan också göras utifrån väckelsehistorien, både den tidigare och den nuvarande. Vi kan se var Guds ord har verkat som kraftigast, i vilka sammanhang det skett flest omvändelser, flest helanden, flest befrielser från ondskans makter.

Paulus talar på ett ställe om en apostels kännetecken. Han förkunnar ett sant bibliskt budskap. Men inte bara det. Om det bara vore det, så vore det inget sant bibliskt budskap, om det så vore bokstavligen efter Guds ord. En apostel, och självklart alla Kristi tjänare, upplever också att Gud stadfäster Ordet med tecken och under. Så när du predikar, eller vittnar, kommer det att ske saker och ting. I ett väckelsemöte kommer människor att spontant börja prisa Gud, och det kan komma tungotal, uttydning och profetior, mitt under det du talar, eller efteråt. Så skedde när Petrus talade i Kornelii hus. De som samlats där började plötsligt bli andedöpta, utan att Petrus ens gjort en inbjudan. Guds Ande bara föll, och Petrus hade inte ens hunnit igenom sin inledning.

Men har vi det inte riktigt så där härligt, så måste vi inte nödvändigtvis bli förtvivlade. Det finns nog många sanna ärliga och ödmjuka Jesu lärjungar, som vittnar och förkunnar rent och klart, som egentligen bara behöver lite korrigering, för att också tecknen skall börja visa sig. De har dem alltid i någon liten grad, men kan genom förfining av sin andes inställning, och lyhördhet, öka graden av Andens sanktion.

Den andra sidan av saken, när vi befinner oss bland bibeltroende kristna, är när den kalla, hårda renlärigheten framträder. Den må vara bokstavligen rätt, och vara framburen av ett äkta nit, men saknar likväl en äkta kärlek till Jesus. På någon punkt har du bedrövat, eller kanske t.o.m förbittrat den Helige ande, så att du utsläckt, eller omöjliggjort, hans eld i ditt liv. Du har dömt andra för hårt, varit för bokstavstrogen och för lite ordtrogen, dvs du har nitälskat för lagen, men glömt lagens givare, glömt att vara honom underdånig och låta honom ge dig de ord du skall bära fram.

Vi är nämligen inte våra egna, det är inte brevbäraren som bestämmer vilka brev som skall bäras ut. Du kan inte bara ta en text du tycker borde predikas, och så bära ut den. Just en sådan handling kan stänga en hel församling, en hel kristen gemenskap. Det är Gud som bestämmer vad som skall förkunnas, för bara han har översikten, bara han vet vad som behövs.

Så från att bara vara en Ordets tjänare, måste man också gå till att vara en Andens tjänare. Och man måste inse att den Helige Ande är Ordets tolk. Av mitt skall han taga, sade Jesus, och ge åt er. Det innebär att det vi skall vittna om, förkunna, skriva, frambära, det skall vi få ifrån den Helige Ande. Och det här handlar inte om en gissningslek. I lärjungaskapet får man lära sig att bara för att det kan dyka upp bra idéer eller uppslag, så behöver inte det vara sådant som Anden ger oss. Pröva det, se om det flödar ihop med ditt tungotal, eller om det stänger. Gud stadfäster sitt ord, även när du är i din bönekammare. Herrens ord är levande och kraftigt, och tränger igenom. Det är inte dött, tråkigt och förlamande.

Ett levande budskap, mottaget från Gud, kan ofta vara helt motsatt det vi skulle önskat få frambära. Ett levande budskap kan, trots att du känner Andens sanktion över det, ge dig sådana bryderier, att du hamnar i en brottningskamp med Gud. Människan i dig inser vilka konsekvenser det kan få för henne, medan din ande är villig. "Anden är villig men köttet svagt". Men du känner att du börjar torka, och inser att det är bättre att lyda och följa Jesus, än något annat i denna världen. Är han med, så tar han ansvar för det han ber dig frambära. Och då går det till seger, även om det först, kanske, måste gå genom eld.

Ibland kan man dock hamna i verkliga bryderier. Man kan anta att Gud vill pröva vår lydnad på det sättet. Abraham fick ju uppleva det. Han fick en tillsägelse att göra något som var emot allt vad kärlek och gudsfruktan heter. Han skulle offra sin egen son på Moria berg. Detta var inte ett vittnesbörd, men det var ett uppdrag. Vi får ju sådana också. Men Abraham bevisade sig vara en tillitsfull Guds tjänare. Han hade tro, och han vågade lyda denna märkliga maning. Han tog den inte för att komma ifrån fienden, såpass hade han lärt känna Jesu (ja, Jesu) röst. Han visste att det var ifrån Gud, men han visste också att Gud är god. Tron föll inte ihop, när Gud till synes lockade lärjungen ut på djupa vatten. Han bestod provet, och blev mer välsignad än han varit tidigare.

Har du börjat uppleva sådana examensprov, så har du hamnat i en speciell Andens skolklass. Där blir man hårt tuktad om man inte följer det ökade ljus man nu har fått. Där får man uppleva Herrens bestraffningar för små misstag som andra fritt kan göra utan att Jesus bryr sig. Av den som fått mycket skall mer utkrävas. Men också mer frukt frambäras.

Det som sker därefter kommer att vara av större betydelse än det som skedde dessförinnan. Dina ord får större verkan, hörs högre upp i himlarymderna. Makterna reagerar, och änglarna regerar. Det sker förändringar, när du ber stängs och öppnas himlarna. Du blir klasskamrat med profeten Daniel m.fl.

Men där får jag sluta, för där är jag ännu bara nybörjare. T.o.m det känns förmätet att säga. Jag ser det bara i fjärran kanske är mera realistiskt. Men jag ser det i alla fall.
___

I DE SKRIFTLÄRDES KRETSAR

2008-04-17T23:57:00.000+02:00

Mot varje väckelserörelse som Gud sänt, har också djävulen väckt upp ett motstånd, inte bara ifrån de icketroende, utan också ifrån avfälliga religiösa sammanhang. Och precis som vi finner att de gjorde på Jesu tid och apostlarnas tid, så delar detta religiösa motstånd upp sig i två skilda grupperingar, sinsemellan som hund och katt, men dock, till respektives förvåning, enade i sitt motstånd och sin kritik, mot Guds verk.

Det är dels de liberala, och dels de konservativa. Nu syftar jag inte på politik här, utan på religiösa förhållningssätt. De liberala ogillar väckelse därför att väckelsen kommer med kraft och upprättar bibeltron på det övernaturliga, och på Guds ord. De konservativa gillar inte väckelsen av samma skäl, men när det gäller synen på Guds ord har deras avfall tagit sig annat uttryck än de liberala. De liberala s.a.s undertolkar Ordet, de förhåller sig så fritt till Guds ord, att de tror sig kunna strunta i dess bokstavliga mening, och ge det tolkningar utifrån sin tids sociala värderingar, etc.

De konservativa övertolkar i stället ordet, de tar det så bokstavligt, att dess verkliga mening och avsikt sätts åt sidan, och de blir bokstavstroende, i stället för ordtroende. Och när väckelsen sedan kommer och de upptäcker att den inte beter sig efter deras tolkningar av Skriften, avfärdar de väckelsen som ett verk av djävulen. Trots att de ser allt det goda Gud gör, människor blir frälsta, får sina liv förvandlade, blir helade, befriade, glada, börjar vittna om Jesus och förändrar sin omgivning, så dömer de ut alltsammans och gräver ner sig i sin egen lilla värld av inbillad skrifttrohet.

Och Gud gör dem till viljes, han tränger sig inte på, ber de honom fara tillbaka till andra stranden, så gör han det. De får leva som de vill, utan väckelse, utan under och tecken, utan frälsningsupplevelser, förvandlingar, etc.

Men åt dem som är öppna och tar emot, ger han desto mer. Det blir ju välsignelser över nu, åt dem som vill ha. "Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." (Matt. 13:12). Du kommer att märka, när du vänder dig emot ett Guds verk, att du blir inte rikare i din tro, utan fattigare. De gåvor du tidigare eventuellt hade fått, av nåd, kommer att falla i träda, tas ur tjänst, och du faller ned i ett fattigare tillstånd, där du får träla i din egen religiösa kraft, i stället för i Guds härliga lyftkraft.

Välj själv var du vill höra hemma. Men se till att pröva noga först, döm inte, och låt inte andra döma åt dig, utan pröva noggrannt, om inte Gud välsignar och lyfter din själ, i just de sammanhang där du fått höra om allsköns ont. Kanhända har fienden förvridit din syn, eller dem du lyssnade på? Av 10 spejare som rapporterade om landet, hade 8 negativa rapporter. Bara två såg Gud och hans möjligheter, och de fick också uppleva landets frukt. De andra dog, så småningom, i den öken de valt att vända åter till.
...

Vi har att lyssna till den Helige Ande, när det gäller att bedöma Guds verk. Människors vittnesbörd kan vi inte lita på. "Mina får hör min röst", säger Jesus, och han ger dem inte sten när de ber om bröd.

Vi skall heller inte gissa, och sedan döma eller ta ställning utifrån gissningar. Det vore ren dårskap. Om du har fullständig andlig visshet om en sak, om Guds Ande vittnar med din ande, då kan du ta ställning, och gå fram i kraft, och visa människor vad som är Guds verk och inte Guds verk. Men den som gissar och sedan går ut och dömer, beter sig vettlöst. Så gjorde de skriftlärde på Jesu tid. De dömde efter sina egna tolkningars mått, men nonchalerade Andens vittnesbörd. De hade inte visshet, men fällde ändå domen över sin tids väckelse. Och kom under förbannelse och förlorade tillträde till Guds löftsland.

De kunde gått till de äldre, till syskon som Hanna, och Simeon, och lyssnat till deras efterlämnade vittnesbörd. De visste, de hade hört Guds röst, om att det andliga verk som nu gick fram med kraft i landet, var förberett sedan lång tid. De kunde lyssnat till lärjungarna, som upplevt alla välsignelserna på nära håll. Men de lyssnade i stället på negativa rapporter. Verket följde inte Guds ord, sade man. "De håller inte sabbatsbudet", de "följer inte de skriftlärdes stadgar". Nej tack och lov, för de stadgarna var människobud, byggda på egna tolkningar av Guds skrivna ord, och hade ingen som helst koppling till Guds levande ord, som talar till oss i våra hjärtan och förklarar skrifterna för oss.
...

Håll dig ifrån de skriftlärdes kretsar. Om Bibeln verkligen är kär för dig, så inse att det faktiskt går att bli blind för ett andligt Guds verk. De "bibeltroende" på Jesu tid hade honom själv mitt framför sig, Gud uppenbarad i köttet, ja född i köttet, och allt de såg var en obildad lekmannapredikant, besatt av Belsebul! Så FRUKTANSVÄRT fel kan man komma, trots att man nitälskar för Guds ord och Guds verk. Ta det som en varning ifrån Guds eget ord. Du kan bli så förblindad, att du inte ser Guds gärning i din tid, att du går miste om alla hans välsignelser för dig, och allt det goda du skulle utfört för honom, för dem som nu går förlorade.

Lämna nu över åt Gud, låt Jesus och hans gode Helige Ande bli din skrifttolkare, din ledsagare, din vägvisare, i Guds stora rike. Döm icke efter köttet, utan efter Anden, lär känna Herdens röst, så att du verkligen HÖR den, och inte behöver gissa dig fram, och hoppas på att du möjligen tolkat rätt. Den som har Andens vittnesbörd VET om något är ifrån Gud eller inte, den som hör hans röst SER också, vart herden vill leda, och har frimodighet och upplever trygghet, i att följa honom.

Det är så det andliga livet fungerar, och skall fungera. Vi har en Herde, och honom följer vi, och han leder oss, dit där vi får föda, och får släcka vår törst, i ymniga källor, och får finna friskt bete, så att vi får växa starka, och blir en fårahjord, till ära för fårahuset.
___

Vad är "ondskans andemakter i himlarymderna"?

2008-04-16T06:30:00.002+02:00

"Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna." (Ef. 6:12)

Ja, inte är det samma sak som onda andar, om du trodde det. Onda andar är en sak, och ondskans andemakter i himlarymderna en annan. De onda andarna är här på jorden, men makterna är i himlarymderna. Det är en skillnad i dignitet, alltså. Och i själva verket, så är de som är på jorden de himmelskas barn. Det låter ju väldigt underligt, tycker du, men det är vad Guds ord lär oss. Återigen är det 1 Mos. 6 som avslöjar detta, och det är bara att läsa som det står och låta det sjunka in, för att det skall bli uppenbart. Men det kan du göra på egen hand, detta skall handla om de som är i himlen, dvs i himlarymderna.

Dessa makter, och varför de kallas makter är för att de opererar på en så hög nivå, att trots att de är personer, så är de också makter, deras inflytande är så kraftigt, att de kallas makter. En människas inflytande på sin omgivning kan vara stort, och kraftfullt. En människas ande, beroende på vad den är fylld med, kan förändra sin omgivning. Det beror inte bara på hennes ord, eller hennes önskningar eller förmåga att övertala. Det beror på vad slags kraft som finns i henne, vad slags andligt inflytande som omger och utgår ifrån henne. En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och detta påverkar andra människor i hennes omgivning. Det lyser upp deras sinnen, ger dem impulser, klarhet. På samma sätt är det med en ond människa, dvs en människa i vilken ondska bor. Den strålar ut ur henne, påverkar andra, drar dem ned i fördärv, lockar dem in på onda vägar.

Detta är förhållandena på jorden, men om vi kommer högre upp, i himlarymderna, kan vi påverka desto mer, både ifråga om godhet och ondska. Vi är inte där ännu, men vi kommer att få se det, om eller när vi lyfts dit, av Jesus, när han kommer. Men änglarna är där, upplyfta en gång för länge sedan. De opererar i den himmelska världen, i himlarymderna, som inte är samma sak som Guds himmel, tredje himlen, utan det handlar om de lägre rymderna, om lufthimlen och om jordens omgivning i rymden. Vi människor har lyckats skapa något som nästan är en avbild av detta - radio och tv. Via de kraftfält som sänds ut och som sträcker sig runt jordklotet, och dessa fanns ju där innan vi lärde oss att sända ljud och bilder genom dem, påverkar vi, i vår ringhet, hela länder och världsdelar, genom bilder av oss själva. Detta har en djupare verklig förebild, i himlarymderna. Där finns de kosmiska makterna. Vi kan läsa om några av dem i Daniels bok. Furstar, som kämpar för Gud, och mot Gud. När Daniel bad, satte han dessa makter i rörelse. Dvs han bad, och Gud satte dem i rörelse. Fursten över Persien stod Guds ängel emot, står det. Vad handlade det om, vad skedde genom Daniels bön, och hur hade tillståndet varit dessförinnan? Det visar sig då, att tidigare hade det profetiska ordet varit stängt, folket försatt i fångenskap, och ingen lysande framtid var uppenbarad för dem. Mörkret som utgick ur den onda ängeln låg kompakt över det fångna folket, och dess härskare. Men så började en Guds tjänare att be, och fasta, och önska, i sin ande. Andemakten började ge vika, mörkret skingrades, genom att ett par av Guds änglar, furstar, kom dit och med sitt inflytande drev undan mörkrets makt.

Men hur verkade egentligen denna mörkrets makt? Det var bara en enda, alltså? En enda andefurste som behärskade ett helt världsrike? Hur, med vilka medel, vad hade han till sitt förfogande? Skedde det genom tusentals små emissarier, små sändebud, som flög fram och tillbaka till honom och inhämtade order, eller skedde det genom ett andligt inflytande av liknande slag som det en människa här på jorden kan operara i, fast på ett mycket högre plan?

Så måste det ha varit. Änglafurstar kan genom sin andlighet sända ut kraft, som dominerar, inspirerar, influerar, och attraherar, människor på jorden. Människor, och onda andar. De onda andarna behöver alltså inte lämna jorden för att få veta vad de skall göra, de tar emot överänglarnas signaler direkt in i sitt inre. Och det är de troligen helt medvetna om, eftersom de inte har något kött som hindrar deras uppfattningsförmåga. Med människor är det annorlunda, människan är inte lika lättstyrd. På samma sätt som många kristna är ohörsamma mot Guds röst, är många ickekristna ohörsamma mot sina herrars röster. De lyder dem oftast, men inte helhjärtat, och inte fullkomligt. De påverkas, deras tankar styrs, deras idévärld influeras, men aldrig på ett så genomtänkt och öppet sataniskt sätt, så att det blir uppenbart. Därför avslöjas heller sällan källorna. Människan tar emot av både gott och ont, ifrån ovan. Hon är medial, och i sitt ofrälsta tillstånd inte så noga med vad för influens hon bär. Oftast är det den onda makten, men det händer att hon också tänker goda tankar, när hon då och då trampar in i det godas kraftfält.

Vi behöver kanhända, som kristna, förstå detta, för att förstå det motstånd vi har, här, emot evangelium, emot sanningen i Guds ord, emot vårt vittnesbörd. Annars bleve det egentligen oförklarligt, att människor skulle vara så motsträviga till att ta emot frälsningen. Det borde ha varit så mycket mer uppenbart för dem, vilken härlighet det finns i evangelium, hos Gud, i Jesus, och i den Helige Ande. Men makterna, de fallna änglafurstarna, dem som bjöds in när Adam föll och sålde jorden till Satan, de har sina troner, sina positioner, och de är inte stulna, direkt, även om de inte hör hemma där ursprungligen. Annars hade Gud tagit dem därifrån. Men de är där, för att människosläktet valt att ha det så.

Hur skall vi då bekämpa dem, dessa ondskans makter? Hur skall vi bryta deras maktfält, så att människor, precis som i Babel efter Daniels böner, kan få se Guds ord och profetior börja bli levande, så att de ser att det finns en väg, tillbaka, till ett härligare tillstånd av liv, där Gud finns med, där Jesus är Herre, och där man vill börja bygga heliga tempel, bereda boningar, i hjärtan och gemenskaper, åt den Allsmäktige igen?

Daniel bad inte bara utifrån påhittade premisser. Han hade hittat ett Guds ord, ett löfte, en profetia, och han hade också insett att tiden var inne för profetians uppfyllelse. Sedan bad han, bekände sina och sitt folks synder, och så höll han ut, i tro. Detta gjorde han inte som metod, han hade inte blivit inspirerad till det genom någon predikan, eller något allmänt böneupprop. Det han drevs av var verklig nöd, för sitt folk. Det var nöden i hans hjärta, som drev honom till att söka, läsa, upptäcka, och börja kämpa, i bön. Det var en naturlig andlig process, ett inre verk, av Gud, i ett villigt hjärta.

Man kan inte komma någonstans på annat sätt, idag heller. Detta som du läser nu kan egentligen inte hjälpa dig, kicka igång dig. Det kan möjligen ge en antydan om vad som är möjligt, men skall det ske något, så skall det ske genom att Gud samverkar här, och tänder något, en eld, en sann andlig längtan, en ljusglimt, en uppenbarelse, i dig.

Att det må ske behöver jag inte be om. Om detta var ett bud från Gud, så har det redan skett i dig. Då kommer det att växa och bära frukt.
___

Öppna himlarymderna!

E f f a t a !

___

HEDRA DINA ANDLIGA FÄDER

2008-04-15T02:25:00.001+02:00

Jag vill hedra några av mina "andliga fäder och mödrar" här:

Eftersom jag blev frälst på ett husmöte där Christer Thyr förkunnade och ledde mig till frälsningen (18 mars 1980), måste jag givetvis nämna hans namn först. Han var också den som döpte mig, bara några dagar senare, i Kungälvs pingstförsamling, liksom att han var föreståndare (och en mycket inspirerande bibellärare) i samma församlings bibelskola.

Sedan blev den gamle norrländske pingstevangelisten Evert Sundholm min och mina andliga syskons herde under några år, i Stenungsund. Han var rikt andligt utrustad och frambar ibland profetiska budskap med starka rop och tårar. Han berättade också gärna om väckelsen i Norrland under 1930-talet.

Under den tiden fick vi motta andliga intryck från många originella förkunnare, vissa vänner till broder Evert sedan gammalt. En var Gustav Söderholm, en RIKTIG pingstpionjär, som var med redan i början av 1900-talet. En annnan var indienmissionären Erik Andreasson, som höll sådana bibelstudier att man aldrig glömmer känslan av helighet och gudsnärvaro. Vi hörde några gånger Helge Lundberg från Göteborgs Smyrna, en av förnyelseväckelsens förkunnare. Det var väldigt välsignat och inspirerande. Vi hörde också någon enstaka gång Algot Nicklasson, Teofil Engström, Thure Bills (tror jag han hette), och Hilding Fagerberg.

I församlingen i Kungälv fanns ett äldre originellt brödrapar, Ludvig och Karl-Johan (minns ej efternamnet), som hade varit med från begynnelsen där, liksom några äldre systrar, som gav starka intryck. Dessa pingstsystrar hade drottninglika, helgade personligheter, man förstod att de hade varit Guds eldsvittnen.

I Ljungskile Smyrna fanns två äldre profetgestalter, "Ragnar och Rönnblom". Deras liv var ett liv i bön, och varje gång vi kom dit på deras bönemöten, mötte de mig direkt i ingången och lade händerna på mig och bad kraftfulla böner under långa stunder, i vestibulen. Man var som deg efteråt, välsignad deg. De förnam att mitt hjärta var öppet och längtande.

I Vekkelsesenteret Fredrikstad: Oddvar Linkas och hela församlingen där omkring 1985-87. Obeskrivligt härligt.

I Maranata från mitten av 80-talet: Tage Johansson, Arne Imsen, Per-Arne Imsen. Intrycken är outplånliga, ovärderliga. Andra som jag mest varit i kontakt med genom att höra deras förkunnelse och sång på kassetter, även om jag också hört och sett dem "live": Målle Lindberg, Donald Bergagård, Aage Samuelsen och många andra maranatavänner i Norden.

Under senare år har jag genom internet mottagit många intryck och välsignelser från amerikanska väckelsepredikanter som Benny Hinn, Kenneth Copeland, Kenneth Hagin (kan kräva en förklaring men får vara tills vidare), Joyce Meyer, Jesse Duplantis, Oral Roberts (han finns kvar ännu), Morris Cerullo (han också).

Sedan finns det givetvis också enskilda syskon som betytt mycket, vissa kanske minst lika mycket som förkunnarna. Men det blir för mycket att nämna alla.

Den som betytt allra mest, är min bäste vän JESUS.
...

I detta ligger inget beröm av människor. Bara ett tacksamt erkännande att Gud behagat använda dem som förmedlare av hans goda gåvor. Och vi förstår att varje Guds tjänare som fått bära fram hans gåvor, också fått betala ett pris därför, och att deras lön skall bli stor. Vad övrigt är att säga om dessa Herrens tjänare "kommer icke mig vid". Och inte dig heller.
___

ROTEN BÄR OSS

2008-04-02T04:51:00.000+02:00

Jag satt och skrev en artikel om pingstpionjären Frank Bartleman, och tänkte att det kanske finns någon ljudfil på nätet från den tidiga pingstväckelsen. Inte med Bartleman för det visste jag inte finns, men kanske med någon annan som var med på den tiden. Jag kom till en sida där i alla fall en av de tidiga fanns med, FF Bosworth. Bosworth var i Azusalokalen, så jag lyssnade på honom en stund. Men jag kände att det var inte det jag sökte. Sedan hörde jag på TL Osborn, han är av senare datum, men han var med under helandeväckelsen på 40-talet, och när jag lyssande på en upptagning från den tiden kunde man känna och märka kraften från Gud verka genom Osborn, mäktigt. Men så fanns det också några upptagningar med Kenneth Hagin, så jag tänkte de kan man väl lyssna på också. Att hitta några riktigt tidiga pingstupptagningar hade jag gett upp nu, men Hagin berättar en hel del från 1930-talet på en av ljudfilerna, och man blir helt tagen av att höra vad Gud gjorde då. Vilka mirakel.

Jag tror det var Guds vilja att jag kom till Hagin när jag sökte efter tidig pingstväckelse, för det finns något genuint, något av "gammal äkta pingstförkunnelse" hos honom, i den upptagning jag lyssnade på. Vad han sysslade med senare vet jag inte så mycket om, men detta var inspelat på 1970-talet, och det känns som heläkta vara, och han berättar alltså om gamla väckelsetider, ända tillbaka på 30-talet, och även dråpliga inslag om John Wesley och George Whitefield m.fl.

Vill du lyssna, så enjoy. Det är riktigt härligt, och roligt:

http://www.brothermel.net/Why_People_Fall_Under_the_Power.wma
...

Webbplatsen där upptagningarna finns är intressant och verkar ha varit det ställe jag letade efter trots allt. Det verkar som om det verkligen skall finnas ljudupptagningar från den tidiga pingsten, som har hållits dolda, i väntan på Guds tid. Märkligt, men det låter troligt, och fascinerande.

Vad predikanten säger för övrigt får stå för honom.

http://brothermel.com/azusastories.aspx
___

VAR HAR VI VÅRA RÖTTER?

2008-02-19T00:10:00.000+01:00

En kristen församling eller församlingsrörelse kan aldrig stå för sig själv i tiden. Ingen har ensam direktkoppling till Gud eller Guds kraft. Församlingen på jorden är en kropp, Kristi kropp, och dess lemmar hör samman och får styrka genom det "bistånd var led giver". Detta gäller enskilt i den lokala gruppen, men också mellan församlingar, lokalt, nationellt och internationellt. Begreppet Kristi kropp har givetvis utnyttjats, på så sätt att man velat införliva eller inräkna kroppsdelar som inte alls tillhör Kristus utan andra makter, men det tar inte bort sanningen och verkligheten av tillhörigheten till den riktiga Kristi kropp. Det här kan man inte nonchalera, eller låta falla i träda bara för missbrukens skull. Det här är en verklighet vi är beroende av, för att verkligen kunna vara en frisk del av Kristi kropp.

Guds verk har en historia, och denna historia kan följas genom tiden. Varje väckelserörelse har varit arvtagare till tidigare väckelser och skeenden i Guds verk. Jag tror aldrig det har funnits någon enda väckelserörelse, som har uppstått helt isolerad ifrån andra tidigare rörelser. Det finns en succession, det verkar som om Gud verkar genom sådan succession, hans verk överförs, från den ena förkunnaren till den andra, från den ena församlingen till den andra, från den ena väckelserörelsen till den andra. Luther sägs ha fått sin tändande gnista genom läsning om valdenser och liknande tidigare rörelser. Wesley fick gnistan till metodismen genom kontakter med pietismen och herrnhutismen. Det finns många fler exempel.
Det finns också exempel på att när enskilda kristna eller församlingar eller rörelser vänt sig ifrån dessa sina andliga rötter, så har de själva stängt sig ute ifrån det andliga livet och den delaktighet/succession, som Guds verk består i.

Man kan använda ett av budorden överfört på detta. "Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig." (2 Mos. 20:12) - "Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig." (5 Mos. 5:16)

Detta gäller också våra andliga fäder och mödrar. Om vi inte hedrar dem, så kommer det inte att gå oss väl, och vi kommer inte att få leva länge i det land Herren vill ge oss.

Men vi har ju kommit så mycket längre än våra fäder? Kanske någon tänker så, och att man därför inte kan erkänna dem längre eller ställa fram dem som föredömen. De hade ju inte alla de läror vi har, eller den helgelse vi har. Nej men de är fortfarande våra andliga föräldrar. Vi hade inte varit här om inte de hade tjänat Gud i sin tid. Guds verk hade varit utslocknat på jorden, om inte de funnits, om inte de kämpat, i sin generation, för evangelium förkroppsligat på jorden. Gud använde dem, han lät dem tjäna honom.

Så, för att bli lite konkret: Pingstväckelsen, som är en av de största väckelser som ägt rum i historien, på vilket sätt är vi idag besläktade och relaterade till detta Guds verk? Det handlar givetvis inte om samfundstillhörighet, dvs bara någon är med i en pingstförsamling, så är han/hon relaterad till detta ursprunget. Nej, så går det inte till i Guds verk. Det handlar om andlig succession (dock inte "apostolisk" som är något helt annat). Finns det något av levande väckelsegnista, överfört från pionjärerna, i din församling, hos de som förkunnar? Detta kan slockna ut, som tidigare nämndes, genom att man stänger sig, för andliga skeenden i Guds verk.

Pingstväckelsen var egentligen inte bara en väckelse. Det kom nya väckelser under 1900-talet, som den tidens församlingar var dynamiska nog att ta emot och bli del utav. Efter 1907 kom det en väckelsevåg på 1930-talet, och sedan igen i slutet av 1940-talet, då den amerikanska helandeväckelsen fördes över och här kom att bli till förnyelseväckelsen. Därefter kom en ny våg i mitten av 1950-talet, genom förkunnare som A. A. Allen och Morris Cerullo, Jack Coe, Oral Roberts, R. W. Schambach, T. L. Osborn, m.fl. När denna våg i början av 60-talet nådde Norden gestaltade den sig som Maranataväckelsen här.

Vid den här tiden började Guds verk ta nya vägar. Det spreds dels ut i fria församlingar, men också i en annan ström som trängde in i de äldre kristna samfunden. Gud vill nå alla sina fångna barn i träldom.

Om nu Gud har verkat på detta sätt genom historien, då bör vi inse att det inte går att ställa sig vid sidan av dessa tidigare eller parallella verk, som om man vore ensam om att tjäna Gud. Det är inte så man åtskiljer sant ifrån falskt, Guds verk ifrån fiendens verk. Det hade varit för enkelt. Som om Guds Ande bara följde de gränser människor ställt upp. Gud kan verka var han vill, när han vill, om det bara finns öppna, längtande hjärtan där. Han kan verka genom enskilda, var de än befinner sig, om de ställer sig helhjärtat till hans förfogande, och han kan bryta igenom och väcka upp hela församlingar, som varit döda, och t.o.m grupper av församlingar, även om det är sällsynt. Han kan också verka genom nya församlingar, och självklart är det alltid Guds vilja att hans församling skall vara en gestaltning av mönsterbilden i NT, det är detta Guds Ande ständigt verkar till. Men Guds verk måste alltid börja någonstans, och "där den kommer till, elden brinna vill".

Andlig släktforskning
Människor i världen sysslar mycket med släktforskning. Detta kan vara lika intressant, och än mer, behövligt, för Guds barn. Vilka är våra andliga fäder och mödrar, vilka var de vittnen som förde över det vi nu förvaltar, det arv vi har? Några av dem är nämnda ovan, vissa av dem lever ännu, tjänar fortfarande Kristus i välsignade Guds verk. Kan det verkligen vara Guds vilja att vi skall vara andligt skilda ifrån dem, de budbärare som gav oss det vi nu har? Jag har svårt att tänka mig det. Guds kallelse och gåvor kan han aldrig ångra. Det är inte människorna vi dyrkar, följer, relaterar till, utan det Gud ville och gjorde och gör, genom dem. Vi känner dem genom Anden, vi är besläktade i Anden, deras kallelse och vår kallelse består, och hör ihop, är länkar i en och samma kedja av Guds stora verk på jorden.
___

VÄKTARNA DE SLOGO MIG

2008-02-10T06:19:00.000+01:00

Gud ger åt församlingen väktare - profeter, och lärare. Dessa är oumbärliga, utan dem kan inte Kristi brud bevaras, skyddas, från tidens fiender. Men väktarna kan också bli ett hinder för bruden. Väktarna i Höga Visan hade blivit det. De hjälpte inte bruden, när hon i natten sökte sin brudgum. De hindrade henne. Ena gången stod de i vägen för henne, så att hon först när hon hade kommit förbi dem, återfann brudgummen. Han var inte hos dem alltså, eller bland dem. Nästa gång hon mötte dem, så slog de bruden, de sårade henne och ryckte av henne manteln, väktarna på muren.

De tog alltså ifrån henne smörjelsen, och sårade henne djupt in i anden. De här väktarna, vid detta tillfället, hade kommit in i ett förvänt tillstånd. De vaktade MOT Herren, MOT brudgummen, och inte mot stadens yttre fiender. De var så misstänksamma, att de misstog brudens desperata nattliga sökande efter sin brudgum, som förvillelse, som överandlighet. De insåg inte att bruden hade ett stort behov av att uppleva brudgummen intimt, nära, och levande. När de såg henne springa runt i staden om natten, blev de upprörda. De blev förnärmade, de kände sig utpekade, som om de hade svikit på något sätt - på något sätt som de själva inte hade erkänt, och inte ville erkänna. De med sin skarpa blick, skulle de inte se? De med sina finkänsliga öron, skulle de inte höra? Deras reaktion blev hård, de slog bruden, den längtande oroliga bruden. De sårade henne, ja de t.o.m ryckte manteln av henne, så att hon skulle bli tyst och gå hem och lägga sig.

Men bruden kunde inte glömma sina stunder av sann samvaro med brudgummen. "Min vän är förmer än andra, härlig framför tio tusen." Menade hon tio tusen väktare, av den sort som inte var Herrens verkliga väktare? Hos dem hade hon inte återfunnit brudgummen. Men tillsammans med andra brudsjälar sökte hon honom, och fann honom i lustgården. Var annars, kan man tycka. Var, om inte i Herrens tempel? Han var där han skulle vara, fienderna hade inte intagit staden, Jesus fanns att finna, i dess centrum, när hjärtana var inriktade därpå, när de inte ägnade sig åt fel saker.
___

FÖRDOLT FÖR DINA ÖGON?

2008-02-06T02:01:00.000+01:00

Det finns de som menar att vår tids kristenhet skulle vara sämre än apostlatidens. Det finns ingen logik i den tanken. Är inte Gud densamme? Är inte Jesus densamme? Är Jesus död? Nej, han lever och han har en kropp, och denna kropp verkar han igenom idag, som igår. Det finns ingen brist i den kroppen, är han huvudet så är kroppen frisk, levande, och undergörande. Han gör de gärningar idag, som han gjorde igår, men du ser det bara inte. Antingen vill du inte se det, eller så sker det på platser där du inte är. Men sker, det gör det. Hans sol har aldrig slutat lysa, hans kraft aldrig slutat verka. Gud kan aldrig bli mindre än vad han är, hans kraft är konstant verksam på jorden, men han går bara fram där han tas emot. Är det mörker på ena sidan jordklotet, så lyser solen desto mer på andra sidan. Lyser mindre gör den aldrig. Vill du uppleva samma kraft som apostlarna, så följ solens gång över himlavalvet, gå dit där Jesus gästar, där hans undergärningar sker.
___

TACK OCH LOV FÖR GLÄDJEBUDBÄRARE

2008-02-06T01:57:00.000+01:00

Jag tackar Jesus för Benny Hinn. Han är en välsignad förkunnare med ett varmt hjärta som brinner för att vinna människor för himlen och ge dem helande. Det är inte konstigt alls att han är så föraktad, nedtalad, förtalad, och baktalad. Precis så förföljde man de äkta profeterna och de äkta evangelisterna i biblisk tid.

Må Gud vara med broder Benny och skydda och bevara honom, från inre och yttre fiender, och må alla hans belackare komma på skam och bli avslöjade för det avfall som råder i deras hjärtan, och som gör dem så blinda att de inte ser Herrens härliga gärningar i vår tid.

"Vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående." (Rom. 14:4)

Eller: kom igen när du har en bråkdel av den tjänst bröder som Benny Hinn har. Då är du möjligen trovärdig i din kritik.

Och om du inte förstår att det sanna budskapet åtföljs av Guds undergärningar, så har du förstått lite. Och upplevt desto mindre. Och har troligen ingen större längtan efter levande gudomliga realiteter i ditt liv. Du är nöjd med att kunna sitta och tycka dig vara bättre än andra. Men är det allt man har, då har man ingenting och kommer att gå mot en hemsk domens dag.

En man som Benny Hinn borde alla kristna i Sverige gå samman kring och ordna en kampanj med i Globen eller Skandinavium. Då skulle det ske stora ting och många knutar lösas upp som är i vägen för väckelse i det här landet.
___

FÖRSTÅR DU EVIGHETEN?

2007-12-05T22:47:00.002+01:00

Promenader är ofta bra tillfällen att tala med Gud och Jesus. Under en sådan idag "damp" det ner en fråga i mitt sinne, som jag undrat över ett tag. Liksom den förra frågan jag nämnde om, den om helvetet, så gick mina tankar nu till himlen. Även om vi tror på den, och på Guds ord, så räcker ju inte det för att himlen skall bli verkligt levandegjord för oss. Det krävs också uppenbarelse. Och jag tror jag har haft några sådana också, beträffande himlen, liksom en och annan dröm. Men det finns också ett annat område, där vi behöver insikt - det står också om att komma fram till en full förståndsvisshet (Kol. 2:2). Dvs vi behöver FÖRSTÅ, med vårt sinne, det vi med vår ande "vet" (om vi nu vet det). Och som de jordiska varelser vi är, är evigheten svår att förstå.

Så jag frågade Jesus om just det: Hur kan jag förstå evigheten? Och precis som förra gången kom svaret direkt. Och jag har varit frälst i 27 år och givetvis både frågat och läst och fått insikter, många gånger tidigare. Men tack och lov, det finns mer att få, fortfarande. Och detta var så enkelt, att det egentligen är förvånande att man inte "kommit på" det tidigare, eller att man hört någon förkunna om det.

För så här är det, och så här kom det till mig:

Det finns inte bara EN evighet, utan MÅNGA! Amen. Det talas om evigheters evigheter, eller hur? Så evigheten består av cykler - av tider. Och då blir den, i alla fall för mig, mera begriplig. Den är alltså inte bara en enda lång, stillastående tillvaro, utan den kommer att bestå av långa, långa perioder [eoner], med början och slut, för att sedan övergå i nästa, och så nästa och nästa. Det innebär att det finns en utvecklingsplan, hos Gud, som sträcker sig långt fram, och att det kommer att hända saker, med universum, som vi bara kan drömma om.

Men, och nu övergår jag till vad som kommer till mig här, och nu: Gud är naturens Gud. Vad vi ser i naturen, är Guds väsen. Paulus säger det. Så, sådan som Gud uppenbarat sig genom naturen här på jorden, sådan är han också i himlen, i sitt stora universum. Så dessa evigheters evigheter, de är inget annat än väldigt långa och långt sig sträckande årstider [säsonger], i ett jättelikt kosmiskt biologiskt system. [Därav galaxerna].

Gud är livets Gud. Se på all mångfalden bara här på jorden. Se potentialen, vad hade kunnat ske om inte syndafallet satt stopp för utvecklingen (den gudomliga, inte den påhittade darwinska). Planeter, världar, i det oändliga, finns det där ute, i Guds himlar, boningar, som Jesus kallade dem, i hans Faders hus. Naturligtvis är de tänkta att hysa liv, de också, så många som är lämpade till det.

Så, från att ha tett sig som en ganska stillastående, meningslös tillvaro i salighet, tycks för mig nu evigheten vara en fortsättning, men i ett högre kosmos, på precis det liv vi har en liten glimt av här på jorden. Gud är densamme, hans verk här skiljer sig inte, på det viset, från hans större verk i stjärnhimlen, och i evigheternas evigheter. Det kommer mer, och det kommer mer. Det kommer aldrig att ta slut, och det kommer aldrig att stanna av. Vi har bara börjat, på vår evighetslånga färd genom universum. Och vi skall tillbringa den med Jesus, människosonen, Gudasonen, och tillsammans med honom breda ut det förhärligade jordelivet, både här på denna jord, när den föds på nytt, och på andra jordar, när denna brunnit upp.
___

BIBELSTUDIUM

Uttrycken "evigheter", "evigheternas evigheter" och "evigheters evigheter" finns på många ställen i Bibeln, de flesta i NT:

Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte. (Ps. 145:13)

Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet." (Dan. 7:18)

honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (Rom. 16:27)

Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Gal. 1:5)

honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet, amen. (Ef. 3:21)

Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Fil. 4:20)

Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen. (1 Tim. 1:17)

Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (2 Tim. 4:18)

han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Hebr. 13:21)

Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (1 Petr. 4:11)

Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen. (1 Petr. 5:11)

honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt, såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen. (Jud. 1:25)

och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (Upp. 1:6)

och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp. 1:18)

Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, (Upp. 4:9)

då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, och lägga sina kransar ned inför tronen och säga; (Upp. 4:10)

Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: "Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter." (Upp. 5:13)

och sade: "Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. Amen." (Upp. 7:12)

och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas, (Upp. 10:6)

Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter." (Upp. 11:15)

Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter, och de hava ingen ro, varken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med dess namn. (Upp. 14:11)

Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas evigheter. (Upp. 15:7)

Och åter sade de: "Halleluja!" Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter! (Upp. 19:3)

Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter. (Upp. 20:10)

Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skola regera i evigheternas evigheter. (Upp. 22:5)
_______

Engelska King James Bible använder ordet "ever", inte eternity som man kunde tro, på samma ställen som citeras ovan ("ever and ever"). Strongs' lexikon uttyder grundtextorden så här:

HEBREW, 5769: "EVER"
owlam, or lolam {o-lawm'}; properly, concealed, i.e. the vanishing point; generally, time out of mind (past or future), i.e. (practically) eternity; frequentatively, adverbial (especially with prepositional prefix) always: - alway(-s), ancient (time), any more, continuance, eternal, (for, (n-))ever(-lasting, -more, of old), lasting, long (time), (of) old (time), perpetual, at any time, (beginning of the) world (+ without end).

HEBREW, 5957: "EVER"
alam, (Aramaic) corresponding to 5769; remote time, i.e. the future or past indefinitely; often adverb, forever: - for ((n-))ever (lasting), old.

GREEK, 165: "EVER"
aion, from the same as 104; properly, an age; by extension, perpetuity (also past); by implication, the world; specially (Jewish) a Messianic period (present or future): - age, course, eternal, (for) ever(-more), (n-)ever, (beginning of the, while the) world (began, without end).

GREEK, 104: "EVER"
aei, from an obsolete primary noun (apparently meaning continued duration); "ever", by qualification regularly; by implication, earnestly; always, ever.
___

MOT FRÄMMANDE HERDAR

2007-11-01T01:46:00.002+01:00

"Hur länge skall ni tala förgripliga ord mot mina tjänare? Hur länge skall ni låta främmande herdar leda er vilse? Hur länge skall ni vara motsträviga mot min helige Ande? Vänd åter till mig, så skall jag vända åter till er, säger Herren, och er sista tid skall bli som er första. Det är mina tjänares lott och arvedel."
___

VÄRLDENS MEST BETYDELSEFULLA PERSON

2007-11-01T01:20:00.000+01:00

Kristne vän, vet du om att du är världens mest betydelsefulla person? Det finns ingen annan, med undtag av dina medsyskon, som är så viktig för världen, som du. Och det finns ingen som har så mycket makt, både i himlen och på jorden, som du. Dina ord förändrar världen, dina gärningar avgör framtid och evighet för världens barn. Du är världens ljus, på dig beror det om världen skall se sin väg och vända om. Du är jordens salt, på dig beror det om världen skall ruttna ihop fullständigt eller överleva ännu en tid. Om du tiger, då mörknar det i världen, då breder mörkret ut sig med ljusets hastighet. Om du inte ställer dig i vägen för ondskans framfart, då väller den fram som en flod och drar alla med sig.

"Stå upp och var ljus."
___

HELVETET ÄR EN EVIGHETSMASKIN

2007-10-21T00:56:00.000+02:00

Härom dagen frågade jag Jesus varför det måste finnas ett helvete. Ibland är tanken på det nästan omöjlig att begripa, acceptera. Vi vet att det står i Bibeln, och att det är "tillrett" åt djävulen och hans tjänare, men man kan inte bara blint tro på en sådan sak. För det är den alltför hemsk, alltför fruktansvärd. Man behöver också förstå. Så jag frågade Jesus, och genast började följande tankar "tala" till mig. En del av det hade jag redan tidigare fått klart för mig, men nu kom det som i en sammanfattning, och det kan vara värt att dela med sig av.

För det första: Gud skall vedergälla var och en efter hans gärningar, säger Bibeln (Job 34:11, Ps. 62:13, Ords. 24:12, Rom. 2:6, m.fl). Men när det gäller det goda, så är Gud inte bunden till denna regel. Han kommer att löna det goda som gjorts, i och genom Kristus, rättvist. Men han kan också om han vill, ge oss mer än så. Han har rätt att vara hur god han vill. Han kan ge den som bara tjänat Jesus en dag lika mycket i lön som den som tjänat honom ett helt liv.

Men den andra sidan av saken är inte likadan. Gud kommer att straffa den som tjänat djävulen, efter samma rättvisa som han lönar dem som tjänat Jesus. Men Gud kan inte vara hur "ond" han vill. Han kan inte ge den som bara syndat lite lika mycket straff som den som syndat mycket. Och dessutom, han kan inte ge någon mer straff än vad denne förtjänat.

Så hur går det då med de eviga straffen i helvetet? Om Gud skall vara rättvis, så måste ju de straffen ta slut någon gång. För den som begått ett visst mått av synd, kan ju inte straffas för mer än det. Så då skulle, om detta hade varit den enda aspekten av det här, helvetesstraffen faktiskt ta slut någon gång. Kanske ett liv i synd bara hade krävt ett lika långt mått av tid i helvetet. För mördare hade det krävts mer, kanske livstid för livstid. För massmördare lika mycket som alla de liv de tagit.

Många skulle nog vilja stanna där och pusta ut. Då verkar helvetet faktiskt inte så outhärdligt ändå. Men bedra dig inte. Det finns fler aspekter av detta, och det var det Jesus gjorde så klart för mig nu. Syndandet upphör ju inte när en person kommer till helvetet. För varje ny synd som begås, måste straffet förlängas. Jämför med hur det är i ett jordiskt fängelse. Om en intagen begår nya brott i fängelset, så kommer han inte undan straff bara för att han redan sitter i fängelse. Det blir påbackning på straffet. Var tiden tidigare bestämd till t.ex 4 år, så kan den förlängas till 5, 6, 10 år. I princip kan en fånge genom upprepade brott i fängelset "låsa" in sig själv för resten av livet.

Och på samma sätt måste det vara i helvetet. Kunde en person som är där bara låta bli att synda, så skulle han/hon troligen kunna få komma därifrån, när syndastraffet för jordlivets synder är avtjänat. Men hur skall något sådant gå till? Det är bara genom Jesus vi kan bli fria från syndanaturen. En människa som kommit till helvetet har förkastat den möjligheten. Vi föds alla med syndanaturen, och vi bedöms av Gud efter hur vi reagerat mot den. Trivs vi med den, så kommer inte Gud att ta den ifrån oss. Vi får som vi vill, även om han kommer att ge oss tillfällen att vakna upp och komma till insikt. Om vi däremot inte trivs med syndanaturen, utan känner ånger, skam, och önskar att det gick att vara en bättre människa, så ser Gud det och ger oss tillfällen att komma till Jesus. Steg för steg leder han oss, om vi är följsamma, fram till frälsningen. Och när vi blir frälsta, så börjar ett nytt liv, där syndens natur inte längre har övertaget. Vi märker att vi fått en ny "håg", vi vill inte längre synda, och vi kan också stå emot, med en helt annan kraft än tidigare, då vi var syndens trälar. Vi kommer ändå att fortsätta att falla, för den syndens kropp vi lever i är fortfarande av denna världen, även om vår inre människa är av en annan värld från och med frälsningens dag. Men det kommer att vara en påtaglig skillnad, och för varje felsteg lär vi oss något nytt om den fördärvliga adamsnaturen, och hur vi skall bekämpa den i den Helige Andes kraft.

Men som sagt, de som kommer till helvetet, de har frånsagt sig denna möjlighet. Lika mycket syndens trälar som de var under jordelivet, lika mycket kommer de att vara det i helvetet. Det kommer dock inte att finnas lika mycket möjlighet till synda-förströelser i helvetet, som på jorden. Men det kommer att gå att svära, förbanna, häda, och möjligen också att plåga varandra. Det är fruktansvärt bara att tänka på, och må ingen som läser detta hamna där, utan komma till tro på Jesus och förbli hos honom till slutet av sitt liv och få dö i frid.

Den som kommer till helvetet kommer alltså att fortsätta synda, fortfarande lika bunden av syndanaturen. Och liksom all annan synd måste få sin rättvisa dom, måste också denna få det. Helvetet blir till en evighetsmaskin, en "perpeteum mobile".

Så, utifrån detta kan vi förstå, att det inte är Gud som håller kvar människor i helvetet för evigt, utan det gör de själva. För evigt bunden i din syndanatur - DET är det värsta straffet. Och du valde det själv, du gillade synden, du ville inte upphöra med den, du sökte inte befrielse, bad inte om förlåtelse, kom inte till Frälsaren, han som kan förlåta, befria och ge nytt liv.
...

På samma sätt kommer livet i himlen att bli en evighetsmaskin. Genom Jesus har vi fått nytt liv, och vi gör vad gott han leder oss till, och detta fortsätter givetvis desto mer i himlen. Så det blir påbackning där också. Löneutbetalningarna kommer att fortsätta, i den mån vi gör allt det goda han vill, även där. Kan vi då göra mindre där, än vad han vill? Ja troligen, det kommer säkert att finnas ett spektrum av gott, man kan göra mycket gott, eller så kan man göra väldigt mycket gott. Rättfärdighetsnaturen är ju på liknande sätt som syndanaturen ett "tvång" - man kan inte låta bli att följa sin natur, och är naturen god, fullkomnad av Jesus i himlen, så kommer det bara att fortsätta, och bli bättre och bättre.

Så hade himlen också varit begränsad i tid, om inte för det ovan beskrivna? Nej, jag började ju med att säga att Gud kan vara hur god han vill. Han kunde gett oss hela evigheten i himlen bara på grund av Kristi förtjänst. Sedan kunde vi bara suttit och rullat tummarna, men hur kul är det i längden? Nej, vi måste ut och göra något bra också. Det komer att bli så lätt, när vi fått nya kroppar med änglakraft i, och det finns ett helt universum där ute, som väntar på oss. Det och denna jorden.

Må ingen gå miste om detta. Det är värt att kämpa för, lida för och bli hånad för. För det blir man om man följer Jesus i denna världen. Men det gör inget, när en sådan framtid väntar. Man får ha perspektiv på saken. Evighetsperspektiv, åt båda hållen - himlen och helvetet. Då är det inte svårt att välja.
___

ORDET ÄR HOS GUD

2007-10-15T03:02:00.000+02:00

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Men hur är det nu? Är Ordet Gud och hos Gud för dig nu? Eller har ditt eget förnuft övertagit Guds roll i ditt inre liv? Är det på Andens tilltal du går, och verkar, och talar nu, eller går du på rutin, lagrad kunskap, andras tryck, religiös korrekthet?

I begynnelsen var Ordet, men det var inte en bokstavstro du hade då. Ordet var ju hos Gud, och inte bara i Bibeln. Guds ord är nedtecknat i Bibeln, men Bibeln är inte Guds ord, lika lite som ett fotografi är den person det avbildar. Ordet är hos Gud. När det kommer till dig, då ger det det skrivna liv, annars är det bara en död bokstav.

Men det kan också komma till dig utan att komma via Bibeln. Ordet fanns före Bibeln. Bibeln kom till genom att människor upplevde att det levande Ordet kom till dem, och sedan skrev de ned sina uppenbarelser och upplevelser, fortfarande besjälade av detta levande Guds tilltal. Men sedan slocknade de, och det de skrivit slocknade för dem också. De förstod inte själva vad de en gång fått skriva om. Det blev förborgat för dem, ända tills de återvände till ingången, till den första kärleken. Och så vaknade Ordet, och kom till dem i deras inre, och så återfick de den andliga insikt som fanns förborgad i det de skrivit, och sagt.

Jakob och Sakarias är bra exempel på detta. De mottog båda löften från Gud, men kom av olika anledningar i tvivel om det. Och så länge de stod kvar i sina tvivel, låg löftena döda för dem, och deras ande hade inget liv. Gud verkade dock, men dem oberoende, och de hade aldrig fått se resultaten därav, om de inte återvänt till ingången, börjat tro igen, på det Gudsord de en gång mottagit.

Ordet, det är hos Gud, och är Gud. Allt som är skrivet i Bibeln är Guds ord, men du måste ha Ordet i ditt hjärta, först, för att kunna läsa och förstå, och föra det vidare, i liv. Bokstaven dödar. Du vill väl inte vara en andlig mördare? Det är du om du bara talar eller förkunnar i en död ande, utan att ha ett levande Ord i ditt inre. Du ger stenar i stället för bröd, du sprider huggormsgift i stället för levande vatten. Så allvarligt är det, och så nära är det mellan välsignelsen och förbannelsen, i Guds verk. Förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd. Om någon icke har Herren Jesus kär, så vare han förbannad. Den jord som indricker regnet utan att alstra levande växter, är förbannelsen nära. Skyar utan vatten, träd dubbelt döda. Det handlar inte om världens barn, utan om "kristna" som inte är de bärare av välsignelsen som de skall vara. Skyar som utlovar vatten, men som inte har något vatten att ge. Träd som lovar frukt, men som aldrig bär någon. Grenar, blad, blommor, men aldrig någon livgivande frukt.

Lösningen: I begynnelsen var Ordet. Inte bokstäverna, inte teologin, inte de fina förklaringarna. Utan det levande Ordet, som kommer till dig, som överraskar dig, upplyser dig, skapar omvälvningar i ditt liv, förmår upplysa, ännu när du börjat bli till åren, som alltid är nytt, som visar dig nya dimensioner i Guds verk, i hans visdom, i hans oerhörda universum.
___

GE UPP, ADAM

2007-10-15T02:50:00.000+02:00

Ingen skapelse har liv i sig själv. Vi kan ingenting tillföra till skapelsen, oavsett vilka ambitioner vi har. Vi har helt enkelt inte förmågan att tillföra något, vi kan bara röra om lite i det skapade. Inget blir bättre sett till helheten. Vi bara rör om. Men har vi GUDS kraft med och i oss, kan vi tillföra gudomligt liv, gudomlig energi, till det skapade, och verka för den återställelse som vi genom Kristi verk nu är involverade i, som en förberedelse för den fullbordan som sker när Jesus själv kommer.
___

ÖVERTRON

2007-10-15T02:49:00.000+02:00

Det finns också vissa kristna som är rädda för "övertro". De borde vara mer rädda för otro, och ingen tro. Övertro är bättre än ingen tro alls. Det är bättre att grytan kokar över, än att den inte kokar alls, brukade väckelsens folk säga. De sade också att det är bättre att tro för mycket, än för lite. Övertro är ett hälsotecken, den första kärleken är alltid fanatisk, översvämmande, svärmisk. Människan är inte fullkomlig, så något fel gör vi alltid. Och då är det bättre att vi "går för långt", än att vi inte går alls. Jesus ser den goda viljan, han tar inte illa upp om vi uttrycker vår kärlek till honom på ett obalanserat sätt. Det gläder honom bara, då ser han att det finns ett brinnande hjärta där bakom. Fel kommer vi alltid att begå. Men de fel som kommer ur ett brinnande, hängivet hjärta, är man bara glad över i himlen. De kan sållas bort genom Kristi försoningsblod. Men kalla, döda gärningar, födda ur köttet och förnuftet, människans eget verk, är avskydda i himlen. De bär ingen frukt, har ingen andlig substans, är döda.
___

I BEGYNNELSEN VAR ORDET

2007-10-15T02:46:00.000+02:00

Många kristna går först, efter att ha upplevt väckelsen, ut med starka proklamationer och vittnesbörd, och sedan efter några år när de inte längre kan leva upp till dem, så ändrar de sin teologi. De ändrar den så att den skall passa deras nuvarande tillstånd. (Ofta på ett väldigt sofistikerat och kunnigt sätt.)

Men detta är givetvis fel. Vem är det som skall ändra sig? Det är DU! Om du inte längre kan leva upp till den bekännelse du hade som nyfrälst, eller nykallad, så är det du som skall ändra dig. Du hade inte fel, för frimodiga proklamationer kommer inte ur köttet. Det var trons Ande som verkade, medan nu, när du börjat avlägsna dig från "det som var från begynnelsen", är det fruktans ande och missmodets ande, som präglar dina tankar och därmed också ditt vittnesbörd.

Alltså - hellre än att underkänna Guds ord, och Guds Andes gåvor och kallelse, som du en gång ägde och mottog, så underkänn ditt nuvarande läge, och sök att återvända, och återupprätta, din jungfruliga och första kärlek till Jesus. Då kommer också den första, naiva frimodigheten tillbaka, och Andens vittnesbörd övertrumfar det begränsade förståndet, förnuftet, som inte ser de eviga verkligheterna, de verkligheter som övervinner världen och allt som är däri.
___

OM SYNDBEGREPPET OCH DESS GÅTOR

2007-08-24T04:57:00.000+02:00

Vad är synd? Synd är inte gärning i första hand, utan natur. Synd uppfattad som gärning lägger tunga ok på människan, synd uppfattad som natur korsfäst genom Kristus löser oss, inte bara från skuld och ok, utan också från själva syndanaturen, alltså den andliga drivkraften.

Så bra, att man kan bli en NY människa, genom tron på Jesus. Det är undret vi upplevt, vi som förut levde i mörker, som stal, svor, förbannade och bedrog varandra (sagt i största allmänhet, själv var jag ganska snäll), men som nu avskyr allt detta och av hjärtat vill, och t.o.m många gånger faktiskt KAN, avstå från att följa den gamla naturen.

Syndbegreppet är svårt att förstå, för den utomstående, och har så ofta missbrukats av de egna, att insikten om att synden är besegrad, nästan gått förlorad.

Ett söndagsbesök hos en präst för att få förlåtelse, med bibehållen syndanatur resten av veckan, är inte kristendom. Det är religion. Frälsningen gör fri, frälsningen förvandlar, så att det blir söndag hela veckan, och prästen inte behövs mer, då vi har vår Store Herde med oss alla dagar, intill tidens ände.

Förkunnarnas uppgift är att förkunna just detta - frihetens budskap, att man kan bli LÖST från synden, bli FRI, och uppleva SEGER över de laster och begär man förut var slav under.

Men varför skall man bli fri ifrån allt det roliga, frågar kanske någon. Svaret är att du kanske tycker du har roligt just nu, men syndens natur är sådan, att den snabbt förbrukar sina värddjur. Det är inte så roligt att få lungcancer, könssjukdomar, aids, alkoholskador i lever och på hjärnan, med mycket mera. Kraschade äktenskap, barn som blir avbilder av dina värsta sidor.

Det kommer inte heller att bli så roligt att vakna upp ur döden inför en stor vit tron där Gud Allsmäktig sitter och skall dra dig till doms för allt vad du mot ditt samvete gjort. För på ena sidan skranket kommer en skara att stå, i vita kläder, renade genom Jesus Kristus från allt det som du, genom din förkastelse av honom fortfarande kommer att vara bunden och nedsölad av, i din evighetssjäl, trots att din kropp var död och lagd i graven.

Och så där värst roligt är det inte i syndlivet heller. I brist på annat kanske, men kände du Jesus och den härlighet som finns i frälsningen, kan jag garantera dig att allt det andra bleknar, ja mörknar till nattsvartaste nyans, i jämförelse med det LJUS och det LIV, LIV från Universums urlivskälla, som strömmar till oss som fått den Helige Ande i vårt inre.
___

TILL EN GREKISK KOLONI I HIMLEN

2007-07-23T01:05:00.002+02:00

Usage of the Cognate Verb afisthmi

According to Liddell and Scott evidence exists for afisthmi to mean 'remove' transitively or 'depart from' in an intransitive sense. One of the most intriguing usages comes from online correspondence from Carl Conrad, a classical Greek scholar.
It may be used of a group leaving a homeland to establish a new colony somewhere; that’s the way Peisetairos and Euelpides use the verb in Aristophanes’ Birds, where they leave Athens to establish a 'trouble-free' colony in the sky between heaven and earth.
The departure of a group of people to a 'trouble-free' colony in the sky between heaven and earth could be the best secular description of the rapture of the church that is available.
In addition, the writer is Aristophanes (5th/4th Century B.C.) one of the principal authors from the Grecian Golden Age. His plays were widely performed for several hundred years in the Grecian world by the time the Apostle Paul reached Thessalonica. Therefore, the idea of a departure of a group of citizens to a colony in the sky must have been a widely known concept in the Greek world.

Referens: http://www.inthebeginning.org/kingdom/sweigart/rebellion.pdf

(Huruvida webbplatsen är att rekommendera i övrigt har jag inte undersökt, men kunskaperna i grekiska verkar vara tillräckliga för att uppgiften skall vara tillförlitlig.)

Wikipedia om Aristofanes och Fåglarna
___

Verbet av apostasia, afisthmi, eller aphistemi, har alltså bevisligen använts i antikens Grekland, just för att beteckna ett slags uppryckande eller uppfarande i skyn. Dessutom var pjäsen det talas om här välkänd och klassisk redan då i den grekiska världen, vilket ju innebär att när Paulus skrev om detta till de grekiska tessalonikerna, så verkar det troligt att det var i den meningen de skulle förstå ordet.

Paulus själv var ju uppvuxen i Tarsus, en stad i Mindre Asien som tillhörde den grekiska kulturkretsen och där språket var grekiska. Så han kände troligen till pjäsen, vilket styrks av att han kände till andra grekiska diktverk, som visas i hans brev till Titus.

Hade han nu velat tala om ett avfall, så verkar det, med detta i åtanke, troligare att han skulle använt ett annat begrepp, som greker inte skulle missförstå eller miss-associera. Om han menade övergivande av tron, varför sade han inte det rakt ut? Genom att bara säga apostasia bäddade han ju i så fall för missförstånd. Varför skulle den Helige Ande göra det? Om ordet däremot var känt från den tidens populärkultur, just från en resa till himlen, så verkar det ju väldigt troligt att Paulus inte behövde precisera sig mer än så. Han visste vad de skulle associera till, när han sade apostasia. "Jaha, som i Fåglarna menar du!"
...

Så var står vi då? Detta bevisar fortfarande inte att det är uppryckelsen eller ett åtskiljande Paulus syftar på i 2 Tess. 2:3, men det bevisar att ordet har använts precis så, och att om man då väger alternativen mot varandra, så tycks det väga över till fördel för uppryckande/åtskiljande. Det kan fortfarande invändas att ordet också kan syfta på avfall, liksom på uppror, eftersom det finns exempel på också det i grekiskan. I en modern grekisk översättning av GT används t.ex ordet apostasia för "gensträvighet", (rebellion heter det i engelskan där), så ordet kan, också bevisligen, ges andra betydelser beroende på sammanhanget.

En sak innebär detta dock: Det förminskar "avfalls"-tolkningens starkaste argument, för just detta bibelstället tas nästan alltid som den självklara utgångspunkten för den tolkningen. Och då bör man tänka på att den andra tolkningens företrädare, de som tror på "pretrib" (uppryckelse före vedermödan), oftast inte ens använder detta ord som argument. Texten i 2 Tess 2 kan förstås enligt deras tolkningsmodell ändå, bara man inser att uttrycket Herrens dag inte syftar på uppryckelsen, utan på de händelser som sker i samband med Harmageddon och Jesu nedstigande på Oljeberget. Annars vore ju t.ex detta bibelord obegripligt:

"Ve eder som åstunden HERRENS dag! Vad viljen I med HERRENS dag? Den är mörker och icke ljus." (Amos 5:18)

Vi uppmanas ju att ständigt åstunda Jesu tillkommelse, och apostlarna själva gjorde det, som Johannes i slutet av Uppenbarelseboken: Kom Herre Jesus (Upp. 22:20), och Paulus i 1 Kor 16:22: Marana ta, Vår Herre, kom. De kan ju inte ha varit okunniga om vad Amos skrev. Därför visar detta att uppryckandet och nedstigandet är två skilda händelser. Vi skall åstunda uppryckandet, men inte Herrens dag.

Att uttryck som Jesu tillkommelse och Herrens dag skulle handla om bara en enda händelse är alltså att frångå den bibliska innebörden av de profetiska begreppen.
...

Att reda ut hela händelseförloppet i Jesu tillkommelse är inte min sak, det har andra gjort tidigare, och det finns gott om litteratur om det. Mängden litteratur och de andliga sammanhang den har kommit ur visar att detta inte är några uttänkta fabler av förtorkade teologer eller perifera motvallstanter. Det är Herrens eget väckta folks förkunnelse.
___

VÄCKELSERÖRELSER OCH FÖRKUNNARE SOM TROTT PÅ JESU SNARA TILLKOMMELSE:

Väckelserörelser:

Radikalpietisterna i Sverige
Plymouthbröderna ("Darbyismen")
Baptisterna
Helgelserörelsen
Pingstväckelsen
Helandeväckelsen
Förnyelseväckelsen i Sverige
Maranataväckelsen
Trosväckelsen

Personer (i ingen speciell ordningsföljd):

Aimee Semple McPherson
John Nelson Darby
Baxter
EW Bullinger
Scofield
TB Barratt
Fredrik Fransson
J. F. Dake (Dakes Bible)
D. L. Moody
Hudson Taylor
Watchman Nee
Billy Sunday
A A Allen
Aage Samuelsen
Arne Imsen
Donald Bergagård
Målle Lindberg
Erik-Gunnar Eriksson
Curt Johansson (Trosgnistan)
Thoralf Gilbrandt
Ludvig Karlsen
Emanuel Minos
Hal Lindsey
Billy Graham
Benny Hinn
Kenneth Copeland
Grant Jeffrey
Tim LaHaye
Jerry Falwell
John Hagee

(Hjälp gärna till att fylla på listan om du vet någon mer känd förkunnare)
_________

TIDIGA BIBELÖVERSÄTTNINGAR

Exempel på tidiga engelska översättningar där apostasia översattes med ordet "departing" (åtskiljande, avfärd), till skillnad från senare översättningar där "falling away" (avfallet) införts. Även den latinska Vulgataöversättningens text från 400-talet är medtagen:

The Geneva Bible (1587) - Book of 2 Thessalonians
1 Nowe we beseech you, brethren, by the comming of our Lord Iesus Christ, and by our assembling vnto him, 2 That ye be not suddenly mooued from your minde, nor troubled neither by spirit, nor by worde, nor by letter, as it were from vs, as though the day of Christ were at hand. 3 Let no man deceiue you by any meanes: for that day shall not come, except there come a departing first, and that that man of sinne be disclosed, euen the sonne of perdition, 4 Which is an aduersarie, and exalteth him selfe against all that is called God, or that is worshipped: so that he doeth sit as God in the Temple of God, shewing him selfe that he is God. 5 Remember ye not, that when I was yet with you, I tolde you these things? 6 And nowe ye knowe what withholdeth that he might be reueiled in his time.

Miles Coverdale Bible (1535) - Book of 2 Thessalonians
1 We beseke you brethren by the commynge of or LORDE Iesus Christ, and in that we shal assemble vnto him, 2 that ye be not sodenly moued fro youre mynde, and be not troubled, nether by sprete, nether by wordes, ner yet by letter, which shulde seme to be sent from vs, as though ye daye of Christ were at hande.
3 Let noman disceaue you by eny meanes. For the LORDE commeth not, excepte the departynge come first, and that that Man of synne be opened, euen the sonne of perdicion, 4 which is an aduersary, and is exalted aboue all yt is called God or Gods seruyce, so that he sytteth as God in the temple of God, and boasteth himselfe to be God. 5 Remembre ye not, that whan I was yet with you, I tolde you these thinges? 6 And now ye knowe what witholdeth it, eue that it mighte be vttered at his tyme.

Tyndale New Testament (1526) - Book of 2 Thessalonians
1 We beseche you brethren by the commynge of oure lorde Iesu Christ and in that we shall assemble vnto him 2 that ye be not sodely moved from youre mynde and be not troubled nether by sprete nether by wordes nor yet by letter which shuld seme to come from vs as though the daye of Christ were at honde.
3 Let no ma deceave you by eny meanes for the lorde commeth not excepte ther come a departynge fyrst and that that synfnll man be opened ye sonne of perdicion 4 which is an adversarie and is exalted above all that is called god or that is worshipped: so that he shall sitt as God in temple of god and shew him silfe as god. 5 Remember ye not that when I was yet with you I tolde you these thynges? 6 And nowe ye knowe what with holdeth: even that he myght be vttered at his tyme.

The Wycliffe Bible (1395) - Book of 2 Thessalonians
1 But, britheren, we preien you bi the comyng of oure Lord Jhesu Crist, and of oure congregacioun in to the same comyng, 2 that ye be not mouyd soone fro youre witt, nether be aferd, nether bi spirit, nether bi word, nether bi epistle as sent bi vs, as if the dai of the Lord be nyy.
3 No man disseyue you in ony manere. For but dissencioun come first, and the man of synne be schewid, the sonne of perdicioun, 4 that is aduersarie, and is enhaunsid ouer `al thing that is seid God, or that is worschipid, so that he sitte in the temple of God, and schewe hym silf as if he were God. 5 Whether ye holden not, that yit whanne Y was at you, Y seide these thingis to you? 6 And now what withholdith, ye witen, that he be schewid in his tyme.

The Latin Vulgate (425) - Book of 2 Thessalonians
1 rogamus autem vos fratres per adventum Domini nostri Iesu Christi et nostrae congregationis in ipsum 2 ut non cito moveamini a sensu neque terreamini neque per spiritum neque per sermonem neque per epistulam tamquam per nos quasi instet dies Domini
3 ne quis vos seducat ullo modo quoniam nisi venerit discessio primum et revelatus fuerit homo peccati filius perditionis 4 qui adversatur et extollitur supra omne quod dicitur Deus aut quod colitur ita ut in templo Dei sedeat ostendens se quia sit Deus 5 non retinetis quod cum adhuc essem apud vos haec dicebam vobis 6 et nunc quid detineat scitis ut reveletur in suo tempore
___

DEN STORA SKILSMÄSSAN

2007-07-10T22:12:00.001+02:00

ÄR DU REDO FÖR
DEN STORA
SKILSMÄSSAN?

Om ordet APOSTASIA i 2 Tess. 2

För några år sedan skrev jag ett inlägg här om ordet apostasia, efter att ha läst någonstans att ordet inte alls betyder "avfall", som det översätts i våra översättningar, utan "övergivande, skilsmässa, avfärd, försvinnande", (eng. departure.). Betydelsen kan då helt förändra innebörden av vad Paulus säger om Jesu tillkommelse, och jag nämnde också något om det i inlägget. Dock har jag inte reflekterat så mycket mer över detta sedan dess, utan det var, trots att det var ganska långt, mest skrivet i förbigående. Andra saker upptog antagligen uppmärksamheten mera då.

Men för några dagar sedan upplevde jag starkt att den Helige Ande påminde mig om det där. Rösten var omisskännlig. Jag trodde saken var lagd till handlingarna, men den varma strömmen från ovan rådde mig att kolla upp detta igen, och nu med inställningen att komma till en full trosvisshet i saken. Dvs att gå från huvudtro till hjärtetro, om Gud så ville.

Så jag gjorde det, och började leta på nätet, och hittade efter att ha tittat runt lite, en nyskriven anrtikel (den fanns iaf inte på nätet förra gången) skriven av en inte helt okänd person, Thomas Ice, som samarbetat med Tim LaHaye, han som skrev manusen till "Left Behind"-filmerna om Jesu tillkommelse (har ej sett dem). I sin artikel visar Ice, som är en framstående bibellärare, att tolkningen "avfallet" för ordet apostasia, eng apostacy, inte har något egentligt fog för sig. Vi har matats med den tolkningen i alla översättningar sedan 1600-talet, medan ordet tidigare alltid översattes med det mer korrekta (han talar om engelska översättningar) departure, dvs övergivande, skilsmässa, eller rentav avgång eller avfärd. Ordet finns bara på ett ställe till i Bibeln, och det är i Apg. 21:21 när Paulus blir anklagad för att lära judarna att överge Moses. I svensk översättning heter det också där avfalla (från Moses), vilket inte är vad grundtexten säger, utan överge. Visserligen kan man säga avfalla i stället för överge, men det är inte korrekt som översättning i så fall, utan då är det tolkning. Ordet apostasion, som är en annan form av samma begrepp, visar än mer att det handlar om övergivande, skilsmässa. Det används nämligen om just skilsmässa i Matt. 5:31. Ordet apostasia betyder alltså helt enkelt att skiljas från något.

Om man nu tar det aktuella bibelordet och läser det i t.ex 1917 års översättning och i sitt sammanhang, så kommer två helt olika bibeltolkningar angående Jesu tillkommelse att framträda:

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste avfallet hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)

I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder,
att I icke - vare sig genom någon "andeingivelse" eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss - så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren.
Låten ingen bedraga eder på vad sätt det vara må. Ty först måste skilsmässan hava skett och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram,
vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.
Kommen I icke ihåg att jag sade eder detta, medan jag ännu var hos eder?
Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han först när hans tid är inne kan träda fram.
Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
Sedan skall "den Laglöse" träda fram, och honom skall då Herren Jesus döda med sin muns anda och tillintetgöra genom sin tillkommelses uppenbarelse -
honom som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under
och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. (2 Tess. 2: 1-10)
...

I den första versionen får man bilden av att ett avfall skall äga rum före Herrens dag (Herrens dag vanligen tolkad som Jesu tillkommelse), och före antikrists framträdande.

I den andra versionen får man bilden av att en skilsmässa skall äga rum före Herrens dag och antikrists framträdande.

Två helt skilda betydelser alltså, med stora konsekvenser för hur man betraktar saker och ting.

Angående avfallet, så preciseras inte vad slags avfall det är fråga om. Eller skilsmässa om man nu tar den versionen. Paulus förutsätter att tessalonikerna vet vad han syftar på. Finns det då några andra sammanhang i NT som talar om "avfallet"? Nej inte så direkt. Ordet apostasia används som sagt bara där och på ett ställe till för att, lite oriktigt, beteckna avfall. I övrigt finns ingen specifik lära i Bibeln om något "stort avfall" som skall komma just i slutet av ändens tid. Avfall från tron har förekommit i alla tider, och av sådan omfattning att det knappast kan komma något som skulle uppfattas som stort i förhållande till tidigare, i ändetiden.

Om man däremot tar den andra versionen och letar efter något som kan karaktäriseras som en skilsmässa, omtalad tidigare i NT eller av apostlarna, så finns det ju faktiskt något sådant. Jesus själv talar ju om att "en skall bli upptagen, en skall lämnas kvar" (Matt. 24:40-41, Luk. 17:34-35). Han talar om får som skall skiljas från getter, om trogna tjänare som skall skiljas från otrogna. Han talar om förståndiga jungfrur som skall skiljas från oförståndiga (Matt. 25). Han talar även om god säd som skiljs från ogräs i ändetiden (Matt. 13), och Johannes döparen talar om vete som skall skiljas från agnar (Matt. 3:12, Luk. 3:17). Temat återkommer på många ställen i NT.

Att Paulus då när han refererar till detta, kan ha kallat det för skilsmässan, åtskiljandet, verkar väldigt troligt. Och ordet har som sagt den betydelsen, om man låter bli att göra en omtolkning av det. Först måste åtskiljandet ha skett, först måste skilsmässan ha skett, Jesus måste alltså först ha hämtat sin brud, de förståndiga jungfrurna, de trogna tjänarna, det goda vetet, bort från jorden, hem till sig i himlen, innan det övriga kan ske.

I Thomas Ices artikel påpekas också att Paulus några versar senare, i samma textavsnitt, repeterar förloppet, med andra begrepp. Han säger där att "allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen. Sedan skall 'den Laglöse' träda fram..." Den som håller tillbaka, dvs församlingen (vissa sägerden Helige Ande), måste först vara ur vägen, först vara räddad (precis som Noa och Lot i de analoga liknelserna Jesus framställer), och sedan kan den laglöse träda fram. Därmed får hela denna citerade text en klarare mening, och det hela blir logiskt. Man förstår varför Paulus tar upp detta, då några av tessalonikerna tror att Herrens dag redan står för dörren, dvs då Jesus skall återkomma till jorden och upprätta 1000-årsriket (hans tillkommelses uppenbarelse). Nejnejnej, säger han, först skall de heliga hämtas, de som har rena kläder, som varit trogna, som skall skiljas från det falska skikt av kristenhet som redan i hans tid plågade församlingarna. Och därefter skall den laglöse träda fram, då han ju först då kan verka helt fritt, när församlingen är borta och Andens utgjutelses tid är avslutad.
...

Så vi som tror på och funnit både vila och väckelse i tron att Jesus skall komma snart och hämta sin brud, sin församling, före vedermöda och antikrist och vredsskålar och jordens sista domar för denna tidsålder, vi kan, och vi kommer, att lugnt fortsätta med detta. Och några mer spekulationer kring detta är inte nödvändiga. Har man vila över en sak behöver man inte spekulera, dividera och plåga varandra med oändliga ändetidstolkningar som ändå aldrig kan bli fullständiga.

Tonvikten när Jesus talar om sin tillkommelse är inte tiden, utan troheten. Du kan bli kvarlämanad även om du skulle veta mer än Människosonen själv om de tider och stunder det inte tillkommer dödliga att få veta. Men du kan aldrig bli kvarlämnad om du förvaltar din tid med det väsentliga, att ha olja i din lampa och vara fullt upptagen med att ge Herrens husfolk deras mat i rätt tid, när Jesus kommer. Då får du gå in med glädje i din Faders rike, men något annat kan vänta dem som slösat sin tid med plotter och brödrastrider. Jag hoppas det går väl för oss alla, men för min del tar jag den påminnelse jag upplevde från den Helige Ande som en bekräftelse. Det gav mig ytterligare insikt om något jag bara som hastigast hade satt mig in i tidigare.

Så - är du redo för den stora skilsmässan?

Använd ett bibelprogram och slå upp alla ställen där det står om avfall, så får du se vilka ord som används och inte används. Kolla själv, jämför med grundtexten, bedöm vad som är det rimliga och bilda dig din uppfattning.
...

Alltså, sammanfattningsvis: Ordet avfall finns inte i grekiskan. De använder ordet apostasia och verbet aphistemi för att beteckna inte bara en utan flera saker, som skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande, etc. Man kan använda det för att också beteckna avfall när man översätter, men det är inte nödvändigt och det blir då som sagt inte en direkt översättning. Vi har andra ord som bättre passar och som förklarar grundtextens mening bättre. Dvs de ord jag nämnde här nu senast: skilsmässa, avvikande, avgång, åtskiljande.

Begreppet är alltså inte ens bibliskt. När människor lämnar tron kallas det i Bibeln något annat: de lämnar, de överger, de avviker, de skiljer sig ifrån, etc. Det är innebörden av apostasia.
___

Läs också artikeln, den innehåller mycket mer:
http://www.pre-trib.org/article-view.php?id=165
___

2. DE HELIGAS
ÅTERHÅLLANDE KRAFT

1) Ty först måste 'apostasia' hava skett
2) och "Laglöshetens människa", fördärvets man, hava trätt fram

1) Och I veten vad det är som nu håller honom tillbaka,
2) så att han först när hans tid är inne kan träda fram.

1) allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.
2) Sedan skall "den Laglöse" träda fram,

Man ser här att apostasia är förutsättningen för att den laglöse, antikrist, skall kunna framträda. Att påstå att ett avfall (stort avfall sägs det trots att ordet stort inte finns med i sammanhanget), skulle orsaka detta, verkar ologiskt. Visserligen ligger det något i tanken, eftersom avfall från tro givetvis medger ökad laglöshet. Men det är ju något som pågår mer eller mindre hela tiden. Man kan undra varför det plötsligt skulle bli ett jättelikt avfall från tron i den yttersta tiden. Om allt det avfall som förekommit hittills skall framstå som obetydligt i jämförelse med det som tros komma, vad skulle då kunna orsaka detta senare stora avfall? De vanliga fluktuationer mellan avfall och väckelse vi sett genom historien kan ju inte plötsligt ändra natur och förlora sin givna balansgång. Vad är det som skall förändras i skapelsens grundvalar så våldsamt, att ett stort avfall påbörjas, och det helt plötsligt? Det stämmer inte. Som om hela mänskligheten i ett givet ögonblick bestämmer sig för att sluta tro på Gud och Jesus.

Och observera att "avfallsteorin" förutsätter att denna plötsliga förändring skall ske INNAN antikrist träder fram och tvingar alla att tillbe honom och vilddjuret. Ytterligare en inkonsistens alltså, för det hade möjligen varit logiskt att tänka sig att det stora avfallet skulle ske vid det tillfället i så fall, när mänskligheten får välja mellan att tillbe honom eller dö. Men då har alltså detta stora avfall redan skett, nästan av sig självt, och vad spelar det då för roll vem de sedan tillber?

Och vart tog de heligas kraft vägen? För det kan vi ju vara överens om, att det är de kristna som i nuvarande läge är den återhållande kraften, som förhindrar laglöshet. Vart skall den kraften helt plötsligt ta vägen? Skall vi bara bestämma oss för att sluta tro en vacker dag, före antikrist och vedermöda? För det är ju så texten tolkas. Det finns idag hundratals miljoner väckelsekristna på jorden, och det ser inte ut som om antalet minskar. Allt som kallas kristet är det inte, men tillräckligt mycket är det för att Gud skall hålla sin hand tillbaka. Det finns ingen logik i att de kristna på jorden plötsligt skulle avfalla, som i ett handslag. Men det finns logik i att om de plötsligt försvann ifrån jorden, så skulle de heligas återhållande kraft i ett handslag vara borta, och den laglöse kunna träda fram och få massorna att tillbe sig.

Och det ligger också logik i att bland de många kristna som inte var redo att följa Jesus i den stunden, så kommer det att finnas en skara som i stundens allvar väcks och vägrar att ta märket och därför blir "vedermödans martyrer". Och vem vet om inte den skaran kan bli riktigt stor, trots allt. För när de ser att deras kristna syskon är borta, och att det nu träder fram en världsledare som verkligen har antikrists kännetecken och som vill införa ett märke, då kommer de att bli absolut klarvakna, och bittert ångra att de inte var redo när uppryckelsen skedde. Hur underligt det än låter, så kan detta alltså, i stället för ett stort avfall, utvecklas till världshistoriens största och märkligaste väckelse. En martyrväckelse som världen aldrig sett.
___

3. Grundtextstudie framtagen med
BibelnOnline:

apostasia

feminine of apostasion; defection from truth (properly, the state) ("apostasy"): falling away, forsake. (Strong gör här det traditionella men oriktiga tolkningstillägget "from truth". Det hade räckt med defection, ett ord vi också känner igen som avhopp, avhoppare, hoppa av, etc. Apostasia innebär alltså inte nödvändigtvis något avfall eller avhopp från tron, det kan innebära avfall eller avhopp eller avlägsnande från annat också. Det är ett neutralt, obestämt ord som kan användas i många sammanhang.

Ordet finns på två ställen i NT:

"And they are informed of thee, that thou teachest all the Jews which are among the Gentiles to forsake Moses, saying that they ought not to circumcise their children, neither to walk after the customs." (Apg. 21:21)

kathchqhsan de peri sou oti apostasian didaskeiV apo mwsewV touV kata ta eqnh pantaV ioudaiouV legwn mh peritemnein autouV ta tekna mhde toiV eqesin peripatein

"Let no man deceive you by any means: for that day shall not come , except there come a falling away first, and that man of sin be revealed, the son of perdition;" (2 Tess. 2:3)

- mh tiV umaV exapathsh kata mhdena tropon oti ean mh elqh h apostasia prwton kai apokalufqh o anqrwpoV thV amartiaV o uioV thV apwleiaV

apostasion

neuter of a (presumed) adjective from a derivative of aphistemi; properly, something separative, i.e. (specially) divorce: (writing of) divorcement.

Finns på ett ställe i NT:

"Whosoever shall put away his wife, let him give her a writing of divorcement:" (Matt. 5:31)

- erreqh de oti oV an apolush thn gunaika autou dotw auth apostasion

aphistemi

to remove, i.e. (actively) instigate to revolt; usually (reflexively) to desist, desert, etc: depart, draw (fall) away, refrain, withdraw self.

Former av verbet aphistemi förekommande i NT:

afistantai, aposthsontai, aposthnai, aposthtw, afistaso, aposth, apesth
___

GUD ÄR EN MÄNNISKA

2007-06-22T02:59:00.000+02:00

Gud blev människa, brukar vi säga. Men sällan att han fortfarande är människa. Gud är en människa. Han inte bara bor i en människa, eller i en människokropp. Han har själv tagit denna kropp till sig, och är född i den. Förenad med den personligen. Han är lika mycket människa som vi är det, och han kommer för alltid att vara det.

MEN han är också MER än en människa. Han är Gudamänniskan, Jesus Kristus.
___

ÄR DET MÖJLIGT ATT LÄRA KÄNNA GUDS VILJA?

2007-06-15T02:23:00.000+02:00

För många kristna är frågan rentav oförskämd. Så högmodig kan man inte vara, så att man tror sig om något sådant. Tro är tro, menar de, och någon visshet om något här nere får vi aldrig. Vi får studera Skriften och sedan hoppas att vi tolkat den rätt och så får vi hanka oss fram med det och vara glada om Gud någon gång kommer och besöker oss.

En sådan uppfattning är givetvis inte biblisk. Vi kan få lära känna Guds vilja, för varje situation och tid, och det är givetvis också detta som är meningen med att vi fått den Helige Ande som hjälpare.

Men för att komma in i detta finns det ändå vissa förutsättningar, vissa villkor. Det krävs att man VILL det, av hela sitt hjärta. Och då har man inga av de förbehåll som man annars så lätt sätter upp när Gud vill leda oss. Vi släpper in Gud och Jesus en liten bit i våra liv, tillräckligt för att bli frälsta, men att låta honom få herraväldet över hela vår livssituation, det går vi inte gärna med på, oavsett hur ärliga kristna vi är.

Men det är detta som är korsets väg. Att ge upp sin egenvilja, för att bli fylld av Guds vilja, och just få lära känna denna hans vilja.

Så när vi ställs inför olika situationer och vägval, så behöver vi sedan inte gissa oss fram och chansa, utan vi kan gå till Jesus och söka och få klarhet i hans vilja. Vi kan pröva ting vi möter inför honom och få hans svar på om det är vällovligt, gott och nyttigt för oss, eller om vi bör undvika, sky och t.o.m angripa det.

När vi blir sådana kristna, kommer vi förstås att bli ansedda som överandliga. När vi påstår att Gud har talat till oss och att vi vet vad han vill eller önskar, kommer givetvis detta att väcka förtryt bland dem som ännu svävar runt i "sina egna hjärtans ingivelser".

Att få reda på vad Gud vill är alltså något som vårt kött inte alltid, eller kanske väldigt sällan, vill vara med på. Och även vårt sinne, vårt förstånd, kan komma att göra starkt motstånd. Det är så bekvämt att "veta" att man inte vet något. När man inget vet, har man heller inget ansvar. Man kan lägga svåra saker åt sidan och ursäkta sig med att man saknar kunskapen. Andra får sköta sådant. Men den som fått veta mycket, av honom utkrävs också mycket. Men han får också uträtta mycket.

När man har kommit in i detta, en bit, då upptäcker man att det finns egentligen väldigt lite som är självklart. Gud är så dynamisk och suverän, att hans uppenbarade vilja i våra liv kan och kommer att förvåna oss. Och han kommer att utsätta oss för prövningar, då han sätter vår lyhördhet och önskan att lyda, på prov.

Ett klassiskt exempel från Bibeln är när Abraham befalldes att offra sin son på Moria berg. Hade Abraham varit fast i en förnuftstro då, så hade han tolkat rösten han hörde som kommen från avgrunden. Offra min son, som jag fått av Gud? Gå bort, satan. Men Abraham var i korsets skola och var Gud lyhörd och lydig. Gud skulle aldrig gett en sådan befallning åt någon som hade svårt att höra och förstå Guds vilja. Abraham var mogen denna prövning, och provet var egentligen en examen.

Så fastän han inte visste hur det skulle gå, så litade han på Guds goda vilja, och kraft, och gjorde som han blivit tillsagd. Och saken löste sig och följden blev att Abraham och hans son och familj kom ytterligare ett steg på välsignelsens väg, ytterligare en nivå upp i det andliga livets skola.

Svaret på frågan ovan är alltså ett jättestort JA! Vi kan få veta hur vi skall ställa oss till andliga rörelser och fenomen i tiden, vi kan få visshet om vad som är vår kallelse och roll, som enskilda kristna och som församlingar, i denna tid. Vi kan få veta hur vi bör förbereda oss för kommande ting, hur vi skall förstå Skriften, hur mycket vi skall säga och hur lite. Vi kan få veta hur vi kommer in i väckelse och förnyelse, hur vi bryter andliga dödlägen, rensar bort proppar för det andliga flödet, och öppnar upp för andlig vårflod i våra liv och gemenskaper.

Allt detta VILL Jesus ge oss, och han GÖR det, om vi förutsättningslöst också VILL det, och GÖR efter hur vi hör.

Så - är det inte dags för dig nu att lämna ovisshetens dimland, och stiga upp på ett plan där du VET saker och ting, därför att du känner Guds vilja och har ett så intimt förhållande med Jesus i den Helige Ande, att du inte längre behöver fråga andra, utan själv har och besitter svaren, därför att du har SVARET självt inom dig.
___

VAMPYRKRISTNA

2007-06-02T02:48:00.000+02:00

Har du mött dem? Och de finns för all del i en ickekristen variant också. Det är de av våra motståndare, som är så fascinerade av oss, att de bara inte kan låta bli att ständigt hålla sig i närheten, vara på våra hemsidor, läsa våra tidningar, smyga in på våra möten, och suga åt sig kraften och välsignelsen där, men aldrig erkänna att det är därför de är där. Utåt kommer de för att kritisera, anklaga, angripa, t.o.m håna. Men under detta vet deras hjärtan om den välsignelse vi har och sprider, och suger i sin hunger åt sig så mycket de kan, och får genom det lindring i sitt avfall eller bortfall.

Kung Saul var en sådan vampyrtroende. Han, som en gång varit smord av Gud, men genom sin olydnad och själviskhet förlorat allt, var inte mer fjärran från Gud, än att han kände igen Anden när Anden var verksam genom någon. Så när David spelade i Anden på sin harpa, då ville Saul lyssna, och så fann han lindring i sin själs vånda. Men så fort sången var slut, for han ut i smädelser och attacker mot den som fött hans själ.

Och när Saul kom till Samuel och hans profetsällskap, kom också Saul i anden och hängav sig åt samma extatiska dans som de. Men när han åkte hem igen hade han inget av välsignelsen med sig. Hans hjärta var oförbätterligt. Han kunde uppleva förnyelse, men inte behålla den. Och i stället för att stanna hos dem som hade välsignelsen och stå i god förbindelse med dem, ville han bara utnyttja dem för sina egna maktsyften.

Andra vampyrkristna vi möter i Ordet, är fariseerna och deras utsända. De kom för att spionera på Jesus, men blev sittande och lyssnade. Men deras uppdragsgivare måste åtlydas, så när de kom hem rapporterade de i enlighet med vad som förväntades. Reportagen blev negativa, fördomsfulla och lögnaktiga. Men någon av dem hade blivit helad, någon annan löst från något bekymmer. Kraften från Gud har inte anseende till person, alla som kommer i närheten kan, i ett ögonblick av nåd, öppna sig och få del av härligheten. Men den vampyrkristne kommer inte tillbaka och tackar. Han behåller välsignelsen, men glömmer välsignaren.
___

FÖRAKT

2007-06-01T02:35:00.001+02:00

"Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder." (Apg. 13:41)

Förakt är en avskyvärd synd, men nog så vanlig. Akta dig för att få in förakt i ditt hjärta. För föraktet kommer att utestänga dig från Guds välsignelser.

"Ja men jag föraktar inte Guds gärning, även om jag kanske kan förakta någon avfällig kristen eller syndig människa ibland!"

Ja, det räcker. Det är vad detta bibelordet säger. Det står inte "se här ni föraktare av Guds verk", utan bara "ni föraktare". Alltså, föraktet I SIG är en sådan synd att den gör dig blind för Guds verk.

Det finns en mängd bibelord som varnar för förakt. Här är några:

"Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra." (Luk. 18:9)

Den historien känner vi. Fariseen i templet som "tackade Gud" för att han inte var som andra. Och så var han värre än dem, just därför att han föraktade dem.

"Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom," (Rom. 14:3)

Denna är en varning för att förakta olikheter i en och samma tro. Kristna behöver inte ha samma sedvänjor i allt, och vi får inte förakta dem som ser eller upplever perifera saker annorlunda än vi. Som om vi vore bättre. Gud ser detta, och utkräver dom över oss i sådana fall.

"Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. (Rom. 14:10)

"Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud - ja, det som ingenting var - för att han skulle göra det till intet, som någonting var. (1 Kor. 1:28)

"Förakten icke profetiskt tal," (1 Tess. 5:20)

Detta ord är förknippat med det första. Förakt för bröder kommer att få dig att förakta även äkta profetiskt tal, och du kommer att förakta Guds gärning i dina dagar, de dagar du skulle fått upplevt stora välsignelser. Nu hade du förakt i ditt hjärta och kunde inte tro Guds gärning. Vilka förluster.

"Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?" (Sak. 4:10)

Samma sak där, föraktaren kan inte se ett gott Guds verk i sin ringa begynnelse. Föraktaren ser bara bristerna, avsaknaden av fulländning, och när fulländningen kommer, är föraktaren så blind att han inte kan se och ta emot någonting. Utestängd, från nåden och välsignelserna.

Föraktaren kännetecknas av hånfullhet, som ju ligger nära föraktet. Föraktaren sörjer inte över de brister han ser, han hånar dem. För föraktaren är bristerna inte en gemensam brist, utan i sitt högmod tror han att han kan distansera sig och bara skratta åt sin broders fattigdom. Men om min broder är fattig, är inte jag också fattig då? Är man lemmar i samma kropp är det i alla fall så, och hur kan man skratta åt att ens egna kroppsdelar förtvinar?
...

Hur undviker man föraktet? Antagligen just genom att se på andra som lemmar i samma kropp, som delaktiga i samma öde. Sina egna familjemedlemmar föraktar man inte, man hjälper dem i stället.

(Och vad gäller icketroende människor, så är vi ändå del av samma mänsklighet, även om vi troende på sätt och vis tillhör en ny skapelse.)

"Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla." (Ords. 11:12)

"Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning." (Ords. 13:13)

"Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar." (Ords. 14:2)

"Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta." (Ords. 14:21)

"Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!" (Ords. 5:12)

"Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte." (Matt. 18:10)
...

Använd ett bibelprogram och slå upp alla versar där ordet förakt ingår, så kommer Skriften själv att fortsätta predika.
___

AVFALLETS SJÄLVBEDRÄGERI OCH VÄGEN DÄRUR

2007-04-26T00:34:00.000+02:00

Att det förekommer avfall bland kristna är de flesta kristna överens om. Men knappast någon erkänner avfall om det förekommer inom ens egen krets eller hos sig själv. Avfallet är nämligen så finurligt konstruerat, att det för varje steg neråt på sin väg, behåller sin jämvikt med en teologi som rättfärdigar tillbakagången. Den religiösa människan är ofta bibelsprängd, och beskriver för sig själv sitt beteende med religiösa, bibliska termer och förebilder. Och Bibeln är en rik bok med många företeelser man kan urskulda sig med, och bakom. Det finns dock en person i sammanhanget som inte låter lura sig, och det är denna människas egen själ, hennes inre, andliga människa. Den kan visserligen tystas, dess protester förträngas, baddas med fromma försäkringar, ofta utvalda bibelord, men dess inre klagan tystnar aldrig. Den är ju av evighet, och dess ursprung är Guds egen hand, och minns när den kom därur och de stunder av Faderns närhet den upplevt sedan dess. Stunder, och tider.

Men den har inte så mycket att säga till om. Människans yttre är starkare, och vill detta yttre inte stanna upp, bli förkrossat, avklätt, och erkänna sitt tillstånd, kommer det inre att fortsätta vara en svag, dock aldrig helt tystad röst därinne.

För många kan denna inre röst upplevas som en fiende, t.o.m som fienden själv. Den beter sig som ett tvivel och klassas därför som sådant, men detta tvivel riktar sig inte mot Guds ord, utan mot den falska förtröstan på bibelord som bara används som fromma mantran. I stället för att stanna upp och lyssna till vad den inre människan vill säga, så överöses den med inlärda bibelord, löften ryckta ur sina sammanhang där villkoren inte uppfyllts. Den religiösa människan tar sig friheter den inte har, tillägnar sig andliga ting den aldrig upplevt, eller slutat uppleva. Den bygger upp, ja, men inte ett Guds verk, utan ett uppblåst falsarium byggt på sand, som när stormarna kommer rasar ihop.

"Ord till tröst", dagliga "andakter", uppbyggelsepredikningar, allt bara tjänande till att själen skall fortsätta sova, på vägen mot fördärvet. Invaggad i en falsk säkerhet, förtröstande på gamla erfarenheter, rutin, uppmuntrande vänner, tillkämpat glad men dock, denna ständiga inre visshet om att allt inte är så bra som det sägs, som det intalas, som det framställs.
...

Detta tillstånd kan avhjälpas, om det inte får fortsätta för länge. Men det kan kosta väldigt mycket. Det kan innebära förödande förändringar i människans liv, i förhållande till hennes andliga omgivning, bekantskapskrets, och familj. Det kan bli till en ny omvändelseprocess, med all den turbulens det medför. Man bör vara medveten om det, även om det inte måste eftersträvas. Man får lägga allt på offeraltaret, och vara tacksam för det man får tillbaka, det som inte behövde offras och brännas, för att själen åter skulle få liv och herravälde, över det fromma köttet i den religiösa människan.
...

Det kostar något att efterfölja Jesus. Inte bara vid omvändelsen, utan egentligen hela vägen hem till himlen. Jesu tolv apostlars kamp och svårigheter var inte slut i och med att de upplevde Andens dop på övre salen, eller iom att den första urkristna församlingen etablerats. Det var bara början på de livsförändringar, förnyelseprocesser, omflyttningar och omställningar de måste genomgå, när de fortsättningsvis efterföljde Mästaren på hans väg. Han vandrade vidare, genom sin närvarande Ande, och de måste följa, om de fortsatt ville vara hans lärjungar och sändebud.

Väckelsen stannade aldrig länge på en plats. Dess låga brann så länge det fanns hunger och törst, men när barnen var mättade, vandrade Jesus vidare, till nästa plats. Det mönstret kan vi se både i evangelierna och apostlagärningarna. Det började i Galileen, förflyttade sig sedan genom Israels städer till Jerusalem, stannade där ett tag, och gick sedan till Antiokia i Syrien, sedan över till Mindre Asien. Det var som om Jesus fortfarande var ute på vandring, och hans lärjungar fick följa honom dit där han gick. Efter sig lämnade de på varje plats föramlingar, där elden brann tills det som kunde brinna var förtärt.

Vad är församlingen? En institution, ett monument? Nej, en skapelseverkstad, där nya själar, nya lärjungar och efterföljare föds fram. För att vad? Stanna där och långsamt förvandlas till museiföremål, religiösa robotar? Nej, meningen är att vi skall följa Mästaren Jesus dit han går. Det var därför de första församlingarna var så glada över att få besök av apostlar som Paulus, Barnabas och Silas, som kom och berättade om vad Gud gjorde ute på missionsfälten, ute i det romerska rikets alla provinser. Och de ville vara med och stödja dessa kringresande Jesu efterföljare, och själva följa med, när de fick kallelsen.

Dessa första församlingar hade bara sitt berättigande, så länge de var med i utsändandet av apostlar till de jordens ändar som ännu inte hört om Jesus. Och genom detta behöll de livet, för livet expanderar, tar emot livskraft från alla sina lemmar, och grenar. I ett träd deltar alla de äldre grenarna med att förse de yngre med livssaven. Gjorde de inte det skulle de yngre dö, och de själva också. Livet måste fram, och det måste överföras till nya grenar.
...

Vad är då liv? Var ser vi detta liv? Hur igenkänns liv? Är andligt liv stagnation, "rätta" läror, torra och trista möten? Nej, liv brukar föra väsen, särskilt nya liv, och särskilt bra på rätta läran brukar det inte heller vara. Men det har rätta gnistan, och rätta hungern. Det växer, och väcker uppmärksamhet. Det lockar.

Liv kan alltså igenkännas på sina yttre former, även om man skulle vara död för dess andliga verkningar. Det finns en ledtråd även för den blinde. Liv är inte död och stagnation. Liv växer, liv spränger sig igenom det döda, förstör former, traditioner, och börjar från början. Livet är alltid nytt, fräscht, klart och rent.

Liv har också höga förväntningar. Det vet inte sina gränser, har inte lärt sig vad som är "omöjligt". Det tror allt, hoppas allt, som kärleken. Det vet inte hur man skall föra sig, men för sig framåt. Och det var det som var meningen.

Jesus sade ju Om ni inte kan tro mina ord, så tro mina gärningar. Men dem han talade till trodde inte ändå. De bara klagade. Kom Johannes med sitt försakelsebudskap, så var det fel. Kom Jesus med sin frigörelse, så var det fel. Allt var fel utom den egna gruppens pedantiskt utformade trossystem.

Dock vann Jesus också ur den gruppen sanna efterföljare, som när de förnyats blev till stor, stor välsignelse. Apollos var väl en av dem, Paulus en annan. De var ingalunda en hopplös skara, men de behövde ödmjuka sig och av hela hjärtat söka förnyelsen, och förvandlingen, till vad Gud gjorde idag, inte för 1500 år sedan eller 50 år sedan.

De förenade gammalt och nytt och blev så välsignade bryggor, förbindelselänkar för livets kraft, där hoppet nästan hade dött ut. Och det ledde till att inte bara städer som Korint tog emot väckelsen, utan också Berea. Skriftlärda fick liv, tillsammans med olärda, och båda fick lära av varandra, och vara ödmjuka inför varandra. De hade ju smakat LIVET och börjat lära sig att följa det, leva det, igen eller för första gången. Och då framstod det yttre, det gamla, det man tidigare förtröstat på, berömt sig av, som så betydelselöst. Följde de inte Jesus nu? Skulle inte hans Ande veta vad som vore värt att ta vara på? Skulle inte han ta det, förbränna slagget och sedan ge det åter, nytt och fräscht, med en kraft och smörjelse ämnad, inriktad, och vässad, för den tid de NU levde i? Jo, det trodde de honom om, och därför vågade de också följa honom, och åter ge sig ut på "vandringen", efterföljelsen, utan förlitande på annat än hans uppenbarelse, hans talande stämma, hans förnyande lärdom.

Så överlevde de, dessa äldre, då de delade de nyare generationernas möten med Jesus, och vi finner i Bibelns sista böcker en 90 år gammal profet, som skriver till barn, ynglingar och äldre, och alla lyssnar de till honom, finner levande föda i hans ord.

Maranata! Herren kommer.

Johannesevangeliet och hans tre brev är ju något av det fräschaste som finns i Bibeln. De är helt klart skrivna med en underbar förnyelseande, och med ett tonläge som slog an bland de greker det var riktat till, trots att författaren var en gammal judisk man.
___

FRIDTJUVARNA

2007-04-05T08:44:00.000+02:00

Har du mött en fridtjuv någon gång? Det har du säkert, men kanske inte riktigt förstått vad det var du mötte. Du hade i alla fall Guds frid när du mötte personen, men du gick därifrån med friden berövad. Något sades, eller gjordes, som bedrövade Guds Ande. Och den kraft du tidigare kände, glädjen, inspirationen, är plötsligt borta, och det känns i stället trist, dött och tomt. Du börjar rannsaka dig själv, kanske anklaga dig själv, och det blir ännu mörkare. Du prövar att rätta till, det ena efter det andra, men inget hjälper, och Herren tiger bara, verkar inte vilja hjälpa dig till rätta.

Vad har hänt egentligen? Jo, du har mött en fridtjuv. Det finns personer, kristna, iaf till namnet, som vet hur de skall beröva dig friden. Själva har de ingen frid, och de irriteras över att möta andra kristna som har friden, och kraften. Därför har de utvecklat en list för att dra dig ner på sin nivå, för att de inte skall känna sig så underlägsna, trots all deras inbillade erfarenhet.

Och hur går det till, när de stjäl din frid? Jo, ofta handlar det om förtal. Förtal är en djävulsk synd, men den kan förklädas i många fromma dräkter. Det börjar kanske med: "Vad tycker du om den och den predikanten, har du hört vad han har sagt?" Och så bjuds du på förtalets läckerbitar, nyheter och saker du inte visste, som verkar så intressanta, så viktiga att få veta, men som är så giftiga att de kan ta död på ditt andliga liv, om du tror dem och tar in dem i din ande.

Fridtjuvarna har mycket kunskap, de verkar veta allt om det mesta. De talar till synes Kanaans tungomål, verkar vilja värna om Guds rike, men deras inre är bittert och vrångt, och deras väg är kantad av slagna, bundna, immuniserade kristna som de stulit friden av och sedan trampat under fötterna.

De lurade dig att tala illa om landet, förtala dina bröder och systrar, att bedröva den Helige Ande, och sedan lämnade de dig, ensam att bära denna vånda, detta mörker, tills du i djupaste nöd ropade till Jesus om hjälp, och han antingen sände dig en sann andlig vän, eller själv kom till dig med ljus och uppenbarelse, så att du kunde lokalisera vart huggormsgiftet trängt in i din själ och så suga det ut därifrån, och lära dig att akta dina steg för vidare beröring med dessa som stjäl din frid.
___

MER OM PRÖFWOGÅFWAN

2007-04-02T03:15:00.001+02:00

Med pröfwogåfwan, som jag skrev om tidigare, menas inte specifikt gåvan att skilja mellan andar, även om den gåvan kan ingå i prövningens gåva. Prövogåvan är en sammanfattad bedömning som varje troende kan göra, utifrån de gåvor han/hon har. Var och en kommer fram till detta på sitt sätt, om hjärtat är ärligt och lyhördheten tillräcklig. Saknar du det ena kan Gud ersätta det med något annat, så att du når upp på den nivå där du kan vandra i Anden som ett redskap åt honom.

Huruvida man nått den nivån blir ju förstås en personlig bedömningsfråga det också. Man kan lura sig själv och tro att man tjänar Gud, när man egentligen bara tjänar en annan människa, ett samfund, sin egen ambition eller fåfänga.
...

Paulus talar faktiskt om just detta, i ett bibelsammanhang man sällan hör någon predika om. Han skriver:

"Vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren." (Ef. 5:10)

Varför (och hur) skall vi pröva vad som är välbehagligt för Gud? Har vi inte Ordet att gå efter, i ren lydnad? Nej, tydligen så räcker det inte med det. Det finns många situationer när vi behöver få en direkt indikation ifrån Gud, om vad som är hans vilja. Och hur menar Paulus att vi får det? Sker det genom skrift på väggen, genom att lägga ut ull över natten, lottkastning, mannakorn, fråga profeten, eller vad? Nej, han talar ju om vad som är välbehagligt för Herren. Det handlar alltså om något man upplever i sitt inre, i det "rum" där den Helige Ande är situerad, och där vi kan känna, ja KÄNNA, om vi har Andens välbehag över våra handlingar, vägval, ord, idéer, tankar och vår vandring.

Där friden i vårt inre inte störs, där kraften inte förminskas, där härligheten från Gud inte avtar, där är vår vandring inför honom välbehaglig. Genom denna prövning lär vi oss, inte några regler eller fyrkantiga budord, utan att lyssna, känna efter, och vara lydiga Andens stilla inre röst, och genom detta undgår vi många vilsna steg, trubbel och syndafall, och får i stället vandra i Herrens förutberedda gärningar, och uppleva att han går före.

Och det är också detta som är att varje dag ta sitt kors på sig. För det kommer att bryta ned din egenvilja, och göra dig överlåten till Guds vilja, och det är vad korsfästelsen av köttet innebär. Det handlar inte om att späka sig, göra sig skenhelig, betvinga den gamla naturen. Det handlar om att ledas och drivas av denna Herrens Ande, på HANS initiativ, när HAN säger gå, eller stopp, eller tala, eller tig. När HAN säger lägg bort det, eller ta upp detta, gör så och gör så. Då finns också kraften därtill, given med impulsen (som i en kropp), och du finner att du förmår göra vad du hört, och det sker med glädje och tillför något, och lämnar ingen saknad.

Herrens Andes verk är det, att vi är i honom, och förblir i honom, när vi vandrar på denna prövningens väg, och inte gör våra egna verk, hur fromma de än synes vara. För: En enda gärning gjord av Gud, genom oss, är mer värd än ett helt liv av fromma övningar gjorda i köttet.
...

Det finns mer att lära om prövningens gåva i Bibeln. Här är några bibelord som du kan studera, insupa, och låta dig förvandlas av:

Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger HERREN Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse. (Mal. 3:10)

Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. (1 Kor. 11:28)

Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där frambära eder kärleksgåva. (1 Kor. 16:3)

Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. (2 Kor. 13:5)

Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren. (Ef. 5:10)

Utsläcken icke Anden, förakten icke profetiskt tal, men pröven allt, behållen vad gott är, (1 Tess. 5:19-21)

Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. (1 Joh. 4:1)

Jag har satt dig till en proberare i mitt folk - såväl som till ett fäste - på det att du må lära känna och pröva deras väg. (Jer. 6:27)

Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt. (Rom. 12:2)

Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt. (Rom. 14:22)

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. (Gal. 6:4)

Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. (Upp. 2:2)

Men om Herren så vill, skall jag snart komma till eder; och då skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan deras kraft. (1 Kor. 4:19)
...

Så du som tror att Skriften ensam kan leda dig till himlen, eller in i ett Kristi tjänande - glöm det. Det är en bra och nödvändig start, att lägga Guds ord som grund för sitt liv. Men till det kommer Andens nya väsende, där inte bokstaven utan Herren själv, just genom ovan beskrivna och citerade prövning, gör Ordet verksamt och fruktbärande.

Situationen kanske kan jämföras med att antingen ha en bild av en maträtt, eller att ha maträtten stående på bordet framför sig. Att ha Skriften men inte Andens smörjelse är som det första - du kan läsa om Guds verk däri, men aldrig uppleva det, aldrig få känna Guds kraft, hans välbehagliga, ljuvliga frid, och aldrig bli styrkt av måltiden till att utföra hans verk, med de resultat och verkningar det för med sig och är avsett för.
___

LEVANDE STEN ELLER STÖTESTEN?

2007-03-17T04:40:00.000+01:00

Tänk om vi alla förstod, hur allvarligt det är att vara kristen.

T. ex: Vi håller ju faktiskt himmelrikets nycklar i våra händer. Det är vi som öppnar och stänger himlen för människorna i denna världen. Inte bara på det apostoliska sättet, utan helt enkelt genom hur vi beter oss inför världen. Beter vi oss som dem vi är, eller beter vi oss som om vi inte har förstått vilka vi är? Det är detta världen ser på. Världens barn vet mycket mer om oss än vad de visar. Finns det en kristen någonstans, så bevakar alla denne för att se hur han/hon beter sig i olika situationer. De vet vilka vi är, det talar de onda andarna om för dem om inte annat. Men även deras egna samveten känner och förstår vad vi är. Och de verkar veta precis hur en kristen skall vara, så länge de inte själva behöver ta konsekvenserna av det. Det är aldrig fel när de svär eller röker eller ljuger, men ser de en kristen göra så så reagerar de direkt, för de VET.

Och när de ser detta, då tar de det också som en ursäkt att själva inte behöva omvända sig. Kan man vara kristen och göra så, leva så, varför skall vi då behöva omvända oss, tänker de. Och på ett sätt har de rätt. Handlar det om kristna som utan fruktan för Guds dom lever så, så drar de inte bara ner sig själva i fördärvet, utan också dem som ser dem och som de var satta att vara ljus för.

Så allvarligt är det att vara kristen. Du blir ansvarig inte bara för dig själv om du lever ett köttlsligt kristet liv, utan också för alla dem som såg dig. Bibeln säger ju "Bli inte för någon till en stötesten" (1 Kor. 10:32).

Så det kan vi alltså bli, vi kan bli stötestenar för världens barn. Stenar som de snubblar på och som fäller dem till fördärvet.

Käre Jesus, så allvarligt.

Lösningen på detta då? Ja, det är inte att man "rycker upp sig" och tänker att nu skall jag minsann bli en "bättre" kristen och tygla mig riktigt ordentligt. Då kommer du bara att falla ännu djupare i sörjan. Lösningen är att inse problemet: Du saknar den Helige Andes förvandlande kraft i ditt liv. Du behöver komma i kontakt med andefyllda kristna, ta in och lära av dem, få del av härligheten från Gud och bli upprättad, införsatt i det himmelska, och så utsänd som ett heligt sändebud med gudomlig auktoritet. Det låter stort men är vad en sann kristen är, och det finns många många sådana, som kämpar sin kamp här i mörkret och är sanna ljus.

Då blir man en levande sten i Guds tempel, som folk inte snubblar på utan finner stöd i, som bär upp, står fast, håller provet, och som får sin lön efter fullbordat värv.

Och allt detta är ett verk av Gud och inget någon kan berömma sig av. Det sker av nåd, och av nåd och av nåd. Och felar vi, så helar han. Faller vi, så fyller han, igen och igen, tills vi kan stå och börja gå, framåt, i tillväxt, och med välsignade förgreningar.

Så upptäcker vi också att detta allvaret är ett mycket glädjefyllt allvar. Det kan verka motsägelsefullt men i Gud har vi tillgång till fler egenskaper än i oss själva. Det står om Jesus att han älskade rättfärdighet och hatade orättfärdighet (Hebr. 1:9). Det låter för ett köttsligt öra som ett mycket tråkigt liv, men samma bibelord säger att Jesus var fylld med glädjens olja mer än sina medbröder. Och han var ju vår förebild, kommen för att visa vad vi kan uppleva, vad vi skall uppleva, när vi följer honom, som Gud, men också som en lärjunges förebild.
___

OM SJÄLVKÄNNEDOM

2007-03-15T01:02:00.001+01:00

I andliga väckelsetider har det varit så att Guds folk börjat mer att gå till rätta med sig själva, än med andra. Det är ju väldigt bra att vi kan kritisera så mycket: Världen, kyrkan, regeringen, religionen. Men tänk om Gud har något emot OSS? Han agar ju sina egna barn i första hand, och vingårdsmannen rensar sina träd för att de skall bära mera frukt. Så tänk om det är VI som står i vägen för väckelsen, och inte de andra? Den som har fått mycket betrott, av honom skall ju utkrävas desto mer. Att du ligger på en högre nivå än andra gör ingen väckelse. Det är först när du kommer över din EGEN nivå, som vi kan tala om väckelse.

"Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda" (1 Kor. 11:31), skrev Paulus. Så det börjar alltid med en själv, och oss själva.

Må Gud utgjuta sin Ande, till självkännedom och förkrosselse, och må vi inte inbilla oss ha kommit någonstans, förrän vi ser himlen öppen och det sanna särlaregnet faller.
___

PRÖFWOGÅFWAN

2007-03-05T22:41:00.001+01:00

- Har du den?

Så kallade pietisterna gåvan att bedöma om ett budskap är andligt eller inte. De gick alltså inte bara efter Ordet, utan de gick, så som man skall, efter både Ordets och Andens vittnesbörd. De båda skall säga ett och detsamma, annars är budskapet inte från Gud.

Det behöver inte vara ifrån fienden eftersom även en god förkunnare, med mycken kunskap lagrad i sitt sinne, ibland kan sjunka något i sitt andliga liv och därför inte få bära fram helt genomsmord undervisning. I sådana fall får vi inte förkasta honom utan man bör då be för honom, så att Anden kommer till fullt välde igen i hans liv. Sådana böner vill Gud gärna besvara.

Men om budskapet bärs fram med en hård, kall och sträv eftersmak, om det är än så "bibliskt", så är det inte från Gud, (och då skall man heller inte be för det, för då blir man delaktig - 1 Joh. 5:16).

Guds budskap kommer med frid och god sanktion i den Helige Ande (1 Tess. 1:5). Följa en viss lära kan vem som helst göra, och avfällighet kan smyga sig in i de mest bibeltrogna sammanhang. Sann Bibeltrohet bärs upp av den Helige Ande endast, och utan Andens drivkraft är dina ståndpunkter bara ditt eget verk, din nitälskan eller din tjurskallighet (1 Kor. 2:13).

Därför behöver vi alltså "pröfwogåfwan", att kunna känna i sin ande vad som är fött av den Helige Ande och vad som är fött av köttet. Särskilt här på internet är det viktigt eftersom det alltid är lättare att bedöma tal, än skrift. I talet kan vi uppfatta mycket mer av det andliga, men du kan ändå bli så övad att du även känner det när du läser.

I denna prövning är tungotalets gåva oumbärlig. Det är mycket lätt att bedra sig på "Andens sanktion", men på sant tungotal kan man aldrig bedra sig. Ett budskap kan vara uppmuntrande, men ändå inte uppbyggligt. Det kan vara sant, men ändå inte smort. Det som avgör är om den Helige Ande är verksam med budskapet, och är han det, då kommer han också att låta ditt tungotal flöda när du hör eller läser det.

Och eftersom sant tungotal inte är något en människa kan åstadkomma eller efterlikna av sig själv, så vet vi, när vi upplever det, att det vi har hört eller läst, är av Gud.

Man kan också pröva mot friden i sitt hjärta, och jag antar att de som inte har tungotalets gåva är hänvisade till det prövningssättet. Den prövningen har också de som talar i tungor, så då är bevisningen än starkare (Ef. 5:10).
...

Andliga gåvor skall vårdas (1 Tim. 4:14). Det innebär alltså att de är känsliga, de kan falla i "träda" om man inte är mån och ivrig att ha och använda dem (2 Tim. 1:6).

Gåvor som tilldelats är också ett förvaltarskap (1 Kor. 4:1). Ju mer man får av Gud, desto mer ansvar att använda det, att låta det vara till den välsignelse det är avsett för. (Annars blir man Gud skyldig. Matt. 25:14-30)

När du blir uppbyggd kan du uppbygga andra, och tungotalet har den förmågan, att det uppbygger den troende (1 Kor. 14:4, Jud. 1:20). Något så enormt. Det är ett pågående litet underverk, som vi dagligen och stundligen kan få uppleva. Att tala "hemlighetsfulla ord", ord som alltså rymmer härliga hemligheter, som Gud låter vårt hjärta få veta, utan att vårt förstånd kommer emellan och ställer till det (1 Kor. 14:2).

Många goda och ärliga kristna tror att de har tungotalet, men lyssnar man på dem hör man att de antingen bara upprepar vad de hört andra säga, eller så upprepar de vad de hört sig själva säga tidigare. Gåvan har alltså fallit i träda, och man talar bara av gammal vana. Det kan bli till ett fromt självbedrägeri. Sant tungotal känns alltid nytt och fräscht (1 Kor. 12:10, 1 Kor. 12:28), och det för alltid med sig en inre uppbyggelse, så att man upplever glädje och närhet till Gud och Jesus. Om du inte har det så så behöver du justeras i din ande, så att strömmen öppnas för fullt igen. - 2 Kor. 13:5.

Det blir till att ödmjuka sig inför Gud och vara beredd att ompröva saker du kanske nyligen påbörjat, eller avslutat, som du inte borde ha gjort. Eller söka försoning med den där irriterande brodern du klagade på eller for ut emot (Matt. 5:25). Gud visar, eller leder, så att saken ordnas upp. Han är lika mån som du om att du skall vara i tjänst och sprida välsignelse, så ge inte upp, han kommer dig till hjälp.
___

KAKBEROENDE

2007-02-22T04:21:00.000+01:00

Än mer: Om det nu hade varit så galet, att den lilla kakan varit det frälsningsmedel Gud använder för att bevara den kristnes andliga liv, då hade ju det skapat ett väldigt osunt beroende av dem som står för serveringen. Så utan "officianter" i skrud kan du alltså inte bevaras i ditt kristna liv? Vilket läge för dem som vill skaffa sig oförtjänt makt över själar, vilket också historien visar har skett, i skrämmande omfattning. Så, en liten lära, med stora konsekvenser, smygs in där den inte borde stå, av vilka syften? De är ju bröder de som sysslar med detta.

Må Gud, Jesus, väcka dem som flörtar med kvinnan med den berusande kalken i handen (så träffande profetiskt beskriven för Johannes), hon som tronar över stora vatten, men föraktar det levande vatten Herren ger fritt och för intet, till var och en som av hjärtat tror och kommer till honom, och honom allena, för att få, och få, och få, ALLT det som leder till liv och gudsfruktan.
___

SAKRAMENTALISMENS HOKUS POKUS

2007-02-14T19:51:00.000+01:00

Sakramentalismen har börjat få insteg i vissa kristna sammanhang, sammanhang där den egentligen inte borde haft en chans att göra sig gällande, men som nu, genom tjänare som sprider förvirring, får och ges fotfäste, medan det täckelse som förut var och borde förblivit avtäckt, nu höjs igen, bit för bit, och inte kommer att stanna förrän det nått den höjd och uppnått den förblindelse det är avsett för, för att för de utomstående fördölja Guds verkligheter.

Synd då på spilld möda, kristligt blod och mäktig andeutgjutelse, om allt det skall ha varit bara en temporär ögonöppnare, som visserligen under sin tid fått uträtta mycket gott och ännu gör det, men som låter allt det goda löpa risken att inlemmas i en annan fålla, känd, ökänd t.o.m, genom den kristna väckelsens historia, som en mindre ärbar kvinnas hus, till vilket hon sluter alla dem som gått genom dörren till hennes kamrar, och vars trappsteg leder inte uppåt och hemåt, utan nedåt, till dödsriket, till de själar hennes barn dyrkar och står i förbund med, genom de falska nådamedel hon förblindar dem och skänker falsk tröst genom.

Sakrament, nådamedel, vad är det? Vi har bara ett sakrament, ett enda giltigt nådamedel inför Gud, och det är JESUS! Något annat finns inte, någon annan nåd ges ej, än den som ges genom Kristus, när Kristus är Herre på hjärtats tron, levande, sann, mottagen som den Frälsare han är, ensam, allena i sin uppgift, utan konkurrens, som själens Herde och vårdare, vår "allt i allo" - allgod, allvis, allsann, allren, allhärlig, allkunnig, allrådande, allfader, allbroder, allvän.
___

KRAFTEN FRÅN HÖJDEN

2006-08-21T19:28:00.000+02:00

När det gäller kraften från höjden, så är den inget ouppnåeligt, något vi måste vänta i evighet på. Gud har lovat den åt oss, och vad det handlar om är givetvis Andens dop, med tungotal och profetia som de första tecknen. Detta krävs alltså, för att kunna möta synden och världen och förbli i segrande ställning. Om man inte har detta, obs HAR, inte hade en gång, så bör man inte utmana ödet. Vilken soldat går ut i strid utan vapen?

Ytterligare: Vad är det som hindrar väckelse i ett samhälle? Folkets ledare skrev jag tidigare (i en annan blogg). Men det gäller också folkets religiösa ledare. Det är inte synden eller syndens nästen som står för det värsta motståndet egentligen. Synden har vi så lätt att identifiera och sätta in våra angrepp mot. Det är synden i religionen, den som ser så fin ut men är lika orättfärdig i grunden, som ställer till problem. Vi vill ju egentligen inte strida inbördes, för då gottar sig syndens furstar. Och ändå måste alltså en uppgörelse med den avfälliga religionen till, för att evangelium skall kunna förkunnas och framstå så klart, att det hörs, syns och känns, att det kommer från Gud.

"Dock bör man icke så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom, eller förebrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen" (Hos. 4:4), sade en av profeterna i GT.

De avfälliga religiösa ledarna, de som skall vara landets sköldar mot synden, måste alltså avslöjas och fråntas sina mantlar. Och det kan inte vem som helst göra. Det krävs apostoliska och profetiska tjänster till sådant. Men om nu DESSA tjänster i sin tur har börjat falla, vad gör vi då? Om själva saltet mister sin sälta, vad duger det då till?

Det Jesus behöver är en skara kristna som verkligen frågar efter hans vilja, som verkligen vill leva och vandra i hans kraft, dagligen uppfyllda av hans helige Ande, lyhörda som hindar, orädda som lejon - kristna som söker Guds svar i allt, och också bär fram det, oavsett kostnaden.

Samuel fick tidigt, från det han kunde tala, lära sig att lyssna till Guds röst. Och hans kungsord blev, vilket är evangeliskt, att hörsamhet och lydnad är bättre än offer (1 Sam. 15:22). En generation sådana barn skulle kunna uträtta storverk på jorden, troende barn som tidigt fått lära sig att höra och känna Jesu röst, och blivit så tränade i lydnad för Anden, att de följsamt blir hans redskap och växer upp till jättar i trons värld.

Sådana finns och har funnits, och ofta har de varit redskap till stora väckelser.
___

OM BLOGGEN

2000-01-01T00:00:00.001+01:00

I denna blogg lägger jag in gamla inlägg från bibelsamtalen på min hemsida, liksom även nya inlägg som passar in här. Fördelen med att ha det man skrivit på två ställen är dels att om den ena servern är nere, så är oftast den andra uppe och igång, dels att när inläggen ligger i en blogg på nätet, så finns de kvar där så länge bloggtjänsten varar.

Om de första inläggen här alltså är av gammalt datum, så betyder inte det att bloggen är lika gammal. Bloggen startades i oktober 2008.

(Dessutom lägger jag ut en del aldrig publicerade inlägg, som av någon anledning inte passade in just när de skrevs eller bara blev liggande i väntan på något tillfälle. Den här bloggen är ett bra sådant tillfälle.)
___